har hört att många med asperger eller autism inte gillar någon som helst beröring eller närhet, jag är då helt tvärtom. Jag kan inte leva utan närhet, beröring eller intimitet med en partner, har försökt men det går inte, jag blir så deprimerad eller nere. Så jag undrar det är väl inte bara jag som älskar beröring och intimitet, finns det flera i detta avlånga land som är som jag?
Jag har då en pojkvän som också gillar närhet och mys och sånt så jag har tur, hade varit svårt annars

Det har aldrig varit något man provat egentligen så jag vet inte. Jag heller inte van att bli berörd men det är väl okej om man är beredd på det.

Älskar beröring.

Jag älskar beröring men måste lita till hundra på personerna som kommer nära. Min partner går bra mina barn går sisådär.

Oavsett vad det gäller så är spektrumet stort och brett. Det blir väldigt lätt så att vissa saker blir så starkt uttryckta att de på något sätt blir självklarheter som nästan måste finnas där för att andra skall uppfatta dig som autist.

Jag tillhör de som är helt beroende av beröring och närhet. Och jag lider extra mycket av att inte få det...
När jag var hos sjukgymnasten och hon skulle känna på min rygg när jag andades så hade jag svårt att hantera det känslosvall som for genom kroppen. Så hade ingen berört mig på flera år. Då blir det nästan jobbigt, särskilt när det är i en icke-intim situation.

StickaOspela skrev:Jag tillhör de som är helt beroende av beröring och närhet. Och jag lider extra mycket av att inte få det...

När jag först flyttade till Stockholm så var det som att bo ensam i en öken. Jag kunde gå in i folk (försiktigt) på tunnelbanan, eller bara ställa mig så nära att minsta lilla ryck från tåget gjorde att jag snuddade i någon (vilket inte är något problem att åstadkomma i rusningstrafik) bara för att få kontakt med en annan.

Vet inte riktigt, inte hänt på ett par årtionden. Om ens då.
Om man inte räknar skaka hand med någon kanske.

Jag gillar beröring, men det måste gå försiktigt fram. Behöver mycket "förspel".

Zia1985 skrev:

StickaOspela skrev:Jag tillhör de som är helt beroende av beröring och närhet. Och jag lider extra mycket av att inte få det...

När jag först flyttade till Stockholm så var det som att bo ensam i en öken. Jag kunde gå in i folk (försiktigt) på tunnelbanan, eller bara ställa mig så nära att minsta lilla ryck från tåget gjorde att jag snuddade i någon (vilket inte är något problem att åstadkomma i rusningstrafik) bara för att få kontakt med en annan.

Jag kan verkligen relatera till det. Det är både väldigt sorgligt att läsa det, och skrämmande för att jag känner igen min egen desperation i det.

Det finns en serie som heter Dilbert. Ibland känner jag mig som Wally: https://dilbert.com/strip/1997-02-09

StickaOspela skrev:Det finns en serie som heter Dilbert. Ibland känner jag mig som Wally: https://dilbert.com/strip/1997-02-09

Haha, aaw
100%

StickaOspela skrev:Jag kan verkligen relatera till det. Det är både väldigt sorgligt att läsa det, och skrämmande för att jag känner igen min egen desperation i det.

Tyckte själv att det var ett patetiskt beteende förr.
Nu försöker jag att inte lägga någon värdering i det.
Vi längtar efter något ytterst mänskligt.

KRAM

För min del är det skillnad på olika sorters beröring. Att skaka hand med någon eller råka komma emot någon i folkträngsel ger liksom inget. Det gör mig inget inget heller, det är "död" beröring, som inte berör helt enkelt. En kram är en helt annan sak, men det skall ju vara en riktig kram då från någon som vill, och inte en "ömkanskram" från någon som tycker synd om en.

Det är skillnad på olika sorters beröring för mig med.
Inte så att jag någonsin får ut något desto mer av att komma emot någon i folkträngsel, men för mig som är gravt beroende av närhet och beröring, så kan det va så att när jag inte fått det beröring/närhet på väldigt länge och jag börjar bli desperat, då kan det lilla i tunnelbanan eller bussen, vara det som gör att jag inte blir totalt galen.

hakke skrev:Jag älskar beröring men måste lita till hundra på personerna som kommer nära. Min partner går bra mina barn går sisådär.

Är detta en traumagrej? Jag kan också vara så men i väldigt olika grad. har själv kopplat det till den liksom latenta nivån av trängdhet. som att tröskelvärdet sänks för reaktion på närgångenhet

Zia1985 skrev:

StickaOspela skrev:Jag kan verkligen relatera till det. Det är både väldigt sorgligt att läsa det, och skrämmande för att jag känner igen min egen desperation i det.

Tyckte själv att det var ett patetiskt beteende förr.
Nu försöker jag att inte lägga någon värdering i det.
Vi längtar efter något ytterst mänskligt.

KRAM

Ja, så himla sorgligt. Jag kan inte alls relatera till det men måste kännas awkward som fan när något som inte är liksom menat att vara intimt blir det. Måste kännas snurrigt. Sorgligt också att inte få den närhet man behöver. Jag kan känna för att ge någon en kram för att den ser ut att "behöva det" trots att jag inte själv får något ut av det. Något som hade varit över min fysiska gräns kan bli absolut okej om det är något jag ger till någon annan. Låter det fucked up? Måste man alltid få ut något själv, utöver själva njutningen det ger att ge något?

Moderator:

Det finns en hel del trådar om beröring -

lara-sig-tala-beroring-kroppskontakt-t5510.html
varfor-ar-beroring-obehagligt-t6851.html
sensoriska-svarigheter-syn-horsel-beroring-klader-etc-t16998.html
beroring-narhet-t30351.html
har-problem-med-beroring-vill-anda-ha-familj-t33026.html
fysisk-beroring-t34969.html
beroring-fran-manniskor-beroring-fran-djur-t44494.html
beroring-t49310.html
mar-alla-bra-av-beroring-t54588.html
fysisk-beroring-t56714.html

Abskissa skrev:

hakke skrev:Jag älskar beröring men måste lita till hundra på personerna som kommer nära. Min partner går bra mina barn går sisådär.

Är detta en traumagrej? Jag kan också vara så men i väldigt olika grad. har själv kopplat det till den liksom latenta nivån av trängdhet. som att tröskelvärdet sänks för reaktion på närgångenhet

Vart mobbad som yngre vet inte om det kan ha börjat då. Jag har inte funderat allt för mycket över det

Jag gillar inte när vem som helst tar på mig (skulle inte klara av frisör, massage etc) och tycker att folk är jävligt intima om de börjar ta på mig spontant. Men med det sagt kan jag, om det är rätt person, kramas osv. Och när det gäller intima relationer är jag snarare tvärtom, när det gäller det sensoriska.