Undrar om det är någon fler med detta problem?

Jag har några barndomsvänner som jag ibland talar med i telefon och på fb, samt har jag min syster, familj och flickvän jag umgås med. Men jag är ofta rädd/drar mig för att storhandla mm pga andra människor. Nu vet jag ju att ingen bryr sig, och så konstig ser jag nog inte ut att vara, men det är en olustkänsla som är väldigt jobbig när man är ute bland folk. Jag har inte dåliga erfarenheter av att "göra bort mig offentligt", möjligtvis har man varit lite aspig när man gick i skolan och var klumpig socialt.

Någon som känner igen sig?

Ja till en viss del men av andra skäl.

Jag upplever att vi idag av olika anledningar lever i ett väldigt våldsamt samhälle där rån och överfall och mord blivit vardagsmat.

I staden där jag bor har det sedan 2019-2021 begåtts 5 mord och ett antal skjutningar med skarpladdade vapen och ett par sprängningar , mängder med överfallsrån och grova misshandlar, inbrott mm mm . För nått år sedan sköts det vilt på stan med automatvapen i nån gänguppgörelse.

Jag drar mig för att gå ut efter mörkrets inbrott numera.

Jag kan ju tänka mig att har man dåliga sociala skills så blir det väl lite att man är rädd för att umgås. Men har varit bland människor jättemycket förut och "tränat", men det blir liksom inte bättre.

WallE skrev:Jag kan ju tänka mig att har man dåliga sociala skills så blir det väl lite att man är rädd för att umgås. Men har varit bland människor jättemycket förut och "tränat", men det blir liksom inte bättre.

En riktig aspie bör egentligen bo under en stubbe i skogen, människor(NT) är förvirrande, orationella och skapar osäkerhet...

WallE skrev:Undrar om det är någon fler med detta problem?

Jag har några barndomsvänner som jag ibland talar med i telefon och på fb, samt har jag min syster, familj och flickvän jag umgås med. Men jag är ofta rädd/drar mig för att storhandla mm pga andra människor. Nu vet jag ju att ingen bryr sig, och så konstig ser jag nog inte ut att vara, men det är en olustkänsla som är väldigt jobbig när man är ute bland folk. Jag har inte dåliga erfarenheter av att "göra bort mig offentligt", möjligtvis har man varit lite aspig när man gick i skolan och var klumpig socialt.

Någon som känner igen sig?

Hög igenkänning.
Det började efter skoltiden, det blev jobbigare och jobbigare att vistas på stan.
Till slut flyttade jag till ny ort, och där försvann "torgskräcken" helt.
Idag har jag hittat tillbaka till min gamla stad, och det fungerar fortfarande bra.

Trådstarten är bull men intressant ämne. Tror jag förlorade en vän delvis pga detta, på hennes sida. Hon verkade deppa ihop när hon inte vågade komma med mig. Och detta blev starten till att vi gled från varandra. Hon blev för deppig för att jag skulle orka. Jag hatar att ge upp på folk.

Jag brukade vara rädd för att gå ut när det var mörkt men plötsligt slutade det. Det läskigaste var att gå genom knivmördardungen som är i en park mellan min kompis och mig. Numera går jag överallt. Jag tror att jag är säker för är fattig och gammal. Det syns att jag inte har något att råna mig på. Har t o m slutat ha kniv. Det är ett ganska tryggt område men med dåligt rykte. En som skulle sälja en sak till mig och leverera, var arg på mig för att jag inte sa att det var i det området, då hade han aldrig kommit. Detta var på dagtid. Det händer punktvis saker. Men ofta händer absolut ingenting. När corona är slut skulle jag vilja ta med mig gamlingarna ut så de vågar gå. Man ser aldrig gamla ute på kvällen.

antonius skrev:

WallE skrev:Jag kan ju tänka mig att har man dåliga sociala skills så blir det väl lite att man är rädd för att umgås. Men har varit bland människor jättemycket förut och "tränat", men det blir liksom inte bättre.

En riktig aspie bör egentligen bo under en stubbe i skogen, människor(NT) är förvirrande, orationella och skapar osäkerhet...

Jag håller med om detta delvis. Många aspies tycks bränna ut sig et c pga för lite stubbliv. Det går ej att komma ifrån att normisar är obegripliga och obehagliga ur ett Aspergerperspektiv. Mer el mindre. Kompenserar man för mkt bränner man ut sig. När jag ej lyckas gå ut i imaginär stubbe så är jag alltid lite rädd för människorna. Jag upplever dem ofta som tickande bomber jag ej kan desarmera. Jag undrar dock om inte totalt stubbliv skulle författiga en, tänker att människor mår dåligt av noll social kontakt.

Jag får ibland också en olustkänsla av att vara ute bland folk, men medan rädsla att göra bort mig också finns där handlar det mest om rädsla för att bli rånad eller nåt sånt. Katastroftänkande. Går i terapi för det hela just nu. Jag handlar aldrig på egen hand och åker varken tåg eller buss själv. Så det är begränsande, den här rädslan.

Jag tänker alltid på vilka sätt jag kan försvara mig när jag går ut. Är paranoid av mig, så jag har alltid en plan. Det är extra viktigt när man har barn, för till skillnad från min jävla häxa till mamma har jag för avsikt att skydda mina barn om något händer.

Sheyen skrev:Jag tänker alltid på vilka sätt jag kan försvara mig när jag går ut. Är paranoid av mig, så jag har alltid en plan. Det är extra viktigt när man har barn, för till skillnad från min jävla häxa till mamma har jag för avsikt att skydda mina barn om något händer.

Brukade försöka slå på värsta serimördarlooken när jag gick förbi ungdomsgäng förut. Tänkte att kollar man ner i backen eller ser skraj ut lär det vara större chans att det blir konfrontationer. Ibland går grupper så dom tar upp hela gångvägen men då ska man bara fortsätta gå rakt fram med hård blick, inte vika av och visa svaghet. Cyklar mest nuförtiden så möter inte så många gäng.

Mammaspojke skrev:

Sheyen skrev:Jag tänker alltid på vilka sätt jag kan försvara mig när jag går ut. Är paranoid av mig, så jag har alltid en plan. Det är extra viktigt när man har barn, för till skillnad från min jävla häxa till mamma har jag för avsikt att skydda mina barn om något händer.

Brukade försöka slå på värsta serimördarlooken när jag gick förbi ungdomsgäng förut. Tänkte att kollar man ner i backen eller ser skraj ut lär det vara större chans att det blir konfrontationer. Ibland går grupper så dom tar upp hela gångvägen men då ska man bara fortsätta gå rakt fram med hård blick, inte vika av och visa svaghet. Cyklar mest nuförtiden så möter inte så många gäng.

Det är helt rätt. Och märker man att någon börjar stirra (= initierar potentiell konflikt) möter man den genast, för att markera att man antar utmaningen.

Det är säkert många som blivit rädda att gå ut under ”Corona-krisen”.