Tackar för uppföljning Kaholokatt .

Nej det verkar inte bättre än att barnen föll offer för människohandel, eller att fadern själv iscensatte detta för att betala en skuld.
De som råkar ut för dessa saker är ofta själv inblandade.

Det är dessutom extremt svårt att förstöra ben, det måste ske i ett slutet kärl med exakt syresättning och eventuellt behandlas med syror.
Emaljen på tänder än mer svårt att förstöra.
Det är ju ganska självklart att personerna förts bort från platsen om de inte ligger nergrävda i närheten då.

Ibland kan jag vilja tro på övernaturliga saker, fast jag vet att det är nonsens, men när jag inte mår bra tycker jag att saker utanför min och andras kontroll händer ibland.
Kan hända att jag behövt se efter andra saker än vad jag brukat men jag tycker ändå det är fantastiskt att det börjat växa svampar, som normalt sett oftast väljer att hålla sig i skogen börjat dyka upp så nära där jag bor.
Det finns såklart träd.
Har aldrig sett dem där förut, har ej heller aldrig sett många fåglar som börjat dyka upp här, inte heller vissa växter.
Nattskatta växte här i somras vilket är en medelhavsväxt, tillhör potatissläktet, anses vara viktigt för att häxorna ska kunna ta sig till blåkulla och andra övernaturliga saker.
Allt detta kan såklart ha med klimatet att göra vilket är mer troligt än att överjordiska makter skulle hemsöka mig.
Men jag åt av misstag ett av bären.

sussi83 skrev:Nattskatta växte här i somras vilket är en medelhavsväxt, tillhör potatissläktet, anses vara viktigt för att häxorna ska kunna ta sig till blåkulla och andra övernaturliga saker.
Allt detta kan såklart ha med klimatet att göra vilket är mer troligt än att överjordiska makter skulle hemsöka mig.

Eller så kanske Svartepetter börjar tycka att det är dags att du ska börja gå på hans sabbater och börja med häxbrygder?

Nu tror inte jag heller att du är en häxa eller ond eller något annat negativt dessutom tror jag inte heller på övernaturliga saker utan tror på din teori om klimatet.

slackern skrev:

sussi83 skrev:Nattskatta växte här i somras vilket är en medelhavsväxt, tillhör potatissläktet, anses vara viktigt för att häxorna ska kunna ta sig till blåkulla och andra övernaturliga saker.
Allt detta kan såklart ha med klimatet att göra vilket är mer troligt än att överjordiska makter skulle hemsöka mig.

Eller så kanske Svartepetter börjar tycka att det är dags att du ska börja gå på hans sabbater och börja med häxbrygder?

Nu tror inte jag heller att du är en häxa eller ond eller något annat negativt dessutom tror jag inte heller på övernaturliga saker utan tror på din teori om klimatet.

Japp får ha fest med satan här på tomten.

sussi83 skrev:

slackern skrev:

sussi83 skrev:Nattskatta växte här i somras vilket är en medelhavsväxt, tillhör potatissläktet, anses vara viktigt för att häxorna ska kunna ta sig till blåkulla och andra övernaturliga saker.
Allt detta kan såklart ha med klimatet att göra vilket är mer troligt än att överjordiska makter skulle hemsöka mig.

Eller så kanske Svartepetter börjar tycka att det är dags att du ska börja gå på hans sabbater och börja med häxbrygder?

Nu tror inte jag heller att du är en häxa eller ond eller något annat negativt dessutom tror jag inte heller på övernaturliga saker utan tror på din teori om klimatet.

Japp får ha fest med satan här på tomten.

Ohh låter som en rätt spännande tillställning.

De försvunna syskonen Beaumont
Del I

Familjen Beaumont bodde i Somerton Park, Adelaide, en vacker förort vid havet i South Australia. Jim, som var taxichaufför, var gift med Nancy och tillsammans hade tre barn: Jane, 9, Anna, 7 och Grant, 4. De bodde nära Glenelg Beach, ett populärt tillhåll under sommarmånaderna. Den 26 januari 1966 hade barnen bestämt sig för att åka dit över dagen. Deras mor gick med på det, eftersom de hade gjort det flera gånger tidigare, och sade till Jane att hon fick ansvaret över de två yngre syskonen. De fick pengar till bussresan, samt lunchmat. Deras mor sade åt dem att ta bussen hem vid 12 på dagen.
Men 12-bussen kom och gick utan att barnen Beaumont dök upp.
När klockan hade passerat 14:00 och barnen fortfarande inte hade kommit hem, blev Nancy orolig. Runt 15:00 återvände Jim från arbetet, och när han fick veta att barnen var borta, körde han genast till stranden för att leta efter dem.
Tråkigt nog hittade han ingenting, så han åkte tillbaka för att hämta Nancy, och tillsammans åkte de runt i förorten och hem till goda vänner. När inte heller detta ledde någon vart, åkte de till den lokala polisstationen för att efterlysa barnen.

Polisen ordnade genast en sökinsats där man kammade av hela stranden och de omgivande kvarteren. Jim och Nancy bad för att barnen helt enkelt hade vandrat för långt bort och gått vilse; men det var fullt möjligt att något riktigt otäckt hade hänt.
Polisen började söka av flygplatser, järnvägar och mellanstatliga vägar, eftersom det kunde handla om kidnappning eller trafficking. Nyheten om försvinnandet spreds snart över hela Australien.
Efter att en kvinna sade sig ha sett och pratat med barnen nära en marina i trakten, lät polisen tömma den, men hittade ingenting. Av de 17 föremål som syskonen hade med sig dagen då de försvann, lyckades polisen inte hitta ett enda, trots ingående undersökningar. Den totala bristen på spår antydde det värsta: att någon hade rövat bort syskonen Beaumont.

Utredarna intervjuade många lokalinvånare i jakten på ledtrådar till vad som kunde ha hänt med syskonen Beaumont. Speciellt en kvinnas historia väckte deras uppmärksamhet och kom att bli deras främsta ledtråd. Hon berättade för polisen att hon hade sett barnen leka på gräsmattan nära stranden runt 11:00. Hon lade märke till att en man, troligen i 30-årsåldern, först iakttog dem på avstånd och sedan, märkligt nog, bestämde sig för att delta i leken. Kvinnan tyckte att det verkade som om den lilla gruppen hade roligt och antog att de kanske kände varandra. Hon beskrev honom som en lång, blond man, runt 180 cm lång, smal och solbränd. Han hade på sig en blå baddräkt i Speedo-modell och bar med sig en blå handduk. Kvinnan nämnde att hon såg honom vara tillsammans med barnen och t.o.m. hjälpte en av flickorna att klä sig. Han gick för att byta om medan barnen väntade på honom på stranden, och sedan gick de iväg tillsammans.

Två andra kvinnor rapporterade att de hade sett barnen runt middagstid tillsammans med en man som matchade den första kvinnans beskrivning. Ingen av dem hade tyckt att barnen verkade rädda eller uppförde sig märkligt. Polisens teori var att mannen hade träffat familjen Beaumont tidigare och att de var bekanta med varandra.

Polisen pratade också med en bagerianställd i trakten. Hon kände barnen, eftersom de hade besökt bageriet många gånger tidigare. Hon sade att trion, under dagen då de försvann, hade kommit till bageriet och köpt en köttfärspaj och några andra bakverk. Det första hon tyckte var lite märkligt var att de aldrig hade köpt köttfärspaj förut, och när hon frågade om saken, svarade de, "det är en paj till mannen." Det andra hon lade märke till var att de betalade med en sedel. Deras mor brukade bara ge dem småmynt. Denna transaktion fick utredarna att tro att barnen hade fått pengar av mannen som tydligen var med dem.

Ungefär nio månader efter det mystiska försvinnandet, sade en kvinna till polisen att hon samma natt som barnen försvann hade sett två flickor och en pojke i sällskap med en man gå in i ett ödehus i området. Hon tillade att hon senare såg pojken gå ut ensam, men att mannen hann ifatt honom och tog med honom in igen. Nästa morgon var de inte kvar och hon hade inte sett till dem igen. Det är oklart varför hon väntade så länge med att rapportera denna incident. Eftersom det redan hade gått så lång tid, brydde sig polisen aldrig om att genomsöka huset.

Jag känner mest vad är det med just kryssningsfartyg ? Jag menar bara att jag ser att det har hänt mycket på just kryssningsfartyg.

Barnen Beaumont
Del II


Paret Beaumont var desperata att hitta sina barn och med hjälp av en förmögen vän betalade de för att en berömd nederländsk clairvoyant, Gerard Croiset, skulle komma till Australien och hjälpa till i sökandet. Croiset sade sig vara säker på att barnens kroppar låg begravda i en lagerbyggnad i området. Ägarna till byggnaden gick så småningom med på att låta gräva upp platsen. Man fann ingenting och inget av Croisets försök att hitta några ledtrådar ledde någonvart.

Myndigheterna samlade ihop ganska många misstänkta baserat på vittnesutsagor, främst folk som redan var anhållna eller dömda i andra fall av mord eller kidnappning, men ingen blev någonsin officiellt anhållen i fallet.

Harry Phipps var en företagare från trakten och bodde i ett hus bara några meter från stranden. Han blev misstänkt 2013 efter att hans son, som var 15 vid tiden för barnens försvinnande, sade sig ha sett trion på familjens tomt samma dag som de försvann. Phipps matchade t.o.m. beskrivningen av mannen som man senast hade sett med syskonen. Det var emellertid inte mycket annat som band honom till fallet.
Två arbetare framträdde också och sade att de bara några dagar efter försvinnandet hade fått betalt för att gräva ett stort hål i marken vid Phipps fabrik. Utredare sökte igenom fabriksområdet vid två tillfällen, t.o.m. med grävmaskin och kraftig radar, men man fann ingenting.

Bevan Spencer von Einem satt redan inne på livstid för mordet på en 15-åring när polisen 1984 började misstänka att han kunde vara inblandad i barnen Beaumonts försvinnande. Polisen fick veta att von Einem hade skrutit för andra interner om att han hade rövat bort tre barn från en strand några år tidigare. Einem sade sig ha tagit hem dem och "utfört experiment på dem." Ett av dem hade emellertid dött under operationen, så han bestämde sig för att ha ihjäl allihop. Han sade sig ha dumpat kropparna någonstans söder om Adelaide.
Trots denna officiella bekännelse, hade man aldrig tillräckligt med bevis för att anhålla honom, men han är än i dag en potentiell misstänkt.

Arthur Stanley Brown var redan anhållen för mordet på två systrar 1970, men dömdes aldrig för mordet, då han inte ansågs kunna klara av rättegången, eftersom han hade diagnostiserats med Alzheimer.

Barnen Beaumonts försvinnande uppmärksammades i hela landet. Genom åren fick Jim och Nancy regelbundet handskas med personer som tog kontakt angående fallet.
Två år efter incidenten, fick de tre bisarra brev. Två av dem sades vara skrivna av äldsta dottern Jane. I breven stod det att de hade blivit bortrövade av en man på stranden, men att de nu levde lyckliga med honom.
Det tredje brevet tycktes vara skrivet av kidnapparen, som hävdade att de tre barnen Beaumont fanns hos honom, men att han var villig att lämna tillbaka dem om Jim och Nancy kom överens om en passande mötesplats.
Jim och Nancy gick med på detta i förhoppning om att de kanske skulle kunna hitta sina barn. En civilklädd detektiv följde med dem, men när de kom fram till den bestämda platsen, fanns ingen annan där. Senare kom ett brev där mannen skrev att han hade bestämt sig för att behålla barnen, då han kände sig förrådd av det faktum att de hade med sig en detektiv.
Till en början trodde polisen att breven var äkta, men 25 år senare kunde man, med hjälp av modern brottsundersökningsteknik, bevisa att alla breven var ett grymt skämt iscensatt av en person som vid tillfället var tonåring. Personen i fråga anhölls aldrig, eftersom det hade gått så lång tid.

Nancy och Jim gav aldrig upp hoppet om att hitta sina barn. De fortsatte att hjälpa till med utredningen under många år. De bestämde sig för att stanna kvar i huset i Somerton Park, i hopp om att barnen kanske skulle komma tillbaka en dag, men så småningom, efter många år av lidande, separerade de och lämnade huset. Tragiskt nog dog modern Nancy 2019 utan att någonsin få reda på vad som hänt hennes barn.

Översatt från Historic Mysteries. Original av Joe Turner.

Jossie94 skrev:Jag känner mest vad är det med just kryssningsfartyg ? Jag menar bara att jag ser att det har hänt mycket på just kryssningsfartyg.

Lättare att ha ihjäl folk som sedan försvinner.

sussi83 skrev:

Jossie94 skrev:Jag känner mest vad är det med just kryssningsfartyg ? Jag menar bara att jag ser att det har hänt mycket på just kryssningsfartyg.

Lättare att ha ihjäl folk som sedan försvinner.

Absolut är det så, havsströmmar kan ju föra dom vart som helst mer eller mindre och det är ett rätt stort område att söka av och efter att kroppen har ruttnat sönder och gaserna inte längre gör att kroppen flyter omkring lär det ju vara rätt så svårt att hitta.

Jo om man inte blir köttfärs av motorerna eller bunden vid något tungt.

Hemmafrun som försvann

Dorothy Forstein försvann från sitt hem i Philadelphia 1949. Hon hade i nio år varit gift med sin ungdomskärlek, Jules Forstein, som var kontorist vid Philadelphias stadsråd vid tiden för giftermålet. Dorothy var en lycklig, utåtriktad ung kvinna och blev en kärleksfull mor åt två barn, Marcy, som var spädbarn, och Merna, tio år, som var Jules barn från hans första äktenskap. Hans hustru hade dött i barnsäng långt innan han och Dorothy hade återförenats. Deras äktenskap var lyckligt och Forsteins karriär blomstrade när han utsågs till rådman 1943. En kort tid senare föddes ett tredje barn, Edward.

Familjen Forsteins idylliska liv slogs i spillror den 25 januari 1945. Dorothy lämnade barnen hos grannarna och gav sig av för att handla. Hon skall ha skämtat med den lokale slaktaren och pratat glatt med vänner medan hon utförde sina ärenden. Senare såg hennes granne henne återvända hem och tror att någon var med henne, eller gick bakom henne, när hon tog sig fram genom kvällsskuggorna till ytterdörren. Det höll på att mörkna och grannen, Maria Townley, erkände att hon inte tittade så noga på mannen som befann sig bakom Dorothy. Det var ett tryggt område och hon kunde inte tänka sig att Dorothy var i fara.

Precis när Dorothy gick in i sitt trevåningars tegelhus, hoppade främlingen - eller vem det nu var som Mrs. Townley hade sett - ut ur mörkret mot henne. Han började slå henne med knytnävarna och med någon sorts trubbigt föremål. Dorothy föll ihop på marken och blev slagen medvetslös. När hon ramlade in i huset, slog hennes arm ned telefonen i hallen. På den här tiden fanns det alltid en telefonist i andra änden, och hon hörde oväsendet och kontaktade snabbt polisen. Angriparen flydde när han hörde sirenerna närma sig.

Polisen anlände bara en liten stund senare och hittade en blåslagen Dorothy på golvet i hallen. Hennes käge var bruten, näsan krossad, axeln ur led och hon hade dessutom hjärnskakning, Hon togs i ilfart till sjukhuset, och när hon vaknade kunde hon bara vagt förklara att "någon hoppade på mig. Jag såg inte vem det var. Han bara slog och slog mig."

Utredarna kom fram till att attacken hade varit ett mordförsök och Captain James A. Kelly vid Philadelphia Homicide Division började försöka pussla ihop vad som hade hänt. Han kom fram till att det bara kunde ha varit någon som försökte döda Dorothy, eftersom inga pengar, smycken eller något annat hade tagits från familjen Forsteins hus. Jules Forstein blev själv förhörd, men han hade ett vattentätt alibi och barnen var för unga för att vara inblandade. Fallet komplicerades av det faktum att Dorothy inte hade några kända fiender, utan faktiskt var en av de mest omtyckta invånarna i området. Den mest gängse teorin bland polisen var att gärningsmannen kunde ha varit någon som stått inför rätta inför Forstein och som hade angripit Dorothy som hämnd. Varje möjlig ledtråd undersöktes, men ingen arresterades någonsin.

Dorothy återhämtade sig från sina skador, men var så skakad av incidenten att hon aldrig blev sig lik igen. Hennes glada och sorgfria personlighet var försvunnen och ersatt av en ångestfylld kvinna som var nervös och upprörd, som hoppade till av minsta ljud i huset och som hela tiden kontrollerade att dörrar och fönster var låsta. Hon var säker på att någon skulle angripa henne - men vem?

Jules Forstein var helt perplex. Han var säker på att ingen han hade kommit i kontakt med som rådman skulle känna så mycket hat mot honom att vederbörande skulle vilja skada hans hustru eller familj, men ändå kunde han inte förklara Dorothys attack. Han lämnade sällan sin hustru eller sina barn ensamma, men kvällen den 18 oktober 1949 planerade han att närvara vid en politisk bankett. När han lämnade kontoret, ringde han sin hustru för att se till att allt var bra och förklarade att han inte tänkte stanna borta så länge.
Dorothy svarade att allt var bra hemma och skämtade lite med honom - det verkade äntligen som om hon började bli sitt gamla jag igen. "Se till att sakna mig!" skall hon ha sagt alldeles innan hon lade på. Tragiskt nog blev hennes ord profetiska...

Runt 23:30 kom Forstein hem och möttes av sina två yngsta barn, Edward och Marcy, som var helt förtvivlade. De satt och klamrade sig fast vid varandra på golvet, gråtande och skrikande. Deras storasyster Merna sov över hos ern kompis, men Dorothy var försvunnen. Forstein upptäckte snart att barnen grät för att deras mor var borta!
Forstein blev förvånad över att hon hade lämnat barnen hemma ensamma, men antog att Dorothy besökte några vänner eller grannar. Han ringde runt i flera timmar, men ingen hade sett henne. Till slut ringde han Captain Kelly igen och kriminalaren fick snart sina mannar att leta på sjukhus, bårhus och hotell i hela Philadelphia. De arbetade frenetiskt, men kunde inte hitta några ledtrådar. Kelly knackade dörr i kvarteret, men ingen hade sett något konstigt. Var hon än var, hade Dorothy lämnat kvar sin handväska, pengar och nycklar. Hemmets ytterdörr hade varit låst.

Den enda ledtråden kom från nioåriga Marcy Forstein, men hennes historia lät så osannolik att poliserna först avfärdade den som ett skrämt barns överaktiva fantasi. Hon berättade för Captain Kelly att hon hade vaknat och lämnat sitt rum, varpå hon hade sett en man komma upp för trappan. Han gick in i hennes mors rum. Dörren öppnades och Marcy sade att hon hade kunnat se Dorothy ligga med ansiktet nedåt mot mattan. "Hon såg sjuk ut," sade den lilla flickan.
Sedan hade mannen, som bar en brun hatt och en brun jacka med något som stack ut ur fickan, lyft upp hennes mor och slängt henne över axeln. Dorothy hade på sig en röd sidenpyjamas och röda tofflor vid tillfället. Marcy frågade mannen vad han gjorde. Han klappade henne på huvudet och svarade: "Gå och lägg dig igen, lilla vän, din mamma är sjuk, men nu kommer hon att bli bra."
Mannen bar Dorothy ned för trappan och ut genom ytterdörren. Han låste dörren bakom sig och försvann. Marcy väckte sin bror och tillsammans väntade de på sin far, som kom hem ungefär en kvart senare. Den lilla flickan sade till poliserna att hon aldrig hade sett mannen förut och inte hade någon aning om vem han var.

Hur bisarr historien än lät, var det den enda möjliga förklaringen polisen hade till Dorothys försvinnande. Ingenting var i oordning i hemmet. Det fanns inga tecken på strid och inget tydde på att någon annan hade varit där. Det fanns inte ett enda fingeravtryck i huset som inte tillhörde en familjemedlem, och utredarna undrade hur en man kunde ha promenerat ned för gatan med en kvinna i pyjamas över axeln utan att någon skulle ha lagt märke till det. Och hur kom han över huvud taget in i huset? Det verkade omöjligt att flickans historia kunde stämma och ändå måste den göra det. Om ingen helt enkelt hade trollat bort den unga kvinnan, vart hade hon då tagit vägen? Om hon hade gått iväg på egen hand, varför hade hon då inte tagit med sig sin handväska och sina nycklar?

Dorothy Forstein sågs aldrig till igen. Det fanns inga ledtrådar, inga misstänkta och inga förklaringar till vem som kunde ha tagit henne eller varför. Tidningar över hela landet, speciellt i Pennsylvania, skrev om hennes försvinnande och möjliga kidnappning, och sedan, i slutet av oktober, glömdes det hela bort. Dorothy bara försvann - utan ett spår.

https://www.americanhauntingsink.com/th ... -housewife

Puzzle skrev:Olyckan vid Djatlovpasset
(Är lite lat och orkar inte skriva nånting själv utan kopierar från Wikipedia)

Olyckan vid Djatlovpasset var en olycka som resulterade i att nio skidåkare dog under mystiska omständigheter i norra Uralbergen. Olyckan skedde natten den 2 februari 1959 på den östra delen av berget Cholat Siachl (Det döda berget på Mansi-språket). Bergspasset där olyckan skedde, har namngetts Djatlovpasset efter gruppens ledare Igor Djatlov. Trots flertalet utredningar har man inte lyckats fastställa varför de nio skidåkarna övergav sitt läger mitt i natten och frös ihjäl. Inte heller har man lyckats utreda hur de avlidnas märkliga skador uppkommit.

De mystiska omständigheterna kring skidåkarnas död har givit upphov till mycket spekulationer. Utredningen av dödsfallen tyder på att vandrarna rev upp sitt tält inifrån och begav sig iväg halvnakna, barfota under kraftigt snöfall i 30-gradig kyla; medan liken inte visade något tecken på motstånd, så hade ändå ett offer krossad skalle, två hade totalkrossade revben och en kvinna ur teamet saknade sin tunga. Några av offrens kläder innehöll även små halter strålning. En intressant sak är att personerna med krossade revben trots allt inte hade några som helst blåmärken eller yttre skador på kroppen, vilket borde ha uppstått om någon annan människa bragt dem om livet. Utredare från Sovjetunionen beslutade därför att endast "en framtvingad okänd kraft" hade orsakat dödsfallen.

Orsakerna till olyckan är fortfarande okända, men en förklaring skulle kunna vara att gruppen flydde tältet i tron om att en lavin dundrade ner för bergssluttningen de tältade intill. "Lavinen" skulle egentligen ha varit ett lågt flygande jetflygplan. Men trots lavinteorin och många andra spekulationer, är det svårt att förklara de mycket märkliga skadorna på kropparna som inte finner någon förklaring.

Olyckan vid Djatlovpasset (Wikipedia)

Finns en (diskutabel) dokumentär också där dom misstänker Yeti;

https://www.youtube.com/watch?v=3taDQgXT_6o

Kanske inte den mest vetenskapligt gjorda dokumentären men det finns ändå en del intressanta tankar och upptäckter i den så helt klart värt att se om ni frågar mig (om inte annat så för 'skrämselfaktorn' ).

En ny dokumentärfilm och studie om fallet har gjorts.

DN igår skrev:Mysteriet i Djatlovpasset i Uralbergen kan ha fått sin lösning. Men forskarna bakom den konstaterar samtidigt att deras teori bara ger en del av svaret:

– Personligen tror jag inte att det här mysteriet någonsin kommer att lösas helt, säger Johan Gaume i en film som publiceras samtidigt som studien.
---
Tältet som gruppen sovit i hade skurits upp från insidan som om de nio snabbt tvingats ta till flykten.

Efter att ha vandrat på rad ut i mörkret verkar gruppen ha splittrats och ungdomarnas döda kroppar hittades över ett större område och först efter fyra månader hade samtliga nio återfunnits. Några verkar ha dött medan de var i färd med att ta sig tillbaka mot tältet. Två av männen låg avklädda inte långt från en eld de verkade ha gjort upp för att värma sig.

Ungdomarnas tält var nedtryckt av snö men inte så mycket att det kunde förklara de skador som de nio fått.

Spoiler: visa

Nu för forskarna Alexander Puzrin vid Institute for geotechnical engineering i Zürich och Johan Gaume vid Institute for snow and avalanche research i Davos fram en teori som visar hur tältet träffades av en minilavin. Deras arbete publiceras i tidskriften Nature Communications Earth & Environment på torsdagen.

https://www.dn.se/varlden/mysteriet-i-d ... n-losning/

Detta är väl inte samma dokumentär som nämns ovan:

Mysteriet vid Djatlovpasset

1959 hittas nio döda kroppar i Djatlovpasset i Sibirien. Ingen vet vad som har hänt. Nu tror sig en svensk arkeolog ha lösningen på gåtan. Kan svaret hänga ihop med en katastrof som skedde i den svenska fjällvärlden 1978? Vad orsakade egentligen Djatlovexpeditionens undergång? En film av Melker Becker.

https://www.svtplay.se/video/29782402/m ... ?info=visa

Tiden räcker inte till
(översättning av Ten Amazing Slips In Time av Richard Sugg ( ), publicerad på Listverse 26 januari 2021).

Kersey i Suffolk: Ett medeltida besök 1957

En klar, sval söndagsmorgon hösten 1957 vandrade tre unga blivande soldater in i byn Kersey och upptäckte plötsligt att de hade hamnat i det medeltida England. Andrew MacKenzie berättade att en av dem, William Laing, som väl kände till landsbygden, även var säker på att träden och gräset ändrade nyans till vårfärger under tidsförskjutningen. Eftersom de närmade sig Kersey från landsbygden, kunde de tre soldaterna se kyrkan med sitt torn på kullen och höra klockorna ringa. Ungefär 100 meter från kyrkan slutade klockorna plötsligt att ringa och det blev onaturligt tyst, utan minsta fågelsång eller vindfläkt. Husen såg otroligt ålderdomliga ut och där fanns inga människor, inga TV-antenner, telefonledningar eller gatlyktor. I ån simmade vita ankor, men, sade Laing, de var så tysta och stilla att de nästan tycktes konstgjorda.

Genom de små stugornas fönster såg pojkarna inga tecken på liv och rörelse, annat än vad som verkade vara en slaktarbod. Där hängde tre flådda oxkadaver, gröna av mögel och täckta med spindelväv. När de tog sig över en bro över ån, förvandlades soldaternas känsla av 'obehaglig sorgsenhet' till en känsla av ren ondska, som om de omgavs av fientliga åskådare. Efter att de hade befunnit sig i spökbyn i 25 minuter, sprang de därifrån och kunde snart höra kyrkklockorna igen och åter se röken stiga från skorstenar. Moderna bilder av kyrkan visar att man inte kan förlora den ur sikte, vilket kanske kan indikera att soldaterna hade hamnat i en tidsloop före 1000-talet, när kyrkan först byggdes...

En polis i Liverpool

Av någon anledning verkar både Suffolk och Liverpool drabbas ovanligt ofta av tidsförskjutningar. En Carl Grove berättar att en polis vid namn Frank, som vid tillfället inte var i tjänst, planerade att besöka Dillon's bokhandel lördagen den 7 juli 1996 och möta sin fru där. På vägen dit var han nära att bli påkörd av en liten skåpbil av 1950-talstyp med "Caplan's" skrivit på sidan. Chauffören tutade faktiskt på honom vid tillfället. Frank upptäckte att han var på en bilväg, men 1996 var den delen av Bold Street omgjord till gågata.
Dillon's, på andra sidan gatan, hette plötsligt "Cripps", och folk var klädda i 40- och 50-talskläder. Han följde en ung kvinna i moderna kläder in i affären och lade samtidigt märke till att hon hade en handväska av ett modernt märke. Sedan förvandlades butiken tillbaka till Dillon's igen. Kvinnan var också förvirrad och beklagade sig för Frank.

Detta fall är intressant av flera anledningar. Poliser är utbildade att vara observanta och inte försvinna bort i fantasier; det kvinnliga vittnet såg samma sak som Frank; och det skedde ett tydligt möte mellan 1940- eller 50-talsföraren och vår polis. För det fjärde hörde folk av sig, efter att historien hade berättats i ett liveradioprogram, och bekräftade att Dillon's hade hetat Cripps på 50-talet och att det vid den tiden också fanns en lokal firma som hette Caplan's. Detta ledde i sin tur till att många andra hörde av sig och berättade om liknande händelser på Bold Street.

En baseballmatch iakttagen från det förflutna

"I början av 1920-talet," (skriver Janet Bord), "var det en pojke och en flicka - Robbie och Ann - som bodde i Flackton, Arkansas, som promenerade genom den lugna lilla staden en söndageftermiddag när alla var på baseball, och de tog en genväg till baseballplanen, genom en tallskog. Robbie och Ann kom till en bäck som de aldrig hade sett förut, och efter att ha tagit sig över den, hamnade de i ett helt främmande landskap. Den glesa buskvegetationen och de knotiga tallarna var borta, liksom det illaluktande ogräset, de kvittrande sparvarna och de tjattrande blåskrikorna." Precis som soldaterna i berättelsen från 1957, upplevde de en kuslig tystnad. Samtidigt kände de en sorts drömlig tröghet medan de promenerade vidare, hand i hand.

Alla vegetation såg annorlunda ut och ormbunkarna var 'enormt mycket större' än de som barnen brukade se. De nådde en liten höjd och såg 'långt borta i fjärran, bollplanen och våra vänner'. De kunde höra röster från matchen, men dessa lät burkiga och som om de kom från ingenstans. Ann och Robbie såg på matchen tills den tog slut och gick sedan tillbaka över den obekanta bäcken. När de såg sig om 'var drömvärlden försvunnen.'
Lägg märke till att här kunde de som var inte i tidsloopen även se framåt (?) till vad som skulle hända i deras egen tid.

Mer följer, nu ska jag göra mig i ordning för kvällen och sen se Alla mot alla...

Fem förlorade timmar

I sin bok Time Storms berättar författaren Jenny Randle om vad som hände en man vid namn Paul 1973, när han var 21 år. Runt 02:00 körde han hem från en dans och passerade då genom byn Little Houghton i engelska Midlands. Han hade druckit väldigt lite, eftersom vägen hem var lång att köra.
Precis efter att ha passerat kyrkan, förlorade han all tidsuppfattning och märkte plötsligt att han gick till fots i Bromham, många kilometer bort. Hans bil var försvunnen, han var dyngsur (det hade inte regnat) och klockan var 07:00. En vän hjälpte honom senare att hitta sin bil, som stod på en leråker nära Turvey, ungefär 15 minuters färd från Little Houghton. Grinden in till åkern var låst och det fanns inga hjulspår i leran.

Även om Paul helt enkelt drabbades av en blackout eller någon sorts fuguetillstånd (ett förändrat medvetandetillstånd med minnesförlust, ö.a.), så är det desto svårare att förklara bilens placering och att det inte fanns några tecken på någon olyckshändelse. Många liknande versioner av denna upplevelse har reporterats, och en man vid namn Paul Rainbow hade en i Little Houghtson 1988, vilken involverade en motorcykel som plötsligt slutade fungera, en märklig äggformad vit glöd på ett närbeläget fält och den där känslan av total tystnad. Han verkade förlora en och en halv timme på några ögonblick.
Två mycket märkliga berättelser där två personer lyckades färdas framåt i tiden.

Svindlande höjder

Sommaren 1959 (skriver Richard Davis) arbetade den brittiske skådespelaren Alan Helm på en teater i Bradford, inte långt från systrarna Brontës hemby Haworth. Före föreställningarna tyckte Helm om att vandra ut på de hedar som inspirerade Emily Brontë att skriva Svindlande höjder. Han hade tagit denna promenad många gånger under de fyra tidigare år han befunnit sig i området. En dag med vackert väder gick han runt lunchtid upp till den ruin som kallas för Top Withens. Här såg han en man i deerstalker-hatt (en sådan som Sherlock Holmes bär, ö.a.) och med gevär. När mannen försvann, gick Helm mot ruinen för att se vart han hade tagit vägen. Det var då han upptäcke en stor georgiansk bondgård nedanför.
Han sprang ned, knackade på dörren och tittade in genom fönstren, där han såg ett bord dukat för lunch. Han kunde känna lukten av grisar och höra nötkreatur råma. Men när han gick in i ladan, var den tom. Han tittade upp mot Top Withens och upptäckte att den hade försvunnit. Sedan såg han som hastigast mannen i deerstalker igen. Nu var han riktigt rädd och mer eller mindre sprang tillbaka mot Haworth. Under upplevelsen hade Helm tittat på sitt armbandsur och upptäckt att det hade stannat på 13:45. Precis innan ridån gick upp, tittade han igen, och såg att den visade rätt tid (17:45), men han hade inte skruvat upp den.
Om du aldrig har varit vid Top Withens, kolla upp det på en karta: ruinen är det enda man ser på denna väldigt isolerade plats.

Full fart framåt i Chile 1977

Jenny Randles berättar om en väldigt udda militärövning som ägde rum i Chile 24 april 1977. En liten enhet med soldater är ute på övning och slår läger för natten på en platå vid Pampa Lluscuma, 4000 meter över havsnivå. Deras befälhavare är korpral Armando Valdes. Precis före 04:00 ser en soldat vid namn Rosales något underligt. Han ropar på Valdes. Två lila ljus kommer emot dem ned från bergen. Marken under dem har en underlig glöd. Kanske är det en fejkad attack?
Valdes väcker de andra, och vid 04:15 beger han sig av för att undersöka vad som nu är ett enda stort ljussken på bergssidan några hundra meter bort. Soldaterna kryper ihop bakom en mur och täcker honom. Valdes försvinner. Så gör även det lila ljuset strax efteråt. Soldaterna väntar i tystnad. 04:30 dyker Valdes upp - bakom dem. Han mår inte bra och ser ut att gå i sömnen. Sedan kollapsar han på marken.
I gryningen blir det ännu mer underligt. Soldaterna, som hade sett Valdes raka sig kvällen innan, upptäcker att han har så mycket skäggstubb att han inte kan ha rakat sig på flera dagar. De upptäcker också att hans armbandsur har stannat på 04:30. Det kan även visa datum, och det står på 30 april...
Valdes har svår minnesförlust och väldigt dålig koordination, något som folk som upplevt liknande saker också brukar rapportera. De klarar inte ens att öppna en dörr och detta varar i flera dygn.
Jenny Randles lägger till att de CIA-agenter som intervjuade Valdes ansåg att han var övertygande och konsekvent. Det finns teorier om att Valdes mötte ett UFO, vilket väl är en förklaring så god som någon.

Fantomhusen i Rougham, Suffolk

Vi återvänder till England. Andrew MacKenzie berättar om Miss Ruth Wynne, en lärarinna som i oktober 1926 tog en promenad till grannbyn, Brandfield St George, med en kvinnlig elev. Nära Bradfields kyrka, stötte de på ett sort georgianskt gods med höga murar och smidesjärnsgrindar. Byggnaden doldes till största del av höga träd innanför murarna.
De två kvinnorna gjorde inte om promenaden förrän följade vår. Då upptäckte de att det stora, friliggande huset var spårlöst försvunnet. Både lärarinnan och eleven bekräftade vad de sett i rapporter till parlamentsledamot Sir Ernest Bennett.

En varm junidag runt 1912 hjälpte en ung pojke, James Cobbold, slaktaren i Rougham, George Waylett, med leveranser via häst och vagn. När de körde längs Kingshall Street blev luften kall, de hörde ett plötsligt högt "whoosh!" och ponnyn stegrade sig i fasa så att Waylett föll av kärran. I bara några sekunder visade sig ett trevånings georgianskt hus med trädgård och blomstersängar, innan det sveptes in i dimma och allt försvann. Waylett reste sig upp och sade: "Det där jäkla huset! Jag tror det är tredje gången jag ser det."

Spöken i Versailles

Den 10 augusti 1901 besökte två Oxfordlärarinnor, Eleanor Jourdain och Charlotte Anne Moberly, Versailles. Moberly berättade senare hur, när de närmade sig en skog i området, "allt plötsligt såg overkligt ut - träden var platta och livlösa, som om den bara var en kuliss." De passerade en man som både var klädd och uppförde sig som en gentleman från 1700- eller 1800-talet. Han hälsade artigt på dem och försökte förklara att de inte fick besöka just detta område. Han verkade dyka upp fårn ingenstans. Både damerna blev övertygade om att de upplevde nägon sorts spökeri. De fick också reda på att 10 augusti 1792 var den dag då Versailles plundrades under revolutionen.

Jourdain gjorde ytterligare ett besök 2 januari 1902. Precis när hon gick över en bro, upplevde hon samma känsla av tryckande overklighet, och efter att ha sett folk i gammaldags kläder, hörde hon sidenklänningar som prasslade bakom henne. Hon vände sig om, men såg ingen. Några ögonblick senare kände hon hur massor av människor sprang förbi bakom henne, fastän hon fortfarande inte såg någon. Hon hörde någon säga: "Monsieur et Madame" nära hennes öra och även hur en orkester spelade. När hon senare hörde sig för, fick hon reda på att en orkester verkligen hade uppträtt på nyårsdagen, men inte 2 januari.

De dödas arméer

Kvällen den 28 juni 1812, mellan sju och åtta på kvällen, var Anthony Jackson, 45, och Martin Turner, 15, ute på fälten i Haverah Park nära Ripley i Yorkshire. Turner ropade plötligt till Jackson: "Så många djur det är där borta!"
Efter att ha tittat, svarade Jackson: "Gud hjälpe oss! Det är inga djur, det är män!"
På toppen av en kulle såg de massor av soldater i vita uniformer, kommenderade av en person i purpurrött. De marscherade i olika formationer och passerade Jackson och Turner på ungefär 100 meters avstånd.

En andra armé, klädd i mörka uniformer, dök upp bakom den första och formade sedan en L-form med de vitklädda grupperna. Det verkade inte finnas någon fientlighet mellan de två grupperna, som var och en uppgick till flera hundra män. Men efter att båda hade tagit sig ned för kullen, sköt någon sorts rök upp, tillräckligt tjock för att dölja några kor i närheten i runt två minuter. Turner mindes senare tydligt hur han hade sett den första arméns vapen glänsa i kvälssolens ljus. Var "röken" kanske samma sorts dimma som dolde spökhuset i Rougham som jag berättade om tidigare?