Jag har haft min Asperger diagnos sen 7 år, sen har jag dragits med andra grejer som ofta går hand i hand såsom tvång, ångest och depression. Jag har egentligen aldrig upplevt att jag någonsin blivit hjälpt av samhället för detta, samtidigt som de mycket väl vet att problemen föreligger, ingen uppföljning har gjorts. Så min tillit för samhällsinsatser är mindre än noll just nu, stor del övertygad att man medvetet gör saker för att skada.

Aldrig har man frågat varför jag mår dåligt, att rehabilitera mitt mående, tvärtom har man i det grövsta antingen tagit i för löjligt hårt så jag blivit traumatiserad istället eller så har man bara skitit i det. Att man åtminstone fick aktivitetsersättning betydde att man var värd mer än att svälta men ungefär där går gränsen. Att man utvecklar tvångssyndrom, isolerar sig i år och har allt annat än ett drägligt liv, det är tydligen acceptabelt. Som tonåring också, inte en människa att mitt i livet. Fast man hör ju och vet själv vad människoliv är värda inom den tvångsomhändertagande vården, ytterst lite. Man ser värre rubriker ändå än vad jag har varit med om.

Så om man inte habiliteras av samhället och man inte vill leva i evigt utanförskap, så måste man habilitera sig själv. Ibland har vi fungerande välfärdssystem i det här landet, så man har fått betalt för att studera, det är skitbra. Det har varit en förutsättning men har någon psykolog, läkare eller LSS-tant ordnat som man kommer upp på bena igen eller för första gången kanske. Nej, när trauman släpper har man själv hävt sig till skolbänken, själv valt en yrkesutbildning och studera upp sig från grundskola till högskola i vuxen ålder. Ingen terapi, inga mediciner, ingen guidning.

Det gick, det går men så onödigt slösaktigt att man ska behöva hjälpa sig själv och att samhället inte kan hjälpa en bättre. Istället för att gå hemma flera år som ett spöke hade det kanske varit bra att habiliterats snabbare så man kan vara en nyttosam medborgare men mig gav man väl upp med men det gjorde jag inte själv. Nu har man fortfarande problem, bara för man har jobb och utbildning finner man inte nödvändigtvis lycka, sen blir man förbisedd och dåligt behandlad för man saknar den sociala förmågan. Men jag sänker mig inte till samhällets låga standard, jag är givmild, empatisk och självuppoffrande. Det samhället oftast inte vågar vara.

Jag hade jättekonstiga idéer när jag var ung och kontaktade psykiatrin. Var två grejer jag trodde som visade sig vara helt felaktiga. En var att det var smarta människor som jobbade där, en annan att de brydde sig. Så jag blev så chockad när det inte var som jag trodde.

De var rätt obegåvade och hade dålig kunskap om det mesta. Och de brydde sig inte minsta med vad som hände en. Jag blev erbjuden att gå i terapi, men det var minst ett års kö. Men de sa att om jag bara var motiverad så kunde jag gå i privat terapi. Jag sa att det kan man inte göra, på studielån, jag studerade då. De säger att är man tillräckligt motiverad så kan man jobba och plugga samtidigt. Kan man inte det så har man bevisat sig omotiverad till terapi.

Eh, va? Jag trodde att anledningen att man sökte hjälp ofta var att man inte klarade sitt liv. Så om jag då hade psykiska problem så gick de ju ut över studierna och då skulle jag börja jobba också? Men jo, så gör man. Om man är. Motiverad.

Jag borde ju insett redan då att de var skvatt galna, borde insett att det är bättre att försöka hjälpa sig själv än att få några brödsmulor hjälp tillsammans med mentala råsopar inom vården. Men jag stannade inom vården och sedan dess har jag inte varit människa.

Det är grymt att inse att de som ska hjälpa, anser att de de "hjälper", är helt värdelösa och helt utbytbara.

Minns en gång då läkaren frågade mig hur de kunde hjälpa mig. Dåförtiden skulle man själv hitta på sin egen behandling. Man hade ju trott att experterna skulle ha idéer. Men nej. Jag sa, att jag har svårt att organisera, jag får ingen ordning på saker, skulle behöva någon som hjälpte mig att kanske göra upp något schema för vad man ska göra. Jag beskrev egentligen hab, men de fanns nog inte på den tiden, jag visste inget om aspergers eller vad man kan ha för hjälpmedel. Men det var egentligen spot on vad gäller hur man hjälper aspergare. Då börjar läkaren asgarva. Alltså på riktigt. Och säger att sådan hjälp finns inte. För man måste kräva av individen att hon sköter sådant själv, annars belastar man andra och det kallas sekundär sjukdomsvinst. Då blir man aldrig frisk!

Ett gäng år efter hade jag en rejäl depression. Har en sköterska som säger två oförglömliga saker. Dels att jag borde ta livet av mig, och dels att jag har valt "depression", den är ingen äkta psykisk sjukdom, bara schizofreni är det.

Det är fan plågsamt att ha en aspergerskalle som kommer ihåg allt. Då har man kvar skit att tortera sig själv med de dagarna man inte gillar sig själv. De har gett mig de redskap jag inte hade innan, till självhat. Tack.

Den största befrielsen var när jag tänkte att, nej nu skiter jag i det här med att söka hjälp. Psyk kan dra, hab kan dra. Bara jag har något ställe som kan ge mig mediciner så ordnar jag resten själv! Kan säga att det var början på att igen bli mig själv, den människa de hade mördat.

Det där låter hemskt jobbigt, de är ofta inte så bra som de kanske vill tro och behöver vara. Idag får man hoppas det är nån måtta med hur man får bete sig som vårdpersonal, annars ska man inte jobba med människor. Om det var så att allt man behövde var motivation skulle alla inom vården vara arbetslösa men de tänker väl inte så långt.

Dalaberger skrev:Det där låter hemskt jobbigt, de är ofta inte så bra som de kanske vill tro och behöver vara. Idag får man hoppas det är nån måtta med hur man får bete sig som vårdpersonal, annars ska man inte jobba med människor. Om det var så att allt man behövde var motivation skulle alla inom vården vara arbetslösa men de tänker väl inte så långt.

Det finns olika idéer om hur människan funkar och de som vårdar verkar behöva de ramarna. Nuförtiden så har man kallat det aspergers och då har man just den ramen. Vete fan vad det blir i framtiden.

Det som är samma igår som idag är att de bara har ett antingen eller. Och man lider hur de än gör. Antingen tror de man klarar allt, man kan fixa allt själv bara man försöker. Eller också klarar man ingenting, man är klapp på huvudet och stackars dig och du har inga talanger alls.

De har verkligen svårt att hålla två koncept i huvudet samtidigt, dels att man kan vara helsopig på vissa saker, sedan jävligt talangfull på andra.

Har några tavlor uppe som jag målat för ett bra tag sedan. Hängt upp de som passade i stilen i rummet. Och när roliga boendestödet som känt mig i 15 år frågade vad de egentligen kom från sa jag att jag har ju gjort dem. Fick världens mest förvånade blick och sedan något typ Kan du så bra?

Jo. Jag suger på att hålla ordning. Men det gör inte att jag är helt talanglös. Men mina talanger kan tyvärr inte räcka till att orka jobba. Det verkar svårt att greppa för dem.

Jag blir lite orolig för de unga med aspergers. Det verkar finnas för mycket och för lite hjälp för dem. Samtidigt.

Kidzi skrev:
Det är fan plågsamt att ha en aspergerskalle som kommer ihåg allt. Då har man kvar skit att tortera sig själv med de dagarna man inte gillar sig själv. De har gett mig de redskap jag inte hade innan, till självhat. Tack.

Stor igenkänning där!