Det finns väl två olika sorters empati? Den ena är känslomässig (?) empati, den som till vardags kallas empati (man blir berörd av saker som händer andra). Den sortens empati har aspergare ingen brist på.
Den andra sortens empati minns jag inte namnet på men den handlar typ om att förstå att andra har egna tankar och känslor och reagerar utifrån dem, det är det autister kan ha svårt med.

Kanske har jag snurrat ihop det nu.

Jag brukar känna av empatiöverflöd, t.ex häromdagen när jag läste om en hund som fått ledproblem och avlivats.
Har ett fadderbarn som jag tänker på varje dag och undrar om hon har det bra.

Paladinen skrev:Varför aspisar oftast av NT kan ses som empati-lösa är att aspisar ofta gillar logiska lösningar och känslor följer inte logik och många gånger när NT öppnar upp om sina problem så söker dom inte logiska lösningar utan dom vill ha empati och medhåll och förståelse och bekräftelse för sina känslor .

Det sägs ju att en aspie kan förstå ATT NT gråter men kan inte förstår VARFÖR NT gråter

Känner igen. När nån berättar om ett problem de har vill jag automatiskt ge råd och hitta en lösning. Får hindra mig själv rätt ofta.

Jag är precis tvärtom. Kan förstå folk om jag får veta verbalt vad de känner. Hur de känner har jag ingen aning om om de inte talar om det. Är dålig på att iaktta men bra på att koppla.

Min kompis som är någonslags autist är överkänslig. Behöver bara vara en so, gråter på film eller en sorglig sång så börjar hon storböla.

Zima33 skrev:Det finns väl två olika sorters empati? Den ena är känslomässig (?) empati, den som till vardags kallas empati (man blir berörd av saker som händer andra). Den sortens empati har aspergare ingen brist på.
Den andra sortens empati minns jag inte namnet på men den handlar typ om att förstå att andra har egna tankar och känslor och reagerar utifrån dem, det är det autister kan ha svårt med.

Kanske har jag snurrat ihop det nu.

Jag brukar känna av empatiöverflöd, t.ex häromdagen när jag läste om en hund som fått ledproblem och avlivats.
Har ett fadderbarn som jag tänker på varje dag och undrar om hon har det bra.

Affektiv kontra kognitiv empati. Affektiv empati innebär som du säger att man känner med andra (när man väl identifierat vad de förmodas känna), det har AS-personer gott om tycks det. Kognitiv empati är att korrekt identifiera vad andras känslor i en given situation är.

Jag har också en sådan där obalans i systemet. Jag blir väldigt starkt berörd av andras lidande, ofta så mycket att jag glömmer att känna mina egna känslor (i efterhand kan jag upptäcka att jag åsidosatt mig själv och först då känna vad jag verkligen känner utifrån mitt eget perspektiv, när det är försent, mycket frustrerande). Däremot är jag ofta (inte alltid) dålig på att identifiera andras känslor i stunden, eller förutsäga andras reaktioner på något jag vill säga eller göra. Med resultatet att jag säger något som i mitt huvud låter roligt eller intressant, och så blir det plötsligt konstig stämning, och jag märker att "nu har jag gjort det igen". Men jag får ingen varningsklocka innan, eller den är så svag att jag inte reagerar på den i tid. Jag har lärt mig över mycket lång tid att vara mer försiktig, men det leder till att jag blir tillbakahållen där jag tidigare var spontan och livlig, och det är ärligt talat rätt trist.

Dalaberger skrev:så har jag istället ett överflöd av empati

Jag har undrat om andra personer med AS upplever detta. Jag tycker jag känner för mycket ibland, för mycket känslor. Om ett husdjur blir sjukt har jag lite svårt att hantera det. Jag tycker så synd om djuret och jag kan sitta upp en hel natt bara för att vara där för djuret. Jag sliter ut mig själv och jag hanterar det inte bra egentligen. Jag gör allt jag kan för att göra det bättre. Jag hade en hund som var sjuk i en vecka och allt i mitt liv stannade upp i en vecka. Jag fokuserade allt på hunden.

Om en vän eller någon jag bryr mig om säger att de har problem eller om de har det dåligt, så bryr jag mig mycket. Folk har sagt till mig att jag bryr mig för mycket på ett sätt. Till exempel hade en vän det svårt och var tvungen att betala veterinärräkningar och andra saker så ekonomin var stram. Det fanns några andra problem också och jag tyckte det var så hemskt så jag köpte och gav några saker till den personen för att hjälpa till. Det är något familjemedlemmar gör och det var lite ovanligt att jag gjorde det. Den personen blev väldigt förvånad och tyckte att det var lite ovanligt.

Jag blir upprörd och något i mig vill så gärna fixa allt så att det blir bra. Men när folk säger till mig att jag bryr mig för mycket så är det lite ovanligt eller konstigt. Men det finns något djupt inom mig som bryr sig väldigt mycket och som vill fixa allt, göra allt bättre om någon har det dåligt.

Kan empatiöverflöd ibland vara en av flera orsaker till att vissa autister bränner ut sig i sina e v yrkesarbeten

Av de 10-15% som har ett ordinärt yrkesarbete finns det sannolikt några som arbetar med människor: ger hjälp och stöd, vård, omsorg om människor, djur.. (osäker på om jag ska fortsätta med t ex bilar, växter, elledningar men tror ni fattar )

Autister tar väl också ofta sina arbetsuppgifter på (jämförelsevis med NT) stort allvar och många tar med sig funderingar kring dessa individers behov hem, i än högre utsträckning än NT?

När en autist ej klarar av att hjälpa den hen vill hjälpa som hen vill finns väl risken att hen tar det extremt hårt p g a empatiöverflödet? Kanske måste anställningen rentav avslutas eller autisten iallafall sjukskrivas.

Det som kallas att vara överempatisk hos autister tycker jag är ett riktigt dåligt ord. Det handlar oftare om att inte riktigt kunna avgöra vad som är ens egna känslor och andras.

Exempel på ovanstående.

Adam förlägger nånting och börjar leta efter det.
Bertil börjar känna alla känslor som han brukar känna när han själv förlägger saker. Det är jättejobbigt.
Bertil hävdar att han är överempatisk, och lider av att så starkt känna med Adam.
Adam är oförstående. Adam kände sig inte alls stressad.

Bertil upplever sin stress som orsakad av Adams känslor, fast hela känslopaketet ägde rum helt och hållet inom honom själv.

Problemet är i detta fall inte att vara överempatisk, utan att förlägga sina egna känslor utanför sig själv, hos andra, och därmed tro att man inte har någon kontroll över dem.

Det finns någon gammal tråd på samma ämne. Där talas om att vara så överempatisk att man inte kan låta nallar och andra mjukdjur ligga med ansiktet neråt på golvet, som om det då är synd om nallen. Så kan man ju känna, men mjukdjur har inga känslor. Att känna empati med mjukdjur går inte. Det handlar om helt och hållet ens egna känslor.

Svårigheter att reglera känslor typ ingår i autism.

Marjatta skrev:Exempel på ovanstående.

Adam förlägger nånting och börjar leta efter det.
Bertil börjar känna alla känslor som han brukar känna när han själv förlägger saker. Det är jättejobbigt.
Bertil hävdar att han är överempatisk, och lider av att så starkt känna med Adam.
Adam är oförstående. Adam kände sig inte alls stressad.

Bertil upplever sin stress som orsakad av Adams känslor, fast hela känslopaketet ägde rum helt och hållet inom honom själv.

Problemet är i detta fall inte att vara överempatisk, utan att förlägga sina egna känslor utanför sig själv, hos andra, och därmed tro att man inte har någon kontroll över dem.

Även om Adam inte är stressad över att ha förlagt saken kan han mycket väl bli det av Bertils reaktion. Därför brukar personer som Bertil bli väldigt ensamma.

Vildsvin skrev:

Marjatta skrev:Adam förlägger nånting och börjar leta efter det.
Bertil börjar känna alla känslor som han brukar känna när han själv förlägger saker. Det är jättejobbigt.
Bertil hävdar att han är överempatisk, och lider av att så starkt känna med Adam.
Adam är oförstående. Adam kände sig inte alls stressad.

Bertil upplever sin stress som orsakad av Adams känslor, fast hela känslopaketet ägde rum helt och hållet inom honom själv.

Problemet är i detta fall inte att vara överempatisk, utan att förlägga sina egna känslor utanför sig själv, hos andra, och därmed tro att man inte har någon kontroll över dem.

Även om Adam inte är stressad över att ha förlagt saken kan han mycket väl bli det av Bertils reaktion. Därför brukar personer som Bertil bli väldigt ensamma.

Ensam kan man bli av massor av skäl och på många sätt. Inte minst om man är aspig. Men tack och lov måste inte Bertil bete sig så här.

Vissa delar sitter i Bertils personlighet. Han har svårt att skilja mellan egna och andras känslor, okej.

Som ung läste jag nånstans att man är inte sina känslor utan man har känslor. Då tyckte jag påståendet var bisarrt. Såklart jag är mina känslor och upplevelser! Numera luter jag åt att det där är rätt. Känslor är något man har. Man kan inte styra dem helt, men med lite insikt kan man undvika att låta de styr en helt och fullt. Att reglera sina känslor, pratar psykologerna om. Där har Bertil nåt att fundera på. Det här går förmodligen att träna upp, även om det inte är helt enkelt.

Men framför allt kan han undvika att använda det där ordet överempatisk om sig själv, och därmed
- glorifiera vad som faktiskt är brister
- skylla egna känslor och reaktioner på andra.
Jag tror nog att Adam har lättare att svälja att Bertil blir stressad av att Adam tappat bort något, än att han hävdar saker om Adam som inte är sanna.

Vet NT verkligen hur andra känner sig och varför? Tror inte det. Var medlem länge i ett depressionsforum. Och folk empatiserade vilt, de brydde sig inte om att de trodde fel. Alla trodde att alla hade samma upplevelse. De kunde säga att de kände exakt samma. Men de beskrev en helt annan sak och ingen fattade. De ville bara känna samhörighet även om den var falsk.

Marjatta skrev:

Vildsvin skrev:

Marjatta skrev:Adam förlägger nånting och börjar leta efter det.
Bertil börjar känna alla känslor som han brukar känna när han själv förlägger saker. Det är jättejobbigt.
Bertil hävdar att han är överempatisk, och lider av att så starkt känna med Adam.
Adam är oförstående. Adam kände sig inte alls stressad.

Bertil upplever sin stress som orsakad av Adams känslor, fast hela känslopaketet ägde rum helt och hållet inom honom själv.

Problemet är i detta fall inte att vara överempatisk, utan att förlägga sina egna känslor utanför sig själv, hos andra, och därmed tro att man inte har någon kontroll över dem.

Även om Adam inte är stressad över att ha förlagt saken kan han mycket väl bli det av Bertils reaktion. Därför brukar personer som Bertil bli väldigt ensamma.

Ensam kan man bli av massor av skäl och på många sätt. Inte minst om man är aspig. Men tack och lov måste inte Bertil bete sig så här.

Vissa delar sitter i Bertils personlighet. Han har svårt att skilja mellan egna och andras känslor, okej.

Som ung läste jag nånstans att man är inte sina känslor utan man har känslor. Då tyckte jag påståendet var bisarrt. Såklart jag är mina känslor och upplevelser! Numera luter jag åt att det där är rätt. Känslor är något man har. Man kan inte styra dem helt, men med lite insikt kan man undvika att låta de styr en helt och fullt. Att reglera sina känslor, pratar psykologerna om. Där har Bertil nåt att fundera på. Det här går förmodligen att träna upp, även om det inte är helt enkelt.

Men framför allt kan han undvika att använda det där ordet överempatisk om sig själv, och därmed
- glorifiera vad som faktiskt är brister
- skylla egna känslor och reaktioner på andra.
Jag tror nog att Adam har lättare att svälja att Bertil blir stressad av att Adam tappat bort något, än att han hävdar saker om Adam som inte är sanna.

Om "Bertil" är vuxen är det nog ingen som orkar försöka upplysa honom. Det är lättast att undvika att vara personlig och råka säga något som triggar "Bertil".

I de situationer jag är "Adam" uppfattar jag att det värsta som kan hända är att "Bertil" är såpass instabil att han får någon sorts meltdown. De gånger någon sagt att den tycker jag reagerat onormalt på en situation har vi kunnat diskutera orsakerna till att vi reagerar olika.

I de situationer jag är "Bertil" är det värsta scenariot för mig att "Adam" blivit utsatt för brott som jag inte tycker han förstår allvaret av. Antingen för att "Adam" pga sin uppväxt lärt sig att "det är så det skall vara" eller för att "Adam" pga en funktionsnedsättning betraktas som ett lätt offer. I det första fallet är "Adam" förmodligen ganska ung och kommer lära sig med tiden, men i det andra fallet är det tyvärr inget som kommer förbättras.

Kidzi skrev:Vet NT verkligen hur andra känner sig och varför? Tror inte det. Var medlem länge i ett depressionsforum. Och folk empatiserade vilt, de brydde sig inte om att de trodde fel. Alla trodde att alla hade samma upplevelse. De kunde säga att de kände exakt samma. Men de beskrev en helt annan sak och ingen fattade. De ville bara känna samhörighet även om den var falsk.

Men är det inte en generell sak för NT: kollektivet, att de kan kramas tillsammans fast de egentligen var av olika uppfattning, och aspisarna står bara där och tittar och fattar nada...

Kidzi skrev:Vet NT verkligen hur andra känner sig och varför? Tror inte det.

Det där med empati var ett av skälen till att jag hade väldigt svårt att förstå mig själv som på nåt sätt aspig. 1) Jag har använt det massor i exv. jobb 2) Ingen har någon kanal rakt in i andras hjärnor för att känna vad de känner.

Däremot har de ständigt fokus på att söka detta, och en del "genvägar" som vi inte har. De snappar mer som vi mödosamt lär oss. På nätet är dock det mesta av dessa NT-genvägar satta ur spel. Inte konstigt att det blir mycket missförstånd på nätet.

NT-folk som skriver/säger att de förstår vad någon känner menar nog ofta mest att uttrycka sympati. Tror jag.

Vad gäller aspigt folk & kommunikation på nätet finns väl både de som tycker kommunikation i skrift är mycket enklare än IRL, och de som på nätet har svårare än annars att kommunicera.

Detta händer just nu faktiskt, jag fick reda på att en vän har det väldigt svårt. Något hemskt hände. Och jag är så ledsen, jag hanterar inte sånt bra. Jag måste försöka sluta med det här, man sliter ju ut sig själv med andra folks problem. Och jag har mina egna problem att ta itu med, men jag skulle gärna göra något för att hjälpa. Världen är ett fruktansvärt skithål ibland. Men jag antar att jag bara måste skärpa mig, det finns väl inget annat man kan göra.

Jag glömde som de flesta andra snabbt branden i Lomma häromdagen när djur i en djurbutik brann inne:

(Avgör själv om du orkar klicka på länken för att se och läsa om det)

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane ... an-ha-dott

Det är väl ett exempel på en händelse som kan drabba vissa autister värre än andra? T ex kan man bo i en annan del av landet och aldrig kommit i kontakt med djuren som dog men ändå lida nåt fruktansvärt med dom såpass att det påverkar ens vardagsaktiviteter negativt kanske nu även e v julfirande, e v återhämtning och avkoppling mellan jul och nyår