Jag gör ingenting annat än att existera. Jag går i staden, människor sitter tillsammans i parker, kaféer och har kul. Jag ser på instagram och facebook att mina "vänner" sitter i parker, på taket och dricker, på fester med varandra och har kul. Jag är inte en del av det. Även om de är i samma stad är jag inte inbjuden. De vet att jag är här, men när jag har frågat är de alltid upptagna med andra saker, annars avbryter de natten innan vi träffas.

Jag frågar inte längre. Jag är inte arg på dem, jag måste bara acceptera att jag inte är kul nog att vara med. Jag hade inte heller haft kul med mig. Jag har bara konstiga intressen som ingen bryr sig om. Jag har ingen plan längre. Jag börjar bli så generad över mig själv att jag inte vill träffa någon. När jag försöker vara social blir jag snabbt uttråkad. Så det är tråkigt att vara med människor, men jag känner mig också ensam när jag alltid är ensam. Min bror är densamma. Han har inga vänner. Jag känner att han och jag är mammas två förlorande barn. Jag hatar typ av allt jag är för att jag är så annorlunda än allt!

Människor är skitar, bry dig inte om dem, gå din egen väg och ha dina egna hobbies, man måste lära sig att vara själv och dra fördelarna med det, och slipper alla puckade idiot NT. Det löser sig...

Träffarna här kanske kan vara något då? Alltid något och bättre än inget. Dessutom är chanserna större att träffa på likasinnade i en sådan grupp än bland randoms.

xlnt skrev:Träffarna här kanske kan vara något då? Alltid något och bättre än inget. Dessutom är chanserna större att träffa på likasinnade i en sådan grupp än bland randoms.

Fast de bygger ju på att du bor i Stockholm, vilket Flyktig inte verkar göra. Jag tror inte jag sett träffar någon annanstans, men jag kan ha fel (det är inte så att direkt kollat efter det eftersom jag bor i en stad där det så vitt jag vet inte bor någon annan på forumet).

Organiserade Aspergare har digitala träffar varje vecka vad jag förstått. Gissar att de började med det nu under pandemin. Med teman med allt mellan himmel och jord.
Aldrig deltagit själv dock. Medlemsskapet som jag antar att man i sådana fall behöver kostar lite mer än en hundring.

Mycket beror väl också på vilken ålder man är i? Omkring 30 börjar folk gallra i umgänget, speciellt om man inte är på samma stadium med dem med parmiddagar och graviditeter. Men det är viktigt att ha respekt för sig själv som person. Om ingen annan för tillfället har tid får man ge sig själv tid, t.ex. med hobbies, musik, o.s.v. som har påpekats i tråden.

När jag umgås med andra med ASD känns det som att möta en version av en själv som tänker och upplever världen ungefär likadant, utan att för den skull vara likadan. Kan väl nog kännas rätt stöttande?

Lite OT, börjar saker öppna upp sig i Sverige nu? Här i Tokyo är det mesta tekniskt sett fortfarande öppet, men man sitter mest hemma i sin egen lägenhet på helgerna tyvärr.

Ja, det där känner man igen sig i fast jag vet inte om jag ens har vänner jag bara kan bjuda in sådär. Ensamma promenader eller utflykter med buss brukar det bli, förhoppningsvis blir det bättre nu när man skaffat sig flickvän, så man slipper göra det helt själv men hon bor ju långt bort, så man träffas inte så ofta. Samtidigt är jag inte säker på att jag vill umgås med folk heller, vad ska man ens prata om? Mitt liv är så olikt deras och jag är så konstig, bättre att umgås med andra udda människor om man kan.

Men vad har du för intressen då Flyktig? Finns det ingen gemenskap att hitta över nätet för det?

StickaOspela skrev:

xlnt skrev:Träffarna här kanske kan vara något då? Alltid något och bättre än inget. Dessutom är chanserna större att träffa på likasinnade i en sådan grupp än bland randoms.

Fast de bygger ju på att du bor i Stockholm, vilket Flyktig inte verkar göra. Jag tror inte jag sett träffar någon annanstans, men jag kan ha fel (det är inte så att direkt kollat efter det eftersom jag bor i en stad där det så vitt jag vet inte bor någon annan på forumet).

Många vill inte träffas pga pandemin och det var mer öppna träffar när jag var ny på forumet för 10 år sen. Kanske för att det var fler aktiva då, kanske för att folk föredrar att träffa dem de klickat med i PM. Utanför Stockholm är avstånden korta i Skåne, men annars är det nog runt Göteborg, Trestad, Jönköping, Örebro och Gävle de flesta bor i.

Känner igen mig något i det beskrivna. Är ensam men när jag är bland folk känns det inte rätt oftast. Svår situation.

Den här pressen som många kan känna är bara det unkna regelverk som NT:kollektivet har som käpphäst, typ VVV, dvs villa, vovve och villa, sen om man inte passar i deras mönster och inte sitter fast i ekorrhjulet anses man som konstig, för att man inte ständigt jobbar, skjutsar ungar till fotbollsträning och sen har grannsamverkan, men är dom så mycket lyckligare, tveksamt, men de orkar kanske inte tänka efter..

Lyckligtvis börjar villa vovve volvo suddas ut alltmer, även om det lever kvar starkt på landsbygden. I släkten har jag en som köpt hela det paketet rakt av, han och hans familj är så ursvenska att de förmodligen har en hel jordkällare fylld av nödfallskonserver typ köttbullar, rotmos och bullens korv, utifall det blir krig med ryssen. Fast nu romantiserar jag; i verkligheten är de ungefär lika intressanta som restskatt. Har ingen kontakt med dem mer än när jag tvingas till det av släktskäl.

Jag är inte i Sverige nu. Har familj i ett annat nordiskt land, så dating är inte relevant. Men jag beundrar för många vanliga människor, inte allt och alla. Jag hatar många människor runt omkring. Allt måste göras korrekt, du måste uppfylla vissa krav inom en viss ålder och prata nonsens hela tiden. Men inte alla är så. Mitt problem är när jag ser folk ha kul ute, här är jag nu barerna öppna igen och jag ser människor vara ute och ha kul. Jag vill vara så, men när jag är där är jag också uttråkad. Jag hatar mig själv för att ha skapats så här. Jag vill ha en sak, men när jag får det uppfyllt är det fortfarande inte så meningsfullt. Så ledsen när jag är ensam, uttråkad av andra. Jag får social ångest av detta också, jag gillar inte längre att gå ute eftersom jag känner att människor tittar på mig och tänker "hon är ensam hela tiden". Så jävla ukarismatisk.

Min bror har också samma sak, han har inga vänner. Så jag känner att vi två blir som mammas "aspie-barn". mina två andra syskon har inte den här skiten. De har vänner. Jag känner att jag och min bror är de tråkiga som aldrig har planer. Jag är generad över mig själv hela tiden. Fördärvar också extra när jag gillar en man. Varför skulle en man som jag? Tyvärr är det bara utgående sociala män som känner mig som en fångst. Jag har träffat män som har varit tysta och lite nätverk som jag och men det blev för likt mig själv och jag var uttråkad

Hej!

Kul att se dig igen, undrade lite vart du försvann eller jag har saknat dig.

slackern skrev:Hej!

Kul att se dig igen, undrade lite vart du försvann eller jag har saknat dig.

som en vän? Jag har varit upptagen ett tag och vet inte om jag ska vara så stabil här. hoppas att du mår bra

Jag förstår inte riktigt varför jag inte tar mer tid på mig att lära känna nya människor och är mer social. Det känns som jag inte har tid, men det har man ju, man måste ta sig tid, men jag har så svårt att sätta igång med saker.

Seiji skrev:Lyckligtvis börjar villa vovve volvo suddas ut alltmer, även om det lever kvar starkt på landsbygden.

Suddas ut, det grasserar ju senast idag hörde jag att transsexuella flickor får problem i lagsporter, guvernören i Florida hävdade att flickor ska spela för sig och pojkar för sig, den här tillbakagången sker på alla fronter, ofta hos vissa partier. Allt ska vara "som det brukar vara". Mamma, pappa, barn, likadana bilar, samma färg på huset, ingen får ha annan hudfärg, konstlat knull varje lördag. Snart är fattighuset tillbaka, fyllda med udda existenser, onormiga och aspisar och medeltida tankebanor är norm, grattis...

Nja, riktigt så illa tror jag inte det blir. Tror mer progressiva tankar i slutändan kommer vinna, även om det är mycket konservativ vind nuförtiden. Fast å andra sidan trodde jag de skulle välja Hillary 2016 också, så vad vet jag?

Seiji skrev:Nja, riktigt så illa tror jag inte det blir. Tror mer progressiva tankar i slutändan kommer vinna, även om det är mycket konservativ vind nuförtiden. Fast å andra sidan trodde jag de skulle välja Hillary 2016 också, så vad vet jag?

Vi får hoppas jag har fel, men jag packar en liten väska ifall det blir transport till kommandorans hus...

xlnt skrev:Träffarna här kanske kan vara något då? Alltid något och bättre än inget. Dessutom är chanserna större att träffa på likasinnade i en sådan grupp än bland randoms.

Fast det finns en risk att folk sitter o snackar om ptsd eller annat jobbigt. Visst kan sådana träffar vara bra men ibland vill man bara ha lite skoj kanske.

Flyktig skrev:Jag gör ingenting annat än att existera. Jag går i staden, människor sitter tillsammans i parker, kaféer och har kul...

Det låter som en låttext. Du verkar vara bra på låttexter.

Flyktig skrev:Jag är inte i Sverige nu. Har familj i ett annat nordiskt land, så dating är inte relevant. Men jag beundrar för många vanliga människor, inte allt och alla. Jag hatar många människor runt omkring. Allt måste göras korrekt, du måste uppfylla vissa krav inom en viss ålder och prata nonsens hela tiden. Men inte alla är så. Mitt problem är när jag ser folk ha kul ute, här är jag nu barerna öppna igen och jag ser människor vara ute och ha kul. Jag vill vara så, men när jag är där är jag också uttråkad. Jag hatar mig själv för att ha skapats så här. Jag vill ha en sak, men när jag får det uppfyllt är det fortfarande inte så meningsfullt. Så ledsen när jag är ensam, uttråkad av andra. Jag får social ångest av detta också, jag gillar inte längre att gå ute eftersom jag känner att människor tittar på mig och tänker "hon är ensam hela tiden". Så jävla ukarismatisk.

Min bror har också samma sak, han har inga vänner. Så jag känner att vi två blir som mammas "aspie-barn". mina två andra syskon har inte den här skiten. De har vänner. Jag känner att jag och min bror är de tråkiga som aldrig har planer. Jag är generad över mig själv hela tiden. Fördärvar också extra när jag gillar en man. Varför skulle en man som jag? Tyvärr är det bara utgående sociala män som känner mig som en fångst. Jag har träffat män som har varit tysta och lite nätverk som jag och men det blev för likt mig själv och jag var uttråkad

Att hänga på barer och sådant brukar innebära alkoholintag. Ta ett glas vin? Det kan hjälpa en att slappna av.

BellaBelle skrev:Att hänga på barer och sådant brukar innebära alkoholintag. Ta ett glas vin? Det kan hjälpa en att slappna av.

Det är aldrig kul att dricka ensam, därför man ex kallar vissa viner för sällskapsvin, man dricker det i umgänge, chillar, snackar, flummar. Ta en drink på krogen i sitt eget sällskap, kräver att man trivs i sitt eget sällskap, om man skall kunna njuta av det.

Ja.... det är den där eviga motsägelsen. På ena sidan vill man inte umgås så mycket egentligen, orkar inte, blir lätt uttråkad, men på andra sidan blir man sedan ändå lite ensam.

Även om jag själv inte alltid hittar rätt jämvikt heller, så tror jag att man måste kompromissa lite där. Försöka ha några kontakter, inte allt för många, så att man hinner hålla i dessa. Kruxet är ju annars också att man tappar dessa kontakter igen som man har ansträngt sig för att få. Jag har egentligen inte så svårt att skapa nya kontakter, men jag har så svårt att få dem att vara kvar och att fördjupa dem.

Man kan ju tänka på olika sätt där. Man kan ha ett hobby där man umgås mycket med andra. Det finns såna hobbyn, men det är svårt att säga på raken vilka. Det beror också på den enskilda föreningen eller vad det nu är. Vissa är tajta med varandra, andra är inte det. Själv håller jag på med kampsport (igen, efter en lång paus) och är med i en liten förening där vi har ganska mycket kontakt. Än så länge har jag visserligen inte direkt blivit kompis med någon - ingen tjej i alla fall. Jag ville ju ha tjejkompisar också. Även politiska partier eller kyrka eller..... det beror alltid på vad man är intresserad av. Det underlättar om man har ett gemensamt intresse.

Får lite juldepressionsfeeling här, men istället för snö så är det sommar och solsken.