Hejsan hoppsan!

Har sedan ett år tillbaka gått och blivit teamledare för en mindre sektion inom IT på ett större företag (Blev tillfrågad och har ingen aning om vad de såg i mig som aspie). Det har väl fungerat över förväntan och jag är bra betald för min ålder, men visst har jag känt vissa tecken på stress och utbrändhet vid intensiva perioder. Intensiv fysisk träning och strikt planering hjälper dock.

Nu är det så att sektionschefen ovanför mig påtalade i vårat senaste utvecklingssamtal att hon inte såg det som helt främmande för mig att rentav bli mellanchef på längre sikt. Jag tänkte bara "Om hon bara visste... " och svarade tvekande men hon stod på sig.

Därav undrar jag om det finns några av oss där ute som faktiskt har eller har haft dessa typer av positioner och vill dela med sig av erfarenheter? Tråden är inte avsedd som en humble brag och jag vet att har väldigt snedfördelad IQ, men är inte geni inom några enskilda faktorer. Det i kombination med Asperger gör mig ju tveksam till att ens försöka uppnå en sådan krävande situation som en chefsposition skulle innebära för oss...

Men låt höra; Finns det några av er som är undercover aspie-chefer på företagen där ute? Kanske egenföretagare?

Gruppchef för ca 10-12 personer var jag, på en fabrik där jag jobbade innan jag blev sjuk.

Men det fungerade bra, så dom "röstade" för att jag skulle vara gruppchef permanent (annars var det ett jobb man turades om att vara). Det mest "chefiga" man gjorde, var väl att säga till dom andra vad de skulle syssla med under dagen. Själv fick man planera, t.ex vilka produkter som skulle köras i vilken maskin o en massa pappersarbeten. Samt att man fick bevilja kortare semester eller kompledighet. Mer betalt fick man också.

Aspergerdiagnosen fanns väl dock där ändå även om jag inte fått den. Men visst innebar det ett visst ansvar att även vara lite chef, som gruppchef på fabriken. Ett driftstopp eller felaktig planering kan kosta fabriken mycket.

Trivdes på fabriken, både före o efter jag blev gruppchef. Men sen blev jag som sagt sjuk (inte asperger även om jag fick den diagnosen i samma veva), o så skulle de dra ner på personalen, så jag fick gå.

Det känns väldigt smickrande att få såna där erbjudanden och börja klättra i hierarkin, men det är inte alltid så kul som det verkar. Ansvar ger stress, man är inte längre en i gruppen på samma vis så man blir ensam och det är inte lika enkelt att släppa jobbet när man gjort sina timmar. En del klarar av det, andra inte. Jag gör det inte, jag blir utsliten av det och skulle snart bränna ut mig. Och på alla företag brukar det finnas några äldre kvar nere "på golvet" som borde varit högre upp, men som insett just det och stannat kvar där de är. Mycket handlar nog om vad man vill göra med sitt liv. Om man vill satsa på karriären är det förstås bra, men om man bara jobbar för att bekosta det man verkligen är intresserad av så är det lite av en fälla.

Jag har varit arbetsledare för en liten grupp medarbetare. Det var inget jobb jag sökt utan mer blev tilldelad pga jag jobbat där länge och hade bättre lön än dom andra, en lön som min chef sa han måste kunna motivera och därför gjorde mig till arbetsledare. Det byttes ju ut personer i den här gruppen och ibland fick jag leda andra arbetslag så det blev väl trots allt några som fick ha mig som ”chef”.

Jag hade alltid typ undermedvetet trott jag skulle funka bra som chef och vara enkel att ha och göra med. Men det tog inte lång tid innan jag förstod att jag var en katastrof.

Jag hade svårt att kommunicera vad jag ville ha utfört och hur. Först förstod jag inte det utan trodde dom jag skulle leda var jävligt trögtänkta, inte att det var jag som var problemet.
Jag hade svårt att delegera och tog istället själv på mig för mycket.
Jag litade inte på mina medarbetare utan ville kontrollera allt dom gjorde.
Jag var van att piska mig själv hårt och förväntade mig samma insats av andra, något som blev typ en chock för dom.

Allt blev jobbigare, både för dom och mig. Efter kanske ett år hörde jag ett rykte att det fanns dom som inte ville vara kvar med mig som arbetsledare. Det var jobbigt att förstå dom mådde så dåligt av att arbeta med mig.

Jo just... jag har varit egenföretagare också. Först bara med asperger, med allt som det innebär, men sen fick jag också psykiska problem och då sket det sig än värre.

Med asperger fokuserar man ju på småsaker och lägger mycket tid på dom istället för att tänka vidare och på större utmaningar. Jag var också alldeles för dålig på att ta betalt. Det lustiga är att vissa kunder kunde söka sig till andra som gjorde ett sämre jobb och tog mera betalt. Jag tänker i efterhand det var för dom säkert verkade proffsigare, med tjusig firmabil och så. Kanske det att dom skrev en fetare räkning gjorde dom verkade mer seriösa.

Hoppas du får ditt chefsjobb i hamn! Tänk inte för mycket på ASD för i slutändan är du en människa med unika egenskaper och fungerar det i ditt sammanhang finns ingen anledning att oroa sig.

Jag blir bara stressad av personalansvar även om jag funkar hyfsat i team. Att handleda människor är inte min grej, jag trivs bättre med det tekniska. Men alla är som sagt olika.