Hej

Är drygt 35 nu och har länge känt mig lite UFO med andra
Men ser ok ut har bra jobb plus är rätt högintelligent
Inga barn, ingen relation och få vänner
Flyttat runt en del i landet också

Lång historia kort:
Hur görs utredning och hur lång tid tar det?
Vad tillför en utredning som visar Asperger tycker ni?
Vilka beteenden eller mönster fick er att utreda AS?

Jag hade aldrig ens tänkt tanken när min psykolog ville utreda mig för add/asperger.
Mitt liv är inte bättre för att jag fick diagnosen, tvärtom. Det finns vissa jobb jag inte kan få pga av diagnosen och jag är konstant orolig för att arbetsgivare ska få reda på diagnosen och att jag ska diskrimineras.

Har man inget behov av hjälp i vardagen känns det rätt o-värt. Tar månader att utreda, dom ska prata med föräldrarna hur man var i barndomen. Man ska göra olika test och sådant.
Efter diagnosen får man tillgång till LSS och kan få hjälp med sysselsättning, daglig verksamhet, praktik, jobb osv. Hjälp med boende, boendestöd osv. Kontaktperson till aktiviteter om man är isolerad.

Vintersolen skrev:Hur görs utredning och hur lång tid tar det?
Vad tillför en utredning som visar Asperger tycker ni?
Vilka beteenden eller mönster fick er att utreda AS?

Först o främst:
Asperger är inget man medicinerar bort. Det är något man helt enkelt får lära sig att leva med.

Men en grundlig utredning av en utomstående psykolog kan ge dig större inblick i hur just dina problem ser ut. När man vet på pränt vilka vindlingar i hjärnan som är si eller så, så kan man hitta nya strategier, för att få tillvaron mer dräglig.

Väntetiden för utredning kan vara flera år, men det finns en genväg för dom som har jobb. Prata bara med din läkare att du misstänker AS eller likn diagnos som orsak för att du håller på att gå in i väggen. Då får du förtur.

När jag utreddes så visste jag redan att jag såg på världen på ett annorlunda sätt. Jag ville lära mig mer om hur "alla andra" fungerade. Vilket resulterade i AS-diagnos.

Vintersolen skrev:har länge känt mig lite UFO med andra

Hehe, välkommen.

Mammaspojke skrev:Har man inget behov av hjälp i vardagen känns det rätt o-värt. Tar månader att utreda, dom ska prata med föräldrarna hur man var i barndomen. Man ska göra olika test och sådant.
Efter diagnosen får man tillgång till LSS och kan få hjälp med sysselsättning, daglig verksamhet, praktik, jobb osv. Hjälp med boende, boendestöd osv. Kontaktperson till aktiviteter om man är isolerad.

På riktigt? Men för sig jag sa ifrån mig det som erbjöds, vilket var väl daglig verksamhet och kontaktperson. Men vägledning till jobb har jag aldrig fått av någon.

Om man berättar om sin diagnos för arbetsförmedlingen antar jag att de kan hjälpa en med lönebdrag.

Men kan man skaffa vanligt jobb på egen hand är det ju att föredra.

Dalaberger skrev:

Mammaspojke skrev:Har man inget behov av hjälp i vardagen känns det rätt o-värt. Tar månader att utreda, dom ska prata med föräldrarna hur man var i barndomen. Man ska göra olika test och sådant.
Efter diagnosen får man tillgång till LSS och kan få hjälp med sysselsättning, daglig verksamhet, praktik, jobb osv. Hjälp med boende, boendestöd osv. Kontaktperson till aktiviteter om man är isolerad.

På riktigt? Men för sig jag sa ifrån mig det som erbjöds, vilket var väl daglig verksamhet och kontaktperson. Men vägledning till jobb har jag aldrig fått av någon.

Ja men jobb blir oftast inte i första steget. Praktik först sen jobb. Ibland DV -> Praktik -> Jobb. Beror på hur långt från arbetsmarknaden man är så att säga. Kommunen hade anställda som sysslade med specifikt detta.
Skiljer säkert mellan kommuner och delar av landet. Alla har väl inte resurserna. Bor man i en storstad finns det betydligt fler möjligheter skulle jag tro.

Sen är det oftast inte vanlig 100% anställning man kanske siktar på. Lönebidrag och 25-75% anställningar med anpassningar. Resten sjukersättning eller något. Behöver man LSS är man oftast inte 100% arbetsför.
Arbetsförmedlingen och försäkringskassan blir också inblandade såklart.

Vintersolen skrev:Är drygt 35 nu och har länge känt mig lite UFO med andra
Men ser ok ut har bra jobb plus är rätt högintelligent

Du behöver knappast utredas, har man så pass bra funktion i sitt liv ska man nog bara kanske gå till en kurator och prata lite om man har en dipp i livet, som alla har då och då. Läs på lite själv om AS (Asperger syndrome), och överväg om det är verkligen nödvändigt. Om man gör det och blir upplyst om sina tillkortakommanden, så kan man nog lära sig mer om sig själv, och undvika saker men även övervinna andra, och sen klarar man sig nog ofta ganska bra i livet...

Jag var i ungefär samma situation som du för några år sedan då jag i vuxen ålder insåg att jag har Asperger. Jag sökte till vården för utredning etc. Det var det dummaste jag gjort i hela mitt liv (vilket som oupptäckt Aspergare inte vill säga lite...).

Vården har absolut ingen hjälp. Istället har de förstört det som faktiskt fungerade. Hjälpen på Arbetsförmedlingen är av samma slag. De kallade mig "idiot, dum i huvudet och mindre värd än riktiga människor" och slängde mitt CV i papperskorgen. De anser att det enda jobb jag har en chans att klara är att sopa trappor på Samhall. (Jag är högt utbildad akademiker) Genier på sagda firma kom på saker som att personer med diagnos inte får ha körkort, trots att jag kört bil i trettio år utan så mycket som en P-bot. Får arbetsgivare veta att man har en diagnos kommer man inte ifråga för anställning etc. Detta får de säkert eftersom det finns "hjälpsamma" personer i vården som bryter mot patientsekretess.

Jag avstår gladeligen från all "hjälp" och "stöd" samhället erbjuder idioter. Såvida du inte är i akut behov av tvångsvård och längtar efter att sopa trappor fram till pension, är det ingen som helst mening att få en diagnos. Om ditt liv har avigsidor nu, blir det ett rent helvete! Jag arbetar idag aktivt för att få min diagnos ogiltigförklarad.
Är du olycklig kan du söka till kurator/psykolog/präst etc utan att ha som mål att få diagnos.

Tack alla hittills för engagemang och kloka svar med tänkvärda inspel!

Fick av någon anledning i somras en sorts stark känsla av att jag har Asperger. Svårt att förklara mer än att det plötsligt kändes som en insikt och kollade mer på nätet vilket delvis stärkte min tes. Fick direkt därpå en lika stark känsla av övertygelse att alla andra måste ha märkt detta med mig genom tiderna men inget nånsin sagt vilket låter som paranoia kanske men ändå. Frågade i familjen men ingen menar att något sånt varit på tal om mig i uppväxten alls. Får se om jag utreder det lät ju som att det kan kvitta då jag inte har nämnvärda hinder. Tråkigt höra om de negativa erfarenheter folk haft här där diagnosen lett till fördomar och diskriminerande bemötanden i arbetslivet. Skamligt att det gått till så i vårt land som ju ofta av många med stor självgodhet betraktas som rättvisans och toleransens högborg här på jorden. Hyckleri!

Samtidigt att tro utan att veta är ju i sig en liten ovisshet jag i så fall får ha hela livet då. Men det är ju lyxproblem i sammanhanget då jag inte ser att jag behöver något drastiskt stöd utifrån min situation.

Vintersolen skrev:Samtidigt att tro utan att veta är ju i sig en liten ovisshet jag i så fall får ha hela livet då. Men det är ju lyxproblem i sammanhanget då jag inte ser att jag behöver något drastiskt stöd utifrån min situation.

Du kan ju bara uppsöka en psykolog och be att få reda ut begrepp och så, samt fråga om dom tycker det finns någon mening med att göra en utredning eller strunta i det, men jag tycker du ska sluta ut det, men jag är ingen behörig som kan säga vad du bör göra...

Jovisst kan det vara en visshet att få en etikett. Etiketten är dock dubbelsidig. Du kan "hitta hem", "känna igen dig" och "känna trygghet". Det kan ju vara bra. Etiketten är också ett sätt av samhället att klassificera dig som en andra klassens människa. Sådant står det inget om i reklamen, men blir uppenbart vid fortsatta vård- och myndighetskontakter. Diagnoser är mer till för att stigmatisera dig och skilja dig från samhället än att hjälpa dig.

Om jag vetat det jag vet idag hade jag satsat min tid och energi på något annat än att skaffa mig en diagnos. Jag hade mycket hellre försett mig med en annan visshet/identitet/etikett om jag känt behov av att jaga i flock. Som Aspergare har jag dock gudskelov mycket små sådana behov!

Vintersolen skrev:Samtidigt att tro utan att veta är ju i sig en liten ovisshet jag i så fall får ha hela livet då. Men det är ju lyxproblem i sammanhanget då jag inte ser att jag behöver något drastiskt stöd utifrån min situation.

Man kan ha massor av drag och uppvisa alla tänkbara drag/symptom, och uppträda som en uberaspie men ändå klara sig fint i samhället.
Läkarna är dock mer intresserad av att hjälpa dom som behöver hjälp, LSS, Stödpersoner osv...

Men det är iallafall inte fel att göra självstudier, och utvidga sin självbild. Man får vara lite aspig ibland, även om man saknar diagnoser.

Vintersolen skrev:Hej

Är drygt 35 nu och har länge känt mig lite UFO med andra
Men ser ok ut har bra jobb plus är rätt högintelligent
Inga barn, ingen relation och få vänner
Flyttat runt en del i landet också

Lång historia kort:
Hur görs utredning och hur lång tid tar det?
Vad tillför en utredning som visar Asperger tycker ni?
Vilka beteenden eller mönster fick er att utreda AS?

Under min utredning testade de koncentration, logiskt tänkande, minne mm. De pratade också med nära anhöriga och forskade i min barndom. de hängde med mig en dag hemma för att se hur jag tar mig ann arbeten hemma och hur jag funkar i vardagen. själva utredningen tog nog 3 månader medan kön var 2 år.

Jag valde att be om en utredning efter att ha gått in i väggen. Tack vare utredningen så vet jag vad som stressar mig och hur jag undviker just den känslorna. Jag unnar mig att ifrågasätta folk om de verkar sura istället för att gå grubblande därifrån. Jag tar powernaps när jag dippar om jag behöver och situationen tillåter det. Detta har gjort att jag blir mer stresstålig än tidigare.

Jag ger väl inte så mycket för sjukvården med samtal och mediciner. Jag har inte tid i mitt liv att avbryta min vardag och åka dit då det inte tillför tillräckligt mycket.

Håller med de andra som har skrivit att du verkar vara så pass självgående i livet att du kanske bara kommer att förlora på att skaffa en officiell diagnos.

För min del så fick jag vänta i kö drygt 3 år har jag för mig innan jag fick göra en utredning. Då kom de fram till att jag har adhd. Några år senare så började de att misstänka en till diagnos så då fick jag vänta i kö igen något år och sen kom Aspergerutredningen igång.
Innan alla träffar med utredningsterapeuten var klara, intervjuer med föräldrarna, genomgång av journalen, etc var gjorda så hade det nog tagit runt 1,5 år för min del att få AS-diagnos. Från det att de drog igång det hela tills allt var klart, inklusive väntan i kö.

Köp en privat utredning om du inte behöver hjälp, utan bara är nyfiken.

Om du har arbete så är det ett tecken på att du inte har autism. Autism handlar inte om utseende, jag tror att du blandar ihop det med Downs syndrom.

Kentarou skrev:Om du har arbete så är det ett tecken på att du inte har autism. Autism handlar inte om utseende, jag tror att du blandar ihop det med Downs syndrom.

Det finns ju skitmånga med autism som har jobb wtf