Hej alla!

Jag undrar vad ni tycker är fördelar med att få diagnos?

Jag har precis blivit medlem här. Känner mig som en udda fågel var jag än går och är 99 % säker på att jag har asperger. Har redan adhddiagnos men vet att det inte är allt. Med mild adhd + iq130 borde jag ändå kunna klara mitt liv någorlunda, men kämpar så för att passa in dagligen och misslyckas med det mesta socialt och alla hemsysslor.

Det jag eg söker är väl ett sammanhang med andra likasinnade udda personer irl, men det kanske är svårt att få även med diagnos? Är snart 40 år och bor inte nära någon storstad. Har inget jättestarkt intresse som jag kan hitta vänner genom. Är så så less på att vara den enda icke nt bland vänner, får kämpa så mycket för att låtsas vara nt själv.

Så vad har ni för erfarenheter? Hur träffar ni andra udda personer? Och har diagnosen hjälpt er något med detta?

Jag fick diagnos sent i livet, och hade antagligen varit hjälpt av det tidigare. Framförallt för att jag fick en bättre förståelse för mig själv och hur jag fungerar. Det hade jag säkert kunnat få på annat sätt än genom att genomgå en utredning, men det är en annan sak. Själva diagnosen, dvs det nummer på den som används av AF och FK har hjälpt mig att få fast anställning, vilket inte är säkert att jag hade fått annars.

Nio av tio personer jag umgicks med när jag var yngre har en eller flera diagnoser idag. Men det var skillnad då när jag var ung och nu när jag inte är det. Då kunde jag börja prata med vem som helst utan massa konstiga sociala krav som tillkommer när vuxenlivet infinner sig. Det är mycket svårare att finna vänner nu eftersom de flesta har sitt inrutade liv som de inte vill ha några större förändringar i... En stor likhet mot tidigare är att en på hundra jag träffar kanske är någon som jag prata mer än några gånger med, vilket gör att det blir väldigt sällan jag möter på dem nu när jag inte möter så många människor...

Det korta svaret är: nej, diagnosen i sig har inte hjälpt mig att finna nya vänner.

Men så är jag inte aktiv i någon förening eller liknande heller, utan mest med i grupper på FB för likasinnade när det gäller intressen. Men det är ju inte samma sak.


Vad har du för intressen som du skulle vilja kunna göra med andra?

Elsa5 skrev:Så vad har ni för erfarenheter? Hur träffar ni andra udda personer? Och har diagnosen hjälpt er något med detta?

Nej jag träffar inte fler udda personer efter jag fått diagnos. Däremot känner jag mig själv mer udda och har sämre självförtroende. Det har gjort att jag undviker kontakter med andra mer nu än tidigare och känner mig mer osäker i de kontakter jag har.

StickaOspela (Jag fattar inte hur jag svarar direkt på ett inlägg?)

Jag förstår, du har alltså mest haft hjälp kring sysselsättning och förståelse av dig själv.

Alltså jag har ett fast jobb (men hade jag inte haft det här jobbet hade jag nog haft svårt att få något som passar!) Och jag har förståelse för diagnosen och känner igen mig i den, trots att jag inte är utredd. Så här inget riktigt att hämta i de delarna. Utan det är det här med att jag skulle vilja ha ett sammanhang med likasinnade udda personer. Sedan när det gäller intressen så här jag inte så starka intressen att jag har en sak jag skulle vilja göra tillsammans.. eller kanske något allmänt skapande i så fall. Leta material, måla, skulptera etc. Men mest handlar det om att få slippa låtsas vara normal, vilket jag verkligen måste för att få det att funka i jobb, kontakter kring barn, vänskapsrelationer.

LordNelson, så tråkigt att diagnosen gått dig att känna och bete dig annorlunda på ett sådant sätt. Det är ju verkligen inte tänkt att den ska vara stigmatiserande. .

Hej, och välkommen då.


Jag utreddes via öppenvården sommaren 2008. Och fick efter tester diagnosen AS. Hade länge känt igen mig i fallbeskrivningar i böcker som jag lånat från Biblioteket.


Fördelarna som jag ser med diagnosen är att jag kan tex klippa mig lite billigare, hos frisören. I övrigt så fick jag av Hab där jag bor, reda på att Asperger forum fanns, vilket jag är mycket glad åt idag. Hade på Hab en psykolog som jag gick på samtal hos, träffade även en kurator (om jag minns rätt).


Har gällande arbetsplatser haft marigt att hitta rätt sort. Men... med tiden så. Har haft korta praktikplatser, men sett mycket insidan av företag, till exempel handeln då jag jobbat t. ex på Vinn.


Idag jobbar jag inom kommunen med teater (Daglig Verksamhet).

It just happens, när jag väl söker kontakt med folk så har jag någon magnetisk förmåga att dra till mig just icke NT människor. De kanske just känner de där som du nämner att du saknar, de kan vara sig själva när de pratar/träffar mig, i alla fall har många påpekat det.

Fick min diagnos för 9 år sedan, när jag var 29, hade antagligen aldrig fått någon diagnos om jag inte själv valt att göra en utredning då jag kände igen mig i diagnosen.

Att ha fått en diagnos har hjälpt mig att förstå mig själv bättre, den har dock inte hjälpt de få jag berättat den för ett skit att förstå mig, så jag håller det för mig själv för att slippa missförstånd/fördomar.


Bortsett från att få diagnosen, att leva med Asperger, fördelar;

# Svårt för andra att manipulera en, just för att man analyserar allt som sägs/skrivs, istället för att automatiskt följa tråden.
# Hyperfokusering när man skall göra något eller vill sätta sig in i något, vilket underlättar när man eller någon annan snabbt behöver insikt i något.
# Man blir sällan triggad av saker, åsikter, någon kan säga något känslofullt till en, man bara happ, tar in det logiskt, medan NT folk oftast blir väldigt känslomässiga av samma sak. (detta är både en för och nackdel, i formella sammanhang, fördel, i ex relationer nackdel)
# Är väldigt lugn i kaotiska situationer och kan ta logiska beslut

Detta är vad jag upplever och tror beror på Aspergern, det kanske inte alls är så för andra som har Asperger.

Jag instämmer med SoulPain ovan, är likadan, brukar heller inte berätta det för folk då jag är hyfsat normalfungerande även om udda. Jag har haft den sen 7 år men aldrig knutit an till andra som uttryckligen haft diagnosen, haft/har oerhört få vänner. Nu har jag skaffat mig en Aspergerflickvän och vad bra det känns, den andra känns som en förlängning av den enes analytiska förmåga. Jag har hittat hem.

Hej!
Fördelar är att man får svar på fundamentala livsfrågor. Man får en gemenskapskänsla. Man slipper stressen att försöka vara någon man inte är. Det är en trygghet med diagnoser. Nackdelar är att man kläms in i ett fack där det finns stereotyper. Där diagnosen ska definiera dig som person. Men man är ju så mycket mer! Det blir så högtidligt tycker jag när man ska meddela att man har en diagnos, eller två. Då jobbar hjärnan på den man möter för att skapa en bild av vem man är. Utifrån stereotyper, ofta extremfall. Så jag föredrar att nämna sånt i förbifarten till människor som först lärt känna mig för den jag är. Undantaget chefen de ledande i arbetslaget. Där är det min plikt att berätta känner jag, och det har underlättat! Då vet de varför jag är som jag är från dag till dag. Och med deras förtroende så har jag lättare att vinna acceptans hos de övriga kollegorna känner jag. Utan att högtravande behöva deklarera vad jag "lider av" för dem! Jag tror och hoppas att det läckt ut till dem att jag har en diagnos. Rädslan för missförstånd är stor. Jag gillar att arbeta och är inte förtjust i fikarumskultur. Tystnaden som kan råda där är väldigt jobbig! Särskilt om jag har en dålig dag. Och deltar man inte helhjärtat där så finns risken att man anses sur och konstig och man utesluts ur gemenskapen. Men tur är så har jag en fin och resultatinriktad chef som uppskattar min arbetsinsats så väger det över allt annat!

Jag vet inte om jag vill umgås med udda personer. Det räcker ju med mig själv. Så jag har blivit en ofrivillig ensamvarg, som sätter arbetet framför allt. Ett särdrag är att jag ska bli så formell. Och monoton i mina matvanor. Sånt uppmärksammas förstås. Men ser man till att vara trevlig och tillmötesgående så är det inga problem. Man får säga: Hej! Hur är läget!? Och Jo tack bra. Om nån frågar. Är det dåligt så kan man säga "skapligt". Likasinnade personer däremot vill jag hitta. Det är livets mening anser jag, att hitta andra med samma intressen. Då har man en kärna att utgå från. Och vet båda att båda har asperger kan man skippa alla artighetsfraser och sånt där man ska spela något socialt spel för att mäta sig med varandra. Så föreningsliv är det jag kan rekommendera. Så snart det börjar återgå till det vanliga så vill jag ta itu med den saken. Jag trodde inte jag hade några starka intressen men jag är gladare nu och inser att jag har några. Det gällde bara att hitta dem.

Diagnosen har i stort sett bara hjälpt mig att hitta likasinnade online. Det gjorde ingen skillnad i "verkliga livet", snarare verkade folk snabba med att säga att "diagnosen inte har någon betydelse". Ibland kan det kännas som att avsikten var att få mig att känna sig som "hedersmedlem av normalgruppen", och att min diagnos indirekt var något hysch-hysch och "fel".

Numera berättar jag inte för någon om mina diagnoser. Det är min ensak. Den enda som vet är min fru. Har också systematiskt tagit bort allt personligt material online, profiler och så. På sitt sätt är det skönt, för numera definieras mina avvikelser i gammaldags ordalag istället, som att vara "privat", "seriös", eller "blyg", av de jag umgås med. Lite tangentialt känner man att svenssonsamhället har blivit mer exklusivt och krävande, och att "normalbegreppet" var mer inkluderade förr.

Fördelen är att iom att man själv vet, så kan man ta det lättare om någon reagerar negativt på ens avvikande beteende. Då kan man be om ursäkt och hoppas att de andre ska förstå ändå, och gör de inte det så vet man iaf själv varför.

man kan ansöka få en bpa assistent
Känns bra vara med honom

man kan slippa jobba

Jag fick min diagnos ganska sent i livet och på många sätt hade jag klarat mig bra utan eftersom jag långt tidigare både insett att jag fungerar annorlunda, ungefär på vilket sätt samt accepterat detta.

Dock finns det några fördelar med diagnosen även om jag tycker att det är väldigt svårt att faktiskt få någon större hjälp genom dom.

Mitt största problem i livet som jag skulle vilja ha hjälp med är gällande energiåtgång och då särskilt när jag har ett arbete. Här finns vissa fördelar både gentemot arbetsförmedlingen då jag kan slippa krav på att söka direkt olämpliga tjänster som försäljare, arbeten i kontorslandskap och dylikt som skulle vara rena döden för mig. Likaså finns det en möjlighet för arbetsgivare att kunna få lönebidrag för de anpassningar som de kan behöva göra för att jag ska kunna arbeta heltid eller så många procent som möjligt där. Dock är fortfarande kruxet att jag i så fall måste hitta en arbetsgivare som faktiskt är intresserad av att satsa på mig och försöka få till bra anpassningar vilket visat sig mer eller mindre omöjligt. Så från att ha haft tillfälliga vikariat av olika slag där jag mått sämre och sämre och nästan bränt ut mig utan att nämna min diagnos har jag gått till ett läge där jag letar efter något som kan vara hållbart över tid och då istället varit arbetslös i ett antal år vilket inte är mycket bättre. På sikt kanske diagnosen kan underlätta att få sjukersättning på deltid, men med tanke på hur hårda bedömningarna kan vara nuförtiden och hur regelverket kring detta ser ut ska jag nog inte hoppas på för mycket gällande att få igenom något rimligt där. Men eftersom man alltid har valet att dölja sin diagnos i dessa sammanhang så innebär det ju en extra valmöjlighet att kunna använda den även om det är tveksamt om det ger ett bättre eller sämre resultat.

Den andra stora fördelen med diagnos är i relation till vissa andra människor som faktiskt accepterar ens något avvikande beteende och svårigheter i vissa situationer lättare om man har en diagnos på papper. Dock är detta ganska ovanligt då många tycker att diagnoser bara är för att man ska försöka slippa undan, kunna vara lat eller liknande. Sen finns det ju även de som har massa fördomar och behandlar en sämre eller försöker utnyttja en om de får reda på diagnosen. Så även på detta område gäller att man får flera alternativ, men att det lika gärna kan försämra som förbättra situationen att använda sin diagnos.

Den enda egentliga rent positiva saken jag lyckats få är "Nödvändig tandvård" som innebär att man får undersökning och vissa behandlingar billigare och att det räknas till högkostnadsskyddet inom sjukvården. Om det går att få det enbart genom diagnosen verkar dock variera väldigt mycket från Region till Region då vissa kräver även aktiva insatser av varierande grad för att bevilja detta.

Hadraniel skrev:Den enda egentliga rent positiva saken jag lyckats få är "Nödvändig tandvård" som innebär att man får undersökning och vissa behandlingar billigare och att det räknas till högkostnadsskyddet inom sjukvården. Om det går att få det enbart genom diagnosen verkar dock variera väldigt mycket från Region till Region då vissa kräver även aktiva insatser av varierande grad för att bevilja detta.

Kan inte underskattas eftersom jag verkligen sket i tandborstning och inte förstod dess värde väldigt länge, så subventionerad tandvård var nödvändigt för att inte ruinerna mig.

Seiji skrev:Diagnosen har i stort sett bara hjälpt mig att hitta likasinnade online. Det gjorde ingen skillnad i "verkliga livet", snarare verkade folk snabba med att säga att "diagnosen inte har någon betydelse". Ibland kan det kännas som att avsikten var att få mig att känna sig som "hedersmedlem av normalgruppen", och att min diagnos indirekt var något hysch-hysch och "fel".

Numera berättar jag inte för någon om mina diagnoser. Det är min ensak. Den enda som vet är min fru. Har också systematiskt tagit bort allt personligt material online, profiler och så. På sitt sätt är det skönt, för numera definieras mina avvikelser i gammaldags ordalag istället, som att vara "privat", "seriös", eller "blyg", av de jag umgås med. Lite tangentialt känner man att svenssonsamhället har blivit mer exklusivt och krävande, och att "normalbegreppet" var mer inkluderade förr.

Fördelen är att iom att man själv vet, så kan man ta det lättare om någon reagerar negativt på ens avvikande beteende. Då kan man be om ursäkt och hoppas att de andre ska förstå ändå, och gör de inte det så vet man iaf själv varför.

Tack! Väl uttryckt. Min situation är väldigt annorlunda, känner ändå igen ett sätt att tänka om diagnoser inom spektrat.

Ska väl inte vara fördelar med en diagnos, det är väl själva kontentan av en bedömning, att den leder till tillkortakommanden.

"Diagnos kan syfta på:

Medicinsk diagnostik – en bedömning av en patients hälsotillstånd och en identifiering av eventuella sjukdomar eller tillstånd
Psykiatrisk diagnos – en diagnos av störningar i den psykologiska utvecklingen
Diagnostiskt prov – ett prov som syftar till att utvärdera elevers eller studenters kunskaper i ett ämne"

Wiki

StickaOspela skrev:Jag fick diagnos sent i livet, och hade antagligen varit hjälpt av det tidigare. Framförallt för att jag fick en bättre förståelse för mig själv och hur jag fungerar.

EnsamHemma skrev:Fördelar är att man får svar på fundamentala livsfrågor. Man får en gemenskapskänsla. Man slipper stressen att försöka vara någon man inte är.

Kan ej lägga nog emfas på detta. Och enbart att få ett svar på varför man känt sig så fel eller dyl hela livet samt varför man blivit illa behandlad, missförstådd och alla sådana krockar i möte med omvärlden kan öppna en väg för att stävja självhat åtm något. Svårt att hata någon som inte kan hjälpa att den är som den är. Sen gäller ju ofta annan logik för synen på sig själv men det kan man ju välja att jobba med eller ej.

Sen vill jag också tillägga att själva funktionsvariationen i sig kan vara skäl nog för att det kan vara bra att få diagnos. Det kanske inte gäller för alla människor att man vill veta vad det är som är avvikande med en men med autism kommer ju ett behov av tydlighet, begriplighet et c. Även om diagnosen i sig kan väcka många nya frågor så ger den också den begriplighet som står till buds.

Jag tror att man kan slippa vissa komorbida problem om man dessutom får diagnos tidigt men även hitta sätt att bättre hantera sådana redan uppkomna vid senare diagnos.

Diagnos kan också ge nya möjligheter till utveckling då man kanske tidigare försökt hitta vägar genom att köra över sig själv vilket ändå ej brukar funka i längden. Nu kan man ist lära sig att förstå hur man bäst samarbetar med sig själv för att nå sina önskade mål. Man kan även lära av andra med liknande fungerande samt av psykologer med erfarenhet av just den aktuella diagnosen.

Hade man levt som ensam människa på jorden så hade man inte behövt nån diagnos men i kontaktytor med andra människor med andra funktionsvariationer (även NT) så uppstår ju dissonans vilken åtm jag personligen har stora problem med. Jag har svårt att se varför man inte skulle vara hjälpt av en diagnos. Men vi är så olika personligheter ändå; Aspergers är en heterogen grupp på så många plan. Det är inte konstigt att man har fördelar och nackdelar av olika saker. Jag personligen vill dock ha alla kort på bordet, hur jobbiga de än är.

Har träffat trevliga människor genom forumet. Men det behöver man ingen diagnos för.

Jag trodde livet skulle bli lättare efter diagnos. Tji fick jag

Du kan får behandlingar på Vuxenhabiliteringen och daglig verksamhet på grund av LSS. Daglig verksamhet kan ge dig stimulation.

Känns som man måste ha riktigt allvarliga problem för att få åtgärder, är man bara måttligt-lindrigt påverkad av sin diagnos är det inte till mycket fördel, alternativt en nackdel. Lättare att låtsas vara normal än att försöka få en lösning av vården.

Karamell skrev:man kan slippa jobba

Jag känner en med asperger som är typ trettio, aldrig har haft ett riktigt jobb men nu förväntas jobba heltid för att dra in pengar till mat och hyra.

Det är andra tider nu.

LordNelson skrev:

Karamell skrev:man kan slippa jobba

Jag känner en med asperger som är typ trettio, aldrig har haft ett riktigt jobb men nu förväntas jobba heltid för att dra in pengar till mat och hyra.

Det är andra tider nu.

Det ska löna sig att arbeta

Karamell skrev:man kan slippa jobba

Är det så? Måste man inte ha massa tilläggsdiagnoser och blivit ordentligt utredd utav försäkringskassan innan man "slipper undan"? Jag är ganska nydiagnosticerad och känner att ett helt arbetsliv, jag studerar fn, kan få mig över bristningsgränsen. Min dröm är att kunna jobba med kryptering där man har lite kontakt med andra, men det känns lite avlägset om man säger så.