slackern skrev:

Flyktig skrev:

slackern skrev:Vilket är det mest exotiska landet du har besökt när du har jobbat?

Turkiet tror jag.

Vart i Turkiet finns dom flesta jobben i Istanbul eller Ankara eller är det någon annan stad som dominerar?

Istabul ja. Byråerna finns där och de flesta arbetar, men det är också vanligt att jobbet finns i andra städer. Tyvärr fick jag inte uppleva det då, men jag fick jobb i en öken utanför staden en gång.

I Italien, däremot, var de flesta jobb jag hade utanför staden. Jag har haft två jobb i Milano. De andra gångerna sattes jag på ett plan till Palermo. Har också arbetat i Florens och Rom.

En annan sak som stör mig är att jag i Istanbul fick kämpa med många fina bilder. Men jag fick aldrig bilderna. De andra jag känner därifrån har många fina bilder. Jag fick dem aldrig. Var det någon i Milano som jag inte kunde få tag på heller.
så jag var på fotograferingar och såg att bilderna var fina. Men det känns som att jag har en förbannelse över mig. Så även om jag har bilder är mitt instagram bara så. Har nästan inga foton från jobb.

ufo skrev:För länge sedan såg jag ett TV-avsnitt, det var en typ av talangjakt för modeller, där ena tävlande hade just asperger(Vilket var just anledningen att se den).

Det jag minns var att aspietjejen helt klart hade sina problem, men också rena styrkor. Vill också minnas att hon hängde kvar ända till finalen.

Just de där styrkorna som hon men inte NT-tjejerna hade var intressanta. Jag tror att du också har dom där styrkorna som du är ensam om.

vilka styrkor var de? tyvärr känner jag att om jag har något som andra inte har så beror det på asperger, och då är det på något sätt inte värt någonting längre. Det blir bara konstigt istället.

Flyktig skrev:

slackern skrev:

Flyktig skrev:
Turkiet tror jag.

Vart i Turkiet finns dom flesta jobben i Istanbul eller Ankara eller är det någon annan stad som dominerar?

Istabul ja. Byråerna finns där och de flesta arbetar, men det är också vanligt att jobbet finns i andra städer. Tyvärr fick jag inte uppleva det då, men jag fick jobb i en öken utanför staden en gång.

I Italien, däremot, var de flesta jobb jag hade utanför staden. Jag har haft två jobb i Milano. De andra gångerna sattes jag på ett plan till Palermo. Har också arbetat i Florens och Rom.

En annan sak som stör mig är att jag i Istanbul fick kämpa med många fina bilder. Men jag fick aldrig bilderna. De andra jag känner därifrån har många fina bilder. Jag fick dem aldrig. Var det någon i Milano som jag inte kunde få tag på heller.
så jag var på fotograferingar och såg att bilderna var fina. Men det känns som att jag har en förbannelse över mig. Så även om jag har bilder är mitt instagram bara så. Har nästan inga foton från jobb.

Du har inte funderat på att försöka att skaffa modelljobb i Latinamerika? Jag har hört att dom ska gilla "Europeiska" utseenden där, men det kanske var mer förr om åren?

slackern skrev:

Flyktig skrev:

slackern skrev:
Vart i Turkiet finns dom flesta jobben i Istanbul eller Ankara eller är det någon annan stad som dominerar?

Istabul ja. Byråerna finns där och de flesta arbetar, men det är också vanligt att jobbet finns i andra städer. Tyvärr fick jag inte uppleva det då, men jag fick jobb i en öken utanför staden en gång.

I Italien, däremot, var de flesta jobb jag hade utanför staden. Jag har haft två jobb i Milano. De andra gångerna sattes jag på ett plan till Palermo. Har också arbetat i Florens och Rom.

En annan sak som stör mig är att jag i Istanbul fick kämpa med många fina bilder. Men jag fick aldrig bilderna. De andra jag känner därifrån har många fina bilder. Jag fick dem aldrig. Var det någon i Milano som jag inte kunde få tag på heller.
så jag var på fotograferingar och såg att bilderna var fina. Men det känns som att jag har en förbannelse över mig. Så även om jag har bilder är mitt instagram bara så. Har nästan inga foton från jobb.

Du har inte funderat på att försöka att skaffa modelljobb i Latinamerika? Jag har hört att dom ska gilla "Europeiska" utseenden där, men det kanske var mer förr om åren?

Hur lång tid har det gått sedan du hörde det? Nu går det inte på grund av pandemin. Men jag fick faktiskt intresse från en byrå därifrån en gång. Jag vet inte varför jag inte åkte, men det var den tiden då jag inte var så intresserad av att vara modell. Och jag hade aldrig varit utomlands ensam förut, så att åka till Latinamerika lät för mig skrämmande. Speciellt på den första resan. Dessutom var min mamma riktigt rädd när hon hörde om det, men hon har inte rest i över 20 år själv så hon har fastnat i sin hemstad. Jag vill inte hamna där. Så det är möjligt jag sa att jag inte ville resa, men jag kommer inte ihåg det. Kanske var det bara ett intresse. Ibland kan min agent säga att hon har pratat med en byrå i Xxxxxx och då hör du inte mer.

Flyktig skrev:

slackern skrev:

Flyktig skrev:
Istabul ja. Byråerna finns där och de flesta arbetar, men det är också vanligt att jobbet finns i andra städer. Tyvärr fick jag inte uppleva det då, men jag fick jobb i en öken utanför staden en gång.

I Italien, däremot, var de flesta jobb jag hade utanför staden. Jag har haft två jobb i Milano. De andra gångerna sattes jag på ett plan till Palermo. Har också arbetat i Florens och Rom.

En annan sak som stör mig är att jag i Istanbul fick kämpa med många fina bilder. Men jag fick aldrig bilderna. De andra jag känner därifrån har många fina bilder. Jag fick dem aldrig. Var det någon i Milano som jag inte kunde få tag på heller.
så jag var på fotograferingar och såg att bilderna var fina. Men det känns som att jag har en förbannelse över mig. Så även om jag har bilder är mitt instagram bara så. Har nästan inga foton från jobb.

Du har inte funderat på att försöka att skaffa modelljobb i Latinamerika? Jag har hört att dom ska gilla "Europeiska" utseenden där, men det kanske var mer förr om åren?

Hur lång tid har det gått sedan du hörde det? Nu går det inte på grund av pandemin. Men jag fick faktiskt intresse från en byrå därifrån en gång. Jag vet inte varför jag inte åkte, men det var den tiden då jag inte var så intresserad av att vara modell. Och jag hade aldrig varit utomlands ensam förut, så att åka till Latinamerika lät för mig skrämmande. Speciellt på den första resan. Dessutom var min mamma riktigt rädd när hon hörde om det, men hon har inte rest i över 20 år själv så hon har fastnat i sin hemstad. Jag vill inte hamna där. Så det är möjligt jag sa att jag inte ville resa, men jag kommer inte ihåg det. Kanske var det bara ett intresse. Ibland kan min agent säga att hon har pratat med en byrå i Xxxxxx och då hör du inte mer.

Oj det var rätt så länge sedan säkert 30 år sen. Så jag kan säkert tänka mig att det har ändrats, nu när alla raser och sexuella läggning ska inkluderas fast det är väl mer i filmvärlden det där med sexualiteten kommer in.

Är det Stockholm som gäller i Sverige eller funkar det att bo i vilken stad som helst?

slackern skrev:

Flyktig skrev:

slackern skrev:
Du har inte funderat på att försöka att skaffa modelljobb i Latinamerika? Jag har hört att dom ska gilla "Europeiska" utseenden där, men det kanske var mer förr om åren?

Hur lång tid har det gått sedan du hörde det? Nu går det inte på grund av pandemin. Men jag fick faktiskt intresse från en byrå därifrån en gång. Jag vet inte varför jag inte åkte, men det var den tiden då jag inte var så intresserad av att vara modell. Och jag hade aldrig varit utomlands ensam förut, så att åka till Latinamerika lät för mig skrämmande. Speciellt på den första resan. Dessutom var min mamma riktigt rädd när hon hörde om det, men hon har inte rest i över 20 år själv så hon har fastnat i sin hemstad. Jag vill inte hamna där. Så det är möjligt jag sa att jag inte ville resa, men jag kommer inte ihåg det. Kanske var det bara ett intresse. Ibland kan min agent säga att hon har pratat med en byrå i Xxxxxx och då hör du inte mer.

Oj det var rätt så länge sedan säkert 30 år sen. Så jag kan säkert tänka mig att det har ändrats, nu när alla raser och sexuella läggning ska inkluderas fast det är väl mer i filmvärlden det där med sexualiteten kommer in.

Jag hatar den jävla inkluderingen! Jag bryr mig inte om att andra har en annan sexualitet eller olik hudfarg, men vi som är vanliga, dvs i mitt fall hetero och ser ut som en kvinnlig modell, lång och tunn, jag är rädd att vi är svagare nu eftersom de måste inkludera trans och kvinnor med former. Inte för att jag inte gillar dem, men jag hittade äntligen en plats jag passar in naturligt (när det gäller utseende) men då kommer denna jävla normalen och säger att det är orättvist at bara tunna kvinnor kan bli en modell.
Jag hatar vanliga människor. Eftersom det är typ av ok så länge du är sämre än dem, men när du är annorlunda på ett coolt sätt måste allt degraderas till deras nivå istället.

slackern skrev:Är det Stockholm som gäller i Sverige eller funkar det att bo i vilken stad som helst?

Det är lättast att bo i Stockholm eftersom de flesta jobb inhemsk finns, men för resten av världen har det inget att säga. Men det är lite svårare att komma till flygplatsen från där jag bor, jag bor ute i landet med min mamma nu. Jag bodde i Stockholm tidigare men avbokade lägenheten för att jag ville investera i karriären utomlands då och inte hade råd att hyra med en instabil inkomst.

Flyktig skrev:vilka styrkor var de? tyvärr känner jag att om jag har något som andra inte har så beror det på asperger, och då är det på något sätt inte värt någonting längre. Det blir bara konstigt istället.

Det som gjorde avtryck på mig var att hon lyckades få till alla svåra uttryck men hade desto svårare med dom enkla uttrycken.

Jag hoppades på att någon vänlig själ skulle ha vaskat fram något på tuben vid det här laget.
Jag får försöka göra det själv när orken kommer.

Flyktig skrev:

slackern skrev:Är det Stockholm som gäller i Sverige eller funkar det att bo i vilken stad som helst?

Det är lättast att bo i Stockholm eftersom de flesta jobb inhemsk finns, men för resten av världen har det inget att säga. Men det är lite svårare att komma till flygplatsen från där jag bor, jag bor ute i landet med min mamma nu. Jag bodde i Stockholm tidigare men avbokade lägenheten för att jag ville investera i karriären utomlands då och inte hade råd att hyra med en instabil inkomst.

Bodde i närheten utav Stockholmsgruppen förut, typ enda modelbyrån jag känner till i Sverige kände några som jobbade där förut. Eller då höll dom till på Söder vid Mosebacke ungefär vet inte om dom fortfarande håller till där?

Modebranschen är antagligen skit för dom flesta.

LordNelson skrev:Modebranschen är antagligen skit för dom flesta.

Detta blir lite irrelevant.

Flyktig skrev:

LordNelson skrev:Modebranschen är antagligen skit för dom flesta.

Detta blir lite irrelevant.

Känns ju som det är lite relevant iallafall efter som tråden handlat om branschen och en person som varit verksam i den med inte enbart positiva erfarenheter.

LordNelson skrev:

Flyktig skrev:

LordNelson skrev:Modebranschen är antagligen skit för dom flesta.

Detta blir lite irrelevant.

Känns ju som det är lite relevant iallafall efter som tråden handlat om branschen och en person som varit verksam i den med inte enbart positiva erfarenheter.

Det är aspergeren som förstör upplevelsen. Jag har inte mycket karisma. "Om du vill lyckas som modell måste du också visa en personlighet" och det är svårt.
Du måste vara "på" hela tiden och vara lycklig på något sätt. Jag kommer aldrig att kunna vara nöjd med den diagnosen här. Det tar extremt mycket ansträngningar att koka upp ilska hela tiden eftersom något i hjärnan inte fungerar

Flyktig skrev:

LordNelson skrev:

Flyktig skrev:
Detta blir lite irrelevant.

Känns ju som det är lite relevant iallafall efter som tråden handlat om branschen och en person som varit verksam i den med inte enbart positiva erfarenheter.

Det är aspergeren som förstör upplevelsen. Jag har inte mycket karisma. "Om du vill lyckas som modell måste du också visa en personlighet" och det är svårt.
Du måste vara "på" hela tiden och vara lycklig på något sätt. Jag kommer aldrig att kunna vara nöjd med den diagnosen här. Det tar extremt mycket ansträngningar att koka upp ilska hela tiden eftersom något i hjärnan inte fungerar

Du måste släppa taget och tillåta se dig själv som mer än en diagnos. Du är den du är och gör ditt bästa efter förmåga. Det hjälper inte att vara arg på det man inte kan göra nånting åt.

Dalaberger skrev:

Flyktig skrev:

LordNelson skrev:Känns ju som det är lite relevant iallafall efter som tråden handlat om branschen och en person som varit verksam i den med inte enbart positiva erfarenheter.

Det är aspergeren som förstör upplevelsen. Jag har inte mycket karisma. "Om du vill lyckas som modell måste du också visa en personlighet" och det är svårt.
Du måste vara "på" hela tiden och vara lycklig på något sätt. Jag kommer aldrig att kunna vara nöjd med den diagnosen här. Det tar extremt mycket ansträngningar att koka upp ilska hela tiden eftersom något i hjärnan inte fungerar

Du måste släppa taget och tillåta se dig själv som mer än en diagnos. Du är den du är och gör ditt bästa efter förmåga. Det hjälper inte att vara arg på det man inte kan göra nånting åt.

Det är demotiverande att jag inte kan göra någonting på grund av aspergerns. Jag känner mig mindreårig. En kvinna som behöver behandlas som en liten flicka som måste tas om hand.
Och jag vet inte ens vad som är asperger eller inte. Är det den som förstör din karriär? eller är det något annat? Det måste finnas en förklaring till att jag har känt mig annorlunda hela mitt liv. Att jag aldrig är på samma frekvens som de flesta andra. Allt är typ av så tråkigt.

Flyktig skrev:

Dalaberger skrev:

Flyktig skrev:
Det är aspergeren som förstör upplevelsen. Jag har inte mycket karisma. "Om du vill lyckas som modell måste du också visa en personlighet" och det är svårt.
Du måste vara "på" hela tiden och vara lycklig på något sätt. Jag kommer aldrig att kunna vara nöjd med den diagnosen här. Det tar extremt mycket ansträngningar att koka upp ilska hela tiden eftersom något i hjärnan inte fungerar

Du måste släppa taget och tillåta se dig själv som mer än en diagnos. Du är den du är och gör ditt bästa efter förmåga. Det hjälper inte att vara arg på det man inte kan göra nånting åt.

Det är demotiverande att jag inte kan göra någonting på grund av aspergerns. Jag känner mig mindreårig. En kvinna som behöver behandlas som en liten flicka som måste tas om hand.
Och jag vet inte ens vad som är asperger eller inte. Är det den som förstör din karriär? eller är det något annat? Det måste finnas en förklaring till att jag har känt mig annorlunda hela mitt liv. Att jag aldrig är på samma frekvens som de flesta andra. Allt är typ av så tråkigt.

Man kanske inte kan göra så mycket med diagnosen men man kan avgöra hur man förhåller sig till den. Känner man sig minderårig, då låter man nog den styra för mycket. Känner du att den ställer till mer än innan du fick namn på det, låtsas då kanske inte om den, försök vara den du vill vara, din diagnos äger inte dig.

Dalaberger skrev:

Flyktig skrev:

Dalaberger skrev:Du måste släppa taget och tillåta se dig själv som mer än en diagnos. Du är den du är och gör ditt bästa efter förmåga. Det hjälper inte att vara arg på det man inte kan göra nånting åt.

Det är demotiverande att jag inte kan göra någonting på grund av aspergerns. Jag känner mig mindreårig. En kvinna som behöver behandlas som en liten flicka som måste tas om hand.
Och jag vet inte ens vad som är asperger eller inte. Är det den som förstör din karriär? eller är det något annat? Det måste finnas en förklaring till att jag har känt mig annorlunda hela mitt liv. Att jag aldrig är på samma frekvens som de flesta andra. Allt är typ av så tråkigt.

Man kanske inte kan göra så mycket med diagnosen men man kan avgöra hur man förhåller sig till den. Känner man sig minderårig, då låter man nog den styra för mycket. Känner du att den ställer till mer än innan du fick namn på det, låtsas då kanske inte om den, försök vara den du vill vara, din diagnos äger inte dig.

men hur blir jag utåtdriktad och får många vänner? och hur man slutar vara trött på att vara med människor och hur man lär känna människor och hur man bryr sig om människor? Aspergers känns som en förbannelse som följer hela ens liv. Och mitt verkliga liv är livet i mitt huvud för att verkligheten på något sätt är så okontrollerbar. Jag är ensam i verkligheten. Kanske ingen bryr sig om mig.

Flyktig skrev:

Dalaberger skrev:

Flyktig skrev:
Det är demotiverande att jag inte kan göra någonting på grund av aspergerns. Jag känner mig mindreårig. En kvinna som behöver behandlas som en liten flicka som måste tas om hand.
Och jag vet inte ens vad som är asperger eller inte. Är det den som förstör din karriär? eller är det något annat? Det måste finnas en förklaring till att jag har känt mig annorlunda hela mitt liv. Att jag aldrig är på samma frekvens som de flesta andra. Allt är typ av så tråkigt.

Man kanske inte kan göra så mycket med diagnosen men man kan avgöra hur man förhåller sig till den. Känner man sig minderårig, då låter man nog den styra för mycket. Känner du att den ställer till mer än innan du fick namn på det, låtsas då kanske inte om den, försök vara den du vill vara, din diagnos äger inte dig.

men hur blir jag utåtdriktad och får många vänner? och hur man slutar vara trött på att vara med människor och hur man lär känna människor och hur man bryr sig om människor? Aspergers känns som en förbannelse som följer hela ens liv. Och mitt verkliga liv är livet i mitt huvud för att verkligheten på något sätt är så okontrollerbar. Jag är ensam i verkligheten. Kanske ingen bryr sig om mig.

Du måste inte vara utåtriktad och få många vänner. Och vill du ha vänner så går det utan att vara väldigt utåtriktad också. Det andra är svårt, du kommer nog alltid bli trött av andra människor, så gäller att umgås i måttliga mängder. Du kan öva på att förstå andra människor, tänk på du själv reagerar i en situation, sen byt ut dig för en annan person.

Flyktig skrev:men hur blir jag utåtdriktad och får många vänner? och hur man slutar vara trött på att vara med människor och hur man lär känna människor och hur man bryr sig om människor? Aspergers känns som en förbannelse som följer hela ens liv. Och mitt verkliga liv är livet i mitt huvud för att verkligheten på något sätt är så okontrollerbar. Jag är ensam i verkligheten. Kanske ingen bryr sig om mig.

Själv väljer jag några få vänner. Som man orkar bry sig om. Kvalitet före kvantitet.
Den sociala baksmällan man får av socialt umgänge är ett gissel, men övar man med måtta så går det bättre.

Det är inte säkert att dina problem med jobbet bara har med autismen att göra, jag tror inte det i alla fall.
Det är en skev bransch med mycket krav, kontroll o.s.v. Många modeller känner press och mår dåligt av yrket.

Jag har jobbat på ställen där jag inte trivts med folket och mådde mycket bättre när jag flyttade och hittade ett jobb med rätt folk. Istället för att bli tömd på energi så fick jag mycket tillbaka och det är lättsamma människor som man kan prata om vad som helst med utan att det känns fel och ingen bryr sig om någon är lite speciell. Faktum är att vi är lite udda allihopa.

Det verkar som att du inte riktigt trivs i miljön du jobbar i, kanske du skulle må bättre med ett annat jobb och modell som sidojobb/hobby? Eller hos någon annan arbetsgivare inom samma bransch?