Vildsvin skrev:

SoulPain skrev:Så istället har jag valt att lyssna och lösa problem som en form av stimulans. Dvs de snackar om allt å inget, mycket är bara tröttsamt, men så ibland dyker det upp brödsmulor av saker de önskar de visste svar å lösningar på. Då bollar jag det i min egen värld och presenterar ett svar, en lösning om de är intresserade och om jag anser att de bör veta det.

Vad är det för sorts problem?

Allt möjligt, bara lyssna på folk, de har alltid problem med något eller någon.

Jag kan känna mig ensam rätt ofta, men det är mitt eget val. Socialt och värderingsmässigt har jag glidit ifrån mitt ursprung rätt rejält, så det är svårt att relatera till folk. Ibland tänker jag att det hade varit kul att ha fler människor med åtminstone samma bakgrund som en själv, men blir snabbt uttråkad och irriterad av de flesta samtal. Can't live with or without you, så att säga.

Det menas ju att ensamhet har ganska stark negativ påverkan på ens hälsa och livslängd, så att interagera meningsfullt socialt är säkert viktigt. Det mesta får jag genom min fru, men hon är ju japanska så man kan ju inte direkt förvänta sig en gemensam nostalgitripp om man hör ledmotivet till Bamse, till exempel ...

Seiji skrev:Jag kan känna mig ensam rätt ofta, men det är mitt eget val. Socialt och värderingsmässigt har jag glidit ifrån mitt ursprung rätt rejält, så det är svårt att relatera till folk. Ibland tänker jag att det hade varit kul att ha fler människor med åtminstone samma bakgrund som en själv, men blir snabbt uttråkad och irriterad av de flesta samtal. Can't live with or without you, så att säga.

Det menas ju att ensamhet har ganska stark negativ påverkan på ens hälsa och livslängd, så att interagera meningsfullt socialt är säkert viktigt. Det mesta får jag genom min fru, men hon är ju japanska så man kan ju inte direkt förvänta sig en gemensam nostalgitripp om man hör ledmotivet till Bamse, till exempel ...

Men om du har en fru, så är du inte så ensam, fast iof finns det såklart de som är påtvingad giftermål när de var typ tolv år och är isolerad av släkt osv, och de kan förstås känna sig alen och ensam...

antonius skrev:

Seiji skrev:Jag kan känna mig ensam rätt ofta, men det är mitt eget val. Socialt och värderingsmässigt har jag glidit ifrån mitt ursprung rätt rejält, så det är svårt att relatera till folk. Ibland tänker jag att det hade varit kul att ha fler människor med åtminstone samma bakgrund som en själv, men blir snabbt uttråkad och irriterad av de flesta samtal. Can't live with or without you, så att säga.

Det menas ju att ensamhet har ganska stark negativ påverkan på ens hälsa och livslängd, så att interagera meningsfullt socialt är säkert viktigt. Det mesta får jag genom min fru, men hon är ju japanska så man kan ju inte direkt förvänta sig en gemensam nostalgitripp om man hör ledmotivet till Bamse, till exempel ...

Men om du har en fru, så är du inte så ensam, fast iof finns det såklart de som är påtvingad giftermål när de var typ tolv år och är isolerad av släkt osv, och de kan förstås känna sig alen och ensam...

Han kan ju känna sig ensam i att han inte har några vänner av samma kön och endast interagerar med sin fru . Dom flesta behöver relationer utanför familjesfären ergo vänskapsrelstioner .dessutomy har han sagt att han bor i Japan så som svensk i Japan så kan man nog känna sig ganska ensam i en främmande kultur

Givetvis trivs jag med min fru, annars hade jag inte stannat i över ett decennium med henne. Det är väl bara så att när man redan har lätt för att känna sig udda och utanför p.g.a. ens personlighet, så kan känsla av isolering vara rätt påtaglig när man går flera år utan att interagera i verkligheten med andra med liknande referensramar. På tåget in till jobbet och tillbaka vadar jag ensam i en flod av japaner. Jag pratar visserligen språket, men man saknar lite av det där som "klickar" automatiskt när man pratar med en som växt upp i samma land som en själv.