Har någon ansvar för att man inte förblir arbetslös egentligen? Svar om att det är ens eget ansvar undanbedes, jag syftar här på samhällsinstans.

Jag är Asperger-diagnostiserad sen barndomen och gick vanlig skola med extra stöd, ej gymnasium. När jag blev 19 fick jag aktivitetsersättning efter en smärtfri process där egentligen inga krav ställdes på mig. Eftersom jag fick den för att jag inte var "arbetsför" så skrevs jag inte in på arbetsförmedlingen och försäkringskassan har heller inte drivit på för jobb. Min kommun erbjöd daglig verksamhet som mest, alltså sitta fika på dagarna-typen men som jag avböjde för det verkade meningslöst. Habiliteringen sa att jag kanske skulle praktisera på ett bibliotek men det var bara en idé och inget gjordes. Egentligen hade jag inte något emot att arbeta så länge jag klarade av det.

Så ingenstans har jag fått hjälp för jobb eller komma ur utanförskapen förutom kommunens förvaring. Idag har jag kommit längre på egen hand med hjälp av studievägledare. Har någon här haft ett ansvar för att jag kommer i arbete eller blev min aktivitetsersättning bara en sorts förtidspension där man gav upp?

Du vill inte ha svaret att det är ditt eget ansvar att skaffa ett jobb, men så är det. Det finns ingen myndighet som ansvarar för att sysselsätta dig. Möjligen har dina föräldrar lite ansvar för att se till att deras barn kommer rätt i livet men alla har ju inte stöttande föräldrar.

Om du inte har någon gymnasieutbildning bör du börja med att skaffa det. Helst något yrkesförberedande så du kan komma vidare i livet rimligt snabbt, men om du verkligen vill kan du förstås gå tex. Naturvetenskaplig och sedan läsa vidare i flera år efter det.

Nu har iofs huggorm redan givit ett bra svar men det tråkiga svaret är att det är helt upp till eget individuellt ansvar att hitta jobb.

Staten har ingen skyldighet att ordna jobb till sina medborgare och du ingår tyvärr inte i någon sorts prioriterad undantagsgrupp för att du har NPF.

Det som du möjligtvis kan få är DV eller praktik eller arbetsträning/praktik eller att ingå i nått åtgärdsprogram men det är af/fk/soc som avgör vad du har för rättigheter beroende på vilken instans du är inskriven på .

Är du inte inskriven på arbetsförmedlingen som arbetssökande så har du heller inte rätt till deras åtgärdsprogram samma sak gäller fk och soc.

Huggorm skrev:Du vill inte ha svaret att det är ditt eget ansvar att skaffa ett jobb, men så är det. Det finns ingen myndighet som ansvarar för att sysselsätta dig. Möjligen har dina föräldrar lite ansvar för att se till att deras barn kommer rätt i livet men alla har ju inte stöttande föräldrar.

Om du inte har någon gymnasieutbildning bör du börja med att skaffa det. Helst något yrkesförberedande så du kan komma vidare i livet rimligt snabbt, men om du verkligen vill kan du förstås gå tex. Naturvetenskaplig och sedan läsa vidare i flera år efter det.

Skaffa vilket jobb, hade jag förmågan, hade jag väl gjort det redan. Det finns väl en anledning till att folk blir sjuka och inte kan jobba. Vad är arbetsförmedlingen till för då, sjukvården, vad betalar vi för om vi inte får hjälp tillbaka? Vi lever i ett kallt samhälle som ser de svaga lida och förhoppningsvis tynar bort.

Dalaberger skrev:

Huggorm skrev:Du vill inte ha svaret att det är ditt eget ansvar att skaffa ett jobb, men så är det. Det finns ingen myndighet som ansvarar för att sysselsätta dig. Möjligen har dina föräldrar lite ansvar för att se till att deras barn kommer rätt i livet men alla har ju inte stöttande föräldrar.

Om du inte har någon gymnasieutbildning bör du börja med att skaffa det. Helst något yrkesförberedande så du kan komma vidare i livet rimligt snabbt, men om du verkligen vill kan du förstås gå tex. Naturvetenskaplig och sedan läsa vidare i flera år efter det.

Skaffa vilket jobb, hade jag förmågan, hade jag väl gjort det redan. Det finns väl en anledning till att folk blir sjuka och inte kan jobba. Vad är arbetsförmedlingen till för då, sjukvården, vad betalar vi för om vi inte får hjälp tillbaka? Vi lever i ett kallt samhälle som ser de svaga lida och förhoppningsvis tynar bort.

Då du inte har arbetsförmåga ordnade de aktivitetsersättning till dig istället, så du skall klara dig. Är inte det bra? Du får massor av hjälp men är ändå inte nöjd.

Dalaberger skrev:Har någon ansvar för att man inte förblir arbetslös egentligen? Svar om att det är ens eget ansvar undanbedes, jag syftar här på samhällsinstans.

Jag är Asperger-diagnostiserad sen barndomen och gick vanlig skola med extra stöd, ej gymnasium. När jag blev 19 fick jag aktivitetsersättning efter en smärtfri process där egentligen inga krav ställdes på mig. Eftersom jag fick den för att jag inte var "arbetsför" så skrevs jag inte in på arbetsförmedlingen och försäkringskassan har heller inte drivit på för jobb. Min kommun erbjöd daglig verksamhet som mest, alltså sitta fika på dagarna-typen men som jag avböjde för det verkade meningslöst. Habiliteringen sa att jag kanske skulle praktisera på ett bibliotek men det var bara en idé och inget gjordes. Egentligen hade jag inte något emot att arbeta så länge jag klarade av det.

Så ingenstans har jag fått hjälp för jobb eller komma ur utanförskapen förutom kommunens förvaring. Idag har jag kommit längre på egen hand med hjälp av studievägledare. Har någon här haft ett ansvar för att jag kommer i arbete eller blev min aktivitetsersättning bara en sorts förtidspension där man gav upp?

Var du någonsin på en daglig verksamhet och provade hur det var där?
Det går ut på mycket mer än att sitta och fika hela dagarna.

Huggorm skrev:

Dalaberger skrev:

Huggorm skrev:Du vill inte ha svaret att det är ditt eget ansvar att skaffa ett jobb, men så är det. Det finns ingen myndighet som ansvarar för att sysselsätta dig. Möjligen har dina föräldrar lite ansvar för att se till att deras barn kommer rätt i livet men alla har ju inte stöttande föräldrar.

Om du inte har någon gymnasieutbildning bör du börja med att skaffa det. Helst något yrkesförberedande så du kan komma vidare i livet rimligt snabbt, men om du verkligen vill kan du förstås gå tex. Naturvetenskaplig och sedan läsa vidare i flera år efter det.

Skaffa vilket jobb, hade jag förmågan, hade jag väl gjort det redan. Det finns väl en anledning till att folk blir sjuka och inte kan jobba. Vad är arbetsförmedlingen till för då, sjukvården, vad betalar vi för om vi inte får hjälp tillbaka? Vi lever i ett kallt samhälle som ser de svaga lida och förhoppningsvis tynar bort.

Då du inte har arbetsförmåga ordnade de aktivitetsersättning till dig istället, så du skall klara dig. Är inte det bra? Du får massor av hjälp men är ändå inte nöjd.

De har ju inte prövat min arbetsförmåga ens, slänger mig på bidrag och skiter i mig. Jag har ingen lust att leva hela mitt liv som en utstött odugling, då tynar jag hellre bort. Massor med hjälp? Du har ingen aning vad du pratar om, det är säkert mindre än 10 timmars samtal på 10 år. Jag vill i arbete men saknar motivationen, jag behöver stöttning, det ska tydligen finnas i det här landet men inte för mig.

Furienna skrev:

Dalaberger skrev:Har någon ansvar för att man inte förblir arbetslös egentligen? Svar om att det är ens eget ansvar undanbedes, jag syftar här på samhällsinstans.

Jag är Asperger-diagnostiserad sen barndomen och gick vanlig skola med extra stöd, ej gymnasium. När jag blev 19 fick jag aktivitetsersättning efter en smärtfri process där egentligen inga krav ställdes på mig. Eftersom jag fick den för att jag inte var "arbetsför" så skrevs jag inte in på arbetsförmedlingen och försäkringskassan har heller inte drivit på för jobb. Min kommun erbjöd daglig verksamhet som mest, alltså sitta fika på dagarna-typen men som jag avböjde för det verkade meningslöst. Habiliteringen sa att jag kanske skulle praktisera på ett bibliotek men det var bara en idé och inget gjordes. Egentligen hade jag inte något emot att arbeta så länge jag klarade av det.

Så ingenstans har jag fått hjälp för jobb eller komma ur utanförskapen förutom kommunens förvaring. Idag har jag kommit längre på egen hand med hjälp av studievägledare. Har någon här haft ett ansvar för att jag kommer i arbete eller blev min aktivitetsersättning bara en sorts förtidspension där man gav upp?

Var du någonsin på en daglig verksamhet och provade hur det var där?
Det går ut på mycket mer än att sitta och fika hela dagarna.

Nej, för jag fick höra av andra att de bara fikade och plockade med saker meningslöst. Vilket ärligt talat låter kränkande för någon som är tämligen högfungerande ändå.

Dalaberger skrev:

Huggorm skrev:

Dalaberger skrev:Skaffa vilket jobb, hade jag förmågan, hade jag väl gjort det redan. Det finns väl en anledning till att folk blir sjuka och inte kan jobba. Vad är arbetsförmedlingen till för då, sjukvården, vad betalar vi för om vi inte får hjälp tillbaka? Vi lever i ett kallt samhälle som ser de svaga lida och förhoppningsvis tynar bort.

Då du inte har arbetsförmåga ordnade de aktivitetsersättning till dig istället, så du skall klara dig. Är inte det bra? Du får massor av hjälp men är ändå inte nöjd.

De har ju inte prövat min arbetsförmåga ens, slänger mig på bidrag och skiter i mig. Jag har ingen lust att leva hela mitt liv som en utstött odugling, då tynar jag hellre bort. Massor med hjälp? Du har ingen aning vad du pratar om, det är säkert mindre än 10 timmars samtal på 10 år. Jag vill i arbete men saknar motivationen, jag behöver stöttning, det ska tydligen finnas i det här landet men inte för mig.

Furienna skrev:

Dalaberger skrev:Har någon ansvar för att man inte förblir arbetslös egentligen? Svar om att det är ens eget ansvar undanbedes, jag syftar här på samhällsinstans.

Jag är Asperger-diagnostiserad sen barndomen och gick vanlig skola med extra stöd, ej gymnasium. När jag blev 19 fick jag aktivitetsersättning efter en smärtfri process där egentligen inga krav ställdes på mig. Eftersom jag fick den för att jag inte var "arbetsför" så skrevs jag inte in på arbetsförmedlingen och försäkringskassan har heller inte drivit på för jobb. Min kommun erbjöd daglig verksamhet som mest, alltså sitta fika på dagarna-typen men som jag avböjde för det verkade meningslöst. Habiliteringen sa att jag kanske skulle praktisera på ett bibliotek men det var bara en idé och inget gjordes. Egentligen hade jag inte något emot att arbeta så länge jag klarade av det.

Så ingenstans har jag fått hjälp för jobb eller komma ur utanförskapen förutom kommunens förvaring. Idag har jag kommit längre på egen hand med hjälp av studievägledare. Har någon här haft ett ansvar för att jag kommer i arbete eller blev min aktivitetsersättning bara en sorts förtidspension där man gav upp?

Var du någonsin på en daglig verksamhet och provade hur det var där?
Det går ut på mycket mer än att sitta och fika hela dagarna.

Nej, för jag fick höra av andra att de bara fikade och plockade med saker meningslöst. Vilket ärligt talat låter kränkande för någon som är tämligen högfungerande ändå.

Många tappade sina jobb ifjol.
Var glad att du i alla fall har en säker inkomst.

Sedan tycker jag fortfarande att du bara har fördomar om daglig verksamhet.
Jag var på olika platser i åtta år och känner inte igen mig alls i den beskrivningen.

Furienna skrev:

Dalaberger skrev:

Huggorm skrev:Då du inte har arbetsförmåga ordnade de aktivitetsersättning till dig istället, så du skall klara dig. Är inte det bra? Du får massor av hjälp men är ändå inte nöjd.

De har ju inte prövat min arbetsförmåga ens, slänger mig på bidrag och skiter i mig. Jag har ingen lust att leva hela mitt liv som en utstött odugling, då tynar jag hellre bort. Massor med hjälp? Du har ingen aning vad du pratar om, det är säkert mindre än 10 timmars samtal på 10 år. Jag vill i arbete men saknar motivationen, jag behöver stöttning, det ska tydligen finnas i det här landet men inte för mig.

Furienna skrev:Var du någonsin på en daglig verksamhet och provade hur det var där?
Det går ut på mycket mer än att sitta och fika hela dagarna.

Nej, för jag fick höra av andra att de bara fikade och plockade med saker meningslöst. Vilket ärligt talat låter kränkande för någon som är tämligen högfungerande ändå.

Många tappade sina jobb ifjol.
Var glad att du i alla fall har en säker inkomst.

Sedan tycker jag fortfarande att du bara har fördomar om daglig verksamhet.
Jag var på olika platser i åtta år och känner inte igen mig alls i den beskrivningen.

Nej, jag har ingen säker inkomst längre, jag utbildade mig och har blivit bortsedd på arbetsplatser och intervjuer. Fick aldrig stöd fast jag var arbetslös.

Får man ett jobb av daglig verksamhet, annars är det ingen lösning, jag bor i en liten kommun och det var det vi hade, inga framtidsutsikter där. En bekant slutade gå dit för det var så meningslöst, nu försöker han slinka med folk på jobbet som informell praktikant istället.

Dalaberger skrev:

Huggorm skrev:Du vill inte ha svaret att det är ditt eget ansvar att skaffa ett jobb, men så är det. Det finns ingen myndighet som ansvarar för att sysselsätta dig. Möjligen har dina föräldrar lite ansvar för att se till att deras barn kommer rätt i livet men alla har ju inte stöttande föräldrar.

Om du inte har någon gymnasieutbildning bör du börja med att skaffa det. Helst något yrkesförberedande så du kan komma vidare i livet rimligt snabbt, men om du verkligen vill kan du förstås gå tex. Naturvetenskaplig och sedan läsa vidare i flera år efter det.

Skaffa vilket jobb, hade jag förmågan, hade jag väl gjort det redan. Det finns väl en anledning till att folk blir sjuka och inte kan jobba. Vad är arbetsförmedlingen till för då, sjukvården, vad betalar vi för om vi inte får hjälp tillbaka? Vi lever i ett kallt samhälle som ser de svaga lida och förhoppningsvis tynar bort.

Om jag vore dig skulle jag skriva in mig på arbetsförmedlingen för det är där du kan få hjälp med att hitta ett arbete antingen via praktik, lönebidragsanställning eller via Samhall.

För att få ett arbete är nog fullföljt gymnasium mer eller mindre ett krav så om du inte har fullständiga slutbetyg från gymnasiet skulle jag plugga på komvux precis som Huggis har varit inne på.

Om du vill pröva på med sysselsättning kan du även prata med en socialsekreterare på kommunen så kan du ju pröva på att "arbeta" i kommunen på T.ex ett bibliotek du var inne på eller det går nog även att få via DV, du måste fråga själv och upplysa rätt person vad du är intresserad utav och visa framfötterna för annars rinner det rätt ut i sanden, kanske inte det enklaste i alla lägen men ring eller skicka mail och påminn dom om vad ni hade pratat om sist och fråga hur det går med att praktisera på ett bibliotek eller vad det nu var. Sedan tror jag inte att det är Habliteringens uppgift att skaka fram en praktikplats utan det var nog mer ett förslag vad du kan passa som, men du kan ju alltid fråga personen om hur du ska gå tillväga om du vill praktisera på ett bibliotek.

Dalaberger skrev:

Huggorm skrev:

Dalaberger skrev:Skaffa vilket jobb, hade jag förmågan, hade jag väl gjort det redan. Det finns väl en anledning till att folk blir sjuka och inte kan jobba. Vad är arbetsförmedlingen till för då, sjukvården, vad betalar vi för om vi inte får hjälp tillbaka? Vi lever i ett kallt samhälle som ser de svaga lida och förhoppningsvis tynar bort.

Då du inte har arbetsförmåga ordnade de aktivitetsersättning till dig istället, så du skall klara dig. Är inte det bra? Du får massor av hjälp men är ändå inte nöjd.

De har ju inte prövat min arbetsförmåga ens, slänger mig på bidrag och skiter i mig. Jag har ingen lust att leva hela mitt liv som en utstött odugling, då tynar jag hellre bort. Massor med hjälp? Du har ingen aning vad du pratar om, det är säkert mindre än 10 timmars samtal på 10 år. Jag vill i arbete men saknar motivationen, jag behöver stöttning, det ska tydligen finnas i det här landet men inte för mig.

FK har väl vist prövat din arbetsförmåga, OK för att första gången du sökte aktivitetsersättning så fick du säkert hjälp med att ansöka, men vad jag har förstått så börjar du närma dig 30 så då måste du väl ha ansökt själv om aktivitetsersättning ett par gånger? För om dom har godkänt ansökan så har dom ju prövat din arbetsförmåga, OK för att den inte är lika djupgående som en arbetsförmåge utredning där du får träffa ett gäng olika yrkesgrupper som var för sig kollar dina brister och styrkor och sen knyter ihop säcken tillsammans och bedömer vilken arbetsförmåga du har i dagsläget och vad den kan tänkas att bli på sikt.

Här kolla den här hemsidan dom kanske har någon verksamhet i din kommun.

https://www.misa.se/

Enligt deras flashiga hemsida verkar dom rikta DV mot ett varaktigt jobb, men enligt min erfarenhet så brukar sådant låta bättre än det är i verklighet, men här kanske det verkligen fungerar.

Dalaberger skrev:Jag vill i arbete men saknar motivationen,

Är inte "sakna motivation" samma sak som "inte vilja"? Vilken arbetsgivare vill anställa någon som saknar motivation att arbeta?

Dalaberger skrev:

Furienna skrev:

Dalaberger skrev:De har ju inte prövat min arbetsförmåga ens, slänger mig på bidrag och skiter i mig. Jag har ingen lust att leva hela mitt liv som en utstött odugling, då tynar jag hellre bort. Massor med hjälp? Du har ingen aning vad du pratar om, det är säkert mindre än 10 timmars samtal på 10 år. Jag vill i arbete men saknar motivationen, jag behöver stöttning, det ska tydligen finnas i det här landet men inte för mig.
Nej, för jag fick höra av andra att de bara fikade och plockade med saker meningslöst. Vilket ärligt talat låter kränkande för någon som är tämligen högfungerande ändå.

Många tappade sina jobb ifjol.
Var glad att du i alla fall har en säker inkomst.

Sedan tycker jag fortfarande att du bara har fördomar om daglig verksamhet.
Jag var på olika platser i åtta år och känner inte igen mig alls i den beskrivningen.

Nej, jag har ingen säker inkomst längre, jag utbildade mig och har blivit bortsedd på arbetsplatser och intervjuer. Fick aldrig stöd fast jag var arbetslös.

Får man ett jobb av daglig verksamhet, annars är det ingen lösning, jag bor i en liten kommun och det var det vi hade, inga framtidsutsikter där. En bekant slutade gå dit för det var så meningslöst, nu försöker han slinka med folk på jobbet som informell praktikant istället.

Du skrev ju att du hade aktivitetsersättning?
Det betyder att du har en fast inkomst.

Nu bor även jag i en liten kommun och vet att vi flera olika slags DV här.
Om du är frisk kroppsligt sett, så bör du kunna hitta något som passar dig.

slackern skrev:

Dalaberger skrev:

Huggorm skrev:Då du inte har arbetsförmåga ordnade de aktivitetsersättning till dig istället, så du skall klara dig. Är inte det bra? Du får massor av hjälp men är ändå inte nöjd.

De har ju inte prövat min arbetsförmåga ens, slänger mig på bidrag och skiter i mig. Jag har ingen lust att leva hela mitt liv som en utstött odugling, då tynar jag hellre bort. Massor med hjälp? Du har ingen aning vad du pratar om, det är säkert mindre än 10 timmars samtal på 10 år. Jag vill i arbete men saknar motivationen, jag behöver stöttning, det ska tydligen finnas i det här landet men inte för mig.

FK har väl vist prövat din arbetsförmåga, OK för att första gången du sökte aktivitetsersättning så fick du säkert hjälp med att ansöka, men vad jag har förstått så börjar du närma dig 30 så då måste du väl ha ansökt själv om aktivitetsersättning ett par gånger? För om dom har godkänt ansökan så har dom ju prövat din arbetsförmåga, OK för att den inte är lika djupgående som en arbetsförmåge utredning där du får träffa ett gäng olika yrkesgrupper som var för sig kollar dina brister och styrkor och sen knyter ihop säcken tillsammans och bedömer vilken arbetsförmåga du har i dagsläget och vad den kan tänkas att bli på sikt.

Om man verkligen prövat min arbetsförmåga hade jag fått prova på ett jobb men det har jag aldrig. Nej, jag har bara sökt en gång och har det inte längre. Jag har varit tillfälligt nedgången, det är ingen permanent skada. Jag har hört att de blivit hårdare, så skulle säkert bli nekad idag och sen då? Jag har varit vanligt dödlig arbetslös men som sådan får man tydligen heller ingen hjälp.

slackern skrev:

Dalaberger skrev:

Huggorm skrev:Du vill inte ha svaret att det är ditt eget ansvar att skaffa ett jobb, men så är det. Det finns ingen myndighet som ansvarar för att sysselsätta dig. Möjligen har dina föräldrar lite ansvar för att se till att deras barn kommer rätt i livet men alla har ju inte stöttande föräldrar.

Om du inte har någon gymnasieutbildning bör du börja med att skaffa det. Helst något yrkesförberedande så du kan komma vidare i livet rimligt snabbt, men om du verkligen vill kan du förstås gå tex. Naturvetenskaplig och sedan läsa vidare i flera år efter det.

Skaffa vilket jobb, hade jag förmågan, hade jag väl gjort det redan. Det finns väl en anledning till att folk blir sjuka och inte kan jobba. Vad är arbetsförmedlingen till för då, sjukvården, vad betalar vi för om vi inte får hjälp tillbaka? Vi lever i ett kallt samhälle som ser de svaga lida och förhoppningsvis tynar bort.

Om jag vore dig skulle jag skriva in mig på arbetsförmedlingen för det är där du kan få hjälp med att hitta ett arbete antingen via praktik, lönebidragsanställning eller via Samhall.

För att få ett arbete är nog fullföljt gymnasium mer eller mindre ett krav så om du inte har fullständiga slutbetyg från gymnasiet skulle jag plugga på komvux precis som Huggis har varit inne på.

Om du vill pröva på med sysselsättning kan du även prata med en socialsekreterare på kommunen så kan du ju pröva på att "arbeta" i kommunen på T.ex ett bibliotek du var inne på eller det går nog även att få via DV, du måste fråga själv och upplysa rätt person vad du är intresserad utav och visa framfötterna för annars rinner det rätt ut i sanden, kanske inte det enklaste i alla lägen men ring eller skicka mail och påminn dom om vad ni hade pratat om sist och fråga hur det går med att praktisera på ett bibliotek eller vad det nu var. Sedan tror jag inte att det är Habliteringens uppgift att skaka fram en praktikplats utan det var nog mer ett förslag vad du kan passa som, men du kan ju alltid fråga personen om hur du ska gå tillväga om du vill praktisera på ett bibliotek.

Om ändå arbetsförmedlingen vill prata med en av, normen verkar vara minst ett års inskrivning innan man får hjälp med nått, annats får man bara söka på egen hand. Jag har betyg nu, jag har utbildning, jag har gått på intervjuer men jag gav upp, vet inte vad jag ska göra, efter mina erfarenheter kryper jag helst bara under en sten.

Jag har ingen kontakt med någon längre, varken kommun, sjukvård, arbetsförmedling eller försäkringskassan. Alla helt värdelösa och ärligt talat skamliga myndigheter.

Jag studerar på högskolan nu och får hoppas att man kan kvala in på meriter och inte behöva va en social jäkel. Att söka och få jobb är problemet, jag kan inte ta för mig för fem öre, jag är rätt mentalt slutkörd efter livet.

Dalaberger skrev:

slackern skrev:

Dalaberger skrev:De har ju inte prövat min arbetsförmåga ens, slänger mig på bidrag och skiter i mig. Jag har ingen lust att leva hela mitt liv som en utstött odugling, då tynar jag hellre bort. Massor med hjälp? Du har ingen aning vad du pratar om, det är säkert mindre än 10 timmars samtal på 10 år. Jag vill i arbete men saknar motivationen, jag behöver stöttning, det ska tydligen finnas i det här landet men inte för mig.

FK har väl vist prövat din arbetsförmåga, OK för att första gången du sökte aktivitetsersättning så fick du säkert hjälp med att ansöka, men vad jag har förstått så börjar du närma dig 30 så då måste du väl ha ansökt själv om aktivitetsersättning ett par gånger? För om dom har godkänt ansökan så har dom ju prövat din arbetsförmåga, OK för att den inte är lika djupgående som en arbetsförmåge utredning där du får träffa ett gäng olika yrkesgrupper som var för sig kollar dina brister och styrkor och sen knyter ihop säcken tillsammans och bedömer vilken arbetsförmåga du har i dagsläget och vad den kan tänkas att bli på sikt.

Om man verkligen prövat min arbetsförmåga hade jag fått prova på ett jobb men det har jag aldrig. Nej, jag har bara sökt en gång och har det inte längre. Jag har varit tillfälligt nedgången, det är ingen permanent skada. Jag har hört att de blivit hårdare, så skulle säkert bli nekad idag och sen då? Jag har varit vanligt dödlig arbetslös men som sådan får man tydligen heller ingen hjälp.

slackern skrev:

Dalaberger skrev:Skaffa vilket jobb, hade jag förmågan, hade jag väl gjort det redan. Det finns väl en anledning till att folk blir sjuka och inte kan jobba. Vad är arbetsförmedlingen till för då, sjukvården, vad betalar vi för om vi inte får hjälp tillbaka? Vi lever i ett kallt samhälle som ser de svaga lida och förhoppningsvis tynar bort.

Om jag vore dig skulle jag skriva in mig på arbetsförmedlingen för det är där du kan få hjälp med att hitta ett arbete antingen via praktik, lönebidragsanställning eller via Samhall.

För att få ett arbete är nog fullföljt gymnasium mer eller mindre ett krav så om du inte har fullständiga slutbetyg från gymnasiet skulle jag plugga på komvux precis som Huggis har varit inne på.

Om du vill pröva på med sysselsättning kan du även prata med en socialsekreterare på kommunen så kan du ju pröva på att "arbeta" i kommunen på T.ex ett bibliotek du var inne på eller det går nog även att få via DV, du måste fråga själv och upplysa rätt person vad du är intresserad utav och visa framfötterna för annars rinner det rätt ut i sanden, kanske inte det enklaste i alla lägen men ring eller skicka mail och påminn dom om vad ni hade pratat om sist och fråga hur det går med att praktisera på ett bibliotek eller vad det nu var. Sedan tror jag inte att det är Habliteringens uppgift att skaka fram en praktikplats utan det var nog mer ett förslag vad du kan passa som, men du kan ju alltid fråga personen om hur du ska gå tillväga om du vill praktisera på ett bibliotek.

Om ändå arbetsförmedlingen vill prata med en av, normen verkar vara minst ett års inskrivning innan man får hjälp med nått, annats får man bara söka på egen hand. Jag har betyg nu, jag har utbildning, jag har gått på intervjuer men jag gav upp, vet inte vad jag ska göra, efter mina erfarenheter kryper jag helst bara under en sten.

Jag har ingen kontakt med någon längre, varken kommun, sjukvård, arbetsförmedling eller försäkringskassan. Alla helt värdelösa och ärligt talat skamliga myndigheter.

Jag studerar på högskolan nu och får hoppas att man kan kvala in på meriter och inte behöva va en social jäkel. Att söka och få jobb är problemet, jag kan inte ta för mig för fem öre, jag är rätt mentalt slutkörd efter livet.

Nu ser jag att du troligtvis har besvarat din fråga själv, du anses ha en sysselsättning, OK för att när det är sommarlov kan behövas få hjälp att hitta ett sommarjobb, eller du kanske får aktivitetsersättning under loven så att du klarar dig ekonomiskt? För jag antar att du får ta studielån under studierna.

Hur som helst stort grattis att du kom in på högskolan och lycka till med dina studier.

slackern skrev:

Dalaberger skrev:

slackern skrev:
FK har väl vist prövat din arbetsförmåga, OK för att första gången du sökte aktivitetsersättning så fick du säkert hjälp med att ansöka, men vad jag har förstått så börjar du närma dig 30 så då måste du väl ha ansökt själv om aktivitetsersättning ett par gånger? För om dom har godkänt ansökan så har dom ju prövat din arbetsförmåga, OK för att den inte är lika djupgående som en arbetsförmåge utredning där du får träffa ett gäng olika yrkesgrupper som var för sig kollar dina brister och styrkor och sen knyter ihop säcken tillsammans och bedömer vilken arbetsförmåga du har i dagsläget och vad den kan tänkas att bli på sikt.

Om man verkligen prövat min arbetsförmåga hade jag fått prova på ett jobb men det har jag aldrig. Nej, jag har bara sökt en gång och har det inte längre. Jag har varit tillfälligt nedgången, det är ingen permanent skada. Jag har hört att de blivit hårdare, så skulle säkert bli nekad idag och sen då? Jag har varit vanligt dödlig arbetslös men som sådan får man tydligen heller ingen hjälp.

slackern skrev:
Om jag vore dig skulle jag skriva in mig på arbetsförmedlingen för det är där du kan få hjälp med att hitta ett arbete antingen via praktik, lönebidragsanställning eller via Samhall.

För att få ett arbete är nog fullföljt gymnasium mer eller mindre ett krav så om du inte har fullständiga slutbetyg från gymnasiet skulle jag plugga på komvux precis som Huggis har varit inne på.

Om du vill pröva på med sysselsättning kan du även prata med en socialsekreterare på kommunen så kan du ju pröva på att "arbeta" i kommunen på T.ex ett bibliotek du var inne på eller det går nog även att få via DV, du måste fråga själv och upplysa rätt person vad du är intresserad utav och visa framfötterna för annars rinner det rätt ut i sanden, kanske inte det enklaste i alla lägen men ring eller skicka mail och påminn dom om vad ni hade pratat om sist och fråga hur det går med att praktisera på ett bibliotek eller vad det nu var. Sedan tror jag inte att det är Habliteringens uppgift att skaka fram en praktikplats utan det var nog mer ett förslag vad du kan passa som, men du kan ju alltid fråga personen om hur du ska gå tillväga om du vill praktisera på ett bibliotek.

Om ändå arbetsförmedlingen vill prata med en av, normen verkar vara minst ett års inskrivning innan man får hjälp med nått, annats får man bara söka på egen hand. Jag har betyg nu, jag har utbildning, jag har gått på intervjuer men jag gav upp, vet inte vad jag ska göra, efter mina erfarenheter kryper jag helst bara under en sten.

Jag har ingen kontakt med någon längre, varken kommun, sjukvård, arbetsförmedling eller försäkringskassan. Alla helt värdelösa och ärligt talat skamliga myndigheter.

Jag studerar på högskolan nu och får hoppas att man kan kvala in på meriter och inte behöva va en social jäkel. Att söka och få jobb är problemet, jag kan inte ta för mig för fem öre, jag är rätt mentalt slutkörd efter livet.

Nu ser jag att du troligtvis har besvarat din fråga själv, du anses ha en sysselsättning, OK för att när det är sommarlov kan behövas få hjälp att hitta ett sommarjobb, eller du kanske får aktivitetsersättning under loven så att du klarar dig ekonomiskt? För jag antar att du får ta studielån under studierna.

Hur som helst stort grattis att du kom in på högskolan och lycka till med dina studier.

Nu ja men jag är 26 nu, jag fick söka dit själv. De flesta andra i min ålder har väl fått prova på nått jobb med hjälp vid det här laget, av de som har diagnos? Men är det då bara mitt fel? Man kan inte förvänta sig någon som är knäckt att bara hjälpa sig själv. Jag klagar inte för hur det är nu, för nu går det an men hur jäkla uselt hjälpt får man bli, att bara betala ut pengar gör en bidragsberoende, när man kunde behövt hjälp med jobb. Jag studerar under sommaren också, ifjol fick jag knappt ett sommarjobb, om jag inte fått det hade jag bara gett upp helt. Inte roligt att utbilda sig och sen inte få jobb för det, också när jäkla "kollegor" mobbar ut en.

Dalaberger skrev:

slackern skrev:

Dalaberger skrev:Om man verkligen prövat min arbetsförmåga hade jag fått prova på ett jobb men det har jag aldrig. Nej, jag har bara sökt en gång och har det inte längre. Jag har varit tillfälligt nedgången, det är ingen permanent skada. Jag har hört att de blivit hårdare, så skulle säkert bli nekad idag och sen då? Jag har varit vanligt dödlig arbetslös men som sådan får man tydligen heller ingen hjälp.

Om ändå arbetsförmedlingen vill prata med en av, normen verkar vara minst ett års inskrivning innan man får hjälp med nått, annats får man bara söka på egen hand. Jag har betyg nu, jag har utbildning, jag har gått på intervjuer men jag gav upp, vet inte vad jag ska göra, efter mina erfarenheter kryper jag helst bara under en sten.

Jag har ingen kontakt med någon längre, varken kommun, sjukvård, arbetsförmedling eller försäkringskassan. Alla helt värdelösa och ärligt talat skamliga myndigheter.

Jag studerar på högskolan nu och får hoppas att man kan kvala in på meriter och inte behöva va en social jäkel. Att söka och få jobb är problemet, jag kan inte ta för mig för fem öre, jag är rätt mentalt slutkörd efter livet.

Nu ser jag att du troligtvis har besvarat din fråga själv, du anses ha en sysselsättning, OK för att när det är sommarlov kan behövas få hjälp att hitta ett sommarjobb, eller du kanske får aktivitetsersättning under loven så att du klarar dig ekonomiskt? För jag antar att du får ta studielån under studierna.

Hur som helst stort grattis att du kom in på högskolan och lycka till med dina studier.

Nu ja men jag är 26 nu, jag fick söka dit själv. De flesta andra i min ålder har väl fått prova på nått jobb med hjälp vid det här laget, av de som har diagnos? Men är det då bara mitt fel? Man kan inte förvänta sig någon som är knäckt att bara hjälpa sig själv. Jag klagar inte för hur det är nu, för nu går det an men hur jäkla uselt hjälpt får man bli, att bara betala ut pengar gör en bidragsberoende, när man kunde behövt hjälp med jobb. Jag studerar under sommaren också, ifjol fick jag knappt ett sommarjobb, om jag inte fått det hade jag bara gett upp helt. Inte roligt att utbilda sig och sen inte få jobb för det, också när jäkla "kollegor" mobbar ut en.

Förutom ett sommarjobb när jag var arton år har jag aldrig prövat på ett "vanligt" jobb.
Jag har nämligen varit för sjuk för det sedan jag var nitton år.
Men kan du fortsätta vara frisk, så är det nog möjligt för dig att komma in på arbetsmarknaden.
Det som du bör komma ihåg är dock att vi som har AS har lättare än andra att t ex bli utbrända.

Dalaberger skrev:

Huggorm skrev:Du vill inte ha svaret att det är ditt eget ansvar att skaffa ett jobb, men så är det. Det finns ingen myndighet som ansvarar för att sysselsätta dig. Möjligen har dina föräldrar lite ansvar för att se till att deras barn kommer rätt i livet men alla har ju inte stöttande föräldrar.

Om du inte har någon gymnasieutbildning bör du börja med att skaffa det. Helst något yrkesförberedande så du kan komma vidare i livet rimligt snabbt, men om du verkligen vill kan du förstås gå tex. Naturvetenskaplig och sedan läsa vidare i flera år efter det.

Skaffa vilket jobb, hade jag förmågan, hade jag väl gjort det redan. Det finns väl en anledning till att folk blir sjuka och inte kan jobba. Vad är arbetsförmedlingen till för då, sjukvården, vad betalar vi för om vi inte får hjälp tillbaka? Vi lever i ett kallt samhälle som ser de svaga lida och förhoppningsvis tynar bort.

Men alltså, det är väldigt många här som tycker det ska vara precis som det är för dig, man får en diagnos som barn och sen är det sjukpension. Det är drömscenariot.

Furienna skrev:

Dalaberger skrev:

slackern skrev:
Nu ser jag att du troligtvis har besvarat din fråga själv, du anses ha en sysselsättning, OK för att när det är sommarlov kan behövas få hjälp att hitta ett sommarjobb, eller du kanske får aktivitetsersättning under loven så att du klarar dig ekonomiskt? För jag antar att du får ta studielån under studierna.

Hur som helst stort grattis att du kom in på högskolan och lycka till med dina studier.

Nu ja men jag är 26 nu, jag fick söka dit själv. De flesta andra i min ålder har väl fått prova på nått jobb med hjälp vid det här laget, av de som har diagnos? Men är det då bara mitt fel? Man kan inte förvänta sig någon som är knäckt att bara hjälpa sig själv. Jag klagar inte för hur det är nu, för nu går det an men hur jäkla uselt hjälpt får man bli, att bara betala ut pengar gör en bidragsberoende, när man kunde behövt hjälp med jobb. Jag studerar under sommaren också, ifjol fick jag knappt ett sommarjobb, om jag inte fått det hade jag bara gett upp helt. Inte roligt att utbilda sig och sen inte få jobb för det, också när jäkla "kollegor" mobbar ut en.

Förutom ett sommarjobb när jag var arton år har jag aldrig prövat på ett "vanligt" jobb.
Jag har nämligen varit för sjuk för det sedan jag var nitton år.
Men kan du fortsätta vara frisk, så är det nog möjligt för dig att komma in på arbetsmarknaden.
Det som du bör komma ihåg är dock att vi som har AS har lättare än andra att t ex bli utbrända.

Känner mig mer utbränd av jobbsökandet än av de gånger jag jobbat, det är bara så svårt att intala någon att anställa en och då redan utan att nämna sina problem.

Hoppas du mår bra trots det, om man vill jobba ska man få göra det, annars få hjälp med att må bra annars.

Dalaberger skrev:

Furienna skrev:

Dalaberger skrev:Nu ja men jag är 26 nu, jag fick söka dit själv. De flesta andra i min ålder har väl fått prova på nått jobb med hjälp vid det här laget, av de som har diagnos? Men är det då bara mitt fel? Man kan inte förvänta sig någon som är knäckt att bara hjälpa sig själv. Jag klagar inte för hur det är nu, för nu går det an men hur jäkla uselt hjälpt får man bli, att bara betala ut pengar gör en bidragsberoende, när man kunde behövt hjälp med jobb. Jag studerar under sommaren också, ifjol fick jag knappt ett sommarjobb, om jag inte fått det hade jag bara gett upp helt. Inte roligt att utbilda sig och sen inte få jobb för det, också när jäkla "kollegor" mobbar ut en.

Förutom ett sommarjobb när jag var arton år har jag aldrig prövat på ett "vanligt" jobb.
Jag har nämligen varit för sjuk för det sedan jag var nitton år.
Men kan du fortsätta vara frisk, så är det nog möjligt för dig att komma in på arbetsmarknaden.
Det som du bör komma ihåg är dock att vi som har AS har lättare än andra att t ex bli utbrända.

Känner mig mer utbränd av jobbsökandet än av de gånger jag jobbat, det är bara så svårt att intala någon att anställa en och då redan utan att nämna sina problem.

Hoppas du mår bra trots det, om man vill jobba ska man få göra det, annars få hjälp med att må bra annars.

Jag är mycket glad över att ha min pension eftersom jag är sjuklig och inte kan jobba.

Du är inte det första fallet som jag läst om som fått aktivitetsersättning och sedan fått gå utan krav. Jättekonstigt ändå att folk kan få vara "oprövade" tills 30 då det ställs mer krav på sjukintyget. Ja, det är en del ens eget ansvar men samtidigt så tycker jag att en annan del ligger på FK. Har man varit hemma länge, kanske inget självförtroende är det lätt att tro att man aldrig skulle klara av något, att det behövs en push och att kravet är att iaf testa studier eller arbetsträning nån gång under dessa år.

Dalaberger först och främst grattis till högskolestudierna! Och så är samhället. När det kommer till en själv så ansvarar man för allt i slutänden. Idag gäller det även den som är sjuk eller har problematik som inte är så uppenbar att man alls inte kan ta hand om sig på något sätt, vilket är beklagligt. Jag tycker du ska satsa på praktik. Inom ett område där du har ett intresse eller där du finner viss stimulans. Då får man chans att visa vad man går för och så om man gör bra ifrån sig så kan det bli tal om anställning. Man behöver inte vara en social jäkel. Visa dem nu! 26 är ingen ålder .

Dalaberger skrev:Har någon ansvar för att man inte förblir arbetslös egentligen? Svar om att det är ens eget ansvar undanbedes, jag syftar här på samhällsinstans.

Jag är Asperger-diagnostiserad sen barndomen och gick vanlig skola med extra stöd, ej gymnasium. När jag blev 19 fick jag aktivitetsersättning efter en smärtfri process där egentligen inga krav ställdes på mig. Eftersom jag fick den för att jag inte var "arbetsför" så skrevs jag inte in på arbetsförmedlingen och försäkringskassan har heller inte drivit på för jobb. Min kommun erbjöd daglig verksamhet som mest, alltså sitta fika på dagarna-typen men som jag avböjde för det verkade meningslöst. Habiliteringen sa att jag kanske skulle praktisera på ett bibliotek men det var bara en idé och inget gjordes. Egentligen hade jag inte något emot att arbeta så länge jag klarade av det.

Så ingenstans har jag fått hjälp för jobb eller komma ur utanförskapen förutom kommunens förvaring. Idag har jag kommit längre på egen hand med hjälp av studievägledare. Har någon här haft ett ansvar för att jag kommer i arbete eller blev min aktivitetsersättning bara en sorts förtidspension där man gav upp?

Mycket bra att du tar upp detta
För jag tror att det är så många aspergare/autister som är i en liknande situation.

Jag har gått hos psykiatrin i 7 år nu och det känns ärligt talat som att den hjälp de erbjuder är ganska bristfällig (kanske pga okunskap?), det som har hjälpt mig något är när jag sökt videos på youtube om olika ämnen och då funnit massa intressanta kanaler som erbjuder en väg vidare.

Jag har varit inlagd massvis med gånger vilket kan ha bidragit till att de som ska hjälpa mig vill ta det lugnt med mig och att om jag ska ut i arbete så måste det gå genom säkra förhållanden med start i praktik några få timmar per vecka. Det är lite frustrerande.

Jag startade en youtube kanal förra året som heter fredriks coaching där jag ger tips om hur man kan må bättre. Riktar in mig mot personer med psykisk ohälsa på den, men kanske ska nischa den ännu mer och fokusera enbart på aspergare/autister?

För det här med entreprenörskap är ju ofta så att man hittar ett problem som man sedan vill lösa, utan problem ingen lösning.

Jag tror att min kanal kommer bli riktigt bra med tiden, men youtube tar tid och är svårt så man får ha tålamod.

Enligt vad jag har förstått (men jag kan ha fel) så är många aspergare kreativa personer och det finns en youtube kanal som inriktar sig på det och det är Roberto Blakes kanal (gör helt fantastiska videos, tror många här skulle ha nytta av att kolla upp den kanalen).

Han har en video ute om "don't be a starving artist"
https://www.youtube.com/watch?v=PsPs5pTiez4

Ibland kan man (jag) också få för mig att det är fult att tjäna pengar och att man ska kunna klara sig på socialbidrag eller sjukpension även om jag innerst inte vill det. Det brukar vara det största problemet till att dra till sig pengar enligt attraktionslagen.

Finns också en bok som borde finnas på flera bibliotek i landet som heter "Arbetslös men inte värdelös" jag kommer nog låna den idag för att läsa den. Jag lånade den för några år sedan men avslutade aldrig den.

För när man har stått utanför arbetsmarknaden länge så kan det hända hemska saker med ens självkänsla (om man vill ha ett jobb) att man tänker att man kanske inte klarar av att jobba för att många i ens omgivning (av de proffessionella menar på det). Då behöver man träna upp den igen och börja tro på sig själv samt ta hand om sig själv och där tror jag min kanal fredriks coaching kan vara till hjälp samt Roberto Blakes kanal.

Autism är enligt mig en diagnos/sjukdom som kan botas och man kan bli "frisk" från den, bara man lär sig lite mer om sig själv och hur man tar hand om sig själv (men det är helt okej att man inte håller med mig i detta påstående), då tillhör du bara inte min målgrupp. Energi är något man kan hantera i allra högsta grad.