Morden i Virginia

I oktober 2009 försvann 20-åriga Morgan Dana Harrington (på bilden) utan ett spår efter att ha varit på en Metallicakonsert i Charlottesville, Virginia. Hon hade av någon anledning lämnat konsertområdet och släpptes inte in på nytt. Hon sågs senast vid liv när hon försökte få lift hem. Tre månader senare, 26 januari 2010, hittade man hennes kvarlevor på ett fält. Hon hade våldtagits och mördats brutalt. Sex år senare greps en 33-årig misstänkt, Jesse Matthe. Vid tillfället stod var han anklagad för mord på en annan ung kvinna, 18-åriga Hannah Graham, som försvann i Charlottesville i september 2014. Hannahs kvarlevor hittades fem år efter att Morgan dödades.
Tre andra unga kvinnor försvann också i och runt Charlottesville. 17-åriga Alexis Murphy försvann från en mack i Lovingston i augusti 2013. Hennes kvarlevor har aldrig hittats, men bevis som hittades i en släpvagn ledde till att 48-årige Randy Taylor dömdes för mord.

19-åriga Samantha Ann Clarke lämnade sitt hem i september 2010 med ingenting annat än sina nycklar. Hon sågs aldrig till igen. 19-åriga Dashad "Sage" Smith försvann efter att ha gått hemifrån i november 2012 och sagt till en vän att hon snart skulle vara tillbaka. Vad gäller dessa två kvinnor har man inga ledtrådar och deras familjer lever fortfarande i ovisshet. Den misstänkte i fallet Sage, Erik McFadden, försvann strax efter Sage, och hans mor rapporterade honom saknad 2019. Man vet inget om var Sage kan finnas. Randy Taylor är misstänkt i Samanthas försvinnande, men har inte ställts inför rätta, eftersom det inte finns något som tyder på oegentligheter. Det är emellertid okänt även vad som har hänt Samantha.

Fallet med den torterade tonåringen

En kväll i februari 1979 åkte Bob Livesey för att arbeta nattskift på Leyland Motors, helt ovetande om att hans hustru Margaret samtidigt träffade sin älskare på en pub i Bamber Bridge i Lancashire i England. Mannen lämnade senare av Margaret vid hennes hem. Hennes 14-årige son Alan var i sitt rum, eftersom han hade utegångsförbud efter att ha tagit en bil och orsakat en olyckshändelse. Margaret gick sedan över till grannarna, medan grannarnas son gick över till familjen Liveseys hus (det står inte varför, men han kanske ville träffa Alan, ö.a.), där han hittade Alan liggande med ansiktet nedåt framför gaskaminen. Han hade knivmärken i ansiktet och ögonlocken, flera sticksår i kroppen och var bunden.

Inom fem dagar hade Margaret Livesey erkänt att hon hade huggit sin son med en kökskniv efter att hon hade grälat med Alan och helt förlorat kontrollen. Tre dagar senare tog hon tillbaka sitt erkännande och hävdade att polisen hade tvingat henne att förklara sig skyldig till mord. Efter två rättegångar befanns Margaret skyldig och hon dömdes till livstids fängelse, men blev villkorligt frigiven 1989 och fortsatte att hävda sin oskuld ända tills hon dog av cancer 2000.

De som stödjer Margaret menar att hon omöjligt kunde haft tillräckligt med tid för att komma hem, döda Alan och gå över till grannarna under det halvtimmessmann som experter tror att Alan mördades. Enligt vissa teorier hade en mystisk figur synts på familjen Liveseys bakgård under mordnatten, innan Margaret kom hem. Margarets familj stod på hennes sida och menade också att hon var oskyldig.
Men var hon verkligen det? Tog sig en främling in och mördade Alan Livesey? 2016 öppnade man fallet på nytt och undersökte på nytt olika bevis efter en lång kampanj av familjen Livesey, men man har fortfarande inga svar.

Vad hände med Diane Dye?

Föräldrarnas skilsmässa gjorde 13-åriga Diane Genice Dye väldigt olycklig. Året var 1979. Hennes far hade flyttat från familjens bostad i San Jose i Kalifornien, modern arbetade långa dagar och allt kändes svårt. Diane hade en bästis, Natja, som var som en bror för henne och han kunde se att skilsmässan hade gjort henne väldigt deprimerad. Hon började röka marijuana och skolka från skolan. Den 30 juli 1979 sade Diane till Natja att hon ville rymma. Natja pratade med henne i en timme, tröstade henne och försökte få henne att komma på andra tankar. Diane tackade honom, men bad sedan att få vara i fred.

Tre dagar senare dök Natja upp vit Dianes hus och upptäckte att hennes mor var förfärligt upprörd. Hon berättade för Natja att Diane hade varit försvunnen i tre dygn.
42 år har gått och flera personer säger sig ha sett Diane på olika platser i USA, men inga tips har givit något. Det är som om flickan har försvunnit från jordens yta. En vän påstod att hon hade träffat Diane i ett köpcentrum 1981 och att Diane hade sagt att hon inte tänkte komma hem igen.

Myndigheterna har flera gånger förhört en dödsdömd fånge, Doug Young, men han har konsekvent hävdat att han inte hade något med Dianes försvinnande att göra, trots att man hade sett honom prata med henne innan hon försvann.
Man har inga nya ledtrådar och Dianes försvinnande är fortfarande ett mysterium.

Vem sköt Cherice Lynnae Jacobsen?

Den 8 mars 1990 var 16-åriga Cherice Lynnae Jacobsen på en nattlig bönevaka på Christian Life Centre i Stockton, Kalifornien. Hon var mycket stark i sin tro och ville ta studenten i juni så att hon kunde börja vid Christian Life College. Vid ett tillfälle lämnade hon bönegruppen, men kom tillbaka vid midnatt. Runt 01:30 gick hon ut och tog sig till kyrkans parkeringsplats för att hämta en flaska lotion i en bil. Hon var tillbaka vid 01:40. Pastorns son, Nathaniel, hörde något som lät som ett poppande. Han stod vid tillfället nära kyrkporten och såg Cherice stanna upp och se sig om över axeln, varpå hon föll ihop.

Han sprang till henne och såg att hon hade blivit skjuten i huvudet ovanför vänster öra. Cherice togs i ilfart till sjukhus, men dog två timmar senare.

Några veckor innan hon dog, hade Cherice berättat för flera familjemedlemmar och släktingar om en underlig dröm hon hade haft. I drömmen stod hon framför en bödel medan Gud talade till henne och sade: "Många unga människor kommer att komma till Guds Kungarike tack vare din död." Bödeln ville att Cherice skulle förneka Gud, men hon vägrade. Cherices bästa vän Cindy berättade för tidningarna efter hennes död att Cherice visste att hon skulle dö och att hon ville att Nathaniel skulle förrätta hennes begravning.

Ingen har någonsin anhållits för mordet på Cherice.

En försvunnen pojke och en bedragare
13-årige Nicholas Barclay var en strulig tonårspojke från San Antonio i Texas, som skulle förhöras i domstol den 14 juni 1994, varefter det skulle bestämmans om han hörde hemma i ungdomsfängelse. När han försvann den 13 juni, trodde familjen först att han hade rymt för att slippa stå inför rätta.

Tre år senare, kontaktade spansk polis myndigheterna i San Antonio och berättade att de hade hittat Nicholas. Denne hade rymt från en barnsextraffickingring som drevs av militärer. Nicholas syster, Carey, åkte till Spanien och var helt säker på att personen som sade sig vara hennes bror verkligen var det, trots att han hade mörkt hår och bruna ögon, medan Nicholas hade varit blond och blåögd. Dessutom bröt han starkt på franska och använde europeiska uttryck, vilket Nicholas absolut inte hade gjort, men han hävdade att det berodde på att han hade varit borta så länge och bara hade fått prata franska.
Familjen Barclay trodde på den unge mannen och på alla hans förklaringar till sitt ändrade utseende. De sade t.o.m. till den lokala polisen att lägga ned fallet.

Men kriminalaren Charlie Parker (jo, han heter faktiskt så, ö.a.) var inte övertygad och avslöjade så småningom att "Nicholas" i själva verket var en fransman som hette Frédéric Bourdin och som var på rymmen från Interpol. Då hade han bott hos familjen Barclay i fem månader. Bourdin dömdes till sex års fängelse.
Man vet fortfarande inte var Nicholas Barclay finns, eller ens om han fortfarande lever.

De försvunna flickorna i Sydafrika

13-åriga Joan Horn, 11-åriga Odette Boucher, 12-åriga Anne-Marie Wapenaar, 12-åriga Yolande Wessels, 12-åriga Fiona Harvey och 14-åriga Tracey-Lee Scott Crossley kidnappades av pedofilen Gert van Rooyen och hans älskare, Joey Haarhoff, i Sydafrika mellan 1988 och 1990. Ytterligare ett offer, 16-åriga Joan Booysen, lyckades fly från Van Rooyens hus i Pretoria och kontaktade polisen. När Van Rooyen insåg att han var fast, sköt han ihjäl Haarhoff, varpå han vände geväret mot sig själv (den fege jäveln, ö.a.)

Allt eftersom åren gick, gjorde polisen allt de kunde för att försöka hitta de kidnappade flickorna. Bl.a. rev de Van Rooyens hus på jakt efter ledtrådar, samt grävde upp trädgården och simbassängen. De undersökte möjligheten att flickornas kroppar kunde finnas nära en kyrkogård i nordvästra Pretoria och de grävde på flera platser runt Blythedale Beach i Durban, KwaZulu Natal, efter att det kom fram att Van Rooyen hade semestrat i området strax före sin död.

Man har aldrig funnit några spår efter flickorna.

Lady of the Dunes: Den okända kvinnan från Cape Cod
(översatt från en artikel av Les Hewitt, Cape Cod’s Lady of the Dunes 1974 Case, på Historic Mysteries.

Del 1
Den 26 juli 1974 var tolvåriga Leslie Metcalfe på promenad med sina föräldrar och deras vänner bland sanddynerna på Race Point Beach i Provincetown, Massachusetts. Vännernas hund tassade efter, när den plötsligt blev fascinerad av något och rusade in i en talldunge. Leslie hörde hunden skälla och sprang dit för att se vad den hade hittat. Det var där hon fann Lady of the Dunes, som låg med ansiktet nedåt och med händerna avhuggna.
Leslie kunde se att kvinnan var naken och att hennes kläder låg ordentligt hopvikta under hennes huvud. Leslie sprang tillbaka till sina föräldrar och berättade genast vad hon hade hittat. Hennes far gick för att verifiera den otäcka scenen och kontaktade därpå några naturvårdare.

En annan ung flicka, Sandra Lee, som i dag är deckarförfattare, hävdar att hon också såg Lady of the Dunes när hon var på promenad med sin hund några dagar innan Leslie hittade kroppen. Sandra säger att hon noterade att kvinnan hade ett sår i huvudet och att hon kunde se vad som såg ut som ett knivhugg på kvinnans hals. Sandra var emellertid för rädd för att berätta för någon om det, så de flesta menar att det var Leslie som upptäckte kvinnan.

När polisen kom till brottsplatsen, hittade de offret ligggande på sidan av ett grönt badlakan. Ett par Wrangler-jeans och en blå bandana låg under hennes huvud som en sorts improviserad kudde. Där hennes händer skulle ha suttit, låg högar med tallbarr. Förövaren hade praktiskt taget halshuggit henne och dragit ut flera av hennes tänder. Kriminalpolisens teori var att avlägsnandet av händer och tänder var försök att dölja kvinnans identitet. Kvinnan hade spår av trubbigt våld på ena sidan av huvudet, vilket kriminalarna kom fram till var dödsorsaken. Man fann också tecken på att hon hade utsatts för exuella övergrepp.
Ungefär fem meter från kroppen fanns hjulspår. Två par fotspår ledde bort från liket. Mordet beräknades ha ägt rum för mellan tio dagar och tre veckor tidigare.

Tidigt i utredningen fick man en lovande ledtråd. Patologerna insåg att offret i sanddynerna hade fått tandvård för tusentals dollar - en s.k. "New York style" - på de tänder hon hade kvar.
Offret troddes vara mellan 20 och 49, förmodligen mellan 25 och 39. Hon var ungefär 168 cm lång, atletiskt byggd och hade kastanjebrunt hår. Hon kan ha sovit när hon mördades, för filten under henne var orörd.

Att hitta den skyldige för mordet på kvinnan skulle förstås vara enklare om polisen visste vem kvinnan var. Polisen gick igenom mängder av rapporter om försvunna personer i hopp om att hitta någon som matchade. De frågade också runt bland tandläkare. Ytterligare ett team sökte efter ett fordon som kunde ha lämnat spåren nära brottsplatsen. Medan allt detta ägde rum, sökte polisen igenom området runt brottsplatsen ännu en gång, men hittade ingenting.

Del 2
När man visade en teckning av offret för allmänheten, fick man några goda ledtrådar. En kvinna från Maryland tog kontakt med polisen och berättade att hennes syster var försvunnen. Precis som offret, hade systern kastanjebrunt hår. Systrarna hade tappat kontakten med varandra när den nu försvunna systern flyttade till Boston. Polisen lyckades emellertid aldrig bekräfta någon matchning.
En annan möjlighet fångade deras uppmärksamhet. Året före det otäcka Cape Cod-mordet, hade en kvinnlig bankrånare vid namn Rory Gene Kesinger flytt från ett fägelse i Plymoth County. Kesinger passade in på offrets profil och polisen trodde att hon kunde vara Provincetowns Jane Doe, men ett DNA-prov från Kesingers mor matchade inte offret, så polisen kunde snabbt avskriva att det var Rory.

En av de mest bisarra teorierna är också den mest intressanta. Stephen Kings son Joe Hill kom med en idé 1015. Han kände väl till fallet, och när han satt och såg den klassiska filmen Hajen lade han märke till något som kändes så bekant ungefär halvvägs in i filmen. En av de statister som var med i en scen filmad på ön Martha's Vineyard var klädd i blå jeans och bandana. Inte bara kvinnans kläder stämde, hon var också väldigt lik offret.
Hajen började filmas i maj 1974, bara några månader före mordet i Cape Cod. Provincetown ligger bara några timmar från Martha's Vineyard. Idén kan verka långsökt, men åtminstone en FBI-agent har sagt att "ännu konstigare idéer har lett till att man har löst kalla fall."

Fastän mördaren, liksom offrets identitet, fortfarande är okända, har polisen haft flera misstänkta. Huvudmisstänkt är den ökände gängledaren James 'Whitey' Bulger, som ofta höll till i området och som hade setts i sällskap med en kvinna som liknade offret. Bulger hängde mycket på baren Crown & Anchor i Provincetown medan han ägnade sig åt handel med droger och vapen. Han och hans underhuggare brukade dölja sina offers identitet genom att dra ut deras tänder.
En kvinna som Bulger sägs ha strypt till döds hittades i marsklandet nära Neponset River i östra Massachusetts. Liksom Lady of the Dunes, saknade hon tänder. 2018 mördades Bulger i fängelse av en medfånge.

Lady of the Dunes kropp vilar på St. Peter's Cemetery, utom hennes huvud, som polisen behöll för utredningen.Den första ansiktsrekonstruktionen med lera gjordes på 1970-talet. 2010 gjorde men en högteknologisk scanning och skapade ytterligare en modell av hennes ansikte.
Hennes kropp har tagits upp två gånger. 1980 tog kriminalekniska utredare blod från henne, men fann ingen ny information om mordet på henne. 2000 grävdes hon upp på nytt för att man skulle se om hennes DNA stämde med Rory Kesingers mor, men som tidigare nämnts fick man ingen match.

Kriminalpolisen har inte givit upp hoppet om att de en dag kommer att lösa fallet. 2019 öppnade allmänåklagare Michael O'Keefe upp en ny utredning om Lady of the Dunes. Han planerar att använda "genetisk genealogi," vilket är en metod där kriminalutredare använder släktforskningsdatabaser för att hitta släktingar till förövar eller offer och på så sätt lösa brott. Denna metod hjälpte polisen att hitta misstänkta i 28 brottsfall 2018, däribland "Golden State Killer", Joseph James DeAngelo, efter att ha sökt honom i nästan 50 år.

Nu, nästan 50 år senare, hänger det brutala mordet på kvinnan bland stranddynerna fortfarande över Provincetown som ett mörkt moln. Det är "den äldsta oidentifierade döda personen i Massachusetts som finns inkluderad i the clearinghouse records (jag förstår inte vad detta är, vet någon vad som menas med detta, så berätta det gärna!). Leslie Metcalfe, som hittade den stympade kvinnokroppen bland tallarna, dog sorgligt nog av en heroinöverdos 1996. I en podcast av Cape Cod Times, har Leslies syster Alyssa, som var tio vid tiden för mordet, berättat om hur de boende i Provincetown fortfarande pratar om Lady of the Dunes.
"Det finns en koppling. Jag tror att många personer känner en koppling till fallet, bara för att de vill ha vetskap. Vem är kvinnan? Det är så mystiskt."

Har Yxmannen varit uppe på tapeten ännu? Hur som helst var han en seriemördare som gäckade polisen i New Orleans för drygt 100 år sedan och skrev brev till allmänheten som publicerades i pressen.

The Axeman's letter
Hottest Hell, March 13, 1919

Esteemed Mortal of New Orleans: The Axeman

They have never caught me and they never will. They have never seen me, for I am invisible, even as the ether that surrounds your earth. I am not a human being, but a spirit and a demon from the hottest hell. I am what you Orleanians and your foolish police call the Axeman.

When I see fit, I shall come and claim other victims. I alone know whom they shall be. I shall leave no clue except my bloody axe, besmeared with blood and brains of he whom I have sent below to keep me company.

If you wish you may tell the police to be careful not to rile me. Of course, I am a reasonable spirit. I take no offense at the way they have conducted their investigations in the past. In fact, they have been so utterly stupid as to not only amuse me, but His Satanic Majesty, Francis Josef, etc. But tell them to beware. Let them not try to discover what I am, for it were better that they were never born than to incur the wrath of the Axeman. I don't think there is any need of such a warning, for I feel sure the police will always dodge me, as they have in the past. They are wise and know how to keep away from all harm.

Undoubtedly, you Orleanians think of me as a most horrible murderer, which I am, but I could be much worse if I wanted to. If I wished, I could pay a visit to your city every night. At will I could slay thousands of your best citizens (and the worst), for I am in close relationship with the Angel of Death.

Now, to be exact, at 12:15 (earthly time) on next Tuesday night, I am going to pass over New Orleans. In my infinite mercy, I am going to make a little proposition to you people. Here it is: I am very fond of jazz music, and I swear by all the devils in the nether regions that every person shall be spared in whose home a jazz band is in full swing at the time I have just mentioned. If everyone has a jazz band going, well, then, so much the better for you people. One thing is certain and that is that some of your people who do not jazz it out on that specific Tuesday night (if there be any) will get the axe.

Well, as I am cold and crave the warmth of my native Tartarus, and it is about time I leave your earthly home, I will cease my discourse. Hoping that thou wilt publish this, that it may go well with thee, I have been, am and will be the worst spirit that ever existed either in fact or realm of fancy.

--The Axeman[6]

https://en.wikipedia.org/wiki/Axeman_of_New_Orleans

Där har ni brevet som publicerades.

Skrämmande brev: Väktarens hus i Westfield, NJ av Les Hewitt.
Från sajten Historic Mysteries. Det här är en lång historia, så jag kommer att översätta lite i taget.

Att köpa ett nytt hus är alltid en spännande händelse, fylld med en känsla av under. Detta kan dock snabbt förvandlas till överraskning, eller t.o.m. chock, beroende på vad man upptäcker vid köpet. För ett par i Westfield, New Jersey, Derek och Maria Broaddus, blev deras nya drömhus på 657 Boulevard Westfield NJ snabbt en mardröm. Det var emellertid inte själva huset som var problemet, utan den skrämmande korrespondens som de fick ta emot. Mellan juni 2014 och februari 2017 mottog familjen Broaddus fyra hotfulla brev som gjorde deras liv till ett helvete. Den mystiska avsändaren kallar sig Väktaren.

657 Boulevard är ett mycket vackert sexrumshus som kostade 1.3 miljoner dollar 2014. Området var ganska välbärgat och kändes knappast som en passande plats för en mystisk brevskrivningskampanj. Maria Broaddus hade bott i Westfield – hon växte upp inte långt från det nya hemmet. Derek hade nyligen firat sin 40-årsdag och hade arbetat hårt för att bli "Senior Vice President" på ett försäkringsbolag med huvudkontor på Manhattan.

Innan paret och deras barn officiellt hade flyttat till 657 Boulevard, kom det första av de skrämmande breven. Det var juni 2014 och Derek hade tillbringat dagen med att måla om några rum inne i huset. När han var färdig, bestämde han sig för att titta i brevlådan utanför. Vid sidan av de vanliga räkningarna, låg där ett vitt kuvert adresserat till "Den nye ägaren."
Brevet inuti verkade ganska välkomnande, innan det utvecklades till något helt annat. Den nye ägaren fick flera frågor – sådana som "Hur kommer det sig att ni hamnade här?" och "Ropade 657 Boulevard på er med sin inre kraft?"
Som om det inte var tillräckligt iögonfallande, var de följande raderna skrivna med en helt annan, väldigt otäck ton.

657 Boulevard har tillhört min familj i många decennier nu och närmar sig sin 110:e födelsedag. Jag har fått ansvaret för att övervaka det och vänta på dess återuppståndelse. Min farfar vakade över huset på 1920-talet och min far vakade över det på 1960-talet. Nu är det min tur. Känner ni till husets historia? Vet ni vad som gömmer sig innanför väggarna på 657 Boulevard? Varför är ni här? Det skall jag ta reda på.

Vem som än hade skrivit lappen hade varit ärlig mot Derek. Tydligen var det verkligen någon som spanade på huset. Den mystiske författaren nämnde den Honda minivan som stod parkerad framför huset och de många entreprenörer som arbetade på tomten. Väktaren var inte imponerad av de pågående renoveringarna, utan anmärkte: “Tsk, tsk, tsk...dåligt av er. Ni vill inte göra 657 Boulevard olyckligt.”
Brevet nämnde även de tre barnen och ville veta om ett fjärde var på gång? Enligt författaren var detta något mycket positivt.“Behöver ni fylla huset med det unga blod jag bad om? Bättre för mig.” Författaren skröt om att hen inom kort skulle känna till alla barnens namn och utnyttja det för att lura iväg dem. Detta var tillräckligt för att få fadern att reagera, men det var långtifrån slutet på fasorna.
Författaren plågade de nya husägarna ännu mer. Vem som än skulle ha haft oturen att få ett så obehagligt brev, skulle ha en fråga framför andra. Vem hade skrivit det? Det verkade brevskrivaren förutse.
Vem är jag? Hundratals bilar passerar förbi huset varje dag. Jag kanske sitter I en av dem. Titta på alla fönster som kan ses från 657 Boulevard. Jag kanske står i ett av dem.
Brevet avslutades med “Välkomna, mina vänner, välkomna. Låt festen börja” och en märklig signatur med kursiva bokstäver: Väktaren.

Nu var klockan över 22:00. Derek skyndade genom huset och släckte alla lampor. Så snart han visste att ingen kunde se honom utifrån, ringde han den lokala polisstationen. En polisman kom till huset och läste brevet, som gjorde honom chockad. Efter några rutinfrågor, föreslog polisen att man skulle vidta vissa åtgärder för att minska risken för eventuella hot. Derek flyttade en del byggmaterial från den bakre verandan så att ingen skulle kunna använda den för att slå sönder en ruta.

Efter mötet med polisen, åkte Derek hem till familjen i deras gamla hem. Så snart han kom dit, skickade han ett mejl till John och Andrea Woods, de senaste ägarna av 657, och frågade varför det i brevet stod: “Jag bad paret Wood om ungt blod och det verkar som om de lyssnade.” Derek bad dem att om möjligt berätta vem den s.k. Väktaren var.
Andrea svarade följande morgon. Hon sade att under de 23 år som de hade bott i huset, hade de aldrig fått några brev förrän några dagar innan de lämnade över ägandeskapet till familjen Broaddus. Deras brev liknade det som Derek fick, men paret Woods hade tänkt att det bara var ett skämt och kastat bort det.
Man arrangerade genast ett personligt möte mellan både de nya och de gamla ägarna till huset på den lokala polisstationen. Maria representerade familjen Broaddus. De träffade kriminalare Leonard Lugo, som rådde dem att låta breven förbli en noga hållen hemlighet. Speciellt Maria fick inte nämna något om dem för sina nya grannar. I ljuset av den nya undersökningen, var de alla misstänkta.

Väktarens hus, del 2

Under de kommande två veckorna var familjen Broaddus hela tiden på sin vakt. Derek lät ställa in en jobbresa och Maria höll noga uppsikt över barnen. Så snart de gick en bit bort i trädgården eller höll på att försvinna ur sikte, ropade hon strängt på dem. Alla dessa försiktighetsåtgärder var nödvändiga, men de nya husägarna ville inte verka osociala inför sina nya grannar.
Derek bjöd in några av dem för att inspektera arbetena han hade utfört på huset. Under ett besök av ett grannpar, kommenterade hustrun att det skulle bli trevligt med nytt ”ungt blod” i området. Hennes val av ord förvånade Derek. Fastän det mycket väl kan ha varit ett sammanträffande, gjorde det inte mycket för att lugna hans nerver.
Arbetet på huset fortsatte. När en av arbetarna anlände en morgon, upptäckte han att någon hade slitit upp en skylt som han hade satt upp kvällen innan.

Kanske var det tack vare försiktighetsåtgärderna som ingenting hände under de kommande två veckorna. Allt detta förändrades när Maria kom till huset för att titta på några färgprover. Hon tittade även i brevlådan och upptäckte ett bekant kuvert. Väktaren hade hållit sitt ord och skrivit igen. Den här gången var det adresserat med familjens namn, men stavningen var fel. Kanske var det ett ärligt misstag av någon som hade varit tillräckligt nära för att kunna tjuvlyssna, men tillräckligt långt bort för att höra fel. Kanske hade den mystiske brevskrivaren t.o.m. lyckats smyga sig in på tomten genom att låtsas vara byggarbetare. I brevet nämndes arbetarna, personliga ägodelar och de fick t.om. beröm för soptunnan. Författaren kände till ålder och smeknamn på alla tre barnen. I brevet fanns en märklig och kuslig fråga: om barnet som ägde staffliet på verandan var familjens konstnärssjäl. Än en gång frågade författaren om de hade hittat det som fanns i väggarna. Hen bekräftade också att om de inte hade gjort det, skulle det snart ske. Men Väktaren hade mycket mer att säga.

657 Boulevard väntar ivrigt på att ni skall flytta in. Det har gått så många år sedan ungt blod härskade i husets korridorer. Har ni fått reda på dess hemligheter än? Kommer det unga blodet att leka i källaren? Eller är de för rädda för att gå ned där ensamma? Jag skulle vara väldigt rädd om jag var de. Det är mycket långt borta från resten av huset. Om ni var på övervåningen, skulle ni aldrig höra dem skrika.
Kommer de att sova på vinden? Eller ska ni sova på andra våningen allihop? Vilka har sovrummen som vetter mot gatan? Jag kommer att veta så snart ni flyttar in. Det kommer att hjälpa mig att veta vem som har vilket sovrum. Då kan jag planera lättare.
Alla fönster och dörrar på 657 Boulevard gör det möjligt för mig att iaktta er och följa er när ni förflyttar er genom huset. Vem är jag? Jag är Väktaren och har kontrollerat 657 Boulevard i nästan två decennier nu. Familjen Woods lämnade över det till er. Det var dags för dem att flytta vidare och de var vänliga nog att sälja det när jag bad dem.
Jag passerar flera gånger om dagen. 657 Boulevard är mitt jobb, mitt liv, min besatthet. Och nu är ni också det, familjen Broaddus. Välkommen till resultatet av er girighet! Girighet är vad som förde de tidigare tre familjerna till 657 Boulevard och nu har det fört er till mig.
Ha en fin inflyttningsdag. Ni vet att jag kommer att se er.

De nya husägarna var inbjudna på grillfest i ett hus på andra sidan gatan från deras hus. Vid tillfället hade ytterligare ett hus i kvarteret sålts och de nya ägarna till det var också med på festen. Familjen Broaddus kunde inte tänka på något annat än på sina problem. Både Derek och Maria iakttog noga alla gäster och visste att det kunde verka som om de stirrade. Derek började prata med John Schmidt, en granne två hus från 657. Huset mellan deras ägdes av en annan familj.
Peggy Langford ägde huset bredvid 657. Hon var över 90 och delade sitt hus med flera av sina barn, var och en över 60. Schmidt avslöjade att familjen Langford var excentrisk, men förmodligen inget hot. Ett av de yngsta barnen, Michael, var arbetslös och hade ett stort skägg. Familjen Langford hade bott i sitt hus sedan mitten av 60-talet.
Den nya informationen om familjen Langford fick Derek att bli väldigt misstänksam gentemot dem och han bestämde sig därför för att berätta för kriminalpolis Lugo om den senaste utvecklingen. Lugo var väl medveten om familjen Langfords rykte och hade redan tagit in Michael för förhör ungefär en vecka efter att det första brevet hade anlänt. Michael förnekade all kännedom om breven, men något med hans sätt att uttrycka sig gjorde att Lugo inte var helt övertygad. Tyvärr kunde inte mycket mer göras, eftersom man bara hade en polis misstankar. De behövde en bekännelse för att kunna göra en ordentlig utredning.

Väktarens hus, del 3

Andrea Woods kom upp med en annan teori. Eftersom breven ofta nämnde byggarbetarna och namnen på barnen, kunde Väktaren mycket väl vara en nära granne. Det verkade som om brevskrivaren hade goda kunskaper om området. Alla brev hade levererats via U.S. Postal Services distributionskontor i Kearny.
Det första brevet var datumstämplat den 4 juni, vilket i själva verket var innan huset officiellt fanns ute på marknaden. Paret Woods använde heller aldrig någon vanlig "Till Salu"-skylt. De första byggarbetarna anlände till fastigheten dagen innan det första brevet sändes, men ingen i trakten kunde känna till att arbetet hade påbörjats, inte ens att man körde med tryckluftsborr i källaren.

Kriminalare Lugo visades runt i huset som en del i utredningen. Han såg det staffli som nämndes i brevet, men det var inte lätt att se från gatan. Husets baksida hade den bästa uppsikten över det, så det verkade som om Väktaren hade denna utsiktspunkt.

Sedan det senaste brevet anlände, hade paret Broaddus bestämt sig för att sluta ta med sig barnen till huset. De hade också börjat fundera på om huset var en bra investering. Om det hela var ett försök att skrämma bort dem, blev risken att det skulle lyckas allt större. Flera veckor efter det andra brevet, kom ett tredje. Nu ville brevskrivaren veta vad som hade hänt och indikerade att huset saknade dem.


657 Boulevard har börjat vända sig mot mig. Jag förstår inte varför. Hur har ni förtrollat det? Förut var det min vän och nu är det min fiende. Jag styr över 657 Boulevard. Det är inte huset som styr över mig. Jag kommer att kämpa bort detta onda och vänta på att det skall bli bra igen. Det kommer inte att straffa mig. Jag skall resa mig igen. Jag skall ha tålamod och vänta på att det skall gå över och att ni skall ta med det unga blodet tillbaka till mig. 657 Boulevard behöver ungt blod. Det behöver er. Kom tillbaka. Låt det unga blodet leka igen, som jag en gång gjorde. Låt det unga blodet sova på 657 Boulevard. Sluta förändra det och låt det vara i fred.

Huset var byggt 1906 och många människor tyckte att det var det finaste i hela kvarteret. Paret Wood köpte det 1990, och när de lade ut det till försäljning 2014 fick de flera bud som översteg utropspriset. Familjen Broaddus funderade på om någon av de andra potentiella husköparna var arga på dem för att de hade vunnit budandet. Andrea Woods avslöjade i ett mejl att en av de potentiella köparna hade en medicinsk åkomma som gjorde att husköpet inte kunde genomföras. En annan familj hade bestämt sig för ett annat hus.

Väktarens hus, del 4

Derek och Maria inledde sin egen utredning. De satte upp webbkameror i och runt huset och Derek höll noga utkik efter kringstrykare. De hyrde också in experter. Privatspanare gick igenom familjen Langfords bakgrund, men fann inget av vikt. Derek tog t.o.m. kontakt med en f.d. FBI-agent, Robert Lenehan. Lenehan gav sin analys av hotnivån och presenterade n möjlig profil av brevskrivaren.
Lenehan kände att skribenten var välutbildad och bra på att uttrycka sig. Avsaknaden av vulgärt eller krasst språk var förvånande. Författaren var mindre macho än vad man hade kunnat förvänta sig. Lenehan undrade också om författaren hade sett eller inspirerats av en Keanu Reeves-film som heter The Watcher. Han ansåg att författaren var excentrisk, men att hen inte lärde fullfölja några av sina hot. Lenehan ansåg att tidigare husägare eller deras barn var personer av intresse.

Familjen Langford var fortfarande huvudmisstänkta. För andra gången tog utredarna in Michael Langford för förhör och han förnekade åter igen alla inblandning. Abby Langford, Michaels syster, ansåg att polisen trakasserade hennes familj. Hela händelseförloppet började bli något av en legend som började sträcka sig bortom lokalnyheterna.
Så småningom anställde Derek Broaddus en jurist, Lee Levitt. Levitt träffade flera medlemmar i familjen Langford tillsammans med deras egen advokat. Vid detta möte visade han dem vad som stod i breven och förklarade varför familjen Langford var huvudmisstänkta i fallet. De höll emellertid fast vid sin oskuld.

Polisen genomförde en sorts bakgrundskontroll av alla i kvarteret och stötte på en del intressanta fakta. Två av lokalborna var dömda sexförbrytare. I ett annat hushåll nära 657 hade paret en märklig vana att ställa ett par vilstolar väldigt nära och vända mot familjen Broaddus trädgård. 2014 gick emellertid mot sitt slut utan att några spekulationer ledde någonstans. Det fanns knappt några spår alls för polisen att följa.

Polisen hittade inga fingeravtryck på breven eller på kuverten. Oräkneliga människor använder allmänna brevlådor varje dag, och även om någon av dessa faktiskt var den brevlåda som gärningspersonen använde, var chansen försvinnande liten att polisen skulle ertappa Väktaren med att posta ett brev. Breven som familjen Broaddus redan hade fått skulle kunna innehålla eventuella ledtrådar. Men kanske var de bara meningslösa vanföreställningar hos en sociopat? När Derek konsulterade Westfield-polisen i december, sade de att fallet var som att leta efter en nål i en höstack. Den aktiva utredningen hade nått vägs ände.

Renoveringarna av huset var nu färdiga och man hade även installerat ett nytt larmsystem. Med tanke på breven var detta dock knappast nog. Derek postade en annons på en webbsida och efterlyste en väktare med erfarenhet från det militära. Det enda som krävdes var att aktivt och väl synligt kunna visa sig på ägorna. Derek funderade också på tränade schäferhundar som vakter. Alla dessa försiktighetsåtgärder bidrog bara till illusionen att 657 Boulevard inte längre var deras hem, utan snarare ett fängelse. Det var ju inte därför paret hade köpt huset.

Familjen Broaddus sålde sitt gamla hem och flyttade in hos Marias föräldrar. De hade dåligt med pengar, eftersom de fortfarande måste betala den nya inteckningen och alla de utgifter som inkom. Familjen hade hållt sig till råden de hade fått i början och valt att berätta för ytterst få personer om breven. Inte ens deras närmaste vänner visste något. Folk började fråga varför familjen inte flyttade in i sitt nya hus. Familjen Broaddus skyllde på juridiska frågor, men deras vänner undrade om paret hade svåra äktenskapsproblem och täknte skiljas.

Hela situationen började tära på Derek. Han erkände öppet att han inte kunde sova på nätterna och att hans läkare skrev ut mediciner åt honom. Maria började gå hos en psykolog som diagnostiserade henne med post-traumatiskt stressyndrom. Den bästa boten var att sälja huset.

Väktarens hus, del 5

Sex månader efter att de hade fått det första brevet, bestämde familjen Broaddus att de hade fått nog. När de först lade ut "Väktarens hus" på marknaden igen, satte de ett högre utropspris än vad de själva hade betalat, med tanke på de arbeten de hade låtit utföra på huset. All mediabevakning och det lokala skvallret gjorde emellertid att ingen ville ha huset. Ryktena som hade spritt sig som en löpeld fick åtminstone en möjlig köpare att ändra sig, trots att hen älskade huset. Samtidigt uppkom oräkneliga teorier om vem gärningspersonen kunde vara.

Väktaren kunde ha varit en sexualförbrytare, en stalker och i stort sett allt däremellan. För att påskynda saken, författade säljarna ett brev med vissa avslöjanden till sin fastighetsmäklare, om de brev de hade mottagit fram tills dess. Andra inom branchen tyckte att ägarna hade varit för tillmötesgående och taktiken fungerade inte. Flera intressenter lade olika bud, men inget av dem var det familjen Broaddus ville ha, eller ens marknadsvärdet. Fastän de sänkte priset, gick huset inte att sälja. Det verkade som om Väktaren hade lyckats trots allt; kanske mer än någon hade trott.

Detta fick Derek och Maria att undra vad de skulle ha gjort om de hade vetat vad de lärde sig senare. Lagen om offentliggörande säger att allvarliga förbrytelser som tilldragit sig i ett hem, t.ex. mord, måste avslöjas inför en potentiell försäljning. Kanske, tänkte de, skulle något sådant här också räknas dit. Paret Woods kände sig aldrig övervakade och lämnade ofta dörrarna olåsta på 557 Boulevard. Ett år efter att de hade köpt huset, fyllde Derek och Maria i en stämningsansökan mot de tidigare ägarna och insisterade på att insisterade på att de hade haft laglig rätt att se det brev paret Woods hade fått precis innan affären ägde rum.

Väktarens hus, del 6

När en lokal reporter fick nys om händelserna, blev hela historien viral. Nyhetsbilar började regelbundet dyka upp på gatan och en reporter gick så långt att hen satte sig i en medhavd solstol för att iaktta händelseförloppet. Media ställde hundratals frågor, men Dereks kontakter rådde honom att inte berätta för allmänheten om familjens upplevelser. Att plötsligt stå i rampljuset gjorde familjen illa till mods och till slut lämnade de Westfield. Det var först då de bestämde sig för att berätta för barnen vad som egentligen hade hänt. Barnen hade självfallet massor av frågor som deras föräldrar inte kunde besvara.

Under sitt första offentliga forum efter att breven hade kommit till allmänhetens kännedom, var borgmästare Andy Skibitsky tvungen att bekämpa en del mothugg från oroliga medborgare. Han anmärkte att även om fallet inte var löst, hade ingen hört något från Väktaren på över ett år. Skibitsky hävdade att polisen utredde det hela mycket noggrant, men de flesta av grannarna i området blev aldrig kontaktade.

En av de stora upptäckter han gjorde, var ett DNA-test på ett av kuverten från Väktaren. Enligt resultaten var det sannolikt att DNA kom från en kvinna. Detta vände uppmärksamheten mot Abby Langford. Hon var mäklare och kände kanske avundsjuka gentemot den rejäla provisionen från försäljningen av grannhuset.

Chambliss lyckades övertala en säkerhetsvakt att samla in en vattenflaska som Abby hade kastat, för att kunna få hennes DNA. Proven visade emellertid att DNA:t på kuvertet inte kom från Abby Langford. Strax efteråt hörde åklagaren av sig till Derek och Maria Broaddus och bekräftade att familjen Langford inte längre var misstänkta.

Westfieldpolisen valde att starta om utredningen från scratch. De bad Andrea Woods om ett DNA-prov och de förhörde hennes 21-årige son. Det kom ett genombrott som alla antingen hade missat eller bara inte tänkt på. Väktaren hade haft ännu ett hus som måltavla. En familj som bodde på samma gata hade också fått ett mystiskt brev ungefär samtidigt som familjen Broaddus fick sin första "kontakt." Precis som paret Woods, rev de sönder brevet i tron att det bara var ett elakt skämt, men ett av familjens vuxna barn nämnde det hela på Facebook. Familjen erkände sedan för polisen att det brev de hade fått var mycket likt de som Derek Broaddus hade fått.

Till följd av detta, bestämde sig Chambliss och en kollega att övervaka gatan en kväll. Runt 23:00 parkerade en bil nära deras van och stod där tillräckligt länge för att båda poliserna skulle tycka att det var misstänkt. Polisen spårade fordonet till en ung kvinna som bodde på en grannort. Hennes pojkvän, som var väldigt intresserad av våldsamma videospel, bodde i samma kvarter som hus 657.

Chambliss mindes att det fanns ett spel med en karaktär som kallades Väktaren. Pojkvännen blev två gånger inbjuden till stationen för att frågas ut, men han dök aldrig upp. Eftersom han inte hade några bevis, utan bara hörsägen och intuition, kunde Chambliss inte tvinga mannen att dyka upp. Den mediafrenesi som en gång hade rått, var sedan länge över. Eftersom de inte hade några nya ledtrådar, bestämde sig polisen för att lägga ned utredningen för gott. Chambliss har sedan dess gått i pension.

(Bilden har ingen koppling till historien.)

Väktarens hus, del 7

Familjen Broaddus började försöka sälja 657 Boulevard i februari 2015. Till deras förtvivlan, lyckades de inte. De bad om tillåtelse att få stycka upp tomten. Om de inte kunde sälja huset till en enskild familj, kanske huset kunde rivas, varpå man kunde bygga två hus och sälja marken som två separata tomter istället. Detta nekades dock.
Så småningom fann familjen Broaddus emellertid uthyrare som var villiga att flytta in i Väktarens hus, trots breven. Det täckte emellertid inte inteckningen helt.
Två veckor efter att den nya familjen flyttat in, kom ytterligare ett brev. Det här var mer hotfullt än de tidigare, men det riktade sig främst till Derek och Maria, även om den nya familjen också nämndes.

Undrar ni vem Väktaren är? Se er om, idioter. Ni kanske t.o.m. har pratat med mig, en av de s.k. grannarna som inte har någon aning om vem Väktaren kan vara. Eller så kanske ni faktiskt vet, men är för rädda för att berätta för någon. Smart. Jag gick förbi nyhetsbilarna när de tog över mitt kvarter och hånade mig. Jag såg på när ni spanade från ert mörklagda hus i ett försök att hitta mig. Teleskop och kikare är underbara uppfinningar. 657 Boulevard överlevde era överfallsförsök och stod stadigt med sin armé av supportrar som barrikaderade dess grindar. Mina soldater på Boulevarden följde mina order till punkt ocxh pricka. De utförde sitt uppdrag och räddade på mina order 657 Boulevards själ. Hell Väktaren!!!

Väktaren anspelade också på någon form av hämd.

Kanske en bilolycka. Kanske en eldsvåda. Kanske något som enkelt som en lätt sjukdom som aldrig försvinner, utan får en att må dåligt dag efter dag efter dag efter dag efter dag. Kanske dör ett husdjur på något mystiskt vis. Nära och kära dör plötsligt. Flygplan störtar och cyklar krockar. Ben bryts.

Familjen Broaddus har inte fått något brev från Väktaren sedan 2017. De boende i Westfield är uppdelade mellan dem som tror på paret Broaddus och dem som tror att paret arrangerade alltihop och att det var en bluff. Andra undrar varför paret skulle utsätta sig själva för ett sådant helvete? Förutom att de inte lyckades sälja huset, har de hånats både i sociala medier och mainstreammedia.

För tillfället ligger huset inte ute på marknaden. Kanske kommer Väktaren att låta hela saken bero. Nu har vi bara ett pågående mysterium och en bisarr historia som ännu inte har fått någon lösning.

Bodommorden
(från sajten Historic Mysteries; engelsk originaltext av Joe Turner)

Del 1

Tidigt en morgon i juni 1960 attackerade en okänd gärningsman fyra tonåringar som campade på stranden av Bodom träsk i Finland. Tre dog, en överlevde, och vem det var som utförde de brutala morden är fortfarande en gåta. Än i dag är Bodommorden ett av Finlands stora mysterier.

Ungefär 20 km från Helsingfors, nära den mindre staden Esbo, ligger den fridfulla sjön Bodom träsk, en anspråkslös, vacker och fridfull plats. 1960 inträffade emellertid det trippelmord som befläckade sjöns rykte för alltid.
Fyra ungdomar - två kärlekspar - satte upp sina tält vid sjöns strand tidigt på kvällen den 5 juni 1960. Det var Seppo Boisman och Tuulikki Mäki, samt Nils Gustafsson och Irmeli Björklund. Båda pojkarna var 18 och båda flickorna var 15.
Vid 22:30 gick båda paren för att sova. Vad som hände mellan den tidpunkten och nästa morgon är fortfarande ett mysterium, men runt 11:00 den 6 juni upptäckte en man, som hade simmat i Bodom träsk, något förfärligt. Han hittade vad som tycktes vara fyra lik.

Någon hade attackerat tonåringarna genom tältduken, dödat tre av dem och lämnat den fjärde knappt vid medvetande. Alla fyra hade stora blånader och knivhugg, även Nils Gustafsson, som fortfarande var vid liv och som upptäcktes liggande ovanpå tältet med sin flickvän Irmeli. Både Tuulikki och Seppo låg döda inne i tältet, som verkade ha rivits i remsor. Flera av ungdomarnas ägodelar, som kläder och pengar, verkade ha stulits.

Polisen kom fram till att attacken på gruppen hade ägt rum någon gång mellan 04:00 och 06:00 och att den troligen hade utförts med både en kniv och något trubbigt föremål, men de kunde inte fastställa vilket mordvapen som hade sårat de tre offren dödligt. Polisen hittade i själva verket aldrig något mordvapen.
Några klädesplagg som tillhörde gruppen hittades täckta med blod ungefär 500 meter från mordplatsen, och ännu märkligare var att mördaren hade stulit nycklarna till Seppos motorcykel, men inte själva fordonet.

Polisen kallade in militären för att få hjälp i sökandet efter försvunna föremål i området, men man hittade nästan ingenting. Myndigheterna var dessutom oförsiktiga i sin hantering av mordplatsen och lät den oavsiktligt beträdas av pressen och av oroliga stadsbor. Det är troligt att en del bevis kan ha förstörts p.g.a. detta.

En obduktion av Irmeli Björklund fastslog att hon hade fått flest knivhugg, även post-mortem. De andra offren var jämförelsevis inte lika brutalt attackerade.

Bodommorden, del 2

Polisen hade flera olika misstänkta för Bodommorden, däribland det överlevande offret, Nils Gustafsson. Nils föga uttömliga berättelse om vad som hade hänt under mordnatten, skyllde han på att han den var den förste som attackerades. Han sade till polisen att han hade blivt desorienterad och att gärningsmannen, vem det än var, trodde att Nils hade dött, varpå mördaren gav sig på de andra tre. Nils hävdade att han hade sett mördaren, "klädd i svart och ljusrött", precis innan gruppen attackerades.
Kusligt nog har flera olika personer erkänt Bodommorden, men de har alla visat sig ha alibi för mordnatten.

Den förste misstänkte, en våldsbrottsling vid namn Pentti Soininen, erkände morden för en annan fånge när han satt i fängelse i mitten av 1960-talet.
Soininen bodde nära mordplatsen, men han var bara fjorton år 1960. Det är föga troligt att en fjortonåring skulle kunna hugga ned fyra personer i ungefär samma ålder, än mindre utan att lämna några spår efter sig.
Märkligt är emellertid att Pentti Soininen hängde sig den 6 juni 1969 - på dagen nio år efter morden.

Karl Valdemar Gyllström var polisens huvudmisstänkte. Enligt rapporterna erkände Gyllström morden för sin granne när han var berusad, fast senare förnekade han att han hade gjort det. Gyllström var en hätsk man som intensivt hatade barn och campare.
Några dagar efter morden sågs Gyllström hälla betong i en brunn på sin bakgård, vilket vissa tror kan ha varit det tillfälle då han gjorde sig av med mordvapen eller sådant som hade tillhört offren. Bisarrt nog följde polisen aldrig upp denna incident.
Gyllströms hustru gav honom alibi för mordnatten genom att hävda att han låg och sov hela natten. Hon tog emellertid senare tillbaka detta uttalande och sade att hennes make hade hotat att döda henne om hon blandade in honom i morden.
Dessutom sade några personer i trakten att de hade sett Gyllström återvända hem under småtimmarna morgonen den 6 juni, men eftersom Gyllström var så våldsam till sättet hade de inte vågat kontakta polisen. Gyllströms möjliga inblandning i fallet tog snart slut, eftersom han, liksom Pentti Soininen, också begick självmord 1969.

Under ett särskilt obehagligt samtal berättade Gyllström för en bekant, Börje (efternamn inte känt), att han hade dödat tonåringarna, men Börje trodde inte på honom. När Gyllström frågade vad han skulle göra om han var skyldig, sade Börje: "Du borde dränka dig, för annars skulle du få sitta resten av livet i fängelse."
Några timmar senare åkte Gyllström till Bodom träsk och dränkte sig.

Hans Assmann, som påstods vara KGB-agent, var också misstänkt för Bodommassakern. Den 6 juni 1960 kom Assmann in till ett lasarett i Helsingfors i ett tillstånd av extremt delirium. Hans kläder var nedstänkta med något rött. Han talade osammanhängande och hade svarta sorgkanter under naglarna.
Ibland låtsades Assmann vara medvetslös i ett försök att manipulera läkarna att undersöka honom före de andra patienterna. När det inte fungerade, blev Assmann fientlig gentemot personalen och patienterna och ombads därför att ge sig av.
Det är värt att påpeka att på morgonen för Bodommorden påstod sig två barn ha sett en "blond man" som flydde från mordplatsen ungefär samtidigt som morden skall ha ägt rum. Assmann, visade det sig, hade långt blont hår vid tiden för Bodommorden. När denna information blev allmänt känt skall Assmann ha rakat av allt sitt hår. Barnens beskrivning av mannens kläder stämde dessutom in på de kläder som Assmann bar den morgon då han kom till sjukhuset.
Assmann bodde vid Bodom träsk och hans uppförande vid tiden för morden var märkligt. Många inom polisen trodde att Assmann kunde vara inblandad i morden på något vis, även om han inte var direkt ansvarig.
Assmann hade dessutom varit mordmisstänkt tidigare i livet. Näst efter Bodommorden är fallet med Auli Kyllikki Saari ett av de mest berömda rättsfallen i finsk historia. Hon var en 17-årig flicka som mördades 1953. Assmann var en av de huvudmisstänkta. Polisen länkade honom även till åtminstone tre andra olösta fall.

Bodommorden, del 3

Efter incidenten levde Nils Wilhelm Gustafsson ett helt vanligt liv i över fyrtion år. Han gifte sig, fick två barn och gick i pension. Men 2004 öppnade finska polisen fallet på nytt efter att man hade fått fram nya DNA-bevis. Polisen hittade blod från alla offren på Gustafssons skor. De blev också helt säkra på att mördaren, vem han än hade varit, hade burit Gustafssons skor antingen under eller efter morden.
Teorin som polisen lade fram var att Gustafsson fick ett raserianfall av svartsjuka under en incident med sin nya flickvän, Irmeli Björklund. Det finns inga specifika detaljer som antyder att Gustafsson skulle ha agerat på detta sätt, men en ny utredning av fallet genomfördes baserad på de nya bevisen och ett möjligt motiv.
Som förklaring till varför Gustafsson också hade varit svårt skadad, föreslog polisen att Gustafsson hade tillfogat sig skadorna själv för att det skulle se ut som om en annan gärningsman var skyldig.
I oktober 2005 frikände rätten Gustafsson från alla misstankar, så den riktige mördarens identitet är ännu inte känd.

Det finns ytterligare ett mystiskt element i Bodomfallet - ett märkligt begravningsfoto.
Under det första förhöret med Nils Gustafsson, försatte man honom under hypnos och bad honom att berätta vad som hade hänt så detaljerat som möjligt. Han beskrev hur den misstänkte gärningsmannen hade sett ut och en tecknare gjorde en fantombild av mannen.
Senare, under begravningen av ett av Bodomoffren, tog någon ett foto på vilket man ser en man som är mycket lik fantombilden. Den mystiske mannens identitet är inte känd. Vissa tror att det är Hans Assmann, men andra källor uppger att han inte var på begravningen.

I över femtio år har finländska föräldrar varnat sina barn: "Uppför er nu, annars kan Bodommördaren komma och ta er!" Han har blivit något av en fantom i Finland, en övernaturlig figur som gömmer sig i skuggorna och ger sig på stygga barn.
De flesta som hade något med Bodommorden att göra är döda nu och har tagit det lilla som är känt om fallet med sig i graven. Mördaren kommer förmodligen aldrig att ställas inför rätta och frågan vem som brutalt mördade tre tonåringar för femtio år sedan lär förbli obesvarad.

På Listverse publicerades nyss en lista över mystiska försvinnanden, men tyvärr - höll jag på att säga - så har de flesta av dem redan tagits upp i den här tråden. Men några få blir det här iaf:
Från Top 10 Mysterious Missing Persons Cases, publicerad på Listverse 13 juni 2021 och skriven av Jonathan Hastad.

Daylenn "Moke" Pua

Daylenn Pua, 17 år, kallad Moke, kom från Big Island, Hawaii, men var på besök hos sin farmor på Oahu när han försvann. Den unge mannen hade, mot sin farmors vilja, bestämt sig för att vandra längs Oahus berömda vandringsled "Stairway to Heaven", som vid tillfället var förfallen och olaglig att följa.
Moke skickade bilder till sin familj under vandringens gång, visade de vackra vyerna och den frodiga grönskan. När Moke förklarats försvunnen, gick hans familj igenom bilderna. Dolt i bakgrunden på det allra sista fotografiet som Moke skickade innan han försvann, upptäckte de något intressant. Man kan se en vuxen man, strax utanför leden, delvis dold i vegetationen. Naturligtvis väckte detta misstankar, men man har aldrig hittat några svar på vart Moke tog vägen eller hur det gick till.

Jennifer Kesse

Jennifer Kesse försvann den 24 januari 2006. Hennes hem var i ordning och hennes kläder och toalettartiklar visade att hon hade gjort sig ordning som vanligt på morgonen och givit sig iväg utan några oegentligheter. Hennes bil stod inte på uppfarten, utan hittades vid ett lägenhetskomplex en dryg kilometer bort. Lyckligtvis hade övervakningskamerorna på huset fångat upp bilder av en man som lämnade hennes bil där och som förmodligen var inblandad i hennes försvinnande.
Tyvärr visade filmen inte mannens ansikte. Säkerhetskameran tog fotografier var tredje sekund. Mannen syns när han promenerar bakom stängslet runt huset och hans ansikte befinner sig bakom en stolpe på varje bild. Sannolikheten att han bara råkade gå i exakta tresekundersintervall är låg. En reporter sade att mannen var "den mest tursamme misstänkta personen någonsin."
Kesse har aldrig återfunnits.

Malaysia Airlines Flight 370

2000-talets mest berömda försvinnande är kanske Malaysia Airlines Flight 370, som försvann någonstans mellan Kuala Lumpur och Peking. Ombord fanns 227 passagerare och 12 besättningsmedlemmar. Undersökningsteamen fann en del spillror i Indiska OCeanen, men ingen har någonsin funnit själva flygplanskroppen eller några spår av de 239 personerna ombord.

Motsägelsefulla tidiga rapporter och brist på konkreta bevis har lett till att det har uppstått tonvis med teorier om vad som hände med planet. Blev det kapat? Begick besättningen ett utökat självmord? Sköts det ned av något land, som sedan tystade ned det hela? Träffades planet rentav av en meteorit? Och naturligtvis finns den vanliga teorin om att de kidnappades av utomjordingar. Vid något tillfälle föreslogs det t.o.m. att planet kunde ha svalts av ett litet svart hål.

Mer försvinnanden, denna gång från en lista som heter 10 Lesser Known But Truly Baffling Disappearances, av "Estelle", publicerad på Listverse 20 juli 2021.
Ett par av fallen har jag tagit upp tidigare, men jag väljer ändå att översätta listan i sin helhet.

Barnen i Hannibal

Grottsystemet Murphy's Cave var väldigt lockande för barnen i Hannibal, Missouri. Speciellt tre pojkar var otroligt fascinerande av grottorna och gav sig ofta av för att utforska dem med hjälp av bl.a. en aluminiumstege.
Den 10 maj 1967 gavsig Billy Hoag, 10, Joey Hoag, 13, samt Craig Dowell, 14, än en gång av till grottorna med en skyffel och ficklampor, detta enkligt 14-åriga Lynn Strube, som säger att hon såg dem på väg till grottorna den dagen. De tog sig in, som de hade gjort så många gånger, men den här gången kom de inte tillbaka.

Pojkarna anmäldes försvunna efter att de inte hade kommit hem till middagen. Tio dagar av outtröttligt sökande följde. Räddningsteam och volontärer sökte igenom grottsystemet varje dag och snart hjälpte hundratals grottklättrare till.
Snart dök det upp misstankar om att pojkarna aldrig ens hade tagit sig in i grottsystemet. Rykten om kidnappning började spridas bland söklagen, medan andra trodde att pojkarna kunde ha rymt hemifrån.
Efter tio dagar gav man upp sökandet. De ledtrådar polisen hade fått ledde ingenstans.

2006 upptäckte ett arbetslag ingången till grottan under byggandet av en ny skolbyggnad, men man hittade inga spår efter pojkarna. 54 år senare är det fortfarande ett mysterium vad som hände med pojkarna.

Tiffany Daniels

Den 11 augusti 2013 sade 25-åriga Tiffany Daniels, i Pensacola,Florida, adjö till sin pojkvän, som skulle iväg till University of Texas i Austin, där han hade blivit antagen till programmet i robotik. Hon delade hushåll med 54-årige Gary Nichols (de hade inget förhållande), som såg att Tiffany verkade nedstämd och bestämde sig för att stanna hemma denna kväll och se Monty Python and the Holy Grail med henne. Tiffany skulle följande dag börja arbeta med en uppsättning av musikalen Spamalot på Pensacola State College. Enligt Gary gick de båda och lade sig tidigt, men han vaknade någon gång mellan 03:00 och 05:00 och hörde att ytterdörren stängdes och öppnades flera gånger. Han tittade ut genom sovrumsdörren, men såg ingenting, så han lade sig igen och somnade om.

Tiffany kom till arbetet den 12 augusti för att börja måla dekor, men frågade sin handledare om hon kunde gå lite tidigare och även ta ledigt några dagar. Handeldaren sade ja, och Tiffany lämnade teatern 16:43. Hon åkte sedan hem, men stannade bara några minuter. Gary såg henne inte komma hem, för han satt och pratade i telefon med sin flickvän.

Vid 22:00 hade Tiffany fortfarande inte kommit hem. Gary blev orolig och försökte ringa henne, men fick inget svar. Nästa morgon försökte han ringa igen, men hon svarade inte nu heller.
På kvällen fick Tiffanys föräldrar veta att hon var försvunnen och de började kontakta alla som kunde ha någon aning om var deras dotter var. Efter en vecka, utan några livstecken från Tiffany, hörde de slutligen av sig till polisen.
Tiffanys bil hittades övergiven i Park West nära Fort Pickens den 20 augusti. I bilen låg viktiga ägodelar som hennes handväska, mobil, plånbok och en del klädesplagg. Invånarna i området sade till polisen att de hade sett en man köra bilen. Mannen sågs sedan av flera olika vittnen under de kommande åren. Det har också förekommit rapporter om att folk har sett Tiffany, men inget som har lett polisen någonvart. Både polisen och Tiffanys föräldrar tror att hon har blivit offer för människohandel.
Fallet är fortfarande öppet.