Ofta här man att anledningen till våra, med AS, problem i sociala sammanhang är att vi inte förstår subtila signaler och kroppsspråk osv.
Men betyder då detta att vi är superhjältar online? Vanliga personer borde väl vara rätt AS online eftersom de inte har sina kroppssignaler här? Och vi med AS borde vara kungar eftersom vi förstår allting perfekt?

Fast samtidigt måste jag säga att jag själv inte alls bryr mig om alla de sociala nätverk som finns på internet. Intressanta forum och specialintresse spenderar jag massor av tid på. Men generella sociala platser som facebook osv har jag aldrig brytt mig om.

Nej, jag tycker att NT är annorlunda på nätet också.
De är ofta väldigt tvetydiga, och har andra intressen än jag, eller så ägnar de sig på ett annorlunda sätt åt det intresse vi delar.

NT är ironiska på internet mer än aspergare, NT är mer på chattsidor och expressens modesidor istället för att som AS nörda ner sig i maskars repoduktionscykel eller så. Dessutom tycker jag smilies fungerar alldeles utmärkt som ersättning för ansiktsmimik i de flesta fall. Möjligen är NT online i mindre grad än snittet aspergare, men detta har nog blivit mindre skillnad nu när datorer inte längre anses lika nördigt.

Jag tycker att NT är dåliga på att använda smiliesar.
De verkar ofta missförstå varandra också, och börjar lätt bråka p.g.a. att de inte kan se "tonfallet" (glömt smiliesar...).

Och så är de på andra typer av siter som Tibbs skrev.
Jag är ibland på sådana siter, och det är rätt jobbigt.

Jag vet inte om jag tycker att NT använder mer ironi än aspergare, på nätet, men de är helt klart sämre på att visa att det är ironi, varpå bråk och missförstånd uppstår NT:ar emellan.

Att NT:ar retar sig på att aspergare snöar in på detaljer eller "ältar" och utreder på djupet, verkar vara lika mycket på nätet tycker jag, kanske t.o.m. mer, eftersom NT:ar IRL ofta håller klaffen p.g.a. artighet, men på nätet säger vad de tycker.

Bror Duktig skrev:Att NT:ar retar sig på att aspergare snöar in på detaljer eller "ältar" och utreder på djupet, verkar vara lika mycket på nätet tycker jag, kanske t.o.m. mer, eftersom NT:ar IRL ofta håller klaffen p.g.a. artighet, men på nätet säger vad de tycker.

En grej jag beundrar med folk härinne är att vilja utreda vad som blev fel, istället för att säga dumheter i stil med Jaja, vi lägger ner det här, vi kommer ingen vart med den här diskussionen och sen bakom ryggen prata en massa skit om hur omöjlig nån är att ha att göra med.

Alltså, lägga ner en diskussion och stryka ett streck över nåt, fine, men säga en sak och sen göra nåt helt annat, det har jag grymt svårt för. Och att det ska anses som det normala och vi som udda, det har jag också väldigt svårt för. Varför framhålls då ärlighet och rakhet som så fint? Det är en av de saker jag inte lyckats reda ut trots mitt numera belagda höga IQ.

Det är faktiskt en sak jag förundrats över just här på detta forum, som jag tycker är så fantastiskt fin. Viljan att utreda, förstå och sedan kunna sluta fred istället för att hela tiden hoppa över det där utredandet och till slut bara bli mer och mer bittra, arga och otrevliga mot varandra. Folk får gärna gå offtopic i fem sidor för min del om de bara reder ut och sedan fortsätter till diskussionen. Om ändå fler vanliga människor fungerade så i den vanliga världen också... Men då kallas det att man ältar eller är tjatig. De blir irriterade och kanske t o m går iväg för att de "inte orkar med en" och tycker att man är dryg vilket jag upplever som väldigt underligt då man visar välvilja i min mening genom att verkligen försöka förstå vad en annan människa menar. Kanske är det så att människor med AS eller AS-drag är mer frågvisa av sig, och i och med detta uppfattas som dryga/otrevliga? (När frågorna blir "för många" under lång tid).

NT verkar inte ägna sig åt rakhet och ärlighet ett dugg. De påstår att det ska vara fint och bra men när man agerar på det så får man skit för det. Som alfapetsmamma sa...

ling0n skrev:Det är faktiskt en sak jag förundrats över just här på detta forum, som jag tycker är så fantastiskt fin. Viljan att utreda, förstå och sedan kunna sluta fred istället för att hela tiden hoppa över det där utredandet och till slut bara bli mer och mer bittra, arga och otrevliga mot varandra. Folk får gärna gå offtopic i fem sidor för min del om de bara reder ut och sedan fortsätter till diskussionen. Om ändå fler vanliga människor fungerade så i den vanliga världen också... Men då kallas det att man ältar eller är tjatig. De blir irriterade och kanske t o m går iväg för att de "inte orkar med en" och tycker att man är dryg vilket jag upplever som väldigt underligt då man visar välvilja i min mening genom att verkligen försöka förstå vad en annan människa menar. Kanske är det så att människor med AS eller AS-drag är mer frågvisa av sig, och i och med detta uppfattas som dryga/otrevliga? (När frågorna blir "för många" under lång tid).

NT verkar inte ägna sig åt rakhet och ärlighet ett dugg. De påstår att det ska vara fint och bra men när man agerar på det så får man skit för det. Som alfapetsmamma sa...

Angående frågvisheten sa min toktant (vanlig psykodynamisk sådan, långt innan jag tänkte i npf-termer om mig själv) att jag nog hade fastnat i sexårsåldern, mentalt. Det var en av många förklaringar till hur jag var som jag inte köpte och som jag kände INTE var det motstånd man kan känna för förklaringar som är för jobbiga för en att ta in och acceptera.

Ska nog skriva till henne, på tal om det.... Om min frågvishet, rättspatos, sanningskrav, barnslighet och samtidiga pensionärsmässighet, insnöande på saker, avskärmning och annat hon hade märkliga förklaringar till...

baconmuffins skrev:Ofta här man att anledningen till våra, med AS, problem i sociala sammanhang är att vi inte förstår subtila signaler och kroppsspråk osv.
Men betyder då detta att vi är superhjältar online? Vanliga personer borde väl vara rätt AS online eftersom de inte har sina kroppssignaler här? Och vi med AS borde vara kungar eftersom vi förstår allting perfekt?

Fast samtidigt måste jag säga att jag själv inte alls bryr mig om alla de sociala nätverk som finns på internet. Intressanta forum och specialintresse spenderar jag massor av tid på. Men generella sociala platser som facebook osv har jag aldrig brytt mig om.

Vad mig beträffar känns det som att det går bättre på Internet. Också via telefon kan det fungera bra, trots att jag hade skräck för att ringa upp folk i tonåren. Jag har fått tjejer att känna någon form av intresse för mig på Internet och fortfarande när vi pratat i telefon, men hittills har de tenderat att förlora intresset när vi träffats i verkligheten och kroppsspråk måste in i bilden.

Jag måste väl erkänna att det är enklare på nätet än IRL - MEN - inte problemfritt och enkelt.

alfapetsmamma skrev:Angående frågvisheten sa min toktant (vanlig psykodynamisk sådan, långt innan jag tänkte i npf-termer om mig själv) att jag nog hade fastnat i sexårsåldern, mentalt. Det var en av många förklaringar till hur jag var som jag inte köpte och som jag kände INTE var det motstånd man kan känna för förklaringar som är för jobbiga för en att ta in och acceptera.

Ska nog skriva till henne, på tal om det.... Om min frågvishet, rättspatos, sanningskrav, barnslighet och samtidiga pensionärsmässighet, insnöande på saker, avskärmning och annat hon hade märkliga förklaringar till...

Men gud! Hon borde ju inte få arbeta över huvud taget. Toktant är verkligen ordet...

Jag undrar vad det är för slags barnslighet som folk talar om egentligen. Jag tycker personer med AS ofta verkar vara extremt mogna (lillgamla helt enkelt). När man är tillräckligt mogen och säker i sig själv så vågar man göra de saker som gör en lycklig, om det så är att bygga med lego eller borsta håret på barbies fast man är 25 år. När man inte behöver flockens godkännande till allt man gör. När man inte är osäker längre, som unga ofta är.

ling0n skrev:Jag undrar vad det är för slags barnslighet som folk talar om egentligen. Jag tycker personer med AS ofta verkar vara extremt mogna (lillgamla helt enkelt). När man är tillräckligt mogen och säker i sig själv så vågar man göra de saker som gör en lycklig, om det så är att bygga med lego eller borsta håret på barbies fast man är 25 år. När man inte behöver flockens godkännande till allt man gör. När man inte är osäker längre, som unga ofta är.

Rysligt bra sammanfattat!

(Och lustigt sammanträffande. Snackade just om detta igår kväll.)

ling0n skrev:

alfapetsmamma skrev:Angående frågvisheten sa min toktant (vanlig psykodynamisk sådan, långt innan jag tänkte i npf-termer om mig själv) att jag nog hade fastnat i sexårsåldern, mentalt. Det var en av många förklaringar till hur jag var som jag inte köpte och som jag kände INTE var det motstånd man kan känna för förklaringar som är för jobbiga för en att ta in och acceptera.

Ska nog skriva till henne, på tal om det.... Om min frågvishet, rättspatos, sanningskrav, barnslighet och samtidiga pensionärsmässighet, insnöande på saker, avskärmning och annat hon hade märkliga förklaringar till...

Men gud! Hon borde ju inte få arbeta över huvud taget. Toktant är verkligen ordet...

Jag undrar vad det är för slags barnslighet som folk talar om egentligen. Jag tycker personer med AS ofta verkar vara extremt mogna (lillgamla helt enkelt). När man är tillräckligt mogen och säker i sig själv så vågar man göra de saker som gör en lycklig, om det så är att bygga med lego eller borsta håret på barbies fast man är 25 år. När man inte behöver flockens godkännande till allt man gör. När man inte är osäker längre, som unga ofta är.

Fast hon var väldigt bra, på sitt sätt. Hon hade bara noll koll på annat än sitt. Eller, det är taskigt uttryckt, hon hade bra koll på vanlig samtalsterapi, psykodynamiskt inriktad, och ingen koll på npf.

Och annars stämmer det du säger bra, och jag känner igen mig mycket i det. Av psykoplågan som gjorde WAIS fick jag höra att jag verkade ha förundransvärt bra självkänsla, trots allt traumatiskt som hänt mig.

Jag sa att jag till viss del hänför det till min förmåga att skärma av. Intressant tanke sa hon.

Jag upplever mig så mycket sundare och friskare psykiskt än många andra, särskilt med tanke på allt skit som hänt mig, som sagt (mobbning, flytt mellan olika länder, våld, död, sjukdom och annat). Bland annat har det med mycket introspektion och självarbete att göra, och där hjälper ju aspigheten, jag har inget emot att vara själv och vända och vrida på saker...

Om man hamnat efter i social utveckling så kanske vissa får intrycket att man är barnslig/ser yngre ut än man är? Det är min teori iaf.

Inger skrev:

ling0n skrev:Jag undrar vad det är för slags barnslighet som folk talar om egentligen. Jag tycker personer med AS ofta verkar vara extremt mogna (lillgamla helt enkelt). När man är tillräckligt mogen och säker i sig själv så vågar man göra de saker som gör en lycklig, om det så är att bygga med lego eller borsta håret på barbies fast man är 25 år. När man inte behöver flockens godkännande till allt man gör. När man inte är osäker längre, som unga ofta är.

Rysligt bra sammanfattat!

(Och lustigt sammanträffande. Snackade just om detta igår kväll.)

Tackar.

alfapetsmamma skrev:Och annars stämmer det du säger bra, och jag känner igen mig mycket i det. Av psykoplågan som gjorde WAIS fick jag höra att jag verkade ha förundransvärt bra självkänsla, trots allt traumatiskt som hänt mig.

Jag sa att jag till viss del hänför det till min förmåga att skärma av. Intressant tanke sa hon.

Jag upplever mig så mycket sundare och friskare psykiskt än många andra, särskilt med tanke på allt skit som hänt mig, som sagt (mobbning, flytt mellan olika länder, våld, död, sjukdom och annat). Bland annat har det med mycket introspektion och självarbete att göra, och där hjälper ju aspigheten, jag har inget emot att vara själv och vända och vrida på saker...

Ja det är underligt, jag har också alltid haft ett ogrundligt bra självförtroende. Brukar säga att jag fötts med det. Ser inte hur det skulle kunna komma från något annat.

Kan det vara så att självskadebeteende, och kanske då mest impulsiva självskadebeteenden är mindre förekommande bland människor med AS? Att man analyserar sönder varje aspekt först, väger argument för och emot innan man tar till självskadande eller liknande, och ofta har någon slags "nykter" och rationell bild av situationer?

"Varför ska jag skära mig i armen, det kommer ju praktiskt sett inte hjälpa mig med detta problem"? Jag hade länge svårt för att gråta därför att jag inte tyckte att det hjälpte mig på något sätt. Fick nästan pressa fram det om det skulle hända.

ling0n skrev:
"Varför ska jag skära mig i armen, det kommer ju praktiskt sett inte hjälpa mig med detta problem"?

Liknande saker har jag hört båda mina döttrar säga. Inte om att skära sig men motsvarande dumheter. Ibland är det inte fel med ett kyligt intellekt och analytiskt sinne!

Jag känner mig som jag alltid har känt mig - för mig är det mormalt.
Jag är dock inte kompatibel med omvärden, det är väl därför jag som vanligt sitter gär ensam framför bildskärman.

Men precis som IRL kan jag reta upp folk folk på nätet utan att anstränga mig det minsta.

alfapetsmamma skrev:

ling0n skrev:
"Varför ska jag skära mig i armen, det kommer ju praktiskt sett inte hjälpa mig med detta problem"?

Liknande saker har jag hört båda mina döttrar säga. Inte om att skära sig men motsvarande dumheter. Ibland är det inte fel med ett kyligt intellekt och analytiskt sinne!

Eller hur!

Jag tycker det är mycket svårare på nätet än IRL.
På nätet känns det som att allting framgår mycket tydligare, som att det, svart på vitt, framgår att jag är en tönt.
Paradoxalt, kan tyckas, jag hade ju kunnat gömma mig bakom vilken cool fejk-image som helst, men det är inte därför jag är här, trots allt.
IRL kan jag gömma mig bakom ironier, humor och en stor lugg. Det känns mycket enklare.

Jag är väldigt litterär på nätet, men IRL stammar jag bara.

Det är enklare när själva orden som jag skriver väger mer.

Känner jag mig "normal" online? Definiera normal.

F.ö så känner jag mig hopplöst malplacerad vars sjutton jag än befinner mig, så det går väl på ett ut. Jag hör liksom inte hemma någonstans.

Ciao!

ling0n skrev:Kan det vara så att självskadebeteende, och kanske då mest impulsiva självskadebeteenden är mindre förekommande bland människor med AS? Att man analyserar sönder varje aspekt först, väger argument för och emot innan man tar till självskadande eller liknande, och ofta har någon slags "nykter" och rationell bild av situationer?

"Varför ska jag skära mig i armen, det kommer ju praktiskt sett inte hjälpa mig med detta problem"? Jag hade länge svårt för att gråta därför att jag inte tyckte att det hjälpte mig på något sätt. Fick nästan pressa fram det om det skulle hända.

Nyktert sett hjälper det himla massa att skära sig i armen, bättre lugnande har jag ännu inte provat. Däremot är nog AS medveten om att det inte är en lösning i längden. Men det är en annan sak. Rakblad är himla beroendeframkallande, just pga dess lugnande effekt. Jag vill dock inte rekommendera andra att börja med sådant här, framför allt pga sociala stigmat; man tas inte på allvar. Om möjligt tas man på än mindre allvar.

MsTibbs skrev:Nyktert sett hjälper det himla massa att skära sig i armen, bättre lugnande har jag ännu inte provat. Däremot är nog AS medveten om att det inte är en lösning i längden. Men det är en annan sak.

Nej det är inte en annan sak. För det var just det jag menade, att det inte fungerar i längden. När människor är impulsiva så tänker de bara kortsiktigt, AS verkar tendera till att tänka mer på konsekvenser, analysera sönder situationer istället för att agera på första bästa tanke.

ling0n och a-mamma:

Wow! Ni skriver ju om mej!

;-D