FRågor till er som påstår er ha "specialintresse(n)":

1. Brukar ni uppleva flow när ni håller på med "specialintresset"?
2. Upplever ni även frustration när ni håller på med detta, dvs allt är inte bara njutning?
3. Kräver "specialintresset" relationer med lärare för att ni skall lära er färdigheterna och informationen ni behöver?

Jag ställer fråga nr 2 pga att många personer t.ex. Attwood talar om att "specialintressen" skall ge njutning. Personligen tänker jag mig att i verkligheten kan inte någonting enbart endast ge folk njutning. Man måste ju kunna uppleva frustration också. En del som har väldigt starka intressen kan faktiskt bli ganska irriterade när det inte går så bra i intresset. Det har jag upplevt är vanligt för folk med AST-problematik men även hos andra. Kanske ställer folk med "specialintressen" inga krav och då kan man inte bli frustrerad och irriterad?
Det borde anses vara ett extremt "vuxet" beteende att aldrig bli irriterad och uppleva frustration. Detta borde väl personer med AST ha svårt för? "Normalt" folk har oftast svårigheter med detta.

Fråga nr 3 ställs pga att man måste lära sig sitt "specialintresse" på något sätt.

1. Nja, inte alltid. Jag behöver oftast vara på gott humör för att det ska vara bra, annars tröttnar jag på det och kommer ingenstans
2. Visst flyter det på när man läser eller gör något med det och det går bra, men när man söker en uppgift som inte tycs finnas kan jag bli ganska skogstokig, absolut.
3. Nej, absolut inte. Det mesta är självlärt. Snarare jag som lär lärarna

Kan beskriva ett av mina specialintressen som är att spela gitarr som följande;
1. Ja
2. Ja
3. Ja och Nej. Lärt mig på egen hand men det är bra att ha bandmedlemmar/kompisar och youtube instruktionsvideor som kan lära en mer.
Själv tror jag ofta att jag kan allt, eller det mesta, och sen dyker det upp något nytt riff eller teknik som gör att jag inser att jag inte alls kan allt. Måste då lära mig detta nya område för att utvecklas.
Ungefär så

Har haft många olika intressen. Gemensamt för dem är att jag kunnat bli totalt uppslukad, på ett skönt sätt. De har varit som ett tryggt rum, där man kan få vila ett tag från omvärldens krav.
I tidiga tonåren var det egyptologi. Lärde mig bl a hieroglyfer. Ingen lärare - jag läste böcker.
Modellbygge gillade jag också, byggde små hus. Lärde mig själv.
Gick vävkurs på vux med lärare som gav grunderna. Sen experimenterade jag på egen hand.
Sen blev det måla tavlor i olja. Gick en och annan kurs. Men ville helst jobba själv.
Och trädgård - läste alla böcker som fanns, såg alla program, kollade på nätet.
Njutningen tror jag består i att gå "all in" i ett ämne och hyperfokusera så man glömmer tid och rum. Och sig själv, inte minst ...
Visst, "flow" har man. Och det är samtidigt en vila, som jag inte hittat någon annanstans.
Men visst kan saker skita sig medan man jobbar - det är ju normalt - man kan slå sig på tummen eller klanta med penseln. Men det löser man, och det gör inte njutningen ett dugg mindre.

Ja på alla tre frågorna.

Kan inte obsession/besatthet faktiskt vara något som man upplever som obehagligt och negativt? Alla tjatar om att det måste upplevas som något positivt. Ibland fokuserar väl folk på detaljer som de hatar att fokusera på eller delar av ett intresse de bara skulle vilja glömma bort?
Måste specialintressen bara innehålla njutning?
Man kan läsa något i stil med detta: "An OCD sufferer are bothered by their thoughts, whereas some with Autism is likely to enjoy them"
"En OCD-lidande störs av sina tankar, medan vissa med autism sannolikt kommer att njuta av dem"
https://www.ocdtreatmentcentre.com/ocd-and-autism

Jag vet folk som inte alltid njuter av sina tankar och har ingen OCD-diagnos (eftersom de inte uppfyller kriterierna).
Vilket jäkla tjat om denna njutning! Kanske har jag bara råkat möta ett fåtal "aspergare" och att dessa var ovanliga "aspergare". Även jag själv är då "ovanlig" "aspergare".

Finns det alltså typ som skulle kunna kallas för "ovanlig asperger"?

Vad jag vet kollar man inte på "njutning" som ett extremt viktigt krav. Då skulle vissa av oss ej fått diagnosen. Däremot så kan man ibland vilja beskriva och förklara genom generaliseringar där vissa av oss inte känner igen oss så mycket.
Jag tror att folk som diagnostiserar inte bryr sig så mycket om generaliseringarna. Det är kanske mest att folk anser att generaliseringar och stereotyper är pedagogiska verktyg. Jag anser att det leder till missförstånd i många fall. Vad säger ni?

Jag är en högfungerande med diagnos asd add.

Jag har flera olika intressen som jag frivilligt och ibland ofrivilligt växlar mellan.
Jag kan hålla på med dom som en vanlig hobby.

Men när jag känner starkt för ett av dom så är det det som gäller.
Intresset kan triggas igång av olika saker relaterade till intressena, jag går igenom perioder då och då.

När jag verkligen är inne i en period av starkt intresse så spenderar jag all min vakna tid med något av dessa och det kan pågå i dagar eller ett par veckor ibland.
Jag försakar då det mesta av annat att göra och vill inte bli störd.
Jag tänker på intresset i princip konstant och känner en drivkraft att hålla på med intresset, jag går till botten med allt relaterat till intresset och när jag gjort det jagar jag nya detaljer och repeterar saker. Jag försöker hela tiden tillfredsställa mitt begär att hålla på med intresset, det känns aldrig speciellt tråkigt även om det borde ha blivit det för någon annan att hålla på.
Det är inte alltid roligt heller, det kan vara helt neutralt men man håller på ändå.

Och visst går något åt skogen så kan man gå igenom hela spektrumet av negativa känslor.
Jag hade ett helvete med en dator i veckor och var till sinnet allt mellan vansinnig, förtvivlad, skärpt och analytisk, hoppfull och hopplös, men höll ändå på med den som en eldsjäl tills att det slutligen löste sig.

Det är ibland väldigt tillfredsställande att leva i en bubbla men det har massor av nackdelar också.
Jag kan fullständigt ignorera att göra saker jag borde, allt från att svara i telefonen till viktigare åtaganden för jag bryr mig inte om de sakerna om jag är djupt inne i nått.

Jag är inte så jämt naturligtvis men ibland tar intresset över helt klart.
Jag har koncentrationsproblem men det känns som jag får ett bättre flow när jag håller på, jag kämpar mig igenom mina problem med viljestyrka för intresset.
Har det inte med intresset att göra dock så får jag problem, jag måste anstränga mig bara för att lyssna på när folk pratar för jag tänker på annat hela tiden och blir uttråkad fort och hänger inte alltid med.

När jag inte är inne i mina perioder så är jag mer som en normal människa antar jag.
Folk uppfattar mig som normal med lite speciella sidor.
Mina vänner och familj har vant sig. Ibland är jag i min bubbla. När jag är klar med mitt så är jag tillbaka och telefonen går varm för jag har överenergi att vara social.

Om du inte känner igen dig och är osäker på om du förstår hur det är att vara djupt inne i nått på detta sätt, föreställ dig att du är så nykär så.. och applicera drivkraften du har i det ruset på på ett intresse istället. hehe

Jag är ingen expert på att analysera mig själv, det finns smarta människor som jobbat med detta hela livet och arbetat med otaliga autister av alla dess slag under lång tid och som har skrivit böcker om ämnet som säkert ger dig bättre och djupare svar.