Interjuv (av intervju) är en typisk vanlig felsägning och jag känner lite med de människor som använder det uttalet. För mig skriker det "obildad" fast det inte alls behöver vara så, eller ens vara något negativt.

(Är jag en hemsk människa som per automatik får den reaktionen?)

I så fall är vi nog alla hemska.

Mitt inlägg ovan var för övrigt också en vanlig felsägning, inte ett vanligt stavfel.

Mördarsnigel skrev:"inom situationstecken" - *kräks*

Varför finns det ingen smiley som kräks? Jag hade använt den mycket om det funnits.

Jag får lust att banka NE i huvudet på alla som uttalar det felet.
Citat, citationstecken - ska det vara så jävla svårt?

"Hjortronsalt" är en felsägning som retar mig väldigt.
Många skriver också så, och tror att det heter så. Om man påpekar det, så försvarar de det dessutom och säger att det naturligtvis är rätt med hjortron, "inte använder man hjorthorn i kakor haha".

Angående "situationstecken", så sade så många på detta vis, att jag trodde att det hette så, tills jag läste att det handlar om citat.

Och "intervju" har jag lätt att uttala "inteju" trots att jag mycket väl vet hur det stavas. Kanske blir det fel för att jag talar rätt fort. Vissa ljudkombinationer är svåra att uttala efter varandra när man (jag) talar fort.

Sådana där uttalsfenomen som ni slår ner på har främst tre olika förklaringar.


I exemplet med "intervju" är det för att själva bokstavskombinationen är oerhört ovanlig i svenskan och alltså inget som kommer naturligt. Det blir alltså en anomali i språket och sådana tenderar att assimileras in till ett mer "språkvänligt" uttal - "interjuv" har inte alls samma (för svenskan) otympliga bokstavskombination och passar mycket bättre in i svenska språkets ljudkombinationer. I just det här exemplet finns det många ord som har samma ljudkombination: ljuv, juver, skjuva, sjuvåningshus etc.
Till denna kategori uttalsfenomen hör även "ressischör". Det är enbart låneord som drabbas av detta!


I exemplen med "stassminister" eller "pogram" verkar det vara samma process som vi har haft sedan vikingatiden. Från början tror man att ordet "gärde" uttalades bokstav för bokstav. Det gör vi inte nuförtiden. Bokstavskombinationerna -rd-, -rt-, -ng-, -skj- och många andra (ni kan säkert rabbla fem-sex till per person!) har helt enkelt dragits ihop till ett ljud. Det är enklare att uttala "stassminister" än att bokstavera det, helt enkelt.


Sedan har vi uttalsfenomenen "hjortronsalt", "handburgare" mfl. Här handlar det enbart om missförstånd om vad det ursprungliga, egentliga, ordet är. Fast jag måste erkänna att det låter jäkligt konstigt för mej, en person i IT-åldern, att stoppa hjorthorn i något - däremot är jag ju väldigt positivt inställd till hjortron! Och en "handburgare" - ärligt talat, känns inte det liiite mer relevant? Man håller den ju faktiskt i händerna!

weasley skrev:Sedan har vi uttalsfenomenen "hjortronsalt", "handburgare" mfl. Här handlar det enbart om missförstånd om vad det ursprungliga, egentliga, ordet är. Fast jag måste erkänna att det låter jäkligt konstigt för mej, en person i IT-åldern, att stoppa hjorthorn i något - däremot är jag ju väldigt positivt inställd till hjortron! Och en "handburgare" - ärligt talat, känns inte det liiite mer relevant? Man håller den ju faktiskt i händerna!

Folketymologier är roligt, om inte man hinner dö av irritation innan humorn kommer in. Ryggmatism är nog min favorit. Ett slags mellanting mellan de och de andra kategorierna du nämnde är de felstavningar man inte direkt kan koppla till ett "rimligare" ord- som inte är ett fint ord eller lånat ord- utan bara blivit fel, som det tyvärr allt vanligare andvändning och handtera.

Barnfelsägningar är ju roligt med, som dotterns neonstrumpor för nylonstrumpor!

Och angående citationstecken är det så ovanligt att höra det rätt så jag har börjat tacka folk som inte gör fel.

Häromdagen läste jag en som skrev såväl situationstecken som interjuv i en text där hon efterlyste hjälp med en uppsats. Jag hade fullt sjå att säga att hon framförallt skulle vara noga med att få texten rejält korrad...

weasley skrev:I exemplen med "stassminister" eller "pogram" verkar det vara samma process som vi har haft sedan vikingatiden. Från början tror man att ordet "gärde" uttalades bokstav för bokstav. Det gör vi inte nuförtiden. Bokstavskombinationerna -rd-, -rt-, -ng-, -skj- och många andra (ni kan säkert rabbla fem-sex till per person!) har helt enkelt dragits ihop till ett ljud. Det är enklare att uttala "stassminister" än att bokstavera det, helt enkelt.

Frågan är nog om inte assimilationer som den i stassminister håller på att bli ovanligare. Språkvetare brukar anse att vi numera går mot ett alltmer skriftenligt uttal. Jag hörde för några år sedan en nordist förutspå att man i framtiden åter kommer att uttala l:et i ord som ljud och ljus.

Angående palatalisering....

... jag googlade lite på fenomenet och fann att tjeckiska tecknet "r med hack över" inte är ett palatalt 'r' utan en alveolar med frikativ och "trill" på engelska. Wikipedia berättade det för mej iaf. Så, jakten verkar gå vidare efter hur i "%€# man uttalar palatalt 'r'. Som på skånska?

weasley skrev:Så, jakten verkar gå vidare efter hur i "%€# man uttalar palatalt 'r'. Som på skånska?

Det skånska r-ljudet brukar väl betecknas som uvulart, och uvula befinner sig en bra bit längre bak i munnen än vad palatum gör.

HGJ skrev:

weasley skrev:Så, jakten verkar gå vidare efter hur i "%€# man uttalar palatalt 'r'. Som på skånska?

Det skånska r-ljudet brukar väl betecknas som uvulart, och uvula befinner sig en bra bit längre bak i munnen än vad palatum gör.

Ok, har du någon bra ekvivalent till palatalt 'r' då? Amerikanskt 'r'?

weasley skrev:

HGJ skrev:

weasley skrev:Så, jakten verkar gå vidare efter hur i "%€# man uttalar palatalt 'r'. Som på skånska?

Det skånska r-ljudet brukar väl betecknas som uvulart, och uvula befinner sig en bra bit längre bak i munnen än vad palatum gör.

Ok, har du någon bra ekvivalent till palatalt 'r' då? Amerikanskt 'r'?

Nä, jag vet faktiskt inte så noga. Engelskans r är i alla fall enligt Peter Ladefoged alveolart eller retroflext.

I England uttalas führer som fury. Tror amerikanerna gör likadant.

Ganesh skrev:I England uttalas führer som fury. Tror amerikanerna gör likadant.

I det andra klippet ovan uttalas Führer på det sättet, men inte i det första.
(Walt Disney var verksam i USA.)

Alien skrev:Men på svenska säger man antingen "uber" med U-ljud el "über" med Y-ljud. Och ingendera finns i engelskan.

Egentligen gör det väl inte det, men det är inte ovanligt att svenskar uttalar bokstaven y i engelska ord på samma sätt som de uttalar samma bokstav i svenska ord och alltså använder olika vokalljud i första stavelserna av de två engelska orden sister och system. Har du hört Alina Systems' radioreklam?

Från post174999.html#p174999:

alfapetsmamma skrev:

Inger skrev:Jahaa! Det visste jag faktiskt inte. Tack för det!

Varför uttalar inte vi det så också då? Det heter ju succé och acceptera t ex?

sukse och akseptera och aksäsoar ja!

FAST - och jag ryser - somliga säger asseptera och tydligen också assessoar... (jag skriver så eftersom jag mest SETT det felanvänt, och inte hört det).

Och "assent" (såvida inte folk säger "apostrof" istället, eller tvärtom; accent = ´`^ (och liknande) över bokstäver; apostrof = ' mellan (/före/efter) bokstäver).

alfapetsmamma skrev:

Inger skrev:Jag har bara hört 'assessoar' i Sverige, och säger så själv, jag trodde det var det vedertagna uttalet?

Jaha... Jag vet inte, jag har mest hört aksäsoar-uttalet. Kanske jag lyckats filtrera bort det andra?

Nu har du idag iaf lärt dig att cc på franska uttalas ks och inte s.

Började tänka på vilka ord med acc vi lånat från franskan (som franskan utvecklat ur latinet). Accelerera efter accélérer av det latinska accelerare osv... Det kommer från ab och celer (snabb). Skulle säkert kunna få datakoma av även det här. Sluta nu A-mamma, på stört!

Från ad 'till, mot' och celer, vad? (Ab betyder 'av, från'; orden är identiska med åt och av.)

alfapetsmamma skrev:Nu har du idag iaf lärt dig att cc på franska uttalas ks och inte s.

Det är väl bara före främre vokaler som det uttalas så?

HGJ skrev:

alfapetsmamma skrev:Nu har du idag iaf lärt dig att cc på franska uttalas ks och inte s.

Det är väl bara före främre vokaler som det uttalas så?

Tänkte inte så långt när jag skrev, rättade bara Inger i uttalandet att cc uttalas s på franska. Dels hänger det på om det är främre eller bakre och så som även i svenskan och andra språk att det beror på om ordet är original-franska, inlånat och när det i så fall är inlånat.

Accordeon uttalas som med k, liksom accumuler, accord, accompagner, accueil, j'accuse (Dreyfus-affären) så visst har du rätt! Som sagt, jag skrev inte utifrån ett Hur uttalas cc i det sammanhanget och det, utan mest att det inte uttalas s per automatik.

Ganska i början av Studio Ett-programmet som jag länkade till i Lysrörstråden så hörde jag förresten exempel på ett uttal som jag undrat om det är dialektalt eller om det är nån nymodighet som vissa lagt sig till med ändå.

Har bara hört barn använda det (ett av barnen som utgör svensk röst i de flesta disney-serier) men nu gjorde den i programmet intervuade personalen i lampaffären i Umeå det också. Istället för "kunderna" sa hon liksom "kiunderna". Är det typisk umeåskt uttal månhända?

Inger skrev:Ganska i början av Studio Ett-programmet som jag länkade till i Lysrörstråden så hörde jag förresten exempel på ett uttal som jag undrat om det är dialektalt eller om det är nån nymodighet som vissa lagt sig till med ändå.

Har bara hört barn använda det (ett av barnen som utgör svensk röst i de flesta disney-serier) men nu gjorde den i programmet intervuade personalen i lampaffären i Umeå det också. Istället för "kunderna" sa hon liksom "kiunderna". Är det typisk umeåskt uttal månhända?

Ordet inleds alltså med någon typ av affrikata? Jag kan inte säga om det är dialektalt. För några århundranden sedan mjukades k i alla fall upp före e, i, y, ä och ö i betonad stavelse (kynne, kött o.s.v.). Klusilen blev till en affrikata, som sedan övergick till en frikativa (tje-ljud). Dialektalt uttalas k som tje-ljud även i obetonad stavelse (mycket uttalas som mytje o.s.v.).

Ingen aning om vad en affrikata är. Aldrig hört ordet förut.

Det aktuella ljudet är ett hårt k med nåt som låter som ett halvt j vidhäftat efter, bara nätt och jämnt hörbart fast ändå distinkt så att man genast känner igen det när man hör det. Men inget tje-ljud alltså.

Klusil = spärrljud: man spärrar luftströmmen helt med tungan och får t.ex. p, t och k eller b, d eller g.

Frikativa = glidljud: man spärrar luftströmmen bara nästan, så att man får t.ex. f, s, sje- och tje-ljud och (t.ex. tyskt) ach-ljud, eller v och (tonande) z.

Affrikata: ett glidljud som börjar med ett spärrljud - som tyskt pf och z (=ts) eller engelskt ch (och äldre svenskt uttal i ord som "kyrka" - kan ännu höras hos några få).

**********************************************************

Det här främre uttalet av k, såpass långt fram att det kan få ett j-efterslag (före vissa vokaler?), har jag för mig jag har hört hos folk från södra norrlandskusten. Kan det ligga något i? Fast om det är det du menar så är det ingen nymodighet.

Och någon slängigare variant i vissa sorters stockholmska, när jag tänker efter.

Tack för ordlistan! Menar du "tjyrka" som i finlandssvenskan?

Zombie skrev:Det här främre uttalet av k, såpass långt fram att det kan få ett j-efterslag (före vissa vokaler?), har jag för mig jag har hört hos folk från södra norrlandskusten. Kan det ligga något i? Fast om det är det du menar så är det ingen nymodighet.

Det är just så jag menade, ja. Ligger inte Umeå vid södra norrlandskusten? Isåfall stämmer det ju bra.

Barnrösten i Disneyserierna har dock ingen norrländsk accent alls, utöver detta k-ljud.

Inger skrev:Ingen aning om vad en affrikata är. Aldrig hört ordet förut.

Det aktuella ljudet är ett hårt k med nåt som låter som ett halvt j vidhäftat efter, bara nätt och jämnt hörbart fast ändå distinkt så att man genast känner igen det när man hör det. Men inget tje-ljud alltså.

Du tycks beskriva en affrikata.

http://en.wikipedia.org/wiki/Affricate_consonant

Affricate consonants begin as stops (most often an alveolar, such as [t] or [d]) but release as a fricative (such as [s] or [z] or occasionally into a fricative trill) rather than directly into the following vowel.

I det aktuella fallet skulle klusilen (stop på engelska) vara k (som dock inte är alveolart utan velart eller palatalt) och frikativan det j-liknande ljudet. Ord som kynne och kött, som idag uttalas med tje-ljud (frikativa), uttalades alltså tidigare med affrikata (klusil plus frikativa) och ännu längre tillbaka i tiden med hårt k (klusil) omedelbart före vokalen, något som fortfarande antyds av stavningen.

Inger skrev:Menar du "tjyrka" som i finlandssvenskan?

Ja, det var väl tidigare det allmänna uttalet, och ännu tidigare kjyrka. Alltså k > kj > tj > tje-ljud.