Något som ofta händer mig är att jag hamnar i argument med kompisar där de för fram åsikter jag verkligen inte håller med om, oftast angående politik eller religion. I stunden blir jag inte särskilt upprörd men dagarna efter känns det som att jag inte kan sluta tänka på diskussionen. Börjar bemöta argumenten mina kompisar använde sig av i mitt huvud och blir på dåligt humör och frustrerad över deras värderingar (som oftast egentligen inte är särskilt kontroversiella). Jag försöker sluta tänka på det och t.ex. fokusera på studier eller något intresse men jag kan inte släppa deras argument. Känner inte att det är rimligt att ringa upp någon enbart för att fortsätta en diskussion som avslutats för timmar eller dagar sedan.

Kära medaspisar, hur gör ni för att handskas med andras åsikter?

Känner igen mig! Kan lätt gå tillbaks i tiden flera år ibland och spela upp konversationer och älta vad jag borde sagt och gjort istället... Försöker avbryta och fantisera om något annat istället. Men ibland kan det vara ok att gå igenom saker för att utvecklas själv och ha ett bättre hum om vad man vill säga ifall en liknande diskussion kommer upp igen.

Det man får tänka på i slutändan är väl just att åsikter är personliga och att man inte behöver hålla med. Man får kanske fundera på vad syftet med diskussionen är;
Diskuterar vi för att jämföra varandras ståndpunkt eller för att se vem som har rätt?
Man kan ju diskutera med öppet sinne för att samla kunskap och förstå andra bättre utan att nödvändigtvis tycka samma sak.
Tror inte det är särskilt många som gillar när andra försöker rätta dem, men det är såklart viktigt att kunna erkänna när man haft fel, men det är långt ifrån alla som klarar det...

Känner jag att den personen jag pratar med har väldigt dåliga värderingar som hen håller fast vid trots bra motargument så vill jag nog inte ha dem som en nära vän i slutändan.

Vanligt bland aspisar. Det är ett stort steg att öht erkänna problemet. Många vill ju förändra hur alla andra ser på saker och hur dom beter sig istf att jobba med sig själva.

När de börjar prata om det led samtalet till något annat eller be dem att inte prata om det.

Jag kan klara av att tala om det men det anses vara oförskämt .

Många diktatorer genom historien hade nog asperger. Det kan säkert vara skönt att alla håller med och inte utmanar vad man säger det minsta, ungefär som en skyltdocka, men hur kul är det i längden med menlösa varelser som bara finns till för ens egna skull. Många med autism som verkligen har dessa problem verkar ju tro att man kan uppfostra människor som man uppfostrar en hundvalp.

d00mer skrev:Kära medaspisar, hur gör ni för att handskas med andras åsikter?

Säger att jag är från en annan planet och vet inget om det dom slaskar trut om...

Ibland är det rolig att undersöka varför någon har uppfattning som avviker från det som verkar rimligt. Har man tur kan man då lära sig något nytt.

Tyvärr visar det sig att de flesta människor är ogenomtänkta och outbildade. Men det är omoget att bli upprörd över denna sak. Dina medmänniskor har ingen skyldighet att anföra rationella argument.

Att om och om igen försöka knuffa samma sten uppför en backe leder inte vidare. Låt stenen ligga kvar och gå själv vidare upp till toppen. Utsikten är bättre där.

Man får lära sig att släppa saker och gå vidare , att leva i nuet helt enkelt.

För väldigt många människor så är en diskussion eller argumentation över där och då när man släpper ämnet och dom vill inte gräva upp samma diskussion som redan är över för dom igen dagar/veckor/månader/år i efterhand. Att älta och ta upp gammalt groll gör att man ses som argumentativ och grälsjuk.

d00mer skrev:Något som ofta händer mig är att jag hamnar i argument med kompisar där de för fram åsikter jag verkligen inte håller med om, oftast angående politik eller religion.

Jag har inga kompisar.