Jag blir ofta tårögd framför TV:n när något sorgligt inträffar, när det kommer till filmer och serier det vill säga. Men "riktiga händelser" känner jag absolut ingenting för. Hemska nyheter när t.ex. barn har mördats eller någonting liknande säger mig absolut ingenting. Jag förstår inte allvarligheten i det som skett. Jag kan heller inte sätta mig i de inblandades situation.

Detta gäller även i vardagen i min närhet, jag kan absolut inte trösta någon eller tycka synd om någon. När jag var liten trodde jag att jag var en robot för jag hade inga som helst känslor för någon, eller jag kunde inte visa det. Så är det även idag, jag kan inte visa för människor att jag tycker om dom, inte ens min familj. Självklart bryr jag mig om dom, men jag klarar inte av att visa det. Att säga : "Jag älskar dig" till någon är något jag absolut inte klarar av. Jag får tunghäfta om jag befinner mig i någon situation då jag förväntas säga detta.

Jag uppfattas ofta som känslokall, något som jag hatar när jag innerst inne har extremt många känslor. Känslor jag inte kan förmedla på balanserade sätt.

1) Ja
2) Lättare
3) Ja

MenUsch skrev:Jag blir ofta tårögd framför TV:n när något sorgligt inträffar, när det kommer till filmer och serier det vill säga. Men "riktiga händelser" känner jag absolut ingenting för. Hemska nyheter när t.ex. barn har mördats eller någonting liknande säger mig absolut ingenting. Jag förstår inte allvarligheten i det som skett. Jag kan heller inte sätta mig i de inblandades situation.

Känner igen mig lite där. Jag har nog ofta lättare att känna och identifiera mig med sånt som händer i böcker och på film, än verkliga händelser. Mord säger mig inte så mycket, annat än att jag i vissa fall kan sympatisera med och förstå mördaren som person. Jag kan ibland bry mig om och vilja hjälpa människor som hamnar utanför och vill slå tillbaka mot samhället, men annars är min empati för verkliga människor väldigt begränsad. Det har nog en del att göra med eget utanförskap, misstänksamhet mot "vanliga människor" och en känsla av att de inte tycker om mig, att jag har intalat mig själv att jag saknar empati och om det inte var sant från början så har det blivit det nu. Sen så lever jag väl lite i en fantasivärld och ibland funderar jag över om jag överhuvudtaget är mänsklig.

MenUsch skrev:Detta gäller även i vardagen i min närhet, jag kan absolut inte trösta någon eller tycka synd om någon. När jag var liten trodde jag att jag var en robot för jag hade inga som helst känslor för någon, eller jag kunde inte visa det. Så är det även idag, jag kan inte visa för människor att jag tycker om dom, inte ens min familj. Självklart bryr jag mig om dom, men jag klarar inte av att visa det. Att säga : "Jag älskar dig" till någon är något jag absolut inte klarar av. Jag får tunghäfta om jag befinner mig i någon situation då jag förväntas säga detta.

Känner igen mig i det här också. Jag är visserligen på många sätt som en robot, men på något plan bryr jag nog mig ändå om min familj och ett fåtal andra, bara det att vår relation är för trasig för att kunna repareras. Det är sorgligt, och innerst inne är jag nog inte så likgiltig inför det som de brukar påstå att jag är.

Intressant med era erfarenheter kring empati och medkänsla. Själv har jag en extremt skiftande, ojämn och ibland motsägelsefull empatisk förmåga. Exempelvis kan jag känna "empati" för döda ting, typ föremål som ligger på marken eller är "ensamma". Detta var dock mer påtagligt när jag var yngre, då var jag också ganska överkänslig när djur råkade illa ut. När det kommer till mänskliga tragedier tenderar jag att vara extremt svart-vit i tänkandet. Ibland är jag helt likgiltig och cynisk inför händelser som jag rent intellektuellt kan förstå är fruktansvärda, typ terrordåden 11/9 2001. Jag har också en barnslig tendens att kunna skratta rått åt osmakliga skämt som sker på bekostnad av någons olycka.

I en del fall drar känslorna åt motsatt håll och jag blir extremt gripen av vissa människors olycka. Detta gäller speciellt när det rör sig om gräsliga brott mot människor som jag på något vis kan identifiera mig med, eller som på annat vis berör mig. Jag kan både gråta för offrens öde och känna extremt hat mot gärningsmännen, något som spätt på min misantropi och depression.

Chieftain skrev:Intressant med era erfarenheter kring empati och medkänsla. Själv har jag en extremt skiftande, ojämn och ibland motsägelsefull empatisk förmåga. Exempelvis kan jag känna "empati" för döda ting, typ föremål som ligger på marken eller är "ensamma". Detta var dock mer påtagligt när jag var yngre, då var jag också ganska överkänslig när djur råkade illa ut. När det kommer till mänskliga tragedier tenderar jag att vara extremt svart-vit i tänkandet. Ibland är jag helt likgiltig och cynisk inför händelser som jag rent intellektuellt kan förstå är fruktansvärda, typ terrordåden 11/9 2001. Jag har också en barnslig tendens att kunna skratta rått åt osmakliga skämt som sker på bekostnad av någons olycka.

I en del fall drar känslorna åt motsatt håll och jag blir extremt gripen av vissa människors olycka. Detta gäller speciellt när det rör sig om gräsliga brott mot människor som jag på något vis kan identifiera mig med, eller som på annat vis berör mig. Jag kan både gråta för offrens öde och känna extremt hat mot gärningsmännen, något som spätt på min misantropi och depression.

Tihi, vilken igenkänning! Jag kan tycka synd om hus som är övergivna, eller synd om grejer som ligger i affären och ingen köper - så pass så jag köper dem därför...

alfapetsmamma skrev:

Chieftain skrev:Intressant med era erfarenheter kring empati och medkänsla. Själv har jag en extremt skiftande, ojämn och ibland motsägelsefull empatisk förmåga. Exempelvis kan jag känna "empati" för döda ting, typ föremål som ligger på marken eller är "ensamma". Detta var dock mer påtagligt när jag var yngre, då var jag också ganska överkänslig när djur råkade illa ut. När det kommer till mänskliga tragedier tenderar jag att vara extremt svart-vit i tänkandet. Ibland är jag helt likgiltig och cynisk inför händelser som jag rent intellektuellt kan förstå är fruktansvärda, typ terrordåden 11/9 2001. Jag har också en barnslig tendens att kunna skratta rått åt osmakliga skämt som sker på bekostnad av någons olycka.

I en del fall drar känslorna åt motsatt håll och jag blir extremt gripen av vissa människors olycka. Detta gäller speciellt när det rör sig om gräsliga brott mot människor som jag på något vis kan identifiera mig med, eller som på annat vis berör mig. Jag kan både gråta för offrens öde och känna extremt hat mot gärningsmännen, något som spätt på min misantropi och depression.

Tihi, vilken igenkänning! Jag kan tycka synd om hus som är övergivna, eller synd om grejer som ligger i affären och ingen köper - så pass så jag köper dem därför...

Hahaha! Själv blir jag alldeles förkrossad om mitt gosedjur blir klämt. Han får ju ont i nosen då!

**lite halvknäpp sådär**

weasley skrev:

alfapetsmamma skrev:

Chieftain skrev:Intressant med era erfarenheter kring empati och medkänsla. Själv har jag en extremt skiftande, ojämn och ibland motsägelsefull empatisk förmåga. Exempelvis kan jag känna "empati" för döda ting, typ föremål som ligger på marken eller är "ensamma". Detta var dock mer påtagligt när jag var yngre, då var jag också ganska överkänslig när djur råkade illa ut. När det kommer till mänskliga tragedier tenderar jag att vara extremt svart-vit i tänkandet. Ibland är jag helt likgiltig och cynisk inför händelser som jag rent intellektuellt kan förstå är fruktansvärda, typ terrordåden 11/9 2001. Jag har också en barnslig tendens att kunna skratta rått åt osmakliga skämt som sker på bekostnad av någons olycka.

I en del fall drar känslorna åt motsatt håll och jag blir extremt gripen av vissa människors olycka. Detta gäller speciellt när det rör sig om gräsliga brott mot människor som jag på något vis kan identifiera mig med, eller som på annat vis berör mig. Jag kan både gråta för offrens öde och känna extremt hat mot gärningsmännen, något som spätt på min misantropi och depression.

Tihi, vilken igenkänning! Jag kan tycka synd om hus som är övergivna, eller synd om grejer som ligger i affären och ingen köper - så pass så jag köper dem därför...

Hahaha! Själv blir jag alldeles förkrossad om mitt gosedjur blir klämt. Han får ju ont i nosen då!

**lite halvknäpp sådär**

Men det är ju självklart? Lillans dockor får inte ligga utan kläder på golvet, då fryser de osv. Det är inget knäppt över det, tyck' int' jag i alla fall.

Och strumporna får inte ramla ur strumpkorgen och ligga ensamma på det hemska garderobsgolvet.

Bror Duktig skrev:Och strumporna får inte ramla ur strumpkorgen och ligga ensamma på det hemska garderobsgolvet.

Jag vet inte om du är ironisk eller allvarlig, men så tänker jag om väldigt mycket. Inte så att ALLA ting är som besjälade, men nåt däråt iaf.

Jag är allvarlig, men med lite humor i det.
Jag tänker alltså på det sättet. Men samtidigt kan det ju "låta lite roligt" att man fungerar så.

Som barn tyckte jag även synd om färger som var impopulära och som ingen elev valde när vi skulle berätta vilka favoritfärger vi hade.
Jag svarade "brun och grön" eftersom jag tyckte synd om dem då ingen valde dem (alla andra valde blått, rött, rosa m.m.).

Kanske jag kan tycka synd om bortvalda färger nu med, om jag tänker efter.

Bror Duktig skrev:Jag är allvarlig, men med lite humor i det.
Jag tänker alltså på det sättet. Men samtidigt kan det ju "låta lite roligt" att man fungerar så.

Som barn tyckte jag även synd om färger som var impopulära och som ingen elev valde när vi skulle berätta vilka favoritfärger vi hade.
Jag svarade "brun och grön" eftersom jag tyckte synd om dem då ingen valde dem (alla andra valde blått, rött, rosa m.m.).

Kanske jag kan tycka synd om bortvalda färger nu med, om jag tänker efter.

Nämen, så har jag också gjort! Försvarat den som alla hackar på också. Och så när vindarna vänder eller man är nån annanstans i ett annat sammanhang så har jag försvarat den andra sidan!

alfapetsmamma skrev:

Bror Duktig skrev:Jag är allvarlig, men med lite humor i det.
Jag tänker alltså på det sättet. Men samtidigt kan det ju "låta lite roligt" att man fungerar så.

Som barn tyckte jag även synd om färger som var impopulära och som ingen elev valde när vi skulle berätta vilka favoritfärger vi hade.
Jag svarade "brun och grön" eftersom jag tyckte synd om dem då ingen valde dem (alla andra valde blått, rött, rosa m.m.).

Kanske jag kan tycka synd om bortvalda färger nu med, om jag tänker efter.

Nämen, så har jag också gjort! Försvarat den som alla hackar på också. Och så när vindarna vänder eller man är nån annanstans i ett annat sammanhang så har jag försvarat den andra sidan!

Alltså, jag egentligen inget jag vill tillföra. Jag bara håller med om alltihop.

Jo, en principiell grej kan jag tillfoga. Det är svårt att skydda allting, även sedan man accepterat både rovdjur, parasiter (hmm...), naturkatastrofer och evolution i allmänhet. Man är liksom ensam, ensam mot den ström som maler allt till likadana sandkorn. Bildligt talat, det är bara när det handlar om människor som jag har något emot såna strömmar, som sagt var.

Jag är den typen som är rätt så likgiltig. Har aldrig tyckt synd eller känner egentligen ingenting om man ser nån blir skadad, för nån månad sen var jag på sjukhuset med morsan o hälsade på min mormor som dog dagen efter vi var där, tyckte hon såg förskräcklig ut fast jag hajade till lite i tankesättet för jag kände ingenting. Lite svårt att förklara.

Empati och sympati osv ska jag ta upp med min nya psykolog som jag ska träffa om nån dag, intressant ämne.

*bump* ?"

Just upphittat:

http://blogs.scientificamerican.com/anthropology-in-practice/2014/03/27/what-does-it-mean-to-be-an-introvert-online/

Upphittat - kanske fel tråd:

http://www.scientificamerican.com/article/control-your-feelings-in-5-stages/