Har försökt googla men hittar inget tydligt svar online. Jag har hört mycket om aspergers grader. Vissa märker du nästan ingenting, medan andra märker att du är annorlunda. Jag har träffat en psykolog som har arbetat med asperger och han sa att jag är mycket svagt påverkad. Och alla som känner till min diagnos säger att jag påverkas mycket svagt, för jag har varit i olika jobb, jag har slutfört gymnasiet och jag har ögonkontakt.
Efter att jag fick diagnosen säger mina tankar "då har du bekräftats att du är en retard, sluta försöka vara normal och isolera dig istället".

En del av att ha aspergers är den typen av svartvitt tänkande, så jag undrar om det inte bara var bra för mig att få diagnosen. Hade det förnekats, skulle jag hellre ha trott att jag bara är extremt analytisk, blyg, introvert och lite deprimerad (få intressen). Nu lägger jag all skuld på aspergeren istället. Ledsen om det kommer att finnas många trådar här, men jag tror att det finns några här som har svar på frågorna

Jag är ny medlem men känner precis som dig. Fick autismdiagnos för 4mån sedan och vet inte vad jag ska göra nu. Många tankar snurrar och framtidsplanerna kommer nog att omvärderas.

Hej!

Om jag vore dig skulle jag kontakta Habliteringen, när jag blev diagnostiserad med AS så erbjöds jag diagnossamtal med en psykolog där vi gick igenom diagnosen och hur det påverkade mig eller redde ut det hela.

hur har du fungerat i livet då? En psykolog som har arbetat med många asperger sa till mig att jag är en av de mildaste / mest normala. Jag har haft flera jobb, jobb som involverar social kontakt. arbetat inom serviceindustrin. Jag har ögonkontakt och jag förstår ansiktsuttryck och jag förstår när någon är arg eller glad. Gav du upp ett normalt liv eller lyckades du ha ett liv du tycker om?

Det känns nästan lite bättre att inte få diagnos ibland, ja du är konstig men du har inte stämpeln på varför du är konstig, du kan försöka passa in ändå. Jag försöker väl ignorera att jag har en diagnos, försöka köra på som människa bara fast klart jag är annorlunda från de flesta, det är min personlighet sen om det finns på papper kan väl folk skita i.

Sen kan jag säga att jag har varit nere och uppe, gått på aktivitetsersättning med utebliven grundskola och nu går jag på högskolan så min intelligens är det inte fel på.

Delar man inte upp autism i tre grader?

men jag vill inte vara konstig ! Jag försöker vara elegant och sensuell som kvinna. och adhd kunde jag antagligen acceptera, men aspergers är på något sätt mer låg status. hemma hos min mamma kan jag ibland ta bilder av mig som barn eftersom jag hatar barnet jag var. Och då har jag misslyckats med allt jag har försökt nu. så nu kämpar jag för att se en framtid. är det överhuvudtaget att se fram emot att flirta med någon. Jag satsar aldrig på män jag gillar eftersom jag känner att jag har låg status för dem

Tänk på att diagnosen är något du kan ha, men du kommer aldrig att vara diagnosen.

Att prata om asperger som i en gradskala tycker jag är fel. Det är så otroligt mycket mer nyanserat än så.

Flyktig skrev:men jag vill inte vara konstig ! Jag försöker vara elegant och sensuell som kvinna. och adhd kunde jag antagligen acceptera, men aspergers är på något sätt mer låg status. hemma hos min mamma kan jag ibland ta bilder av mig som barn eftersom jag hatar barnet jag var. Och då har jag misslyckats med allt jag har försökt nu. så nu kämpar jag för att se en framtid. är det överhuvudtaget att se fram emot att flirta med någon. Jag satsar aldrig på män jag gillar eftersom jag känner att jag har låg status för dem

Det gör det svårare att vara så sensuell som man skulle vilja vara, man hänger nog inte med lika bra socialt och det kommer inte naturligt. Sen för min del, så finner jag det nog personlighetsmässigt attraktivt med någon med Asperger, att man befinner sig på samma tankenivå (förhoppningsvis). Du känner att de inte kommer gilla din Asperger?

så även diagnosnamnet är ganska ful. Att ha en psykopat eller ADHD-diagnos är mer "coolt", medan autism på ett sätt är långsammare. Jag börjar också bli desperat efter sex eller någon att ha kul med, men jag känner mig för låg för många män, även de som är 20 år äldre än jag och har försökt mig. Jag har hittills gillat män i min egen ålder men under de senaste två åren har jag börjat lockas till män i 40- och 50-talen. Men jag vågar inte ta kontakt och det är svårt eftersom jag inte känner någon

Dalaberger skrev:

Flyktig skrev:men jag vill inte vara konstig ! Jag försöker vara elegant och sensuell som kvinna. och adhd kunde jag antagligen acceptera, men aspergers är på något sätt mer låg status. hemma hos min mamma kan jag ibland ta bilder av mig som barn eftersom jag hatar barnet jag var. Och då har jag misslyckats med allt jag har försökt nu. så nu kämpar jag för att se en framtid. är det överhuvudtaget att se fram emot att flirta med någon. Jag satsar aldrig på män jag gillar eftersom jag känner att jag har låg status för dem

Det gör det svårare att vara så sensuell som man skulle vilja vara, man hänger nog inte med lika bra socialt och det kommer inte naturligt. Sen för min del, så finner jag det nog personlighetsmässigt attraktivt med någon med Asperger, att man befinner sig på samma tankenivå (förhoppningsvis). Du känner att de inte kommer gilla din Asperger?

Jag gillar inte dem som är som jag. Om någon är tyst och ingenting någonsin händer runt dem, så är jag uttråkad. men jag är aktiv hela tiden och supersocial får jag lågt självförtroende. men då skäms jag också mycket för mig själv. En med asperger kommer aldrig att kunna antända mig, det är inte helt enkelt "fånga". men det kommer naturligtvis att vara tvåkantigt. men så är det tyvärr. Jag har ändå bestämt mig för att aldrig få barn, för de kommer att ärva skit. och den gången jag kan ha kul med en man kan jag behöva satsa på att han vill dölja mig.

ufo skrev:Tänk på att diagnosen är något du kan ha, men du kommer aldrig att vara diagnosen.

Att prata om asperger som i en gradskala tycker jag är fel. Det är så otroligt mycket mer nyanserat än så.

men det finns inget positivt med diagnosen tror jag och jag är inget jag vill ha. det är inte spännande nog. Och jag tror att eftersom jag vill vara som andra så är det mitt jobb att vara som dem. men det känns omöjligt, och jag kanske bara inser att jag har en sjukdom. för mig är aspergers / autism en sjukdom. du kan inte leva livet. och om det går bra en liten stund kommer du att bli upptagen igen, precis som jag gjorde i modellbranschen. De andra fortsatte antingen i branschen eller började studera, men de hade gjort många nya bekanta. Jag kommer tillbaka med lika få vänner, hör inte från några tidigare vänner och vet inte vad jag vill ha med livet. Jag ser på min hjärna som värdelös. Jag är värdelös och måste acceptera den platsen

Flyktig skrev:

Dalaberger skrev:

Flyktig skrev:men jag vill inte vara konstig ! Jag försöker vara elegant och sensuell som kvinna. och adhd kunde jag antagligen acceptera, men aspergers är på något sätt mer låg status. hemma hos min mamma kan jag ibland ta bilder av mig som barn eftersom jag hatar barnet jag var. Och då har jag misslyckats med allt jag har försökt nu. så nu kämpar jag för att se en framtid. är det överhuvudtaget att se fram emot att flirta med någon. Jag satsar aldrig på män jag gillar eftersom jag känner att jag har låg status för dem

Det gör det svårare att vara så sensuell som man skulle vilja vara, man hänger nog inte med lika bra socialt och det kommer inte naturligt. Sen för min del, så finner jag det nog personlighetsmässigt attraktivt med någon med Asperger, att man befinner sig på samma tankenivå (förhoppningsvis). Du känner att de inte kommer gilla din Asperger?

Jag gillar inte dem som är som jag. Om någon är tyst och ingenting någonsin händer runt dem, så är jag uttråkad. men jag är aktiv hela tiden och supersocial får jag lågt självförtroende. men då skäms jag också mycket för mig själv. En med asperger kommer aldrig att kunna antända mig, det är inte helt enkelt "fånga". men det kommer naturligtvis att vara tvåkantigt. men så är det tyvärr. Jag har ändå bestämt mig för att aldrig få barn, för de kommer att ärva skit. och den gången jag kan ha kul med en man kan jag behöva satsa på att han vill dölja mig.

Hmm, har du ADHD också? Eftersom det låter som du måste vara igång. Jag är så, kan vara väldigt analytisk men samtidigt bli uttråkad och ha koncentrationssvårigheter. Du skäms för att du känner dig otillräcklig som jag förstår dig? Att ingen vill egentligen vill ha dig för att du är som du är, stämmer det? Behöver inte tända på andra Aspergare, kan räcka med en i en relation, två kanske kan bli kaos.

Flyktig skrev:

Dalaberger skrev:

Flyktig skrev:men jag vill inte vara konstig ! Jag försöker vara elegant och sensuell som kvinna. och adhd kunde jag antagligen acceptera, men aspergers är på något sätt mer låg status. hemma hos min mamma kan jag ibland ta bilder av mig som barn eftersom jag hatar barnet jag var. Och då har jag misslyckats med allt jag har försökt nu. så nu kämpar jag för att se en framtid. är det överhuvudtaget att se fram emot att flirta med någon. Jag satsar aldrig på män jag gillar eftersom jag känner att jag har låg status för dem

Det gör det svårare att vara så sensuell som man skulle vilja vara, man hänger nog inte med lika bra socialt och det kommer inte naturligt. Sen för min del, så finner jag det nog personlighetsmässigt attraktivt med någon med Asperger, att man befinner sig på samma tankenivå (förhoppningsvis). Du känner att de inte kommer gilla din Asperger?

Jag gillar inte dem som är som jag. Om någon är tyst och ingenting någonsin händer runt dem, så är jag uttråkad. men jag är aktiv hela tiden och supersocial får jag lågt självförtroende. men då skäms jag också mycket för mig själv. En med asperger kommer aldrig att kunna antända mig, det är inte helt enkelt "fånga". men det kommer naturligtvis att vara tvåkantigt. men så är det tyvärr. Jag har ändå bestämt mig för att aldrig få barn, för de kommer att ärva skit. och den gången jag kan ha kul med en man kan jag behöva satsa på att han vill dölja mig.

Jag har en son och han fick ärva både min AS + ADD eller han kan ha fått ADD från sin mamma med i och med att hon är diagnostiserad med ADHD. Men sant som du säger kanske inte dom allra bästa arvsanlagen fast å andra sidan tror jag nog att min son är tacksam att han existerar.

Flyktig skrev:men det finns inget positivt med diagnosen tror jag och jag är inget jag vill ha. det är inte spännande nog.

Jag håller med dig om att det är en rätt så bitter frukt, men likväl den frukt man har.

Flyktig skrev:Och jag tror att eftersom jag vill vara som andra så är det mitt jobb att vara som dem. men det känns omöjligt, och jag kanske bara inser att jag har en sjukdom. för mig är aspergers / autism en sjukdom. du kan inte leva livet.

Det här är så aspigt tänkt. Att staka ut en väg o kalla det för liv.

Livet är när man kastar sig famnlöst fram och tar verkligheten som den kommer.

Dalaberger skrev:

Flyktig skrev:

Dalaberger skrev:Det gör det svårare att vara så sensuell som man skulle vilja vara, man hänger nog inte med lika bra socialt och det kommer inte naturligt. Sen för min del, så finner jag det nog personlighetsmässigt attraktivt med någon med Asperger, att man befinner sig på samma tankenivå (förhoppningsvis). Du känner att de inte kommer gilla din Asperger?

Jag gillar inte dem som är som jag. Om någon är tyst och ingenting någonsin händer runt dem, så är jag uttråkad. men jag är aktiv hela tiden och supersocial får jag lågt självförtroende. men då skäms jag också mycket för mig själv. En med asperger kommer aldrig att kunna antända mig, det är inte helt enkelt "fånga". men det kommer naturligtvis att vara tvåkantigt. men så är det tyvärr. Jag har ändå bestämt mig för att aldrig få barn, för de kommer att ärva skit. och den gången jag kan ha kul med en man kan jag behöva satsa på att han vill dölja mig.

Hmm, har du ADHD också? Eftersom det låter som du måste vara igång. Jag är så, kan vara väldigt analytisk men samtidigt bli uttråkad och ha koncentrationssvårigheter. Du skäms för att du känner dig otillräcklig som jag förstår dig? Att ingen vill egentligen vill ha dig för att du är som du är, stämmer det? Behöver inte tända på andra Aspergare, kan räcka med en i en relation, två kanske kan bli kaos.

har ADD, men är det verkligen detsamma som ADHD? Jag behöver inte vara upptagen med något hela tiden, men jag måste ha planer hela tiden. Men borde det verkligen vara en diagnos? Ja, då fick jag ADD. Jag kan leva med ADD, det finns mediciner som är med och hjälp som jag ibland använder. Men Aspergers, å andra sidan, känner jag mig bara förödande. Skiten kan inte medicineras och den försvinner inte under livet. Det är typ av låg status och jag ser det som en mental retardation. Så en del av aspergers är faktiskt att vara rättvis, så jag har haft ganska strikta levnadsregler och trodde att andra borde vara strängare med sig själva. Då måste det gälla mig också, så jag kan inte gå hit och låtsas vara en fullvärdig människa. Jag ser mig själv som en individuell natur som smidigt skulle rensas bort. Jag har tur med allt utom den mentala skiten. Min hälsa är bra, blicken kastade mig in i modellbranschen, men allt från vänskap, karriär och sådant har också förstörts.

Men tillbaka till AD (h) D. Jag behöver alltid något att se fram emot. Jag kan städa hemmet, tvätta, jag tittar ständigt på platser att bo, arbeta och jag bor när jag flyttar. Jag lever inte när allt är stilla, som det har varit för mig länge. Var bara på samma ställe, för du har inget att gå någonstans. Jag har inte riktigt vänner. Så även om jag har flyttat till olika städer både hemma och utomlands, haft olika jobb, så ringer bara min mamma till mig nu. Ingen annan skickar ett meddelande. Andra är fortfarande i mina tankar, men jag tror inte att jag är i deras. Dessutom hittar "alla" en flickvän nu. Till och med mina "evigt singel" bekanta ..

ufo skrev:

Flyktig skrev:men det finns inget positivt med diagnosen tror jag och jag är inget jag vill ha. det är inte spännande nog.

Jag håller med dig om att det är en rätt så bitter frukt, men likväl den frukt man har.

Flyktig skrev:Och jag tror att eftersom jag vill vara som andra så är det mitt jobb att vara som dem. men det känns omöjligt, och jag kanske bara inser att jag har en sjukdom. för mig är aspergers / autism en sjukdom. du kan inte leva livet.

Det här är så aspigt tänkt. Att staka ut en väg o kalla det för liv.

Livet är när man kastar sig famnlöst fram och tar verkligheten som den kommer.

Men frukten är inte tillräckligt bra. Och det är också dumt att det ska stå i vägen för vad jag vill med livet. Och då är det surt med all uppmärksamhet som jag har fått runt utseendet hela tiden, men då är jag bara en besvikelse eftersom jag inte är som de förväntar mig att vara. En felaktig produkt helt enkelt. Ibland funderar jag på om jag bör lika gärna prostituera mig själv, för jag ser mig själv som skräp och det har jag gjort under alla dessa år. Som alltid en känsla av att inte förtjäna att må bra, alla andra är bättre.

Flyktig skrev:

Dalaberger skrev:

Flyktig skrev:
Jag gillar inte dem som är som jag. Om någon är tyst och ingenting någonsin händer runt dem, så är jag uttråkad. men jag är aktiv hela tiden och supersocial får jag lågt självförtroende. men då skäms jag också mycket för mig själv. En med asperger kommer aldrig att kunna antända mig, det är inte helt enkelt "fånga". men det kommer naturligtvis att vara tvåkantigt. men så är det tyvärr. Jag har ändå bestämt mig för att aldrig få barn, för de kommer att ärva skit. och den gången jag kan ha kul med en man kan jag behöva satsa på att han vill dölja mig.

Hmm, har du ADHD också? Eftersom det låter som du måste vara igång. Jag är så, kan vara väldigt analytisk men samtidigt bli uttråkad och ha koncentrationssvårigheter. Du skäms för att du känner dig otillräcklig som jag förstår dig? Att ingen vill egentligen vill ha dig för att du är som du är, stämmer det? Behöver inte tända på andra Aspergare, kan räcka med en i en relation, två kanske kan bli kaos.

har ADD, men är det verkligen detsamma som ADHD? Jag behöver inte vara upptagen med något hela tiden, men jag måste ha planer hela tiden. Men borde det verkligen vara en diagnos? Ja, då fick jag ADD. Jag kan leva med ADD, det finns mediciner som är med och hjälp som jag ibland använder. Men Aspergers, å andra sidan, känner jag mig bara förödande. Skiten kan inte medicineras och den försvinner inte under livet. Det är typ av låg status och jag ser det som en mental retardation. Så en del av aspergers är faktiskt att vara rättvis, så jag har haft ganska strikta levnadsregler och trodde att andra borde vara strängare med sig själva. Då måste det gälla mig också, så jag kan inte gå hit och låtsas vara en fullvärdig människa. Jag ser mig själv som en individuell natur som smidigt skulle rensas bort. Jag har tur med allt utom den mentala skiten. Min hälsa är bra, blicken kastade mig in i modellbranschen, men allt från vänskap, karriär och sådant har också förstörts.

Men tillbaka till AD (h) D. Jag behöver alltid något att se fram emot. Jag kan städa hemmet, tvätta, jag tittar ständigt på platser att bo, arbeta och jag bor när jag flyttar. Jag lever inte när allt är stilla, som det har varit för mig länge. Var bara på samma ställe, för du har inget att gå någonstans. Jag har inte riktigt vänner. Så även om jag har flyttat till olika städer både hemma och utomlands, haft olika jobb, så ringer bara min mamma till mig nu. Ingen annan skickar ett meddelande. Andra är fortfarande i mina tankar, men jag tror inte att jag är i deras. Dessutom hittar "alla" en flickvän nu. Till och med mina "evigt singel" bekanta ..

Skillnaden är H:et som står för Hyperactivity (Hyperaktivitet), det är att du har svårt att sitta still, måste vara i rörelse. I min mening hör det ihop med andra ADD:et (Attention Deficit Disorder), Svenska: Koncentrationsbrist funktionshinder. Koncentrationsbrist och hyperaktivitet går ihop enligt mig.

Att du fått en diagnos förändrar inte så värst mycket, du får ett annat ord för det men du är ju fortfarande samma person som du va innan du fick ett namn för det. Först och främst är du ju faktiskt människa, inte en bokstavskombination. Det är bra att kunna vara ärlig med sig själv ändå, det är en bra bas att bygga framsteg på.

Kan vara ADHD, kan även vara någon form av mani, tyvärr kommer även andra diagnoser in i mina tankar, kan skicka på PM om du är intresserad. Känner du att du flyr från något? Är det farligt att stanna kvar på samma plats? Kan du slå dig ner och bara leva en stillsamt tryggt liv, är det möjligt för dig ens? Ja, beroende på ens standarder kan man väl oftast alltid hitta en partner men det är nog inte en särskilt stimulerande sådan. Det kräver lite (ibland mycket) mer jobb och sökande.

Flyktig skrev:

ufo skrev:

Flyktig skrev:men det finns inget positivt med diagnosen tror jag och jag är inget jag vill ha. det är inte spännande nog.

Jag håller med dig om att det är en rätt så bitter frukt, men likväl den frukt man har.

Flyktig skrev:Och jag tror att eftersom jag vill vara som andra så är det mitt jobb att vara som dem. men det känns omöjligt, och jag kanske bara inser att jag har en sjukdom. för mig är aspergers / autism en sjukdom. du kan inte leva livet.

Det här är så aspigt tänkt. Att staka ut en väg o kalla det för liv.

Livet är när man kastar sig famnlöst fram och tar verkligheten som den kommer.

Men frukten är inte tillräckligt bra. Och det är också dumt att det ska stå i vägen för vad jag vill med livet. Och då är det surt med all uppmärksamhet som jag har fått runt utseendet hela tiden, men då är jag bara en besvikelse eftersom jag inte är som de förväntar mig att vara. En felaktig produkt helt enkelt. Ibland funderar jag på om jag bör lika gärna prostituera mig själv, för jag ser mig själv som skräp och det har jag gjort under alla dessa år. Som alltid en känsla av att inte förtjäna att må bra, alla andra är bättre.

Det är jävligt att det är som det är, vi håller nog med dig. Men vi kan inte förändra varken vad vi föddes med eller vårt förflutna, vi kan endast förändra framtiden. Du kan vända avgrund till himmelrike, även om man tror det, så är det sällan för sent. Sen är du verkligen fortfarande ung, tänk dig alla äldre som är avundsjuka på dina möjligheter, det här är ingen hopplös situation, med lite fixande så ska det allt bli bra. Problemet är ditt självförtroende, från ett utomstående perspektiv är du knappast värd mindre än andra, säger dem det så då får de en utskällning. Nej då, du är då lika mycket värd, du behöver bara komma till den insikten, att du är mer än du tror. En människa bland alla andra, med möjligheter och drömmar, viktigast rätten att ta för sig för att nå de drömmarna.

Om jag tänker tillbaka till när jag fick min diagnos, hade jag gjort bättre i att använda den som ett verktyg för att förstå varför jag reagerar såsom jag gör på vissa saker, vad jag personligen kan göra för att förbättra min situation utifrån de begränsningarna, och försöka hålla mig på den kursen. Min diagnos är min privata angelägenhet och inget jag delar med mig av. Folk har sin bild av mig i alla fall.

Att man inte tänker, känner och uppfattar saker som andra, och att detta färgar andra delar av ditt liv såsom självförtroende, självbild, ev. depressioner o.s.v. är något man får acceptera. Diagnosen och de "grader" du möjligen tilldelas är i det perspektivet ett verktyg snarare än en stämpel eller identitet.

Sedan visste jag inte att ADHD numera var en "cool" diagnos. När jag gick i skolan kallades de DAMP-barn och kastades figurativt ut i vinterkylan.

Asperger ter sig olika hos olika individer och också olika mellan könen och olika åldersgrupper.

Kvinnliga aspisar har ofta lättare för att tolka och förstå sociala koder och spela det sociala Spelet än manliga aspisar fick jag höra av min psykolog samt att äldre aspisar ofta har lättare att passa in i sociala sammanhang än yngre iom att livserfarenhet har lärt dom hur man imiterar NT's (icke autisters) sociala koder och samspel.

Det finns även grader av aspighet man kan ha mild och medium och svår autism med andra ord allt ifrån att man är extremt insnöad på tex anime och kan allt om det till saker som att man är extremt rutinbunden och har massa rutiner och ritualer så som att alltid dricka ifrån samma kaffekopp eller färgsortera sina sockor till att alltid äta samma mat varje dag till att man har svårt att tolka nyanser och gråskalor och har svårt med det sociala samspelet till mer grov autism där man i princinp är rain man.

Jag har enligt min psykolog väldigt lätt autism i kombination med mild adhd samt en del andra diagnoser.

När jag gjorde min utredning så var jag precis över gränsen för att få en autism och ahd diagnos. Utredaren sa att jag har autistspektrum LIKNANDE symptom.

Jag kan säga att i efterhand så skulle jag nästan önskat att jag inte fick min diagnos för det är ett stigma som man alltid får bära med sig. Jag har många gånger tänkt att iom att jag är såpass högfungerande hade jag nog kunnat fejka att jag är NT och på så viss sluppit alla problem som en diagnos innebär.

Om man inte siktar på att försöka bli förtidspensionär eller är så fucked up att man asbolut inte kan jobba så är mitt råd undvik att gå en diagnos det kommer endast att ligga er i fatet.

Jag är en kvinna. Jag känner ibland att diagnosen asperger är fel, men jag ser också funktionerna.
Men det som är dåligt idag är att jag inte ens kan njuta av mitt eget företag, för jag känner att ju mer ensam jag är desto mer autistisk kan jag bli. Men jag blir ofta uttråkad av andra. Inte hela tiden, men för ofta.

Mina asperger har också förändrats genom åren.
Som barn misstänktes jag för autism eftersom jag uppförde mig så på dagis. Ville inte leka med andra, ville inte ha kramar, visade aldrig känslor, men jag fick också en hjärnskanning och det var inget fel med min hjärna.
Som barn hade jag bara 1 intresse och 1 vän.
Annars var det här funktionerna:
- Förstod inte ironi
- Kände födelsedagsfester, skola, läxor och sociala evenemang som en tvång.
- Kunde inte klara av att hålla käften. Kändes som den värsta personen i världen om jag fick käften om något. Kan få panik om jag hade glömt lite läxor eller till och med gick av vid fel busshållplats trots att det var lika nära hemmet!

Som vuxen såg:
- Jag förstår ironi
- Jag förstår när någon är arg eller glad.
- Jag säger "tack" när någon ger mig något och jag hälsar folk.
- Jag har ögonkontakt.

Men det här är mina autistiska drag idag:
- Jag blir lätt uttråkad av andra.
- Tänker på diagnosen hela tiden! Känns som en förbannelse som ligger över mig och skyller diagnosen för allt som går fel.
- Känns barnslig i förhållande till kamrater.
- Analyserar absolut hela tiden.
- Sorterar extremt. Måste ha en översikt över var allt är, men det är inte så negativt eller?
- Har ingen utbildning utanför gymnasiet.

Låter jobbigt!

Flyktig skrev:Jag är en kvinna. Jag känner ibland att diagnosen asperger är fel, men jag ser också funktionerna.
Men det som är dåligt idag är att jag inte ens kan njuta av mitt eget företag, för jag känner att ju mer ensam jag är desto mer autistisk kan jag bli. Men jag blir ofta uttråkad av andra. Inte hela tiden, men för ofta.

Mina asperger har också förändrats genom åren.
Som barn misstänktes jag för autism eftersom jag uppförde mig så på dagis. Ville inte leka med andra, ville inte ha kramar, visade aldrig känslor, men jag fick också en hjärnskanning och det var inget fel med min hjärna.
Som barn hade jag bara 1 intresse och 1 vän.
Annars var det här funktionerna:
- Förstod inte ironi
- Kände födelsedagsfester, skola, läxor och sociala evenemang som en tvång.
- Kunde inte klara av att hålla käften. Kändes som den värsta personen i världen om jag fick käften om något. Kan få panik om jag hade glömt lite läxor eller till och med gick av vid fel busshållplats trots att det var lika nära hemmet!

Som vuxen såg:
- Jag förstår ironi
- Jag förstår när någon är arg eller glad.
- Jag säger "tack" när någon ger mig något och jag hälsar folk.
- Jag har ögonkontakt.

Men det här är mina autistiska drag idag:
- Jag blir lätt uttråkad av andra.
- Tänker på diagnosen hela tiden! Känns som en förbannelse som ligger över mig och skyller diagnosen för allt som går fel.
- Känns barnslig i förhållande till kamrater.
- Analyserar absolut hela tiden.
- Sorterar extremt. Måste ha en översikt över var allt är, men det är inte så negativt eller?
- Har ingen utbildning utanför gymnasiet.

Jag skulle säga att din barndom låter väldigt autistiskt ändå, konstigt att de inte diagnostiserade dig då, fick min redan vid 7 års ålder men det sågs väldigt tidigt. Att jag höll avstånd från min egna föräldrar, var senare i utvecklingen tror jag, senare i skolan hade jag aldrig mer än en vän i taget, svårt att vara social och att passa in. Jag är en tänkande (analytisk) människa, hela tiden snurrar tankarna runt och tänker om en situation, vrider och vänder på det. Har katastroftankar på det sättet, att jag hittar ett sätt att föreställa mig det värsta i en situation. Har svårt att koncentrera mig på andra, kan väldigt lätt börja tänka på något de sagt och sluta lyssna.