Jag har så klart inget problem med att jag har aspberger, men jag tänkte berätta lite om hur mitt liv sätt ut för att klargöra varför jag ser min givna diagnos som något som nästan uteslutande varit en nackdel för mig.
Och jag undrar om andra känner ungefär likadant.

Jag växte upp som jag gissar många andra med väldigt få vänner, en outcast helt enkelt. Men jag tänkte aldrig då att det var något fel på mig.
När jag gick på gymnasiet blev jag så utstött och deprimerad att dom skickade mig till en sorts stöd person som skulle hjälpa mig med mina svårigheter. Det ingick samtal, små uppgifter som skulle hjälpa mig fungera och må psykiskt bättre, samt att vi gick till gymmet också då jag var och är fortfarande överviktig.

Under denna tiden hjälpte hon mig, skaffa lägenhet, ansöka om socialbidrag, skaffa körkort och svetts certifikat.
Men hon ville att jag skulle göra en utredning och jag var med intresserad av om jag hade något.
Så jag tog utredningen och det visade sig att jag hade aspberger.
Jag blev då ärligt glad över detta, äntligen hade jag svar på varför jag var så allmänt ogillad och varför jag verkade tänka så annorlunda.
Och framför allt blev jag glad över att jag skulle få aktivitets ersättning istället för att behöva gå ner till socialen med massa papper för att få ut mina pengar. Här har vi början för över 10 års utanförskap som on det inte hade varit illa nog innan.
Sen jag fick min diagnos har det känts som att attityden mot mig var ungefär:
''se bara till att fan överlever men slösa inte mer resurser än så''

Jag bor nu på stödboende och får fortfarande aktivitetsersättning. Jag har inte blivit hjälpt med mina sociala svårigheter, jag har 0 personer jag kan kalla riktiga vänner, jag har aldrig haft ett jobb och ingen har pushat mig för att skaffa ett heller. Det ställs 0 krav på mig.

Det kanske låter som jag klagar på att jag får för mycket, och det är delvis sant.
Men att bara få saker utan att behöva arbeta för det och att vara nästan totalt isolerad har totalt eroderat min psyke och min motivation framför allt. Jag kan knappt finna lycka i saker jag brukade älska så som datorspel.
Jag är 100% säker på att jag skulle kunna vara produktiv medborgare under rätt omständigheter.
Men att ge mig gratis pengar och sen ignorera mina problem är inte rätt omständigheter.

Man får en diagnos för att få gratis pengar, tror jag. Annars är det ju ingen mening med en utredning om man klarar sig själv.

Jag fick aktivitetsersättning för 4mån sedan och blev jätteglad, och hoppas att jag får sjukersättning om 10år. Har börjat att acceptera att jag inte fungerar som dom flesta andra och är handikappad. Man vill ju gärna vara stolt över att "göra nytta" och bidra, men nu blev det inte så. Men känner igen det där med att man blir isolerad och känner sig avskuren från resten av samhället.

Du låter som en spegelbild av mig och tröttnade på det livet, för det kan vara hemskt ensamt och knappt görs några försök att bättra en. Jag använde min aktivitetsersättning för att läsa upp på komvux, avsade mig sedan ersättningen och lever nu på jobb (knappt men det har gått). Nu studerar jag på högskolan, de kan inte förbjuda dig från att studera, satsa på det.

Vissa ser möjligheter, andra ser hinder.
Diagnosen är ingen dom, den bevisar att det finns en orsak till varför det kan finnas svårigheter, men det behöver inte utgöra ett hinder.. Man får klura ut sätt att överkomma dom på bara.

Zia1985 skrev:Vissa ser möjligheter, andra ser hinder.
Diagnosen är ingen dom, den bevisar att det finns en orsak till varför det kan finnas svårigheter, men det behöver inte utgöra ett hinder.. Man får klura ut sätt att överkomma dom på bara.

Hur överkommer man hindret att inte få jobba, känna sig delaktig och mindre isolerad om man bor på stödboende och lever på ersättning. Det måste vara hemskt att få diagnos i typ 11-12 års åldern och få framtiden utstakad för sig ”Du förstår Lord Nelson...du behöver inte anstränga dig i skolan för du kommer aldrig få något jobb, du ska bli sjukpensionär, och du kommer bo på ett gruppboende. Dina syskon kommer skaffa vänner och familj, men du kommer aldrig få vare sig vänner eller en partner....men men...”

LordNelson skrev:

Zia1985 skrev:Vissa ser möjligheter, andra ser hinder.
Diagnosen är ingen dom, den bevisar att det finns en orsak till varför det kan finnas svårigheter, men det behöver inte utgöra ett hinder.. Man får klura ut sätt att överkomma dom på bara.

Hur överkommer man hindret att inte få jobba, känna sig delaktig och mindre isolerad om man bor på stödboende och lever på ersättning. Det måste vara hemskt att få diagnos i typ 11-12 års åldern och få framtiden utstakad för sig ”Du förstår Lord Nelson...du behöver inte anstränga dig i skolan för du kommer aldrig få något jobb, du ska bli sjukpensionär, och du kommer bo på ett gruppboende. Dina syskon kommer skaffa vänner och familj, men du kommer aldrig få vare sig vänner eller en partner....men men...”

Bruuh

LordNelson skrev:

Zia1985 skrev:Vissa ser möjligheter, andra ser hinder.
Diagnosen är ingen dom, den bevisar att det finns en orsak till varför det kan finnas svårigheter, men det behöver inte utgöra ett hinder.. Man får klura ut sätt att överkomma dom på bara.

Hur överkommer man hindret att inte få jobba, känna sig delaktig och mindre isolerad om man bor på stödboende och lever på ersättning. Det måste vara hemskt att få diagnos i typ 11-12 års åldern och få framtiden utstakad för sig ”Du förstår Lord Nelson...du behöver inte anstränga dig i skolan för du kommer aldrig få något jobb, du ska bli sjukpensionär, och du kommer bo på ett gruppboende. Dina syskon kommer skaffa vänner och familj, men du kommer aldrig få vare sig vänner eller en partner....men men...”

Jag fick min diagnos vid 7 års ålder och jag har aldrig varit med om något sånt där. Det har aldrig varit på tal om något annat än att jag bör läsa på gymnasiet och förhoppningsvis klara eget jobb. Tills det kraschade, då sänkte man väl förväntningarna men har aldrig växt upp med nått sånt där.

LordNelson skrev:

Zia1985 skrev:Vissa ser möjligheter, andra ser hinder.
Diagnosen är ingen dom, den bevisar att det finns en orsak till varför det kan finnas svårigheter, men det behöver inte utgöra ett hinder.. Man får klura ut sätt att överkomma dom på bara.

Hur överkommer man hindret att inte få jobba, känna sig delaktig och mindre isolerad om man bor på stödboende och lever på ersättning. Det måste vara hemskt att få diagnos i typ 11-12 års åldern och få framtiden utstakad för sig ”Du förstår Lord Nelson...du behöver inte anstränga dig i skolan för du kommer aldrig få något jobb, du ska bli sjukpensionär, och du kommer bo på ett gruppboende. Dina syskon kommer skaffa vänner och familj, men du kommer aldrig få vare sig vänner eller en partner....men men...”

Det behöver ju inte bli så, fast det är ofta svårt för aspergare att få ett "normalt" liv.
Det som du skrev var inte vad de vuxna sade till mig, när jag nyss hade fått min diagnos.
Man har ju rätt att söka vanliga jobb och studera.
Fast sedan kan man känna att man inte klarar av det ändå, vilket var det som hände mig.
Men det har man ingen aning om när man är 11, 12 är.

LordNelson skrev:

Zia1985 skrev:Vissa ser möjligheter, andra ser hinder.
Diagnosen är ingen dom, den bevisar att det finns en orsak till varför det kan finnas svårigheter, men det behöver inte utgöra ett hinder.. Man får klura ut sätt att överkomma dom på bara.

Hur överkommer man hindret att inte få jobba, känna sig delaktig och mindre isolerad om man bor på stödboende och lever på ersättning. Det måste vara hemskt att få diagnos i typ 11-12 års åldern och få framtiden utstakad för sig ”Du förstår Lord Nelson...du behöver inte anstränga dig i skolan för du kommer aldrig få något jobb, du ska bli sjukpensionär, och du kommer bo på ett gruppboende. Dina syskon kommer skaffa vänner och familj, men du kommer aldrig få vare sig vänner eller en partner....men men...”

Det är otroligt viktigt att omgivningen tror på dig, för att du skall tro på dig själv. Ännu viktigare vid unga år.

Du förstår Lord Nelson om du bara slutar tro på olyckskorparna så kommer du få se nya vidder.

ufo skrev:

LordNelson skrev:

Zia1985 skrev:Vissa ser möjligheter, andra ser hinder.
Diagnosen är ingen dom, den bevisar att det finns en orsak till varför det kan finnas svårigheter, men det behöver inte utgöra ett hinder.. Man får klura ut sätt att överkomma dom på bara.

Hur överkommer man hindret att inte få jobba, känna sig delaktig och mindre isolerad om man bor på stödboende och lever på ersättning. Det måste vara hemskt att få diagnos i typ 11-12 års åldern och få framtiden utstakad för sig ”Du förstår Lord Nelson...du behöver inte anstränga dig i skolan för du kommer aldrig få något jobb, du ska bli sjukpensionär, och du kommer bo på ett gruppboende. Dina syskon kommer skaffa vänner och familj, men du kommer aldrig få vare sig vänner eller en partner....men men...”

Det är otroligt viktigt att omgivningen tror på dig, för att du skall tro på dig själv. Ännu viktigare vid unga år.

Du förstår Lord Nelson om du bara slutar tro på olyckskorparna så kommer du få se nya vidder.

Jag är glad över att det finns aspergare som lyckats i livet. Men alla har inte, och kommer inte att få jobb och familj som du.

Glitchenstein skrev:Jag är glad över att det finns aspergare som lyckats i livet. Men alla har inte, och kommer inte att få jobb och familj som du.

Jag ber om ursäkt ifall mitt inlägg verkade sprättigt, det var inte min mening.

Men skall man hitta möjligheter så måste man börja leta efter dom.

ufo skrev:

Glitchenstein skrev:Jag är glad över att det finns aspergare som lyckats i livet. Men alla har inte, och kommer inte att få jobb och familj som du.

Jag ber om ursäkt ifall mitt inlägg verkade sprättigt, det var inte min mening.

Men skall man hitta möjligheter så måste man börja leta efter dom.

Det var väl egentligen en fråga. Du har jobb och kvinna/man?

420NoScope skrev:att klargöra varför jag ser min givna diagnos som något som nästan uteslutande varit en nackdel för mig.
Och jag undrar om andra känner ungefär likadant.

Jag känner likn, men jag tar bort "nästan uteslutande". Periodvis har diagnosen givit mig det skydd jag faktiskt behövt.

420NoScope skrev:Under denna tiden hjälpte hon mig, skaffa lägenhet, ansöka om socialbidrag, skaffa körkort och svetts certifikat.

Då har du en bra grund. Svetsare som kan ta sig till jobbet är en bristvara.

420NoScope skrev:Så jag tog utredningen och det visade sig att jag hade aspberger.
Jag blev då ärligt glad över detta, äntligen hade jag svar på varför jag var så allmänt ogillad och varför jag verkade tänka så annorlunda.

Igenkänning.

420NoScope skrev:Och framför allt blev jag glad över att jag skulle få aktivitets ersättning istället för att behöva gå ner till socialen med massa papper för att få ut mina pengar.

Erkänn att det var HIMMELRIKET. Socialen är experter på att bryta ner en människa.

420NoScope skrev:''se bara till att fan överlever men slösa inte mer resurser än så''

Apsolut är det så.

420NoScope skrev:Det kanske låter som jag klagar på att jag får för mycket, och det är delvis sant.

Det låter som att du är mogen för att klättra upp en "nivå".

420NoScope skrev:Men att ge mig gratis pengar och sen ignorera mina problem är inte rätt omständigheter.

Det här är dock en signal som säger att omgivningen hanterar dig korrekt.
För grejen med "dina problem" är just att dom är "dina problem", skyfflar du över problemen och förväntar du dig att någon annan skall lösa/ta hänsyn till dom, så är du körd på arbetsmarknaden.

Men det finns massor av sysselsättning på div DV/praktikplatser etc.. med varierande meningsfullhet.

ufo skrev:

LordNelson skrev:

Zia1985 skrev:Vissa ser möjligheter, andra ser hinder.
Diagnosen är ingen dom, den bevisar att det finns en orsak till varför det kan finnas svårigheter, men det behöver inte utgöra ett hinder.. Man får klura ut sätt att överkomma dom på bara.

Hur överkommer man hindret att inte få jobba, känna sig delaktig och mindre isolerad om man bor på stödboende och lever på ersättning. Det måste vara hemskt att få diagnos i typ 11-12 års åldern och få framtiden utstakad för sig ”Du förstår Lord Nelson...du behöver inte anstränga dig i skolan för du kommer aldrig få något jobb, du ska bli sjukpensionär, och du kommer bo på ett gruppboende. Dina syskon kommer skaffa vänner och familj, men du kommer aldrig få vare sig vänner eller en partner....men men...”

Det är otroligt viktigt att omgivningen tror på dig, för att du skall tro på dig själv. Ännu viktigare vid unga år.

Du förstår Lord Nelson om du bara slutar tro på olyckskorparna så kommer du få se nya vidder.

Motsatsen dvs att omgivningen bagatelliserar handikapp är mycket värre. I 1950-talets Sverige eller i dagens Iran, Indien etc är det väldigt skamligt för akademikerföräldrar att få ett "mentalsjukt barn". Speciellt vanligt med självmord är det bland unga män som misslyckas med att gå i pappans fotspår som advokat, läkare, direktör osv.

Vildsvin skrev:Motsatsen dvs att omgivningen bagatelliserar handikapp är mycket värre.

Lagom är bäst. Men vilket ytterplank som är värst är nog hugget som stucket.

Jag föreslår att du tar kontakt med en socialsekreterare för att få veta vilka möjligheter du har till sysselsättning. Alla kommuner har krav ställda på sig att erbjuda meningsfull sysselsättning till invånare med funktionsnedsättning.

DIProgan skrev:Jag föreslår att du tar kontakt med en socialsekreterare för att få veta vilka möjligheter du har till sysselsättning. Alla kommuner har krav ställda på sig att erbjuda meningsfull sysselsättning till invånare med funktionsnedsättning.

Precis.
TS kan ju få en sysselsättning, även om det är något annat än ett "vanligt" jobb.