Nu väntar jag på att få göra en utredning inom psykiatrin för att få bekräftat om jag har aspergerpersonlighet. På något sätt har jag accepterat det själv efter att ha läst ganska mycket om det. Men skulle kännas bra att få det "på papper". Jag har ju gjort test som visade tydligt hur min tvångsmässiga hållning kan härledas till detta.

Det slår mig idag att jag alltid varit "lustig". Skillt mig från de andra syskonen. De kallar mig konstnärssjäl och det vet ju folk att de har licens på att vara speciella. Så ingen har reflekterat över det.

För mig kom ångesten i uppväxten då jag började märka att det var ofördelaktigt att leva ut mitt "rätta jag" inför omgivningen. Jag klarade den balansgången några år i gymnasiet, att spela, men sedan brast allt och jag började må riktigt dåligt. Man kan inte bygga sitt liv på en lögn.

Jag har bl.a. en himla lustig smak vad gäller musik och sådant som andra betraktar som obskyrt och inte tilldragande. Sedan har jag fått hymla med min smak för personer av det motsatta könet. Människor som de i min omgivning inte alls skulle finna attraktiva finner jag det.

Jag har en annan rolig diagnos (sarkasm) vilket gör att det är en jäkla jobbig uppgift att vara jag. De har ju drogat ner mig med mediciner och skillnaden från då till nu är att nu skiter jag i att jag mår dåligt. Likgiltig mao.

Rätt ung men redan gett upp. Jag har inga större illusioner över detta liv längre. Jag levde så intensivt och så galet att allt var dömt att köras i sank med en skräll. Jag måste varit förprogramerad att fyras av i helt fel riktning och krasha rakt in i livet självt.

Har ni jäkla svårt för närhet och ömhet och känslor? Det har jag. Har aldrig klarat en relation för jag reagerar negativt på intimitet och känslor. Och sådant går ju knappast att komma undan i tvåsamheten. Märker direkt att jag vill dra när det hettar till.

Det var lite från mig.
Mvh/Kakmonstret

kakmonstret skrev:Har ni jäkla svårt för närhet och ömhet och känslor? Det har jag. Har aldrig klarat en relation för jag reagerar negativt på intimitet och känslor. Och sådant går ju knappast att komma undan i tvåsamheten. Märker direkt att jag vill dra när det hettar till.

Hej hej halloj!

Inte jag, jag älskar allt sådant alldeles för mycket och är därmed en sådan där som saknar det för mycket när man är utan det...

Men det verkar vara ganska vanligt bland aspies överlag att ha svårt med de bitarna. Många fler här på forumet har vittnat om samma svårigheter i olika trådar.

Hej kakmonstret och välkommen hit!

Att ha problem med närhet är vanligt. Fast de flesta brukar inte vilja lägga benen på ryggen för det. Dessutom är inget försent förrän du är begravd.

En helt annan sak: när jag var liten var jag livrädd för Kakmonstret. Han var blå och lurvig och åt upp en telefon!

Hahaha.... det hade jag glömt, men jag minns det nu när du nämnde det, Weasley!

...att Kakmonstret åt upp en telefon en gång, alltså.

Hej på er och tack för era svar! Vad välkommen jag känner mig
Intressant att höra att jag inte är ensam på känslofronten.

Ni behöver inte oroa er detta kakmonstret är inte så lurvig och jag skulle aldrig äta en telefon! jag håller mig till maryland cookies tror jag

Maryland cookies är goda Men stora cookies från Bisca med choklad & macadamianötter är godast, men kan inte hitta dem någonstans längre

Trevligt att läsa lite mer från dig, Kakmonstret!
Svårt för närhet, ömhet och känslor... mmm det är inte ovanligt, även hos icke-aspies.
Det har jag med, i viss mån, med vissa människor. Bara få enstaka får komma nära, annars blir jag rädd. Men de få kan också få känslor av mig och ibland känns det som att vissa skulle jag vilja krama hela tiden (vilket jag tack och lov inte gör :p).
Och jag har svårt med mina egna känslor, framför allt "arg"....
Så du är inte ensam...

Men som weasley sa:

Dessutom är inget försent förrän du är begravd.

Hej, kakmonstret och alla andra! Jag är alldeles ny här och dessutom ny inför möjligheten att jag har aspergers. Jag har haft ett väldigt konstigt liv, men aldrig trott att aspergers skulle kunna vara en möjlighet. Nu skall jag också in för utredning.

Mitt problem, i avseendet "nära kontakter" är att jag inte kan skaffa mig vänner och väninnor. Jag är gift för andra gången (min första man dog), så äktenskap funkar för mig, men så fort jag får "vänner" upplever jag att de äter mig hel och vill umgås för mycket. Jag kan inte heller förstå "väninneprat". De grupperar sig på något konstigt vis genom sitt sätt att umgås och prata. Detta beteende är tråkigt (i meningen uttråkande) och obegripligt för mig. Att sitta och prata en hel kväll t ex, som folk gör för att umgås, får mig att känna mig helt sjuk. Jag får svåra stressymptom och känner att min viktiga tid slösas bort. Naturligtvis blir alla arga och tycker att jag är omöjlig, mallig eller i bästa fall "konstig". Det är hemskt. Man vill ju inget illa. Jag har slitit för att verka normal och apat efter andras beteende. Men fy!, vad jag längtar efter att få vara den jag är.
Vilse i pannkakan.

Boxen och pannkakan (ursäkta om jag förkortar era nick) roligt att höra från er! Jag känner igen mig i båda era inlägg! Jag har jättesvårt för att skaffa vänner. När jag var barn gick det lätt men nu...jag är helt blockerad. Det går inte att forcera min mur. Jag slappnar inte av och följden blir att jag föredrar ensamhet. Där kan jag vara hur skönt knäpp jag vill jag pratar nästan jämt för mig själv.

Jag vill oxå vara mig själv det är en dröm jag har. Jag önskar att jag kunde slappna av med någon mer än min familj, mina brorsor.

Jag känner som sagt en dragning till "knäppa människor" (förlåt urvalet jag är lite skämtsam ok jag säger annorlunda människor, jag är själv det). Normala killar och tjejer är så förutsägbart tråkiga. De har sina stora vänkretsar och middagar och de fikar och har sig...jag gillar fika men inte med normala människor.

Det subtila "vänspelet" har jag förlorat förmågan att tyda så nu har jag inte en susning om folk och vad de tycker och känner. Det kanske jag aldrig haft, bara inbillat mig. Tror det.

Hej Vilse i pannkakan och kakmonstret!

Välkomna hit! Här kryllar det av "konstiga" människor. Hoppas ni kommer att trivas här.

Vilse... När jag läste ditt inlägg kom jag att tänka på... På jobbet har vi just gjort en personlighetsundersökning. Enligt mallen som användes delas mänskligheten in i 16 olika personlighetstyper. Här kommer ett utdrag från beskrivningen av "min" personlighetstyp:

[De] upplevs mycket reserverade och verkar trivas bäst i en trygg, stabil och logisk värld. De skyr vanligen oklarheter, snabba förändringar och osäkerhet. De är formella till sin läggning och ogillar kallprat och skvaller. I sociala sammanhang kan de därför hålla sig lite vid sidan om, för sig själva eller så återfinns de tillsammans med likasinnade djupt engagerade i något seriöst ämne. I allmänhet är de rätt tystlåtna, men när de väl gör ett uttalande så är det ofta mycket genomtänkt och välformulerat.

Shit, vad jag känner igen mig i den beskrivningen! Nån mer som gör det?

Mitt problem är att jag gärna vill vara mig själv men jag vill inte vara så här ensam. Det verkar vara svårt att förena. Nån som har nåt tips på var man kan träffa andra "konstiga" människor? "Konstiga" människor är ofta intressanta.

Hej Mats. Jag tror det här är ett bra ställe att va på. Jag känner faktiskt igen mig mycket i din beskrivning. Fy f..n för eländigt kallprat. Det är ju genant så trivialt är det. Vem bryr sig om såna skitsaker. Roligare är det då att prata om mer komplexa ting, djupare.

Jag orkar inte umgås och ha mig för mycket men precis som du är jag lite för ensam. Man märker det pga att jag pratar mer för mig själv då.
Jag kryper runt i lägenheten och hoppar över saker. Lite lustigt är det jag har börjat krypa när jag ska hämta nåt och så gillar jag att ta sats och hoppa upp i sängen etc.

Vilse i pannkakan skrev:Att sitta och prata en hel kväll t e x, som folk gör för att umgås, får mig att känna mig helt sjuk. Jag får svåra stressymptom och känner att min viktiga tid slösas bort. Naturligtvis blir alla arga och tycker att jag är omöjlig, mallig eller i bästa fall "konstig". Det är hemskt. Man vill ju inget illa. Jag har slitit för att verka normal och apat efter andras beteende. Men fy!, vad jag längtar efter att få vara den jag är.
Vilse i pannkakan.

Jag får också svåra stresssymptom och "längtar bort" därför väljer jag i möjligaste mån bort sånt. Det är jobbigt att den allmänt utbredda uppfattningen i samhället är Social=Trevlig och Osocial=Otrevlig. Sen går det alltid att diskutera vad det innebär att vara social.
Jag ser mig som trevlig och kan spela en sådan roll - men bara under en mkt begränsad tid. Sedan måste jag vara ensam läänge för att återhämta mig.

Känner igen en del i det som sägs här. Jag är också en person som föredrar att vara för mig själv framför att ta del i en massa ytliga sociala sammanhang, men som inte mår bra om jag är ensam FÖR mycket. Jag har ganska svårt för att få vänner och de som jag har är nog lite "konstiga" allihopa.

Angående närhet så hade jag svårare för sådant när jag var yngre (jag är 30 nu). Jag gillade inte att främmande människor tog i mig och det kändes definitivt inte naturligt för mig att röra vid andra utanför familjen. Jag behövde tid att vänja mig. Nu för tiden saknar jag rent av beröring om jag inte får det på ett tag.

Mats skrev:Vilse... När jag läste ditt inlägg kom jag att tänka på... På jobbet har vi just gjort en personlighetsundersökning. Enligt mallen som användes delas mänskligheten in i 16 olika personlighetstyper. Här kommer ett utdrag från beskrivningen av "min" personlighetstyp:

[De] upplevs mycket reserverade och verkar trivas bäst i en trygg, stabil och logisk värld. De skyr vanligen oklarheter, snabba förändringar och osäkerhet. De är formella till sin läggning och ogillar kallprat och skvaller. I sociala sammanhang kan de därför hålla sig lite vid sidan om, för sig själva eller så återfinns de tillsammans med likasinnade djupt engagerade i något seriöst ämne. I allmänhet är de rätt tystlåtna, men när de väl gör ett uttalande så är det ofta mycket genomtänkt och välformulerat.

Shit, vad jag känner igen mig i den beskrivningen! Nån mer som gör det?

Mitt problem är att jag gärna vill vara mig själv men jag vill inte vara så här ensam. Det verkar vara svårt att förena. Nån som har nåt tips på var man kan träffa andra "konstiga" människor? "Konstiga" människor är ofta intressanta.

INTJ????
Jag känner igen mig

Discordia skrev:Känner igen en del i det som sägs här. Jag är också en person som föredrar att vara för mig själv framför att ta del i en massa ytliga sociala sammanhang, men som inte mår bra om jag är ensam FÖR mycket. Jag har ganska svårt för att få vänner och de som jag har är nog lite "konstiga" allihopa.

Och det kunde jag ha skrivit själv. Vartenda ord.
Så skönt att känna igen sig.

Flinta skrev:Det är jobbigt att den allmänt utbredda uppfattningen i samhället är Social=Trevlig och Osocial=Otrevlig. Sen går det alltid att diskutera vad det innebär att vara social.

Håller med dig...
och tycker att det är tråkigt med sådana etiketter... Man kan mycket väl vara trevlig och ändå "osocial"

Känner också igen mig i det som Kakmonstret skrev om kallpratet....(helt ok att förkorta mitt namn förresten).
Jag gillar också att fika... men inte med vanliga tråkiga människor hehhe
Eller så kan jag gå och fika med sådana för fikats skull och för att jag gillar mysiga kaféer.

Och det som Vilse i pannkakan skrev! Välkommen hit!
Samboskap funkar för mig också. Vänner är svårare. Tjejvänner åtminstone.... Bryr mig inte om smink och kläder och prata pojkvänner, varför det blir svårt att etablera och hålla en kontakt. Och de tjejer som jag velat ha kontakt är speciella på något sätt eller så har vi annat gemensamt eller så är de sååå sköna och goda människor och inte typiska tråkiga tjejer. Samma för killar, för de kan vara rätt tråkiga också :p

Det intressanta är att jag lärt mig kallprata de senaste åren, MEN jag tycker inte om det och vill helst slippa...och ansträngande är det och trött blir jag också och dum i huvudet känner jag mig...

Tyvärr har jag ingen aning var man hittar "konstigt" folk. Man måste ha tur i livet...

TheBoxSaysNo skrev:INTJ????
Jag känner igen mig

Vad betyder INTJ?

Mats skrev:

TheBoxSaysNo skrev:INTJ????
Jag känner igen mig

Vad betyder INTJ?

ojdå... förlåt
Det är en personlighetstyp. Min hjärna gissade att det personlighetstestet ni gjorde på jobbet var MBTI (Myers-Briggs Type Indicator), därför skreva jag så här utan att tänka att det kanske inte var det.
På MBTI är INTJ en av de sexton personlighetstyper/personlighetspreferenser. Det står för Introversion, iNtuition, Thinking, Judging). Jag tänkte att den beskrivning du gav matchade den personlighetstypen.

Jag vet folk som kan kallprata på ett briljant sätt och det har jag beundrat lite tidigare. Värsta schenariot för mig det är att hamna på nån fest eller "kocktailparty" där man förväntas gå runt med en drink och äta snittar och samtala med allehanda människor.

Ingenstans finns det att sitta eller gömma sig och rödmosiga glada gubbar med blank flint kommer fram och: Jaha vad gör du annars då? Jag hörde att du bla bla...Sedan en gubbig och hård handskakning...

Emergencyyyyy!

Jag samlar också på "konstiga" människor! Får noja av de "vanliga". Vet inte vad jag ska säga, hur jag ska säga och ens hur jag ska sitta för att platsa in i deras värld.

Det allra värsta är de som förväntar sej att jag ska uppföra mej på ett visst sätt bara för att jag ser ut på ett visst sätt. Sen blir de arga på mej när jag inte uppför mej som de förväntat sej. Fy sjutton för "vanliga" människor och deras små små världar!

kakmonstret skrev:Jag vet folk som kan kallprata på ett briljant sätt och det har jag beundrat lite tidigare. Värsta schenariot för mig det är att hamna på nån fest eller "kocktailparty" där man förväntas gå runt med en drink och äta snittar och samtala med allehanda människor.

Schwooop, som norrlänningarna säger. Så är det. De rödmosiga glada gubbarna har jag inget problem med, det jobbiga för mig är att folk som man tycker bra om och folk man gärna vill lära känna står och har hur kul som helst medan man själv står där som ett avlagt vinterdäck. Pröva själv att ställa ett slitet vinterdäck mitt på ett coctailparty så ser du hur nödvändig dess närvaro framstår.

[EDIT]Grammatikfels-Grallimatias uppläxad

Men Jonsch du är säkert inget "avlagt vinterdäck". Vi hade säkert kunnat språkas på det där partyt.

Det finns vissa människor som kan bringa mig ur fattning och det är två olika typer, märkligt nog är de varandras motpoler:

Den helgalna bryska och burdusa mannen som bara dyker upp och rätt vad det är är man indragen i en massa otrevliga saker, sådana människor kan tillochmed bli fysiska med en i diverse kraftmätningar. Usch!

Sedan finns det den extremt tystlåtne. Då blir jag osäker och tror jag gjort fel på nåt sätt och blir själv lite som en mussla. Nu har jag dock lärt mig att de är tysta av egna orsaker så nu är jag utåtriktad med dem och då lossnar det lite för dem.

TheBoxSaysNo skrev:

Mats skrev:

TheBoxSaysNo skrev:INTJ????
Jag känner igen mig

Vad betyder INTJ?

ojdå... förlåt
Det är en personlighetstyp. Min hjärna gissade att det personlighetstestet ni gjorde på jobbet var MBTI (Myers-Briggs Type Indicator), därför skreva jag så här utan att tänka att det kanske inte var det.
På MBTI är INTJ en av de sexton personlighetstyper/personlighetspreferenser. Det står för Introversion, iNtuition, Thinking, Judging). Jag tänkte att den beskrivning du gav matchade den personlighetstypen.

Här finns en tråd om detta test:
Myers Briggs resultaterna - har de korrelation med AS?

Vilse i pannkakan skrev:...Att sitta och prata en hel kväll t e x, som folk gör för att umgås, får mig att känna mig helt sjuk. Jag får svåra stressymptom och känner att min viktiga tid slösas bort. Naturligtvis blir alla arga och tycker att jag är omöjlig, mallig eller i bästa fall "konstig". Det är hemskt. Man vill ju inget illa. Jag har slitit för att verka normal och apat efter andras beteende. Men fy!, vad jag längtar efter att få vara den jag är.
Vilse i pannkakan.

Vad tycker du om att göra/bygga/skapa saker med andra då?
Jag tycker mycket om att bygga saker med andra, det blir lite olika saker men ofta elektronik eller mekanik.
Kan hända att jag går o hjälper någon kompis att bygga sitt nya hus en stund, allt beroende på motivation och humör, medans jag bygger så pratar jag gärna men prata utan syssla är ju trist.
Nästan bäst är själva byggandet med byggdiskuterande.
Men det sociala verkar gå lätt medans man gör annat

weasley skrev:....En helt annan sak: när jag var liten var jag livrädd för Kakmonstret. Han var blå och lurvig och åt upp en telefon!

Det avsnittet kommer jag ihåg
Minns att jag satt o tittade på det och tyckte kakmonstret var helt korkad, man kan ju inte äta upp en telefon, då gör man ju sig illa i munnen.
Varför göra så typ.
Fast mamma hade ju sagt att han inte var riktig och det antog jag var sant, mamma hade ju sagt det men jag var inte helt säker, bara nästan.

TheBoxSaysNo skrev:

Mats skrev:

TheBoxSaysNo skrev:INTJ????
Jag känner igen mig

Vad betyder INTJ?

ojdå... förlåt
Det är en personlighetstyp. Min hjärna gissade att det personlighetstestet ni gjorde på jobbet var MBTI (Myers-Briggs Type Indicator), därför skreva jag så här utan att tänka att det kanske inte var det.
På MBTI är INTJ en av de sexton personlighetstyper/personlighetspreferenser. Det står för Introversion, iNtuition, Thinking, Judging). Jag tänkte att den beskrivning du gav matchade den personlighetstypen.

Nej, det testet vi gjorde heter IDI - Interpersonal Dynamics Inventory. Där blir man olika djur. Jag blev en uggla.

kakmonstret skrev:..."kocktailparty"...

Egentligen stavas det ju "cocktailparty", vilket översatt till svenska blir snoppsvanskalas. Jag har inga ytterligare kommentarer.