Detta kommer i perioder. Ibland bryr jag mig inte om min aspergers diagnos, men nu styr den igen hela mitt liv. Jag är rädd att allt jag gör är konstigt, att mina rörelser är felaktiga, att jag är tråkig. Jag beundrar verkligen människor med mycket karisma och ser till att jag inte själv blir så.

Flyktig skrev:Detta kommer i perioder. Ibland bryr jag mig inte om min aspergers diagnos, men nu styr den igen hela mitt liv. Jag är rädd att allt jag gör är konstigt, att mina rörelser är felaktiga, att jag är tråkig. Jag beundrar verkligen människor med mycket karisma och ser till att jag inte själv blir så.

Jo, det känns igen.

Det finns alltid dom som har det värre. Men visst, asperger innebär nedsättningar när det gäller det sociala och dom högre kognitiva förmågorna. Det sociala är väldigt kapacitetsmässigt krävande, och minsta lilla skada/fel får genomslag gällande detta.

tycker du något positivt med att ha asperger? Det blev faktiskt värre för mig efter att jag fått diagnosen bekräftad. Jag kan inte se mig själv som en människa, jag ser bara min diagnos. Så det är som jag och "de andra". Jag tycker att det ser ut som livet är ett spel för dem. Tänk dig att chatta med andra socialt så naturligt, medan jag aldrig vet vem min vän egentligen är. Inte heller kontaktar någon mig om jag inte kontaktar dem först. Så jag slutade, men det gör ont att min mobil aldrig behöver stängas av. Jag är 29 nu så jag märker att motivationen för livet försvinner. Jag blir aldrig normal

Flyktig: Det är en nackdel med diagnoser, att det demoniserar på ett destruktivt sätt. Men tänk istället att alla skitstövlar kan dra åt skogen, var stolt över dig själv, inse att du inte är perfekt och inte kan få allt. Men ha kul och känn dig fri.

Karamell skrev:Flyktig: Det är en nackdel med diagnoser, att det demoniserar på ett destruktivt sätt. Men tänk istället att alla skitstövlar kan dra åt skogen, var stolt över dig själv, inse att du inte är perfekt och inte kan få allt. Men ha kul och känn dig fri.

Vad menar du med att inte få allt jag vill ha? Är det vanligt att få allt du vill ha? Mitt problem med att ha asperger är lite att folk tycker att jag är så upprätt ut. Jag har också drivits att bli modell flera gånger eftersom jag hade utseendet och kroppen som var perfekt för det. Tycker att det är så synd om asperger kommer att förstöra det roliga här också. Jag känner att livet handlar om att vara tråkig. Och har varit väldigt rastlös och känt mig instängd var jag än har varit. Men sedan kom den här agenten och upptäckte mig, försökte övertala mig i två år innan jag sa "ja". Jag älskade resan, träffa nya människor och sparken du känner när du går till en helt ny plats, och den befriande känslan när du får uppleva vad dina ex-mobbarer inte får uppleva eftersom de är för "vanliga" . Jag avslutade gymnasiet, jag hade jobb som jag hatade eftersom jag inte visste vad jag ville bli. Sedan kom möjligheten på modellfronten då ..

Om du känner att du fick aspergers vid diagnosen har du nog en förmåga att tro att allt i aspergerdiagnosen är du och hela du är aspergers. Dvs du inbillar dig massa aspergerdrag. Sluta med det. Du är personen innan diagnosen.

så.. det tar väldigt lång tid innan inlägget publiceras här? Jag skrev ett svar till dig för flera timmar sedan, men det är inte här.

Flyktig skrev:

Karamell skrev:Flyktig: Det är en nackdel med diagnoser, att det demoniserar på ett destruktivt sätt. Men tänk istället att alla skitstövlar kan dra åt skogen, var stolt över dig själv, inse att du inte är perfekt och inte kan få allt. Men ha kul och känn dig fri.

Vad menar du med att inte få allt jag vill ha? Är det vanligt att få allt du vill ha?

Visst ingen får allt den vill ha, ingen är perfekt, men jag upplever det som att autister har mer brister och saknar mer än normala. Men jag kanske har fel?

Flyktig skrev:så.. det tar väldigt lång tid innan inlägget publiceras här? Jag skrev ett svar till dig för flera timmar sedan, men det är inte här.

Jag har för mig att alla nya medlemmar är typ "förhandsgranskade" under en period för att minimera risken att bannade personer skaffar nya konton.

slackern skrev:

Flyktig skrev:så.. det tar väldigt lång tid innan inlägget publiceras här? Jag skrev ett svar till dig för flera timmar sedan, men det är inte här.

Jag har för mig att alla nya medlemmar är typ "förhandsgranskade" under en period för att minimera risken att bannade personer skaffar nya konton.

Det låter som att det är vanligt förekommande?

Karamell skrev:

Flyktig skrev:

Karamell skrev:Flyktig: Det är en nackdel med diagnoser, att det demoniserar på ett destruktivt sätt. Men tänk istället att alla skitstövlar kan dra åt skogen, var stolt över dig själv, inse att du inte är perfekt och inte kan få allt. Men ha kul och känn dig fri.

Vad menar du med att inte få allt jag vill ha? Är det vanligt att få allt du vill ha?

Visst ingen får allt den vill ha, ingen är perfekt, men jag upplever det som att autister har mer brister och saknar mer än normala. Men jag kanske har fel?

Jag vet inte. Min bror saknar inget mer i sitt liv. Han har ett jobb där han arbetar på natten för att undvika människor. Han är glad så länge han kan spendera sin fritid på att spela på PC. Han säger att det är irriterande att vara vem han är, men att han bara har accepterat att han är ensam. Så nej, autister kan lika gärna vara i sin egen värld och vara lyckliga. Jag saknade mer? Vad? Jag har haft orealistiska drömmar, men efter att ha försökt arbeta för dem insåg jag att jag inte har personlighet och kvalifikationer och att jag ville ha det på fel grund. Till exempel advokat, men det var bara för att det var status, en uppgradering från vad jag är. Så jag fick jobb på ett kafé istället. Trivdes bra, men jag saknade något mer i livet.

Sedan stoppades jag av den här modellagenten som så definitivt borde ha mig i sin byrå. Efter 2 år sa jag "ja" och jag älskade det nya livet. Kände att allt föll på plats. Att lämna alla och allt som har varit en del av det förflutna. Men diagnosen förstörde för mig här och där. Jag fick de bästa byråerna utomlands, men de märkte att det var något "avstängt" med mig. Och sedan dess har jag bara hört att "med ditt utseende borde du ha kommit längre nu" och det fanns andra som också var nya, som de inte hade så höga förväntningar på, men de gjorde det bättre än jag alla.

Sedan återstod jag med skammen över vem jag är. De andra kan slags gå hem och berätta om allt de har gjort, ha nya bilder osv. Jag kommer tillbaka tidigare än planerat utan någonting. Bara ett meddelande om att jag måste vara annorlunda än jag är. och det är det jag har velat hela mitt liv och.

Flyktig skrev:Det blev faktiskt värre för mig efter att jag fått diagnosen bekräftad. Jag kan inte se mig själv som en människa, jag ser bara min diagnos. Så det är som jag och "de andra".

Det blev samma för mig. Jag hade svårt att se mig för den jag var, allt blev liksom asperger och jag var rädd att andra skulle se mig så, och i många fall gjorde de också det. Om något gick snett för mig i kontakter med andra så var det pga AS, det kunde aldrig vara andras fel eller otur bara. Allt blev mitt fel och hela min självkänsla förstördes. Jag såg mig själv som onormal, fel, konstig etc. Och jag visste inte längre vad som var jag och vad som var AS. Jag tappade mig själv.

Det tog många år innan jag kunde hitta mig själv igen, och jag kunde släppa allt fokus på AS. Till stor del skedde det genom att jag fick ADHD-diagnos några år senare och med tiden kände att jag mer kände mig hemma med den än med AS. Många AS-drag har väl också försvagats med åren. Men jag lyckades tänka att allt inte är mitt fel. Om det blir mycket tystnader i ett samtal med någon kan jag numera tänka att det inte måste vara mitt fel, det kan lika gärna bero på den andre också, att den kanske inte är så social eller har så mycket att säga mig. Att jag haft svårt att få pojkvänner behöver inte heller bara bero på AS. Det finns många som har svårt med det och som inte har AS. Så jag är inte min diagnos längre, jag ser mig inte som onormal längre.

Självförtroendet är fortfarande dåligt, men det hänger ihop med de kognitiva brister jag har och som skapar problem på min arbetsplats och i min fritid. Så allt är inte tiptop i mitt liv även om det blivit mycket bättre. Självkänslan är bättre, men inte självförtroendet.

Välkommen hit förresten! Intressant bakgrund du har med modellkarriär, hoppas du får fler såna jobb när pandemin lugnar ner sig.

Nordic skrev:

slackern skrev:

Flyktig skrev:så.. det tar väldigt lång tid innan inlägget publiceras här? Jag skrev ett svar till dig för flera timmar sedan, men det är inte här.

Jag har för mig att alla nya medlemmar är typ "förhandsgranskade" under en period för att minimera risken att bannade personer skaffar nya konton.

Det låter som att det är vanligt förekommande?

Du jag får be om ursäkt jag kan ha blandat ihop det med att få gå med i chattgruppen. Hur upplever du det tar det lång tid innan du får dina inlägg blir synliga? Eller sker det direkt?

Heliora skrev:Det blev samma för mig. Jag hade svårt att se mig för den jag var, allt blev liksom asperger och jag var rädd att andra skulle se mig så, och i många fall gjorde de också det. Om något gick snett för mig i kontakter med andra så var det pga AS, det kunde aldrig vara andras fel eller otur bara. Allt blev mitt fel och hela min självkänsla förstördes. Jag såg mig själv som onormal, fel, konstig etc. Och jag visste inte längre vad som var jag och vad som var AS. Jag tappade mig själv.

Det är jättevanligt att folk spelar aspergare en tid efter diagnosen. Att alla symptom blir gravare efter diagnosen och nya kommer till.

Jag hade också detta och i vissa fall var det nog bara vilsenhet och att pröva att vara aspergare och i andra fall så var det mer allvarligt, att folk sa att aspergare inte kan saker jag var intresserad av så då slutade jag med dem ett tag. Det är ju hemskt. Självkänslan rök med eftersom vi med aspergers blev behandlade som de som inte nått upp till mänsklighet så trodde jag var sådan ett tag.

Det tog ett år ungefär att integrera. Att fatta vilka mina verkliga aspergerdrag var och vilka jag hittat på. Självkänslan kom tillbaka.

Detta är så vanligt att jag tycker hab borde ha en utbildning om det. Så att man inte tappar bort sig själv.

För mig var det även mycket positivt att få en diagnos, svar på varför saker blivit konstigt, och också att det fanns andra som mig.

Men det är väldigt viktigt att man inte tar på sig de aspergersymptom man inte har. För ingen har alla. De borde verkligen följa upp en med detta. Det är ju inte meningen att en diagnos ska göra så att man tappar fotfästet.

Kidzi skrev:Självkänslan rök med eftersom vi med aspergers blev behandlade som de som inte nått upp till mänsklighet

Oj, vad jag kände igen mig i hela ditt inlägg! Och det ovan citerade var verkligen klockren beskrivning. Men också att man läste så mycket om AS när man var ny i det och man läste om att det skulle vara som att man var från en annan planet. Och allt sög man i sig utan förbehåll och jag blev helt förstörd, jag var alltså inte längre en människa som levde på jorden, utan någon utomjording som inte nått upp till mänsklighets status. Precis de känslorna hade jag i början.

Och att man tar på sig svårigheter man egentligen inte har. Stämmer så klockrent. Jag läste t ex att man som aspergare har svårigheter att tolka om folk är arga, glada etc, och jag har inte tyckt mig ha de symptomen mer än möjligtvis marginellt, men plötsligt blev jag jätteosäker. Tänk om jag bara har trott mig kunna tolka folk? Tänk om jag hela livet tolkat människor fel? Bara tanken skapade panik.

Om någon såg smått irriterad ut kom tankarna hos mig: Tänk om jag uppfattar personen fel eftersom jag har AS? Hur är personen i så fall egentligen? Och naturligtvis: Tänk om det är mitt fel? Jag är ju den "felaktiga människan". Medan personen kanske bara hade ett irriterat uttryck för att hen var trött/hungrig/stressad.

Ett annat exempel. Det är vanligt att man tycker det är jobbigt att prata i telefon. Jag har svårt i vissa fall och i vissa fall inte. Men plötsligt fick jag väldiga problem i alla situationer efter diagnosen. Plötsligt började jag höra av mig allt glesare till de få vänner jag hade. Det blev liksom så fel.

De svårigheter jag hade blev jätteförstorade och sen fick jag "nya svårigheter" på köpet. De vänner jag hade uppfattade mig som jättekonstig och helt förbytt de första åren efter diagnosen.

Tror du att samhället hade varit bättre om alla diagnoser inte fanns? Jag tror det. Om människor måste vara mer vem de är.
Personen kan inte sitta still: ADHD
Personen slutför aldrig arbetet: ADHD
Personen kan inte kontrollera sitt sinne: ADHD

Hon säger så lite: Aspergers
Han verkar ointresserad: Aspergers
Han är vuxen och har inget jobb: Aspergers
Hon äter samma sak hela tiden: Aspergers
Han sorterar hela tiden: Aspergers

Ibland är hon på så gott humör, men då kan hon verka arg igen: Bipolär


Det är också farligt för mig att läsa statistik tror jag. Under hela tiden kommer jag att tro att allt som sägs om aspergers gäller för mig och.
Om det står att "forskning har visat att 80% av personer med asperger begår självmord vid 35 års ålder" tror jag nästan att jag kommer att göra det och. Det är som att se min framtid.
Eller om det står: "Forskning har visat att 4 av 5 män är otrogna" Ja, då kommer jag aldrig att hitta en bra man.

Jag saknar när jag kunde slappna av lite och bara tänka att du kan träna för att bli mer den du vill vara. Även om jag har insett att jag inte kan vara allt, men ingen kan det. Jag kommer aldrig att vara den som står framför många människor och ger en presentation, men det finns många som inte gör det.

Flyktig skrev:Tror du att samhället hade varit bättre om alla diagnoser inte fanns? Jag tror det. Om människor måste vara mer vem de är.
Personen kan inte sitta still: ADHD
Personen slutför aldrig arbetet: ADHD
Personen kan inte kontrollera sitt sinne: ADHD

Hon säger så lite: Aspergers
Han verkar ointresserad: Aspergers
Han är vuxen och har inget jobb: Aspergers
Hon äter samma sak hela tiden: Aspergers
Han sorterar hela tiden: Aspergers

Ibland är hon på så gott humör, men då kan hon verka arg igen: Bipolär

Samhället var betydligt mindre tolerant mot avvikare förr i tiden. Fattiga människor som slåss om resurser har svårt att acceptera handikappade som inte bidrar till att hålla svälten borta.

I fattig-Sverige gömde man handikappade på vinden, men i takt med att välfärden utvecklats så har man gått från att ha handikappade på institution och tvångssterilisera dem till att se människor som inte orkar arbeta tillräckligt hårt som en del av samhället.

Vad ett handikapp är för något har också växlat med tiden, den tekniska utvecklingen har gjort det lättare för dem som har rörelsehinder men svårare för dem som inte hänger med mentalt.

Att de neuropsykiatriska diagnoserna blivit vanligare från 90-talet och framåt tror jag inte bara på att enkla jobb försvunnit, utan även på att akademikerföräldrar slutade skämmas över diagnoser och istället insåg att det kunde ge deras barn fördelar i skolan:

I Djursholm har diagnosen dyslexi blivit en genväg till bättre betyg. Det menar Mikael Holmqvist som skrivit en bok om den fashionabla Stockholmsförorten.

Diagnosen dyslexi är del av skolkulturen i Djursholm och används ibland för att hjälpa allmänt studiesvaga elever till högre betyg. Och höga betyg är viktiga för Djursholms aura och status, säger Mikael Holmqvist.

Hur går det till?

– Elever som har diagnosen får till exempel förlängd provtid och kan göra prov muntligt i stället för skriftligt. Det gynnar Djursholmseleverna som ofta är verbala och kommunikativa.

Du skriver att diagnosen i vissa fall erbjuder en medikalisering av personliga tillkortakommanden som bristande förmåga, intelligens och flit. Hur menar du?

– Det finns alltid en kärna av människor i en befolkning som har verkliga läs- och skrivsvårigheter. Men det finns också något som kallas medikalisering där en diagnos expanderar och personer som inte tillhör den här kärnan får ta del av diagnosen och dess fördelar.

https://www.lararen.se/specialpedagogik ... -i-djursan

Flyktig skrev:Detta kommer i perioder. Ibland bryr jag mig inte om min aspergers diagnos, men nu styr den igen hela mitt liv. Jag är rädd att allt jag gör är konstigt, att mina rörelser är felaktiga, att jag är tråkig. Jag beundrar verkligen människor med mycket karisma och ser till att jag inte själv blir så.

Känner igen mig man vill vara stark, vacker, intelligent och karismatisk det vill vi alla vara.
Vad tycker du om? Vad är du bra på?

Flyktig skrev:Tror du att samhället hade varit bättre om alla diagnoser inte fanns? Jag tror det. Om människor måste vara mer vem de är.
Personen kan inte sitta still: ADHD
Personen slutför aldrig arbetet: ADHD
Personen kan inte kontrollera sitt sinne: ADHD

Hon säger så lite: Aspergers
Han verkar ointresserad: Aspergers
Han är vuxen och har inget jobb: Aspergers
Hon äter samma sak hela tiden: Aspergers
Han sorterar hela tiden: Aspergers

Ibland är hon på så gott humör, men då kan hon verka arg igen: Bipolär


Det är också farligt för mig att läsa statistik tror jag. Under hela tiden kommer jag att tro att allt som sägs om aspergers gäller för mig och.
Om det står att "forskning har visat att 80% av personer med asperger begår självmord vid 35 års ålder" tror jag nästan att jag kommer att göra det och. Det är som att se min framtid.
Eller om det står: "Forskning har visat att 4 av 5 män är otrogna" Ja, då kommer jag aldrig att hitta en bra man.

Jag saknar när jag kunde slappna av lite och bara tänka att du kan träna för att bli mer den du vill vara. Även om jag har insett att jag inte kan vara allt, men ingen kan det. Jag kommer aldrig att vara den som står framför många människor och ger en presentation, men det finns många som inte gör det.

Mycket tänkvärt. Vilka diagnoser inom neuropsykiatrin och psykiatrin finns egentligen?