Så länge jag kan minnas har jag alltid tyckt att jag går konstigt. (Dock säger alla som jag sagt detta till att jag bara inbillar mig). I alla fall plågas jag konstant av jobbiga tankar under tiden då jag går någonstans, det vill säga att jag tänker på hur mina ben för sig, att mina knän eller lår inte ska komma för nära varann, inte heller för långt ifrån varann, att mina fötter inte ska vara för utåtriktade etc. Samtidigt som jag oroar mig för var jag ska fästa blicken, och hur min mun ska vara så att jag inte ser för sur ut eller för glad. Och jag är trött på att tänka på detta hela tiden och undrar därför om någon annan har det som jag? (Förstår att det låter lite udda)

Det kan bero på min nyligen utvecklade sociala fobi och folkskygghet som gör så att jag känner mig utpekad och utsatt, vilket får mig i dessa tankar då jag känner att alla kollar på mig och att jag då måste vara perfekt.

Känner igen mig i mindre grad, precis innan jag sökte hjälp hos ungdoms psykiatrin hade jag den känslan att folk såg att jag inte riktigt var som andra. I vanliga fall brukar jag inte tänka att jag är annorlunda det närmaste jag har kommit är väll med kommentarer som "låg EQ hög IQ"

Kan fortfarande får det de gånger jag gå på stan utan ett direkt mål, utan man mest ska förströ tiden, dock efter jag hade fått in diagnos har min inställning blivit mer. Jag är annorlunda och folk får acceptera det och anpassa sig, dock fungerar det sådär men det är bättre än tankarna om att jag är konstig :S

MenUsch skrev:Så länge jag kan minnas har jag alltid tyckt att jag går konstigt. (Dock säger alla som jag sagt detta till att jag bara inbillar mig). I alla fall plågas jag konstant av jobbiga tankar under tiden då jag går någonstans, det vill säga att jag tänker på hur mina ben för sig, att mina knän eller lår inte ska komma för nära varann, inte heller för långt ifrån varann, att mina fötter inte ska vara för utåtriktade etc. Samtidigt som jag oroar mig för var jag ska fästa blicken, och hur min mun ska vara så att jag inte ser för sur ut eller för glad. Och jag är trött på att tänka på detta hela tiden och undrar därför om någon annan har det som jag? (Förstår att det låter lite udda)

Jag tänker också ständigt på dessa saker.
Jag tror att jag saknar ett "naturligt rörelsemönster". Jag snavar lätt om jag inte tänker på min kropps rörelser, och att benen (och armarna) ska synkronisera.

Jag har alltid haft detta problem, men det har blivit lite bättre med åren.

När jag var liten och hade massa annat att tänka på så blev det ofta så att jag "frös" i en helt stillastående pose.
Kunde stå helt stilla i timmar för att det blev för svårt att både röra mig och tänka på annat samtidigt.

MenUsch skrev:Det kan bero på min nyligen utvecklade sociala fobi och folkskygghet som gör så att jag känner mig utpekad och utsatt, vilket får mig i dessa tankar då jag känner att alla kollar på mig och att jag då måste vara perfekt.

Känner igen detta!
Har dock lidit av social fobi i hela mitt liv.
Ofta(st) stannar jag hemma istället för att gå ut och träffa människor.
Inbillar mig att hela stan glor på mig.

Känner igen mig. Var värre förr då jag hade social fobi, nu besväras jag bara till begränsad del av detta. Jag har mest problem med blicken. Att hålla den fast och inte flacka osäkert. Jag har lite komplex för min krokiga hållning. Det ser illa ut när man går med krökt nacke som jag. Jobbigt dock att försöka motverka.

Fötterna ja de sköter sig väl hyfsat. Armarna är lite besvärliga men som sagt min hållning plus ögonen det är mitt bekymmer.

Hmm, jag har haft lite olika saker i omgångar.
Var på något vis både säker och osäker i mitt sätt ett tag, sedan så provade jag lite olika strategier när jag märkte att ingen lyssnade på mig.
Provade saker som att när jag sagt något och ingen ens reagerar så har ajg dratit till med saker som "hörbarhet nolla", "öööö, ingen lyssnar", "tydligen igorerad" och lägga på ett stort leende en kort stund.
Ibland får man svar på det istället.
Folk är oftast osystematiska imho.

Igenkänning här också. Lite olika saker i olika perioder.
Men huvudgrejen att "jag är konstig" kvarstår. Likaså med att vara medveten om ´min kropp. T.ex. tidigare har jag haft mycket tankar på hur min kropp såg ut från olika håll, om jag såg tjock när jag satt si eller så. Sedan vad jag ska göra med mina armar... sedan om min gångstil... Nu känner mig uttittad när jag går på stan, får ångest och därför väljer jag gator som inte supertrafikerade och om jag inte kan göra detta så är jag i min musikbubbla och försöker undvika alla blickar...
Innerst inne vet jag rent rationellt att folk inte bryr sig, men känslan och hur det blir i praktiken är en annan sak...
Jag är också ofta medveten om min ögonkontakt, gester och mimik. Framför allt när jag är med folk som jag inte har en personlig relation med. Ibland kan det kännas att jag har saker programmerade, typ "nu säger jag blah blah blah och så ska jag le samtidigt". Jag härmar andras gester ibland, sådana som jag sett och gillat, jag kopierar dem och gör de mina. Ögonkontakt har jag hyfsat bra, tycker jag, men sedan undrar jag om jag tittat för länge, eller åt vilket håll jag ska titta osv osv.

MenUsch skrev:Så länge jag kan minnas har jag alltid tyckt att jag går konstigt. (Dock säger alla som jag sagt detta till att jag bara inbillar mig). I alla fall plågas jag konstant av jobbiga tankar under tiden då jag går någonstans, det vill säga att jag tänker på hur mina ben för sig, att mina knän eller lår inte ska komma för nära varann, inte heller för långt ifrån varann, att mina fötter inte ska vara för utåtriktade etc. Samtidigt som jag oroar mig för var jag ska fästa blicken, och hur min mun ska vara så att jag inte ser för sur ut eller för glad. Och jag är trött på att tänka på detta hela tiden och undrar därför om någon annan har det som jag? (Förstår att det låter lite udda)

Det kan bero på min nyligen utvecklade sociala fobi och folkskygghet som gör så att jag känner mig utpekad och utsatt, vilket får mig i dessa tankar då jag känner att alla kollar på mig och att jag då måste vara perfekt.

Du är absolut inte ensam...krävs en hel del bara för att klara av att gå med soporna för mig, först mycket planering och sedan mycket tänkande när man väl går, så mycket man ska hålla reda på känns det som.

Känner igen mig grovt. Gick konstigt, talade konstigt och jag vet inte vad till långt upp i vuxenåren, fick veta det också så att jag tänkte på det hela tiden och blev ännu stelare. Fan ta alla självrättfärdigt normala som inte känner till sina egna djävulskheter!

MenUsch skrev:Så länge jag kan minnas har jag alltid tyckt att jag går konstigt. (Dock säger alla som jag sagt detta till att jag bara inbillar mig). I alla fall plågas jag konstant av jobbiga tankar under tiden då jag går någonstans, det vill säga att jag tänker på hur mina ben för sig, att mina knän eller lår inte ska komma för nära varann, inte heller för långt ifrån varann, att mina fötter inte ska vara för utåtriktade etc. Samtidigt som jag oroar mig för var jag ska fästa blicken, och hur min mun ska vara så att jag inte ser för sur ut eller för glad. Och jag är trött på att tänka på detta hela tiden och undrar därför om någon annan har det som jag? (Förstår att det låter lite udda)

Det kan bero på min nyligen utvecklade sociala fobi och folkskygghet som gör så att jag känner mig utpekad och utsatt, vilket får mig i dessa tankar då jag känner att alla kollar på mig och att jag då måste vara perfekt.

Jag kan känner igen mig i det du beskriver. Jag försöker att inte tänka på sådant där, men det verkar smyga sig på rätt ofta ändå.

Kan delvis känna igen mig, men för egen del handlade det om håret. Har alltid varit nojjig över mitt hår, och om någon betett sig negativt gentemot mig har jag alltid instinktivt kopplat samman det med mitt hår. "Aha, han irriterar sig på min frisyr" kunde man tänka. Det är dock inget problem nuförtiden, men jag kan förstå att man gärna hakar upp sig på verkliga och inbillade egenheter om man är osäker på hur omgivningen betraktar en.

*Går f.ö. själv ganska konstigt, något som speciellt min far anmärkt på under min uppväxt, men jag orkar inte bry mig*