Vissa med Asperger har trots det haft många vänner, gemenskaper osv. Vissa bryr sig inte alls och rätt är oberörda av att vara ensamma, jag har hört till den andra kategorin men det går liksom inte längre.

Det mest basala för en människa, som är ett flockdjur, är den sociala interaktionen. Vissa NT skulle bli tokiga att spendera en vecka ensamma, de får sån abstinens. Andra kan tvärtemot få abstinens av att inte varit tillräckligt för sig själva. Jag har i alla fall tröttnat på ensamheten men jag har också tröttnat på det liv jag levt fram till nu, så det hänger ihop. Rent objektivt har jag alltid varit ensam och sen är jag också väldigt exkluderande när det kommer till ordet vän. En vän är någon du umgås regelbundet med privat och gör aktiviteter med, om vi undantar släkt så det kanske 2 personer efter 10 års ålder, i verkligheten i alla fall. Nu har jag lärt mig känna några över nätet som jag aldrig och kommer kanske aldrig träffa i verkligheten (många bor utomlands). Men jag har alltid, i verkligheten (jobb, skola) och nätet haft svårt med att omvandla bekantskaper till vänskaper, att någon ska vilja umgås med mig mera än de redan gör. Har väl inte vågat försöka mest heller.

Jag har inte haft en verklig vän på 10 år och den personen såg mindre på vår vänskap än vad jag gjorde till han. Då han hade andra vänner men inte jag. Min isolation efter grundskolan och den sociala fobi som bara blev värre har bara förvärrat och förlängt situationen. Men som sagt jag har inte brytt mig i långa perioder men det är nu när man tagit tag i sig och inser vad man missar och vad man har missat, man känner sig så ensam. På ett känslomässigt sätt, vad är liksom mitt liv om jag inte kan dela det med någon, med en vän eller mer?

Jag tror andra människor har väldigt svårt att förstå sig på detta, jag samtalar om psykiska problem i grupp och jag får som svar "åk hem till en vän". Jag har bekanta, folk som jag träffar då och då men ingen jag känner jag kan åka hem till och vara till last. Det är bara jag här, så jag försöker hitta vänner (på mitt ängsliga sätt färgat av fobi), därför jag gick med i forumet också och tyckte jag på nätet i alla fall kanske ska sluta låtsas som jag inte har Asperger. Vill främst vräka ur mig det då jag inte bara får belasta mitt huvud med det.

Känner igen mig en del. Har några jag kanske skulle kalla vänner, men skulle inte ringa någon av dom om jag verkligen behövde prata. Skulle bara känna mig som en börda, så vi kanske inte är riktiga vänner då?
Känner mig ganska ensam trots att jag pratar med någon varje dag.
Ingen förstår mig riktigt.

Zia1985 skrev:Känner igen mig en del. Har några jag kanske skulle kalla vänner, men skulle inte ringa någon av dom om jag verkligen behövde prata. Skulle bara känna mig som en börda, så vi kanske inte är riktiga vänner då?
Känner mig ganska ensam trots att jag pratar med någon varje dag.
Ingen förstår mig riktigt.

+1

Zia1985 skrev:Känner igen mig en del. Har några jag kanske skulle kalla vänner, men skulle inte ringa någon av dom om jag verkligen behövde prata. Skulle bara känna mig som en börda, så vi kanske inte är riktiga vänner då?
Känner mig ganska ensam trots att jag pratar med någon varje dag.
Ingen förstår mig riktigt.

Det känns faktiskt ingen idé att förklara sig, de flesta förstår inte. De bästa vänner skulle man kunna prata ut med. Jag är glad att min mor är väldigt förstående och går att prata med ändå men hon har sin egen skit också.

Detta är en av mina största rädslor. Är detta allt man kan förvänta sig? Kommer det inte bli bättre? Den enda livslånga vännen man kommer ha är ensamheten. Jag tror tragiskt nog att det kommer bli så. Även när jag hade vänner som Zia1985 skriver så kände man sig ändå ensam. På många sätt så har jag ofta känt mig mest ensam när jag är runt folk.

Nu fortiden har jag absolut ingen och roligt nog när jag försöker skapa vänskap så går ofta min ork slut och jag inte pallar. Samtidigt som jag senare spenderar tid med att försöka hitta ny vänskap bara för att det ska ske igen.

Jag tror också som du Dalaberger skriver så har många svårt att förstå sig på detta för i deras ögon så kan de inte äns tänka tanken.

På ett känslomässigt sätt, vad är liksom mitt liv om jag inte kan dela det med någon, med en vän eller mer?

Har alltid gillar citatet: "If a tree falls in a forest and no one's around to hear it does it make a sound" på grund av detta.

darju skrev:Detta är en av mina största rädslor. Är detta allt man kan förvänta sig? Kommer det inte bli bättre? Den enda livslånga vännen man kommer ha är ensamheten. Jag tror tragiskt nog att det kommer bli så. Även när jag hade vänner som Zia1985 skriver så kände man sig ändå ensam. På många sätt så har jag ofta känt mig mest ensam när jag är runt folk.

Nu fortiden har jag absolut ingen och roligt nog när jag försöker skapa vänskap så går ofta min ork slut och jag inte pallar. Samtidigt som jag senare spenderar tid med att försöka hitta ny vänskap bara för att det ska ske igen.

Jag tror också som du Dalaberger skriver så har många svårt att förstå sig på detta för i deras ögon så kan de inte äns tänka tanken.

På ett känslomässigt sätt, vad är liksom mitt liv om jag inte kan dela det med någon, med en vän eller mer?

Har alltid gillar citatet: "If a tree falls in a forest and no one's around to hear it does it make a sound" på grund av detta.

Jag ser verkligheten inte framemot framtiden om det bara blir mer av det här. Jo, jag är ganska ensam med andra människor också, för jag har svårt att relatera och det pratas oftast om det jag inte är intresserad/insatt i. Håller med ditt citat, kanske finner någon min dagbok intressan i alla fall. Men det gäller att öppna upp sig för någon som intresserar sig men i mitt fall så måste någon släpa med mig för att jag ska göra det, eftersom det inte kommer naturligt.

Jag har aldrig ”sökt” efter vänner utan haft gott om dem ändå och aldrig känt mig ensam, problemet var väl när jag ville ha mer tid för mig själv. Som vuxen är det inte lika lätt att få vänner. Nu när jag tänker efter så undrar jag vad andra tänker om mig, om dom ser mig som någon som är väldigt ensam. Har iallafall två släktingar som ondgjorts sig över min ensamhet, utan att jag sagt att jag känt mig ensam eller så.

Minns på ett arbete där jag och några till jobbade natt. På dagtid var det många där men på natten behövdes bara två som höll allt rullande. Vi jobbade på varsitt håll och träffade nästan bara varandra när vi kom, gick och det var rast. Om den jag skulle jobba med var sjuk brukade jag vara själv. Det var en tjej där som höll på om ”hur klarade du vara här på natten utan att träffa någon” Då var jag helt oförstående men nu anar jag ju att mitt behov av ha folk omkring mig skiljer sig från andras.

Visst behöver jag vänner men bara när jag vill. Klarar mig i veckor i ensamhet mer än vad vad NT kan förstå. Vill träffa vänner då och då ,men har kommer människor mig för nära tar motparten över och utplånar mitt självbestämmande. Därför måste jag ha distans till människor. Likadant med kärlek jag behöver omtanke, kärlek och sex då och då med någon jag kan förstå och respektera. I en lång relation blir jag instängd och min personlighet utplånas och jag känner mig överkörd.

En kram skulle sitta fint, likadant att ge någon en kram, någon man älskar eller uppskattar. Vem ska trösta mig egentligen, jag ser människor som får lyckoönskningar från tiotals följare/vänner men för mig känns det svårt att få en enda en, från någon man verkligen bryr sig om vad den tycker.

jag kan ej leva med människor. men jag kan inte häller leva utan andra människor.
lite moment 22 tyvär

Nu är det en pandemi och då blir det svårt men så småningom kommer föreningsverksamheten öppna upp igen. Du kan hitta lite olika föreningar som passar dig och gå på lite träffar. Det finns garanterat de som också känner sig ensamma som är där. De som går på exakt allt föreningen anordnar brukar leta vänner.

Jag kanske är lite udda meniga tycker det är lättare att hitta vänner nu när jag är 34 år än när jag var 20.

Jag är van vid ensamhet och tycker det är lättare hitta vänner numera via nätet. Det gör det enkelt att prata med en person i taget. De bästa föreningsmöten jag varit på är FA möten jag var på för cirka 15 år sedan där man satt i ring. Det låter barnsligt men väldigt enkelt prata med var och en och uppfatta vad som sägs.

Ja jag håller med om det där, vad är det för mening med livet om man inte kan dela det med någon, en vän eller mer. Så har jag ständigt känt sen jag var 17-18 år eller nått sånt.

När jag fortfarande gick i skolan så trivdes jag bra med att alltid vara ensam men det har jag tröttnat på för länge sen. Har försökt så gott jag kunnat att lära känna andra men det har aldrig fungerat, passar helt enkelt inte ihop med andra. Haft typ två vänner men det har inte fungerat i längden med dem heller. Ingen av dem skulle passa in på den där definitionen av någon man regelbundet umgås med privat heller.

Det viktigaste för mej är att någon ska kunna mäta sej med mej intellektuellt, typ kännas stimulerande att prata med, och de flesta misslyckas redan på den punkten. Är ju svårt att mäta intelligens, men om man bortser från sättet man mäter det och bara ser det som att 100 IQ är genomsnittet och de flesta ligger inom 90-110, så har jag behov av att andra ligger på minst 120. Utöver allt annat som ska stämma. Saker som har med vardagen och ett vanligt liv bryr jag mej inte om så mycket. Dessutom har jag en otrygg-ambivalent anknytning till andra så det krävs även väldigt mycket för att jag ska kunna känna mej trygg och avslappnad med någon.

Men du har ju åtminstone några du känner över nätet, även om du aldrig kommer att träffa dem, det är ju alltid något, och du har ju en massa bekanta med som du träffar ibland, och släkt du verkar umgås med, och du pratar om dina problem i grupp. Så du har ju en massa potential att bygga vidare på.

Själv så har jag absolut ingenting sånt.

Ett tips för att hitta eventuella vänner är att gå med i olika klubbar eller föreningar eller hobbyverksamheter eller studiecirklar på fritiden.

Gillar du foto gå tex med i en studiecirkel för foto eller om du tex gillar att spela kort gå med i en bridgeklubb/pokerklubb , gillar du sport så börja spela korpfotboll eller korphockey , det finns Facebookgrupper för att gå promenader med hunden till att ta cykelturer ihop till allt möjligt... Där får du iaf social kontakt med andra människor nån gång i veckan och går du med i flera aktiviteter samtidigt (så många du orkar) så kan du få ganska mycket social interaktion flera gånger i veckan.

Jag är med i 2 hobbygrupper varav den ena träffas varje tisdag och den andra varannan torsdag (inte nu i pandemitider) nu sker träffarna digitalt men innan dess sågs vi och grejade med vår hobby och fikade osv. Detta plus att träffa andra kompisar för en öl nån gång i månaden var ganska lagom för mig .

Om du deltar i klubbar och föreningar och aktiviteter så kanske du bland 100 olika personer kan hitta 2-3 som du klickar med och kan start en vänskap med.

Oriku skrev:Ja jag håller med om det där, vad är det för mening med livet om man inte kan dela det med någon, en vän eller mer. Så har jag ständigt känt sen jag var 17-18 år eller nått sånt.

När jag fortfarande gick i skolan så trivdes jag bra med att alltid vara ensam men det har jag tröttnat på för länge sen. Har försökt så gott jag kunnat att lära känna andra men det har aldrig fungerat, passar helt enkelt inte ihop med andra. Haft typ två vänner men det har inte fungerat i längden med dem heller. Ingen av dem skulle passa in på den där definitionen av någon man regelbundet umgås med privat heller.

Det viktigaste för mej är att någon ska kunna mäta sej med mej intellektuellt, typ kännas stimulerande att prata med, och de flesta misslyckas redan på den punkten. Är ju svårt att mäta intelligens, men om man bortser från sättet man mäter det och bara ser det som att 100 IQ är genomsnittet och de flesta ligger inom 90-110, så har jag behov av att andra ligger på minst 120. Utöver allt annat som ska stämma. Saker som har med vardagen och ett vanligt liv bryr jag mej inte om så mycket. Dessutom har jag en otrygg-ambivalent anknytning till andra så det krävs även väldigt mycket för att jag ska kunna känna mej trygg och avslappnad med någon.

Men du har ju åtminstone några du känner över nätet, även om du aldrig kommer att träffa dem, det är ju alltid något, och du har ju en massa bekanta med som du träffar ibland, och släkt du verkar umgås med, och du pratar om dina problem i grupp. Så du har ju en massa potential att bygga vidare på.

Själv så har jag absolut ingenting sånt.

Jag bor på landsbygden, det finns tyvärr inte så mycket att göra här. Jag har försökt några grejer som vagt intresserar mig men det har inte lett vidare. Försökt starta egna grupper och projekt, alla förutom ett har misslyckats.

Sen till Oriku, nästan alla relationer är så ytliga dock, det är inte en massa tyvärr, det kan ändå fortfarande gå dagar utan att jag kommunicerar med en människa. Men nu har jag faktiskt turen att träffa en mycket fin människa här på forumet som jag pratat med varje dag, en sån vänskap har jag på långa vägar aldrig varit i närheten av förut.

Dalaberger skrev:Jag bor på landsbygden, det finns tyvärr inte så mycket att göra här. Jag har försökt några grejer som vagt intresserar mig men det har inte lett vidare. Försökt starta egna grupper och projekt, alla förutom ett har misslyckats.

Du kan ju alltid kolla på Youtube och lära dig att knuttimra ett hus eller något annat nyttigt.

https://www.youtube.com/watch?v=BBX5qh09OIE&t=2005s

slackern skrev:

Dalaberger skrev:Jag bor på landsbygden, det finns tyvärr inte så mycket att göra här. Jag har försökt några grejer som vagt intresserar mig men det har inte lett vidare. Försökt starta egna grupper och projekt, alla förutom ett har misslyckats.

Du kan ju alltid kolla på Youtube och lära dig att knuttimra ett hus eller något annat nyttigt.

https://www.youtube.com/watch?v=BBX5qh09OIE&t=2005s

Lära sig att joddla, går ju bra om man bor i spenaten, man stör ingen det är bara grannens katt som tittar konstigt.

Skämt åsido, man måste såklart utnyttja det faktum att man slipper nyfikna idioter, vad uppfinning som helst får man mixtra med ifred, som inte går om man bor i lägenhet eller radhusområde...

Fast bygga ett timmerhus eller joddla i skogen hjälper inte ensamheten dessvärre. Polisen kanske kommer som tror jag ropar på hjälp dock.

Tulson74 skrev: I en lång relation blir jag instängd och min personlighet utplånas och jag känner mig överkörd.

Jag skulle vilja höra mer om det här. Varför känner du att det blir på det viset? Vem av er beror det på och vad skulle den andre personen kunna göra för att de känslorna inte börjar triggas.

Kan känna igen mig. Dom bekanta du har, skulle du vilja utveckla relationerna med dom? Det är antagligen helt möjligt, om du vill det. Relationer är levade och utvecklas, alla är vi främlingar från början.
Jag har liknande problem men tyvärr sätter min sociala fobi stopp för att jag ska våga "bygga" mer på relationerna jag har, vilket resulterar i ytliga bekantskaper som rinner ut i sanden.. Har funderat på KBT för fobin men inte blivit av. Blir även lätt dränerad i sociala sammanhang vilket gör att jag sällan orkar träffa folk eller vara i situationer där man kan hitta vänner, även om jag vill.

Skidoo skrev:Kan känna igen mig. Dom bekanta du har, skulle du vilja utveckla relationerna med dom? Det är antagligen helt möjligt, om du vill det. Relationer är levade och utvecklas, alla är vi främlingar från början.
Jag har liknande problem men tyvärr sätter min sociala fobi stopp för att jag ska våga "bygga" mer på relationerna jag har, vilket resulterar i ytliga bekantskaper som rinner ut i sanden.. Har funderat på KBT för fobin men inte blivit av. Blir även lätt dränerad i sociala sammanhang vilket gör att jag sällan orkar träffa folk eller vara i situationer där man kan hitta vänner, även om jag vill.

Jag kanske skulle vilja utveckla de relationerna men jag känner egentligen dem så dåligt att jag inte vet om det skulle vara så intressant ändå. Att fråga folk om privata frågor eller intressen är oerhört svårt och känns påträngande. Jag har KBT för det nu, för min sociala fobi, mycket handlar om mod, att våga sig på, försöka visa intresse och så. Det är svårt att göra det med nån man inte känner. Jag tycker privata frågor är rätt jobbiga att få själv så jag projicerar det på andra.

Oriku skrev:Det viktigaste för mej är att någon ska kunna mäta sej med mej intellektuellt, typ kännas stimulerande att prata med, och de flesta misslyckas redan på den punkten. Är ju svårt att mäta intelligens, men om man bortser från sättet man mäter det och bara ser det som att 100 IQ är genomsnittet och de flesta ligger inom 90-110, så har jag behov av att andra ligger på minst 120. Utöver allt annat som ska stämma.

Du får ha med dig ett mensa test på varje träff, you have 15 min to impress me, CLICK!

Jag finner det svårt att bli förstådd av min omgivning, utan att de säger keh?! Så istället har jag valt att lyssna och lösa problem som en form av stimulans. Dvs de snackar om allt å inget, mycket är bara tröttsamt, men så ibland dyker det upp brödsmulor av saker de önskar de visste svar å lösningar på. Då bollar jag det i min egen värld och presenterar ett svar, en lösning om de är intresserade och om jag anser att de bör veta det.

SoulPain skrev:Så istället har jag valt att lyssna och lösa problem som en form av stimulans. Dvs de snackar om allt å inget, mycket är bara tröttsamt, men så ibland dyker det upp brödsmulor av saker de önskar de visste svar å lösningar på. Då bollar jag det i min egen värld och presenterar ett svar, en lösning om de är intresserade och om jag anser att de bör veta det.

Vad är det för sorts problem?