Har ni NT-vänner?
Hur fungerar det?

Jag har få vänner, men dom få jag har tror jag är neurotypiska. Det fungerar bra eftersom dom har överseende med att jag inte är så bra på det sociala. När jag gick i grundskolan så var jag kompis med en annan med autism nivå 1 och han var det lite svårt att få kontakt med. Jag har nog samma svårigheter som han har. Men jag träffade en absolut spegelbild av mig själv ganska nyligt, och den personen har asperger och vi är exakt likadana. Rätt konstigt faktiskt då det är som att jag nästan kan läsa hans tankar.

Jag har haft en kompis som inte var NPF. Men han har borderline. Vi funkade bra ihop. Har aldrig haft en helt normal kompis, kanske som barn.

HappyFeet skrev:Har ni NT-vänner?
Hur fungerar det?

Har tre tjej kompisar.. ingen dom av e NT
Har en kill kompis e NT..fast ser sällan honom
E alla kompisar ja har

Enda ja funkar bra med e ena tjej kompisen.

Nej.

Saknar bara nu min syster.

De flesta man känner är väl knäppskallar som en själv, kommer från en dysfunktionellt släkte dessutom, men de få NT-vänner man har haft varit bra och de flesta intelligenta, och sådana som har lite i skallen är ju alltid intressanta, men tyvärr har jag tappat de flesta, dock mest beroende på mig själv, antar det är typiskt aspisar...

Jag har tappat kontakten med alla mina gamla NT-vänner. De har gift sig och skaffat barn medan jag står kvar och stampar...

Vänner?

Oj,mycket ensamma människor här.

Det var nog förrförra årtiondet, kanske om vi talar nära vän. Annars kanske ett par vänligt-bekanta men nog ingen som är helt "normal".

elle skrev:Oj,mycket ensamma människor här.

Är man ensam för att man har få men kvalitetsvänner som inte är NT?

Har inga vänner. Men när jag hade så hade jag enbart NT vänner, har aldrig träffat någon som inte är NT i verkligheten, iallafall vad jag vet.

Har förr haft NT-vänner. Som tjej kan man exempelvis få höra att man är kall, elak eller oempatisk, ifall man råkar hamna i en diskussion av känsligare karaktär. Dock har många varit positivt överraskade när det gäller min ärlighet och lojalitet.

Dom flesta av minns vänner är NT och skulle dom ha någon diagnos så är dom odiagnostiserade.

Jag umgås dock mest med alternativa människor typ som gamers och hårdrockare och cosplayers och dom folken är ju lite smått udda så där märks inte skillnaden mellan NT och NPF så mycket .

Jag har dock fått höra att jag kan vara kort i tonen och plump och alldeles för fokuserad på mig själv och vad jag vill.

Tex om jag vill att en kompis skall köra mig till affären så kan jag ringa och bara hej kan du köra mig till affären men NT kompisar har sagt att du kan ju fråga hur läget är och småprata lite innan du börjar be om tjänster . Personligen så tycker jag det är onödigt för jag ringer inte för att småprata jag ringer för att jag vill bli körd men jag har förstått att det här småpratet är viktigt för NT.

Min NT-vän är förstående kring mina svårigheter. Under några år var jag dålig på att höra av mig, eftersom jag kan vara osocial och deprimerad, så det var hon som då höll relationen vid liv. Men sen hon påpekade det har jag blivit bättre på att inse att det kan ha gått nån månad sen vi setts. Att det då kan vara dags att höra av sig.

Förut tänkte jag att eftersom hon har fler vänner än bara mig, hade hon inte behov av att träffa mig ofta och medan det kanske stämmer så är det ändå viktigt att visa att jag bryr mig, om jag vill att vänskapen ska fortsätta liksom.

Jag har en Nt-vän som är min nära vän. Vi kan prata i telefon om ...allt i princip, skojar och har oss haha. Våra vägar möttes på en karaokebar för runt 10 år sen. Han är med i samma kyrkokör som mig.

Jag är för autistisk tror jag för att vilja ha vänner som jag träffar IRL. Mitt sociala behov är väldigt litet, trivs för det mesta bäst i mitt egna sällskap och lever dessutom i frivilligt celibat.

Och när jag vill vara social så har jag en del närstående att välja på, bl a så har jag mot alla odds en dotter och ett par barnbarn vilka jag gärna är med i lagom portioner. Det har blivit mycket lek dom senaste åren.

NT:kollektivet är ett fiendeland till stor del, minerat så innihelvete, minsta avsteg eller feltramp, vips så har man sumpat det mesta, för "bevaknings strålkastarna" är extra starka på de som är "lite underlig". Avslöjas man som en med diagnos är man i regel körd och kan bara passera som knasiga kusinen från landet, och vänskapen från NT är nog då ofta av den typen som accepterar en av medlidande...

Vänner, de va väl en tvserie för massa år sen?
Som det mesta från hollywood antar jag det är båg, fiktion och hittepå, lite som jultomten?

I dagis/grund-skolan hade jag väl en del jag umgicks med som troligen inte har någon diagnos.
Jag brukar inte funka så bra med folk som grovt generaliserat tillhör "mitten" av 'knäpphetsskalan', utan någon form av quirk krävs.
Inte nödvändigtvis diagnos, ett par av de jag "utforskat närmare" / varit ytlig vän med i ett par år, går väl förutom missbruket, att klassa som NT.
Men helt klart, 95% har bokstavskombinationer.

antonius skrev:NT:kollektivet är ett fiendeland till stor del, minerat så innihelvete, minsta avsteg eller feltramp, vips så har man sumpat det mesta, för "bevaknings strålkastarna" är extra starka på de som är "lite underlig". Avslöjas man som en med diagnos är man i regel körd och kan bara passera som knasiga kusinen från landet, och vänskapen från NT är nog då ofta av den typen som accepterar en av medlidande...

Så kan det nog vara ja. Och dessutom pratas det skit om andra utan några som helst betänkligheter, vilket andligt sett kan liknas vid att man sprider andlig avföring omkring sig. Detta är dock något som är helt normalt vid den själsliga utvecklingsnivå som flertalet s k NT befinner sig på, och är därför inte menat som kritik från min sida.

Har inga vänner. Så man kan väl säga att det inte fungerar.

Seiji skrev:Har inga vänner. Så man kan väl säga att det inte fungerar.

Vill du ha vänner då?

Inte i den mening som folk avser med vänner. Har inte kapacitet till det.