Jag klarar av formella sammanhang rätt så bra, men att socialisera för socialiserandets skull är helt omöjligt för mig. Delvis för att jag helt saknar intresse därav, men även för att jag inte förstår mig på kallprat.
Att diskutera gemensamma intressen går givetvis hur bra som helst, för då fokuserar man på sakfrågan och inte på sagda och osagda socialiseringsregler.

Jag har även talsvårigheter eftersom jag inte kan tänka och tala samtidigt, utan då blir det att jag stakar mig fram, gör feluttal, använder fel ordföljd osv. Att uttrycka mig i skrift går däremot hur lätt som helst, även om det sker i realtid. Hursomhelst gör talsvårigheterna också att jag tvekar inför att hålla längre konversationer med framförallt främlingar. Tycker det är småkomiskt att jag har så svårt för det talande språket, när det skrivna är en av mina största styrkor och till och med varit min karriär tidigare i livet.

Jossie94 skrev:Jag tror den beskrivningen är rätt bra, alltså jag kan säga saker på fel sätt eller så att någon annan tycker det åter konstigt, för jag har svårt att formulera mig. Men som du säger, att om man läser det jag skriver och tar det som det låter/bokstavligt, så är det så jag menar. När folk då läser mellan raderna eller får för sig andra saker så blir det ju som det blir, det är då bättre att fråga hur jag menar, än att bara anta. Men det där är jag ju dålig på också att komma ihåg.

Du har rätt så grav autism då? Nu påstår jag inte att du har långfungerande autism då man har ett IQ under 70 för det förstår jag ju att du inte har. Utan bara undrar om du har grav autism som i stora svårigheter.

Jag skulle inte säga att jag har en grav diagnos. Skulle snarare säga att jag inte har en diagnos som märks eller det är ju inte så att man bara hon där har en diagnos. Utan min diagnos märks väl mer om man umgås med mig/lär känna mig men sedan finns det ju de personer som aldrig har tänkt på om jag har en diagnos eller inte. Så det har vart olika syner från personer. De va ju bland annat några tjejer i gymnasiet som märkte att jag var annorlunda förmodligen socialt men det jag fick höra var att de gick till läraren om detta. De hade bland annat adhd och fick för sig att vara väldigt mammiga och ha mamma rollen och jag va ju väldigt osäker på den här tiden.

Så jag gick ju runt och trodde att jag var normal och allt var frid och fröjd tills de här tjejerna typ löste hela alltet, de var ungefär på den nivån. Ingen annan hade ju brytt sig om min diagnos innan eftersom de inte ens visste om den, jag visste ju knappt om den. Jag har en kompis som inte ens har tänkt på min diagnos. Jag skulle tex säga att många normal personer har diagnoser för att jag ser typiska diagnos egenskaper hos dem men vad jag vet så är det inte så många som har brytt sig eller bryr sig om de personerna har adhd eller inte. Det blir mer vanligt och accepterat. På något sätt så blev det inte det i mitt fall för då blev de mer oj shit, vi måste prata med läraren om detta, shit hon har en diagnos” så de blev värsta grejen. Var diagnoser ens så nytt 2011-2012?

Dessa personer hade ju själva diagnoser bland annat adhd och det märktes på långa vägar (jag brydde ju mig inte så mycket om diagnoser, var inte så insatt) men jämförde man deras beteenden så var de här personerna typ överallt och jag var mer neutral. Hade dem adhd så hade jag add som en jämförelse. Har dock inte add men dem märktes betydligt mer.

Grönt Äpple skrev:Jag klarar av formella sammanhang rätt så bra, men att socialisera för socialiserandets skull är helt omöjligt för mig. Delvis för att jag helt saknar intresse därav, men även för att jag inte förstår mig på kallprat.
Att diskutera gemensamma intressen går givetvis hur bra som helst, för då fokuserar man på sakfrågan och inte på sagda och osagda socialiseringsregler.

Jag har även talsvårigheter eftersom jag inte kan tänka och tala samtidigt, utan då blir det att jag stakar mig fram, gör feluttal, använder fel ordföljd osv. Att uttrycka mig i skrift går däremot hur lätt som helst, även om det sker i realtid. Hursomhelst gör talsvårigheterna också att jag tvekar inför att hålla längre konversationer med framförallt främlingar. Tycker det är småkomiskt att jag har så svårt för det talande språket, när det skrivna är en av mina största styrkor och till och med varit min karriär tidigare i livet.

ja att du har autismsspektrum på en viss område. Socialt samspel och begränsat intresse

Jag känner igen mig i Grönt Äpples beskrivning.

ehmd93 skrev:ja att du har autismsspektrum på en viss område. Socialt samspel och begränsat intresse

Autismspektrum på ett visst område? Det lät lite märkligt det där. Sen är väl dessutom svårigheter/ointresse för socialt samspel tillsammans med begränsade intressen det som vanligtvis utmärker en person med asperger?

det enda jag är riktigt snabb på är att haspla ur mig nån opassande eller (fel)kommentar hoppsan tänker jag när allt bara stoppar och folk ser ut som om dom har kolik eller ser ut som om dom svalt grannens cykel.förr roade jag mig och va så fräck i käften och frågade dom sa jag som det va.Så fråga inte om du inte vill veta svaret.jag har i 98% inget utbyte av sk skvaller vill inte veta vad P sa till 0 och bla bla bla då brukar jag bara gå.är det fler som inga kompisar har och inte kan skaffa några.jag är så uppriktig så jag är obekväm eller så annorlunda och svårbegriplig vet inte bara förvirrad.jag har så svårt att lyda eller samarbeta även om det går åt pipan eller folk blir arga kan inte bara lyda är det vanligt?

Frimodig skrev:Jag har alltid funnit riktiga knäppjökar rätt intressanta.

hello anita här .en knäppjök i sina bästa dar.Som behärskar konsten att göra dåligt intryck till 100% i alla lägen.och att få en komversation att ta och vända i en riktning och hastighet som ingen är förberedd på.de är min styrka.min svaghet är precis samma sak som förut va min styrka är också min svaghet.är inte vacker men jag känner mig vacker.når ända ner till marken.

Det är ju många här på forumet som inte gillar kallprat, tydligen är det inget vi svenskar gillar överhuvudtaget.

In many cultures, striking up a conversation with a stranger is the norm, and could even lead to a budding friendship. But not for the Swedes.

Here, small talk is seen as futile, and is referred to as kallprat (“cold talk”) or dödprat (“dead talk”). To avoid ending up in these situations, many Swedes have made an art of avoiding eye contact with strangers and acquaintances they might come across in the street by looking at their phones or staring at shopping windows instead. For Swedes, the purpose of talking is to exchange meaningful information, and engaging in purposeless chit-chat simply isn’t valued.

http://www.bbc.com/travel/story/2020120 ... d%2Feurope

Så med andra ord är det extremt NT att inte gilla kallprat här i Sverige.

kullan skrev:Jag fungerar hyfsat. Kan kallprata om väder och sånt. Blir däremot sjukt trött av att vara social.
Jag gör väl mina övertramp i klaveret som att skratta vid fel tillfälle och sånt där.

Det är sjukt tröttande ja, speciellt när man vet att man på något sätt kommer vara utmärkande jämfört med andra, mest känns det jobbigt.
Eller så är det för mig.
Behöver hemskt mycket vila för att inte falla in i mitt modersmål, tappar jag balansen i vardagen så kommer det märkas mer frekvent.
Stress och vissa andra faktorer har iaf en negativ inverkan på hur huvudet bearbetar information när den ska in och vad som sedan blir resultatet när det ska ut. Fungerande vardag viktig.
Jag kanske har ganska mycket autism eftersom jag också trivs i mitt eget sällskap och kan pula med något i min ensamhet utan att det stör så mycket.
Har inte fantasilöshet på det viset utan kan sysselsätta mig själv.

kiddie skrev:Att jag är socialt avvikande är helt klart. Men kanske att mina ADD-drag litegranna maskerar AS. För jag upplever att även om det sociala inte är helt normalt så funkar det på ngt mystiskt vis.

Undrar ibland om jag är så usel socialt. Boendestödet när de kommer frågar hur det är. Jag kan säga OK, eller om det är ngt typ att jag är supertrött kan jag säga det. Sedan frågar jag "hur är det själv?" och de hajar till. Fast nu har de vant sig. Jag tycker det är ganska självklart att man frågar tillbaka, det är ju inte doktorn man är hos.

Sedan har de dresserat alla brukare till total egocentri. De frågar bara om dem. Har brukaren ett intresse eller ett projekt så frågas det i oändlighet om detta. Jag försöker hela tiden styra samtalet ifrån mig och mitt projekt men de kommer tillbaka hela tiden. Tror inte brukarna på mitt BS hade varit så egocentriska om de inte drillats i att bara tala om sig själva. "Jag, jag, jag, jag, jag." Suck.

Jag vägrar numera att tala för mycket om mig själv. Det börjar gå bättre att lära om dem, de har börjat tala om andra saker om jag hittar något de oxo kan relatera till. Då kan de bli helt normala och tala om det en stund.

Jag vet inte om de är instruerade att bara tala om oss och våra intressen och projekt. Eller varför de uppför sig så skumt. En del av de äldre verkar ha egna problem dock, en har extrema impulsproblem och är shoppingberoende. De yngre verkar oerhört naiva inför världen. T ex valde jag mellan en vanlig kakao och en fairtrade och sa att det var jobbigt för jag har inte mycket pengar MEN det är ju så mycket slaveri och t o m barnslaveri i kakaoindustrin. Helt paff min från henne. "Äääääär det?"

Iallafall har jag inte haft vädertanten på ett tag. Hon talar till 90 % om vädret. Nästan hela jädra tiden.

Och de ska vara socialt begåvade???

Ha ha ha, .
De är väl instruerade att behålla relationen med brukaren så som anställningen säger, extremt andefattiga relationer egentligen, har inte heller lust att prata om mig själv jämt om det är prata man ska.
När får man en paus?
Men de tänker specialintressen och att personen ska föredra sina egna ämnen men det blir förstås fel om personen inte själv har samma intresse utan talar ut i det blå.
Man vill ju kunna ta del av vad som sker inom andras huvuden också annars är man lika ensam i alla fall, om man skulle vilja ha sällskap, jättetråkigt att bara snacka om sig själv om motpartern inte bjuder på sig själv tillbaka.
Det är också jättesvårt för vissa att se andra som individer utan man får trängas med alla staplade i samma sardinburk.
Man får heller inte kommentera nyheter eller liknande för det har de inget att säga om, men så finns en annan annan personlighetstyp som verkligen kan lyfta ens dag.
De lever med glädje och positiv kraft, de har nära till skratt och lagar god mat.

slackern skrev:Det är ju många här på forumet som inte gillar kallprat, tydligen är det inget vi svenskar gillar överhuvudtaget.

In many cultures, striking up a conversation with a stranger is the norm, and could even lead to a budding friendship. But not for the Swedes.

Here, small talk is seen as futile, and is referred to as kallprat (“cold talk”) or dödprat (“dead talk”). To avoid ending up in these situations, many Swedes have made an art of avoiding eye contact with strangers and acquaintances they might come across in the street by looking at their phones or staring at shopping windows instead. For Swedes, the purpose of talking is to exchange meaningful information, and engaging in purposeless chit-chat simply isn’t valued.

http://www.bbc.com/travel/story/2020120 ... d%2Feurope

Så med andra ord är det extremt NT att inte gilla kallprat här i Sverige.

Men svensken är väl bara kallsinnig, (lustigt ord i sammanhanget), när det är onödigt prat i kallt klimat, hamnar vi i Spanien gör ju folk inte annat än babblar med okända t.o.m. när de är nykter. Och sen har jag sett att om ngt händer sker det omvända, har själv sett hur folk kan komma rusande för att ge hjälp om en olycka sker, så det kanske är en myt beroende på väderlek och att vi är bara lite blyga och fortfarande skygg från en forntid då det var glest mellan fäbodvallarna och man gick bara och storögt tittade på grann pigan, den enda kvinnan på 10 mil, men vågade inte gå fram för höet skulle ju räfsas...

Flädersaft, jag skulle säga att jag är mer lik dig gällande de sociala förutom att jag vill umgås med människor och har inga problem när man ses och så. Jag har blivit mer framåt och social genom åren. När jag var yngre så kunde jag tröttna väldigt lätt på kompisar och kunde då gå iväg och sätta mig och läsa. Tyckte så synd om de kompisar som fick uppleva det men förmodligen minns de inte det idag. Jag har heller ingen kontakt med någon utan de är personer jag used to know numera.
Sedan har inte jag fattat vissa som man ska förstå även om det är något man inte varit med om och det är ju för man oftast generaliserar medan jag lär mig att under händelsens gång hur det fungerar och ser hur andra gör men sedan ska jag fatta vid något annat tillfälle hur det fungerar där. Jag drar inte slutsatsen att alla gånger är the same utan jag tänker ju att det beror på vad som händer där och då. Jag har konsekvens tänk men bara när det gäller saker som jag har lärt mig innan och då kan jag dra slutsatsen att det här kan hända.

kiddie skrev:Att jag är socialt avvikande är helt klart. Men kanske att mina ADD-drag litegranna maskerar AS. För jag upplever att även om det sociala inte är helt normalt så funkar det på ngt mystiskt vis.

Undrar ibland om jag är så usel socialt. Boendestödet när de kommer frågar hur det är. Jag kan säga OK, eller om det är ngt typ att jag är supertrött kan jag säga det. Sedan frågar jag "hur är det själv?" och de hajar till. Fast nu har de vant sig. Jag tycker det är ganska självklart att man frågar tillbaka, det är ju inte doktorn man är hos.

Sedan har de dresserat alla brukare till total egocentri. De frågar bara om dem. Har brukaren ett intresse eller ett projekt så frågas det i oändlighet om detta. Jag försöker hela tiden styra samtalet ifrån mig och mitt projekt men de kommer tillbaka hela tiden. Tror inte brukarna på mitt BS hade varit så egocentriska om de inte drillats i att bara tala om sig själva. "Jag, jag, jag, jag, jag." Suck.

Jag vägrar numera att tala för mycket om mig själv. Det börjar gå bättre att lära om dem, de har börjat tala om andra saker om jag hittar något de oxo kan relatera till. Då kan de bli helt normala och tala om det en stund.

Jag vet inte om de är instruerade att bara tala om oss och våra intressen och projekt. Eller varför de uppför sig så skumt. En del av de äldre verkar ha egna problem dock, en har extrema impulsproblem och är shoppingberoende. De yngre verkar oerhört naiva inför världen. T ex valde jag mellan en vanlig kakao och en fairtrade och sa att det var jobbigt för jag har inte mycket pengar MEN det är ju så mycket slaveri och t o m barnslaveri i kakaoindustrin. Helt paff min från henne. "Äääääär det?"

Nu vet jag inte med boendestöd men allmänt, om man jobbar med att stötta andra människor t.ex. som personlig assistent förväntas man inte prata för mycket om sig själv. Om man har egna problem ska man knipa käft om dem. Det har hänt att personliga assistenter gått på om sina egna problem så brukaren känt sig rent invaderad. Det är inte meningen.

Sen är det ju inte säkert att man som personal vill berätta så mycket om sig själv, heller. Det är inte privatumgänge där man går när man känner för. Ytligare är enklare.

Boendestöd låter som en ganska svår roll. Nu har jag aldrig haft nåt sånt och inte träffat någon som jobbat som boendestöd heller, så ni får rätta mig om jag har fel. Men det låter som att man helst ska kunna pendla mellan att vara typ kompis och lite halvt kurator, eller kanske snarare lägga sig var som helst på skalan mellan de två, det personligt allmänt mänskliga och professionellt utifrån-perspektiv. Var den optimala balansen ligger är förmodligen helt olika mellan olika brukare.

Men ja, personal råkar ibland träna personer som de på olika sätt ska hjälpa till total egocentri. Alltså ibland är man ju i behov av det. Om man är i total kris, då behöver man få prata mest bara om sig själv och sitt. Men när det inte är så ... ja. Det är en av fördelarna med gruppboenden för exv. hjärnskadade. Att de tvingas umgås med andra än de som finns där för deras behov.

kiddie skrev:Iallafall har jag inte haft vädertanten på ett tag. Hon talar till 90 % om vädret. Nästan hela jädra tiden.

Och de ska vara socialt begåvade???

He he. En gång i tonåren var jag hastigt inlagd på psykklinik, nåt slags ungdomsavdelning eftersom jag var under 18. Måltiderna var pest. Personalen pratade oavbrutet om hur god maten var. Varje måltid. Det var normal storköksmat, jag är inte kräsen och tyckte väl den var okej, men fattade verkligen inte varför de höll på så. Kanske någon av dem inte klarade tystnad, och därför slog hål på dem med någon kommentar om hur god såsen var.

AnnaSue skrev:Jag undrar hur ni andra aspergare fungerar socialt.
Hur bra eller dåliga är ni på att läsa av andra människor? ( Typ ifall de är ledsna eller glada eller irriterade=
Hur bra eller dåliga är ni på att förstå andra människor om de mår dåligt eller är glada? Att sätta sig in i andra människors situationer?

Och hur bra är ni på att mentalisera. Med andra ord sätta sig in i att nån annan känner och tänker annorlunda än du själv?

Jag läser av människor för mkt och tolkar inte för mycket istället för för litet. Minsta lilla förändring i tonfallet, minsta annorlunda uttryck i ansiktet.
Vad jag förstått så brukar man som aspie ha svårt för sånt. Är det så verkligen. Har ni svårt för det? Jag tänker för att jag detaljfokuserar ju där och det är ju ett aspergerdrag. Att jag överfokuserar på tonfallet el minen och inte ser hela sammanhanget och kan förstå att personen kanske bara ser så ut för den är trött el tankspridd. Jag har också svårt att förstå att om nån är irriterad så behöver det inte vara på mig. Utan ha andra orsaker.

Jag är väldigt bra på att förstå andra och känna medlidande om jag kan relatera på något sätt. Men om personen tänker och tycker helt annorlunda om vad jag tycker så har jag väldigt svårt att förstå det och t.om acceptera det. T.ex när det gäller politik.

Det är ju inte så väldigt lätt att veta, om man är bra på det eller ej. De gånger när man helt misslyckas med att ha en susning om var andra står, är man ju inte medveten om det. Jag skulle säga att jag nog var ganska dålig på det som ung, men har lärt mig.

När jag först fick förslaget att jag kanske var lite åt autism-hållet avvisade jag det bestämt just på grund av det där med att leva sig in i andras känslor. Jag har jobbat ganska mycket med gamla och tyckte "det där använder jag ju i jobbet, hela tiden". Men jag har nog kompenserat med att verkligen anstränga mig för att snappa var andra står, och ägnat det mycket energi. En gång när jag var lite över 20 gick jag ett tag hos en psykolog. ASD fanns alls inte på tapeten då, så hon analyserade mig som om jag varit NT och då tyckte hon att jag hade alldeles för många känselspröt utåt, för att snappa andra människors känslor, på bekostnad av mig själv och mina egna känslor. Hon hade nog rätt men ändå fel, s.a.s. Det var nog mitt sätt att kompensera och lära mig, som hon noterade och tolkade som lätt onormalt, ledande fel. Fast jag behövde det.

Hej, jag fungerar nog bra socialt. Det enda jag vet är att jag blir trött efter en tid med flera människor, intrycken blir överväldigande då typ.


Pratar på om mina intressen om musik och sång som mest, men...är oxå lyhörd för att lära mig nytt, och höra vad andra har att säga, ibland.

Jag har social fobi också, rent utav rädd i många sociala situationer. Tror jag kommer bli dömd och hatad, oroad att förolämpa den andra personen. Så jag kan tolka tror jag men drar det till det extrema, så tolkningen kanske blir värdelös. Sen kan jag missförstå saker, inte för att jag tar det bokstavligt men för att jag tänker annorlunda, prioriterar andra aspekter. Så får fråga hur dem menar så jag inte blir helt fel ute.

en tegelsten är ett under av sociala skils jämfört med mig, ger mig apångest...[apa som kräks smajly]

Tycker det är lättare att hitta sexpartner än vänner.

Jag tycker det tar energi att läsa av folk, jag är medveten om att det finns många bitar med att lyckas delta socialt. Jag tar som exempel på arbetsplatser för det är där man är tvungen att delta till någon nivå, det gör det ju extra jobbigt på grund av ångest och att man kan förlora sin inkomst om man misslyckas. Mycket press med andra ord och jag vet att jag inte alltid lyckas så bra och att min tillbakadragenhet lett till många missförstånd.
Vissa dagar är man helt pannkaka och orkar knappt sitta i samma rum som folk.
Det är verkligen ingen lek-

Jag gillar att prata men bara i korta stunder, hatar dock att lyssna för då tappar jag fokus inom sekunder om det inte sägs korrekt och logiskt. NT har en ovana att prata i motsatta termer, så man får tänka som fan för att förstå vad dom menar exakt. Har jag väl än längre pratstund är jag oftast helt bränd efter, och det sitter minst resten av dygnet. Jag håller mig mest för mig själv och är knäpptyst för det mesta. Detta gäller volymer i allmänhet, är ganska ljudkänslig. Jag har inte så mkt energi, så gör allting väldigt lugnt och sparsamt.

Kan läsa av folk bra, men det kostar extrema mängder energi! Om hur folk mår bryr jag mig aldrig, saknar mer lr empati på ett iaf för mig komiskt sätt. Tycker ju synd om barn och djur tex, bara inte pantade vuxna Kan inte på något sätt alls känna av hur andra mår eller sätta mig in i deras situation öht. Har bokstavligen haft folk (minst en) som dör i armarna på mig utan att jag bryr mig alls, och utan att det påverkar resten av min dag ens.

Sen har vi ju biten med intryck, som hög-aspie så suger man ju åt sig intryck i miljarder varje dag vilket är brutalt utmattande. Många dagar i veckan om jag kan sitter jag gärna helt själv helt ostörd med låg på volym på vad jag än gör. Och under inga omständigheter stressar jag någonsin med något.

Har ingen direkt social fobi, bara Hatar att kommunicera med ljud.

Jag är väldigt social och extrovert och trivs inte alls själv utan mår bra när jag umgås med kompisar i olika sociala sammanhang och älskar att umgås med folk.

Jag kan dock ha problem med att jag bryter sociala tabu utan att veta om det, tex så kan jag dra ett skämt om invandrare i ett rum där 2/3 av personerna är invandrare eller så kan jag säga plumpa saker till personer . Jag har även i det förflutna tagit mig för stora friheter inom vänskap tex om jag var hemma hos en kompis och blev törstig så kunde jag bara gå in i kylen och ta ett glas cola utan att fråga för i mitt logiska tänkande så är det sånt man delar på som kompisar och jag skulle inte brytt mig om min kompis gjorde så hemma hos mig. Jag har också fått lära mig att jag tidigare var för kort i min kommunikation tex så kunde jag ringa en kompis och fråga att kan du köra till affären så får du 50 kr när kompisen ville börja prata om väder och vind så kunde jag försöka styra tillbaka samtalet till att bli körd till affären för det var vad som var viktigt för mig och därför jag ringde och inte för att prata om veckan eller vädret eller nått annat ointressant. Jag fick lära mig att det är oartigt och att man måste smöra och fjäska och kallprata en stund innan man frågor folk om hjälp.

Min sociala funktion är som att köra bil med manuell växellåda. I den mån jag som vuxen med allt vad det innebär av jobb och relationer behöver socialisera, gör jag det på ett förhållandevis obehindrat sätt. Visserligen gör jag säkert många sociala övertramp, men det är inget jag hänger upp mig på, eller ens reflekterar över. Ser jag ingen anledning att vara social, ignorerar jag situationen helt. Det leder till att jag är förhållandevis socialt inaktiv, och ganska nöjd med det. Att träffas, prata, ringa, svara på mejl, o.s.v. tar ju en fruktansvärt stor del av ens tid om man inte är uppmärksam, tid som man kan ägna åt roligare saker.

Med det sagt sätter jag alltid de par-tre människorna som betyder något i mitt liv i främsta rummet. De är ju inte som jag, så man får respektera att det är viktigt för dem att dela tid och sällskap.