Jag har en aspergerdiagnos. Jag lever ihop med min jämnåriga sambo som inte har någon diagnos men ofta blir väldigt arg/irriterad.

Jag vet inte alls hur jag ska hantera hans ilska. Han vill inte söka terapi/hjälp för att hantera sin ilska. ibland är hana arg på mig i flera dagar över små saker som jag sagt/gjort. Oftast bara en dag/en halv dag.
Vissa dagar vågar jag knappt öppna munnen i hans närhet för jag är så rädd att han ska bli arg på mig. Jag är inte van vid arga människor alls och är grymt osäker på hur jag bör hantera det här.
Är det någon som varit med om något liknande i en nära relation som vet något jag kan göra för att hantera det här på ett bra sätt? Är det någon som själv har ilskeproblem som vet något jag kan göra för att hjälpa honom att vara mindre arg?

jag vågar inte fråga någon som känner honom irl för jag vill inte att de ska ogilla honom.

Detta låter kanske inte så roligt att höra men om han blir konstant arg på dig och inte kan hantera sin ilska så är han kanske inte rätt partner för dig.

Du skall inte behöva gå runt och vara rädd och nervös för att säga och göra fel så han blir arg

Spelar ingen roll om det är en vän eller något mer, om personen konstant blir arg och man är rädd för att trigga igång ilskan, så är det ingen att ha. Finns folk där ute som beter sig och inte blir arga för småsaker, det är hans eget ansvar att tygla sina känslor, kan han inte det, så får han skylla sig själv om andra tycker illa om det.

Låt inte beteendet leda till medberoende, att du ursäktar det samt att det kan bli värre med tiden och sen sitter du fast i det. Det är vanligare än man tror och inget man vill behöva ångra att man inte lämnade tidigare i efterhand.

Är han bara så mot dig eller kan han va så mot andra också?
Hur som så låter det som att han behöver hjälp, men vill han inte söka hjälp så kanske du ska söka dig vidare?
Du ska inte behöva gå runt och va rädd för att säga eller göra något som kan förarga honom.
Hans beteende är inte friskt.

Att gå på tå för en annan människa bryter ner en.

Gå därifrån, det kommer inte bli bättre.

Det här är psykisk misshandel. Kanske utvecklar det sig till fysisk misshandel. Gå innan första slaget kommer!

Lämna honom. Så fort du kan. Du har inget ansvar för hur han beter sig.

Är inte de flesta irriterade och arga numera, och gnäller om det mesta, eller sitter bara och stirrar tomt framför sig, som om de är typ suicidala. Många har väl insett att det är bara utför hädanefter, och innan det har smälts är det väl ilska och irritation på saker som är banala egentligen för man kommer ju inte åt grundproblemen, hur stoppar man en pandemi t ex, detta gör att man kan vara ilsken åt det mesta.

Så skulle man lämna alla därhän som är retliga idag då måste man nog bosätta sig under en stubbe i skogen typ. Man kan väl iofs fråga om det är ngt man kan göra för att lindra det affektiva humöret för dem, men ofta blir det väl värre, enklast är väl att lämna dem ifred ett tag så kanske det lindras, när de inser att det egentligen är meningslöst att vara arg tar bara energi som man redan har dåligt med.

Kanske det är något av dina egna specialintressen som går honom på nerverna, jag vet ju inte det. Ingen anledning för honom att bete sig hursomhelst, men ibland kan det såklart vara så, när han lugnat sig måste ni nog ta ett snack, kanske med en relationsterapeut...

Kan ju vara ett tecken på depression.

slackern skrev:Kan ju vara ett tecken på depression.

Precis min tanke åxå, kan finnas många orsaker bakom, om detta har flammat upp på senare tid kan det såklart finnas sådant i botten på ett förändrat beteende, hursom @GenaHero hoppas det kan ordna sig för er på ngt sätt...

Är han överbelastad av orimliga krav från omgivning, samhälle som inte förstår hans funktionsnedsättning? Och/eller överbelastad av olika sinnesintryck? Annat? Hans sätt att regera på t ex stress och även depression, som någon nämnde, kan vara med ilska.

Låter som att han skulle behöva ta reda på vad hans ilska beror på t ex med hjälp av psykolog och sedan angripa den rätt. Kan du inte sätta det som krav att han söker upp någon professionell för hjälp om du ska stanna kvar i ett samboskap?

Jag tror det kan bero på många saker och det är så lätt för personer att ge upp relationer när det verkar vara något man går igenom när man bor ihop och så. Jag säger inte att det är okej att vara arg så att de blir ett problem men jag tror ändå att det är vanligt. Jag tror också man lätt kan överanalysera saker och då kan man faktiskt bli lite knäpp (skämtåsido) för man ser bara problemen.

Det bästa är väl att bara acceptera varandra och inse att du inte kan förändra någon och om du inte kan acceptera personen så är det nog inte rätt person. Det behövde ju inte vara att man är arg på någon utan de kan ju pandemin, depression eller något sånt eller så kan de vara att man själv är känslig och osäker som person och lätt tar åt sig.

Det låter inte som en varm eller kärleksfull relation.
Ta dig en ordentlig funderare: är han något att bygga vidare på?

GenaHero skrev:Är det någon som varit med om något liknande i en nära relation som vet något jag kan göra för att hantera det här på ett bra sätt

I mitt fall var det bara att bryta upp som gällde. (Dock så handlade det mer om droger än ilska)


Men, klarar ni av att tala ut ordentligt dom där stunderna när ingen är arg? Isåfall kanske det finns hopp för er som ett lyckligt par.

Alla är arga någongång men tar man ut sin ilska på andra utan att ens skämmas efteråt är något fel. Kan vara att man skäms eller att man inte kan analysera sig själv. Vissa kan inte det och då fattar de inte vad som blir fel. Men att kräva att personen söker hjälp är på sin plats. Det behöver ju inte vara med vanliga psykiatrin eller vårdcentralen. Men jag vet hur svårt det är att få människor som behöver hjälp att söka, man brukar måsta ställa grymt hårda ultimatum.

Det korta svaret är du skall inte hantera hans ilska . Du bär inte ansvaret för hans beteende och hur han väljer att agera.

Stick innan ord blir handling. Ett aggressivt beteende och hårda ord kan förvandlas till hårda slag och då är det försent att göra något åt.

Vem som är ansvarig för vad är en balansfråga. Egentligen är man inte ansvarig för annat än sina barn. Men i verkligheten finns det inga perfekta människor. Alla säger att man ska dumpa alla som inte är perfekta. Men i realiteten kan man inte dumpa någon för minsta lilla. Man måste själv bestämma vad som är en dealbreaker. För är man själv perfekt, nej?

Hans beteende är hans ansvar, det är inte ditt fel att han beter sig som han gör. Och det är INTE okej att bete sig som han gör. Det är inte konstigt att du mår dåligt, och det är inte du som ska hitta ett sätt att hantera det, utan han som bör lägga av med det.

Från erfarenhet vet jag dock att såna människor inte brukar lägga av med beteendet, och det går ju i regel inte att ändra på en människa - de brukar inte heller vilja ändra på sig - så jag kan bara råda dig att lämna honom!

GenaHero skrev:Jag har en aspergerdiagnos. Jag lever ihop med min jämnåriga sambo som inte har någon diagnos men ofta blir väldigt arg/irriterad.

Jag vet inte alls hur jag ska hantera hans ilska. Han vill inte söka terapi/hjälp för att hantera sin ilska. ibland är hana arg på mig i flera dagar över små saker som jag sagt/gjort. Oftast bara en dag/en halv dag.
Vissa dagar vågar jag knappt öppna munnen i hans närhet för jag är så rädd att han ska bli arg på mig. Jag är inte van vid arga människor alls och är grymt osäker på hur jag bör hantera det här.
Är det någon som varit med om något liknande i en nära relation som vet något jag kan göra för att hantera det här på ett bra sätt? Är det någon som själv har ilskeproblem som vet något jag kan göra för att hjälpa honom att vara mindre arg?

jag vågar inte fråga någon som känner honom irl för jag vill inte att de ska ogilla honom.

Apropå det av mig fetade: Varför tar du ansvar för hans dåliga humör när han inte gör det själv? De som känner honom väl vet om hans dåliga humör sedan tidigare. Gör de det inte, betyder det att han saknar respekt för just dig och använder dig som sin mentala slag påse. För att du är snäll, för snäll för ditt eget bästa.

Jag tycker att antingen så går han med på att gå i terapi för sin oresonliga ilska, el så lämnar du honom. Annars får du leva som en strykrädd hund resten av livet, vill du verkligen det? Börja med att berätta att du är orolig för honom för någon ni bägge känner. Sluta upp med att skydda honom, det är ett tecken på medberoende.

detta låter inte som en kille du bör ha helt klart, såna som honom blir argare och argare varje gång tills det tillslut smäller. mitt bästa tips, lämna omedelbart medan du fortfarande kan. dom problemen han har är inget som kommer lösa sig snabbt

Dumpa. Är han inte villig att ta i tu med sin ilska kommer han aldrig att bli det. Det är inte ditt fel och det är nåt han måste hantera. Inte du. Han. Det kommer att bli värre tro mig. Han kommer inte att ändra sig hur mycket du än försöker. Som Rasta skriver: Lämna honom medan du kan. Innan det blir värre.

Jag har erfarenhet av en släkting. Lämna, stick därifrån och vänd dig inte om. Ta hjälp av släkt och vänner. Var inte rädd. Hur mycket han än bönar och ber. Han kommer inte att förändras.

GenaHero skrev:Jag har en aspergerdiagnos. Jag lever ihop med min jämnåriga sambo som inte har någon diagnos men ofta blir väldigt arg/irriterad.

Jag vet inte alls hur jag ska hantera hans ilska. Han vill inte söka terapi/hjälp för att hantera sin ilska. ibland är hana arg på mig i flera dagar över små saker som jag sagt/gjort. Oftast bara en dag/en halv dag.
Vissa dagar vågar jag knappt öppna munnen i hans närhet för jag är så rädd att han ska bli arg på mig. Jag är inte van vid arga människor alls och är grymt osäker på hur jag bör hantera det här.
Är det någon som varit med om något liknande i en nära relation som vet något jag kan göra för att hantera det här på ett bra sätt? Är det någon som själv har ilskeproblem som vet något jag kan göra för att hjälpa honom att vara mindre arg?

jag vågar inte fråga någon som känner honom irl för jag vill inte att de ska ogilla honom.

Avsluta den relationen. Kan han bli så arg kan han bli våldsam. Du är att bli älskad vara lycklig och trygg. Vi är många som längtar efter att bli sedda älskade få kärlek och närhet och JAG vet jag lovar när man väl hittat någon som inte kastar ut en klamrar man sig fast för att man inte vågar bli sviken och ensam men det är så nedbrytande att leva i ett destruktivt förhållande.

Försök bryta upp, var själv ett tag och sedan kanske du hittar en ny snäll omtänksam man som verkligen ser och älskar dig . Vi är många snälla omtänksamma män som bara längtar efter att träffa en underbar omtänksam kärleksfull aspietjej att pyssla om och kanske t o m bilda familj med. Lämna honom du är värd någon mycket bättre

Tycker det verkar överdramatiserat, men inte nu från TS sida, men man har inte hört den andres version, det är som sagt ofta två som träter, och vad jag förstår har personen bara varit arg och aldrig gjort ngt fysiskt, om jag skulle spola alla jag känner som ibland är arg men inte elak eller ngt, så skulle ju hälften av bekantskapskretsen åka direkt, så jag vet inte men man ska nog inte döma ohört...

Svårt att få hela bilden klar för sig utan vidare detaljer. Det låter ju som många skrivit destruktivt, men känns som att konkreta exempel vore till hjälp. Det jag spontant tänker på är ifall hans föräldrar/syskon har uppfattningen att han varit lättretlig redan som liten, för om det är något som alltid funnits där är det nog svårare att få bukt med. Men även om det enbart skulle bero på pandemin el liknande är det ju oacceptabelt.

antonius skrev:Tycker det verkar överdramatiserat, men inte nu från TS sida, men man har inte hört den andres version, det är som sagt ofta två som träter, och vad jag förstår har personen bara varit arg och aldrig gjort ngt fysiskt, om jag skulle spola alla jag känner som ibland är arg men inte elak eller ngt, så skulle ju hälften av bekantskapskretsen åka direkt, så jag vet inte men man ska nog inte döma ohört...

Nu skriver ju TS att hens partner går och är arg i flera dagar pga av småsaker och att hen knappt vågar öppna munnen. (jag vet att vissa stör sig på "hen", men å andra sidan så skrev inte TS sin könstillhörighet rakt ut, och vem är jag att ta sådant för givet)
Klart att folk är arga och irriterade till och från, men att känna konstant rädsla för den du lever ihop med är inte naturligt och ska inte heller accepteras. Kan inte partnern reda ut saker som folk genom att prata om det eller vägrar jobba på sitt beteende trots att TS tycks ha uttryckt att hen mår väldigt dåligt över det så är det knappast en jämställd relation då TS som sagt knappt vågar vara sig själv runt människan för att han kan bli arg.

Har själv haft ett sånt förhållande där jag ursäktade allt dåligt beteende med att han hade en jobbig grej som hänt precis innan vi blev tillsammans, som jag tyvärr inte fick veta förrän senare... Försökte verkligen göra allt för att vara honom till lags hela tiden, men det gick aldrig, det var alltid fel på vad man än sade och gjorde och inte kunde jag väl vara den hemska människan som gjorde slut när det var så synd om honom trots att jag grät oftare och oftare av hans silent treatment och suckar... Som tur väl flyttade vi aldrig ihop. Nej, fy fan för såna människor rent ut sagt.

Detta var många år innan jag fick min utredning, men jag kan ju se nu hur vissa av de sakerna hos mig han tycktes störa sig enormt på har med min Asperger och ADHD att göra, att man råkade uttrycka sig lite klumpigt utan att mena något illa men aldrig blev förlåten hur mycket man än försökte förklara och be om ursäkt, att jag har behov av att göra färdigt vardagliga sysslor innan jag kan slappna av ordentligt och därför inte tyckte om att bli avbruten mitt i disken för att han ville bli tillfredsställd på där och då osv...

Vet ju inte hur illa det är för dig, GenaHero, men det är aldrig bra att man inte kan få gehör för sina behov hos en partner eller i alla fall komma fram till en lösning som funkar för båda.