Jag vet att jag rätt ofta säger att jag inte har ett visst aspergersymptom. Som om jag är smyg-NT. Det är många grejer jag inte har jättestora problem med. OCh där jag är avvikande kan jag ändå vara fungerande. Folk ba men vad gör du här då?

Men har massor av aspergersymptom. Men oftast de som vi inte talar om så mycket. Mycket handlar om hur mycket det syns. Som om det spelar jättestor roll. Jag har symptom som bara jag märker av. Det är så hela min psykiska ohälsa kommit till. Så nej, jag förnekar inte att jag har aspergers. Men i mitt fall har den lett till saker som mest sker på hemmaplan eller inne i huvudet. T ex stress. Möter sällan människor som är så mesiga som jag inför stress. Jag har även väldigt konstigt minne som faktiskt stör mig. Som gör att jag känner mig dissociativ. Hela hjärnan funkar annorlunda. Jag kan känna att ting lever och fattar inte exakt gränserna mellan mig och omgivningen mer än i teorin, jag sörjer fortfarande min skog som de högg ner. Jag är jätteobekväm med tiden.

Enda yttringen av att jag känner mig som 2 meter är väl att jag ibland går in i saker för jag inte vet var min kropp är. Men det är heller inget som syns, att jag tror jag är väldigt lång och bred.

Så nej, jag tror inte jag är NT. Jag känner mer att min aspergers syns mest för mig. Det sociala spelet är analyserbart fast konstigt. Men att förnimma saker man kanske trott var normalt eller tyckt varit till besvär, det känns svårare att hantera. Aspergers är så mycket mer än att bete sig som en mupp.

Någon som känner igen sig?

Kidzi skrev:Någon som känner igen sig?

Jo vars, man är lite "ojämn" på många plan, som att vissa saker inte vart riktigt helt färdigställt, dålig stresstålighet, usel self confidences och att man blev lite dampig. Medan andra grejer vart mer än normalt, "jag kan se runt hörn" t ex, eller känner på mig när saker håller på att hända, när NT märker ingenting, rena spågumman, haha...

Kanske lite ändå, hur menar du att ditt minne är konstigt? Just nu känner jag själv att jag lever i det förflutna rent mentalt och inte går vidare, som en tidsresande nästan, jag är inte i min naturliga miljö längre. Mycket av mina symtom kan nog hänvisats till annat såsom depression, ångest. Jag kan ha väldigt lätt att glömma bort saker som hänt samma dag, eller en timme tidigare bara.

Dalaberger skrev:Kanske lite ändå, hur menar du att ditt minne är konstigt? Just nu känner jag själv att jag lever i det förflutna rent mentalt och inte går vidare, som en tidsresande nästan, jag är inte i min naturliga miljö längre. Mycket av mina symtom kan nog hänvisats till annat såsom depression, ångest. Jag kan ha väldigt lätt att glömma bort saker som hänt samma dag, eller en timme tidigare bara.

Förutom att jag har svårt med tidsuppfattningen, ett problem i sig men inte så avgörande just här, så minns jag väldigt bra saker som hänt. Ibland kan jag minnas ord för ord vad någon sa. Kan komma ihåg episoder. Bra minne helt enkelt. Däremot har jag ingen känsla för att det är mina egna minnen. Det känns mest som något jag sett på film. När jag någon enstaka gång känner känslan i minnet blir det en flashback, dvs det känns precis som jag är i forntiden. Problemet är att mina minnen känns så overkliga. Jag kan heller inte minnas vad jag kände. Jag klarade mig bra ur en svår form av depression som varade länge, men jag är noll traumatiserad av den för jag har ingen aning om hur den kändes. Vet bara i ord att det var det värsta jag varit med om. Om jag känner i nutid lite samma känsla kan jag tänka att oh det var så det kändes.

Dag till dagminnet är dock helt kört. Vet inte vad jag gjorde igår. Ingen jävla aning. Men så var det inte förr, tror det mer handlar om ålder, att man har för många minnen för att det ska kännas viktigt och att mycket är likadantm sedan har jag pajat minnet med benso med.

Mmm, tunga mediciner strular med minnet, det händer yngre också. Att inte relatera till tidigare känslor låter antingen som en medicinsk effekt eller en försvarsmekanism för att skydda dig själv, förtränga bort det. Det låter lite udda, precis som en film när du beskriver det.

Om jag har början till Alzheimer skulle ingen märka det för jag är konstant lika förvirrad som om jag hade det, skridskorna i kylskåpet lixom, medan jag kan redogöra för uniformsdetaljer hos soldater vid slaget vid Verdun, tänk om man kunde minnas ngt användbart...

Dalaberger skrev:Mmm, tunga mediciner strular med minnet, det händer yngre också. Att inte relatera till tidigare känslor låter antingen som en medicinsk effekt eller en försvarsmekanism för att skydda dig själv, förtränga bort det. Det låter lite udda, precis som en film när du beskriver det.

Jag har aldrig haft känslominnen, inte ens som barn. Jag har aldrig varit med om trauman när jag var liten. Värsta traumana jag hade var att jag tyckte världen var konstig. Tror inte det räcker riktigt för att skapa bortträngning.

Har talat med människor som är dissociativa pga trauma och vi har en del gemensamt. Men det finns skillnader med.

Jag har rätt obestämd personlighet med. Men det verkar mer autistiskt än rent dissociativt.

Kidzi skrev:

Dalaberger skrev:Mmm, tunga mediciner strular med minnet, det händer yngre också. Att inte relatera till tidigare känslor låter antingen som en medicinsk effekt eller en försvarsmekanism för att skydda dig själv, förtränga bort det. Det låter lite udda, precis som en film när du beskriver det.

Jag har aldrig haft känslominnen, inte ens som barn. Jag har aldrig varit med om trauman när jag var liten. Värsta traumana jag hade var att jag tyckte världen var konstig. Tror inte det räcker riktigt för att skapa bortträngning.

Har talat med människor som är dissociativa pga trauma och vi har en del gemensamt. Men det finns skillnader med.

Jag har rätt obestämd personlighet med. Men det verkar mer autistiskt än rent dissociativt.

Det är väl medfött, vissa kopplingar är inte där dem ska va, som hos andra, så känslocentret i hjärnan slås aldrig på. När det kommer till neurodiagnoser skulle jag nog säga att de är väldigt nära besläktade och ger likartade symtom. Annars pratar man om personlighetsstörningar, när man har svårt med känslor men om det för övrigt funkar. Men då skulle du nog aldrig ha känslor nånsin och det är kanske att ta i dit fall.

Dalaberger skrev:

Kidzi skrev:

Dalaberger skrev:Mmm, tunga mediciner strular med minnet, det händer yngre också. Att inte relatera till tidigare känslor låter antingen som en medicinsk effekt eller en försvarsmekanism för att skydda dig själv, förtränga bort det. Det låter lite udda, precis som en film när du beskriver det.

Jag har aldrig haft känslominnen, inte ens som barn. Jag har aldrig varit med om trauman när jag var liten. Värsta traumana jag hade var att jag tyckte världen var konstig. Tror inte det räcker riktigt för att skapa bortträngning.

Har talat med människor som är dissociativa pga trauma och vi har en del gemensamt. Men det finns skillnader med.

Jag har rätt obestämd personlighet med. Men det verkar mer autistiskt än rent dissociativt.

Det är väl medfött, vissa kopplingar är inte där dem ska va, som hos andra, så känslocentret i hjärnan slås aldrig på. När det kommer till neurodiagnoser skulle jag nog säga att de är väldigt nära besläktade och ger likartade symtom. Annars pratar man om personlighetsstörningar, när man har svårt med känslor men om det för övrigt funkar. Men då skulle du nog aldrig ha känslor nånsin och det är kanske att ta i dit fall.

Jag har rätt mycket känslor. Är även medveten om dem. Men lagringen av dem verkar ha pajat eller aldrig tillverkats.

inte vet min autism räknas indre..eller ytte..eller att båda?

Hur vanligt är det att aspergare mer än andra kör fast på massa stora frågor i livet? Nu känns det som jag tröttnat på sådana saker, så kanske blivit som NT, men när jag var ung förstod jag inte hur andra kunde traska omkring på jorden och låtsas att allt var normalt när hela världen var jättekonstig.

Har jobbat hårt med accepterande av mindre saker, det verkar som NT kan acceptera de stora sakerna utan att ens jobba med det.

Det tar helt enkelt längre tid att processa saker när man har asperger, det kräver mer av en att bearbeta information, jag tror att man ständigt söker jämvikt för att stå ut med alla galenskaper i världen.
Man går oftast inte runt och allt flyter på utan varje tanke och handling socialt, i huvudet hör man en professor som försöker lägga allt samman och väga olika tolkningar så att ge snabba svar är inte alltid enkelt. Ibland har man rätt och ibland har man fel men energi kostar det, och stressad blir man just för att man vill hinna i tid och slippa fälla en groda eller ta felaktiga beslut.
Jag vet personligen inte hur asperger syns? Någon som kan förklara?
Det är när man upplever att ens sätt att fungera som man inte valt innebär svårigheter för en i olika situationer, blir man jämt stressad och trött så blir det en nedsättning av förmågan eftersom det inte går att välja bort.
Det är en konsekvens av att ha diagnosen att man förmodligen inte orkar med samspel i samma dos som de utan asperger.

Kidzi skrev:

Dalaberger skrev:Mmm, tunga mediciner strular med minnet, det händer yngre också. Att inte relatera till tidigare känslor låter antingen som en medicinsk effekt eller en försvarsmekanism för att skydda dig själv, förtränga bort det. Det låter lite udda, precis som en film när du beskriver det.

Jag har aldrig haft känslominnen, inte ens som barn. Jag har aldrig varit med om trauman när jag var liten. Värsta traumana jag hade var att jag tyckte världen var konstig. Tror inte det räcker riktigt för att skapa bortträngning.

Har talat med människor som är dissociativa pga trauma och vi har en del gemensamt. Men det finns skillnader med.

Jag har rätt obestämd personlighet med. Men det verkar mer autistiskt än rent dissociativt.

Om man ständigt går med oron att inte passa in så kanske man vänjer sig med att inte känna efter och istället känner man ett mycket stort obehag inombords som man inte kan definiera helt tydligt. Man kan vara väldigt upptagen med vad som änder i nuet men när stressen lägger sig så får man denna kväljande oro som kan utvecklas till väldigt jobbig ångest. Till synes kan man tro att detta inte har en särskild anledning men egentligen är man jämt i ett tillstånd där man tar till flykten för att skydda sig och att man inte hittar en lösning till att inte behöva vara där.

Man upplever ofta kontakt med andra som en ganska hotfull händelse, inte att de ska skada en riktigt allvarligt, utan mer att det ska bli övermäktigt att hantera. Man börjar alltid med att försöka läsa av vilken skada personen kan tänkas vilja göra så man börjar alltid med att stänga av sin känslomässiga kontakt med den man möter. Huvudet börjar mer processa så många detaljer det går för att kunna upptäcka saker man möjligen skulle kunna känna sig hotad av, så man har noll emotionell kontakt när man möter nya utan fungerar mest som en robot.

Folk kan uppleva att man inte är mentalt närvarande, inte lyssnar eller dagdrömmer, vissa kan tycka att det blir obehagligt när det inte sker ett emotionellt utbyte. För då blir det även otydligt för dem vilka intentioner man har, vad som händer i ens känsloliv.
Man har med tiden blivit så otränad i detta att man känslomässigt kan uppfattas som betydligt yngre, inte färdigheter menar jag nu som fortfarande både kan vara dåliga eller bra, men det är ett försvar människor har att beskydda sig genom att vilja att andra upplever en som harmlös. "Visar magen" som hundvalpar gör när de möter en vuxen hund för att tala om att jag är ofarlig, skada mig inte jag är bara en valp.
Man har inte haft samma chans att få uppleva att man är okej som person så jag tror absolut att känslolivet kan bli "stört" och man har kanske fått tränga undan väldigt många känslor för att ta sig fram.

sussi83 skrev:Det tar helt enkelt längre tid att processa saker när man har asperger, det kräver mer av en att bearbeta information, jag tror att man ständigt söker jämvikt för att stå ut med alla galenskaper i världen.
Man går oftast inte runt och allt flyter på utan varje tanke och handling socialt, i huvudet hör man en professor som försöker lägga allt samman och väga olika tolkningar så att ge snabba svar är inte alltid enkelt. Ibland har man rätt och ibland har man fel men energi kostar det, och stressad blir man just för att man vill hinna i tid och slippa fälla en groda eller ta felaktiga beslut.
Jag vet personligen inte hur asperger syns? Någon som kan förklara?
Det är när man upplever att ens sätt att fungera som man inte valt innebär svårigheter för en i olika situationer, blir man jämt stressad och trött så blir det en nedsättning av förmågan eftersom det inte går att välja bort.
Det är en konsekvens av att ha diagnosen att man förmodligen inte orkar med samspel i samma dos som de utan asperger.

Jag relaterar väldigt mycket till det där, svar kräver tid, man behöver tänka igenom dem, det är inget bara så där snabbt, det kan bli väldigt stressigt. Hellre ett genomtänkt svar än det första som kommer ur en, måste förstå innebörden av en situation först.

Mina föräldrar blev mobbade i skolan och var väldigt nojiga när jag var barn att jag inte skulle passa in.

Men på personer utanför familjen gör man oftast sämre intryck om man är passiv av rädsla för att göra något som kan uppfattas som konstigt än om man gör något konstigt (de personer som ofta gör så udda saker att utomstående reagerar är troligen i för dåligt skick för att skriva här).

Vildsvin skrev:Mina föräldrar blev mobbade i skolan och var väldigt nojiga när jag var barn att jag inte skulle passa in.

Men på personer utanför familjen gör man oftast sämre intryck om man är passiv av rädsla för att göra något som kan uppfattas som konstigt än om man gör något konstigt (de personer som ofta gör så udda saker att utomstående reagerar är troligen i för dåligt skick för att skriva här).

Jag brukar ha samma tanke på dom som är så udda och besynnerliga i NT: världen, och inte har riktigt förmåga att kommunicera på t ex forum är det synd om, och har verkligen ett stort utanförskap...

sussi83 skrev:Jag vet personligen inte hur asperger syns?

Sådana saker som folk retar sig på hos en.

Jämfört med saker man själv retar sig på fast ingen är närvarande.

Sociala problem vs andra problem.