Letar info om kombinationer av diagnoser, AS/NPF och PTSD och social fobi i första hand.
Från en gammal tråd:

alfapetsmamma skrev:Det är märkligt att man inte nödgas utesluta PTSD när man utreder npf, tycker jag

ptsd-t11484.html

Jag håller lite granna med, pga olika anledningar. Det kanske inte alltid är motiverat, men i vissa fall borde det vara det.

Min fråga är helt enkelt: har nån här utretts för annat, innan eller i samband med NPF-utredningen?
Om det går utan att det blir för privat eller jobbigt för en, berätta gärna också vad det var som gjorde att de tyckte att det behövdes.

Man utreder ända från barndomen för NPF och det är för att utesluta psykiska åkommor som man dragit på sig. Psykologen lägger pusslet med hjälp av olika källor och kliniska fynd, personer som varit med om krig kan vara svåra att sätta diagnos på.

Det standardsvepet var rätt ytligt iaf under min utredning. Det lämnade gapande hål för t.ex. just PTSD att gå oupptäckt.
Krig är nåt det säkert reageras på ja, det är så uppenbart. Men de flesta i Sverige har inte varit med om det, utan anledningen till trauma kan finnas i ens vardag. Ställs det då inte rätt frågor fås det inte rätt information.

Men andra kanske har annan erfarenhet? De där utredningarna görs på himla olika sätt har jag förstått.

Har man bott i Sverige i hela sitt liv och har en svensk journal mm sedan födsel så ger det mer ledtrådar än vad man har att gå på med flyktingar som ofta är svårt traumatiserade när de kommer.
Sakfrågan är om man kan hitta fakta som styrker eller förkastar att en person har en NPF diagnos.

Fabela skrev:Min fråga är helt enkelt: har nån här utretts för annat, innan eller i samband med NPF-utredningen?
Om det går utan att det blir för privat eller jobbigt för en, berätta gärna också vad det var som gjorde att de tyckte att det behövdes.

Hjärnröntgen för att utesluta tumör eller liknande.

"Ung man med misstänkt neuropsykiatriskt funktionshinder som också har en långvarig depression. Tacksam CT-hjärna som led i utredning."

4.5 år efter resultatet på NPF-utredningen dyker "social fobi" upp som diagnos för första gången i journalen. Tål att tilläggas att jag uppvisat tecken på social ångest samt en total avsaknad av vänner utanför den digitala världen redan från första vårdkontakt.

De sa att har man kommit så långt att man ska utredas har de redan bestämt sig för att man ska få det de tror man har.

Jag märkte att de bara såg det de tittade efter annars hade de upptäckt min ADD med.

Men nu är det inte lika coolt så jag tror numera de undersöker mer vettigt med att det kan vara något annat.

PTSD vet jag ingen som kan, det är som att det är en sjuk nature-nurturedebatt som kommit tillbax. Fast vissa kan vara födda med något och vissa får något. Det är inte antingen eller och alla har antingen AS eller PTSD men de är idioter och fattar inte.

Finns ingen vetenskap i psykologi. Vi måste ha neurologi och avlägsna den här knäppa saken som de kallar psykologi. Sedan ska även PTSD ingå i neurologin eftersom den också har med hjärnan att göra. De behandlingsmetoder som finns kommer från neurologin. Psykologin har försökt. Men är inte modern.

Det finns många likheter med PTSD och AS. Därför att PTSD ändrar hjärnan fysiskt. Dvs man får likheter med AS rent konkret. Även så sant åt andra hållet, de med AS som t ex vaggar gör det för att de är traumatiserade, bara att deras gräns för att bli det är mycket lägre.

Istället för att leta fakta om detta tror jag man får bli föregångare och skapa teorierna.

sussi83 skrev:Har man bott i Sverige i hela sitt liv och har en svensk journal mm sedan födsel så ger det mer ledtrådar än vad man har att gå på med flyktingar som ofta är svårt traumatiserade när de kommer.
Sakfrågan är om man kan hitta fakta som styrker eller förkastar att en person har en NPF diagnos.

Ja just det, och då är förutsättningen att saker har skrivits i journaler mm. Det är ju inte alls sagt att det är så. Så det kan missas saker.
Ett krig vet man nog ofta om att en person har i bagaget, därför missas det inte lika lätt.
Det var så jag menade.


Alltså vad jag far efter är risken för feldiagnostisering. Att man tyder tecknen fel, tar trauma för NPF, för att man inte har helhetsbilden. Händer tydligen.
Bara nåt jag råkade hitta nyss, inte riktigt trådens ämne men i närheten:
“Dags att erkänna trauma som orsak till adhd-beteende”
https://psykologtidningen.se/2018/03/19 ... -beteende/
(Undrar alltid om de menar ADHD när det står så, eller om de menar ADD också.)

Det spelar ju roll för behandlingen.
Dels är det ett stort lidande i onödan för personen själv att gå med fel diagnos, men också en dålig affär för staten att ha människor sjukskrivna/-pensionerade, ifall de i själva verket kunnat botas.

verbatim skrev:Hjärnröntgen för att utesluta tumör eller liknande.

"Ung man med misstänkt neuropsykiatriskt funktionshinder som också har en långvarig depression. Tacksam CT-hjärna som led i utredning."

4.5 år efter resultatet på NPF-utredningen dyker "social fobi" upp som diagnos för första gången i journalen. Tål att tilläggas att jag uppvisat tecken på social ångest samt en total avsaknad av vänner utanför den digitala världen redan från första vårdkontakt.

Hur kom det sig att den diagnosen dök upp? Fick du göra en utredning eller satte de den ändå?
Och varför just då, hände det nåt så att du blev sämre, eller nåt sånt?


Ska kanske säga att det här är ett stickspår till en annan grej jag funderar på, så jag vill inget särskilt med tråden. Började bara fundera på hur det ser ut.


Såg att Kidzie postat emellan, men orkar inte ändra.

Kidzi skrev:Jag märkte att de bara såg det de tittade efter annars hade de upptäckt min ADD med.

Men du har väl den diagnosen nu, eller minns jag fel? Hur fick du den sen då? Alltså hände det nåt särskilt så att de började titta på saker igen, eller nåt sånt?

Ja, det är ju just det, att det finns likheter.
Och så snävspåriga utredningar på det.
Det finns utrymme för felslut där.

Har en massa som inte kommer ut. Dumma hjärna.

Men min läkare sa några år efter, att han inte såg aspergers alls hos mig. Och att jag klagade på energilöshet. Det var han som fick mig till specialist på sköldkörtel. Som jag hade och blev jättemycket bättre. Men sedan såg han att det var saker kvar som han bara kände på sig var ADD. Han var superbra på att gissa. En äkta aspig systemtänkare.

Och då satte han upp mig på väntelista.

Min hjärna är så hungrig med det där med PTSD och AS, men den orkar inte. Annars tror jag det är en viktig grej, och i framtiden kommer man veta varför de liknar. Jag hade en kompis som jag tror hade PTSD men allra mest utsatt för narcissistisk förälder som inte gav stöd vare sig fysiskt eller mentalt, hennes syskon var The golden child. Hon blev rigid och ångestig. Mycket som påminner om AS. Hon kände igen sig i mig bara att hon inte hade så sociala svårigheter på det sättet att hon gjorde bort sig, utan det handlade om att inte duga, fobier och att fastna i rigit tänkande. Så hon hade sociala problem av andra orsaker men andra saker var lika. Men vad jag tror nu inte pga autism utan pga misshandel och total avsaknad av kärlek som barn.

Fabela skrev:

verbatim skrev:Hjärnröntgen för att utesluta tumör eller liknande.

"Ung man med misstänkt neuropsykiatriskt funktionshinder som också har en långvarig depression. Tacksam CT-hjärna som led i utredning."

4.5 år efter resultatet på NPF-utredningen dyker "social fobi" upp som diagnos för första gången i journalen. Tål att tilläggas att jag uppvisat tecken på social ångest samt en total avsaknad av vänner utanför den digitala världen redan från första vårdkontakt.

Hur kom det sig att den diagnosen dök upp? Fick du göra en utredning eller satte de den ändå?
Och varför just då, hände det nåt så att du blev sämre, eller nåt sånt?


Ska kanske säga att det här är ett stickspår till en annan grej jag funderar på, så jag vill inget särskilt med tråden. Började bara fundera på hur det ser ut.


Såg att Kidzie postat emellan, men orkar inte ändra.

Det var under/efter stödsamtal och läkarbesök och mina beskrivningar av min vardag, känslor och mående som min läkare plötsligt uttalade sig: "Patienten har ADD och atypisk autism med social fobi. Patientens sociala fobi är ganska uttalad."

Innan denna anteckningen omnämns inte "Social Fobi" i någon form i min journal. Ingen formell utredning.

Kidzi skrev:
Min hjärna är så hungrig med det där med PTSD och AS, men den orkar inte. Annars tror jag det är en viktig grej, och i framtiden kommer man veta varför de liknar. Jag hade en kompis som jag tror hade PTSD men allra mest utsatt för narcissistisk förälder som inte gav stöd vare sig fysiskt eller mentalt, hennes syskon var The golden child. Hon blev rigid och ångestig. Mycket som påminner om AS. Hon kände igen sig i mig bara att hon inte hade så sociala svårigheter på det sättet att hon gjorde bort sig, utan det handlade om att inte duga, fobier och att fastna i rigit tänkande. Så hon hade sociala problem av andra orsaker men andra saker var lika. Men vad jag tror nu inte pga autism utan pga misshandel och total avsaknad av kärlek som barn.

Det där verkar intressant Har du några bra tips på läs-material kring detta? Annars tar jag och letar lite själv.
__________________________________________________________
Jag blev diagnostiserad med bland annat "atypisk" autism i vuxen ålder. Jag stämmer själv in ganska bra i beskrivningen av din kompis. Jag fick utstå systematisk och godtycklig misshandel av mitt äldre syskon (the golden child). Jag fick inget stöd från mamma som istället alltid ursäktade misshandeln med att jag skulle gjort något fel.

Kortare barndomsberättelse:

Samsjuklighet är väl rätt vanligt, såsom personlighetsstörningar, ADHD mm?

Det är på grund av dessa försök att förstå folk som man ofta utesluter underklassen i diagnostik för adhd och npf över lag, Svenny Kopp har erkänt det öppet att personer från de lägsta klasserna knappt får diagnos och ffa flickor då.
Har man haft trauman genom livet som skulle kunna förklara att man har det istället för autism så får man ingen diagnos, det är så pass vanligt ja nästan i majoritet att personer med autism blivit mobbade så det räknas som "normalt" i utredningar.
Har man blivit mobbad i grundskolan så brukar inte det vara ett skäl för att inte få en NPF diagnos som vuxen, det är isf om man har ett pågående trauma som man aktar sig för att dra slutsatser för att man inte ska få opålitliga svar.
Så barn som växer upp i dåliga familjer som dessutom lever på socialbidrag och är med om skilsmässor mm kommer att uppvisa stressymtom och dålig koncentration precis som dampbarn, de kommer få psykosomatiska symtom och vara trotsiga.
Kan man utesluta sådana saker blir det självfallet enklare att ställa en diagnos.

verbatim skrev:Det var under/efter stödsamtal och läkarbesök och mina beskrivningar av min vardag, känslor och mående som min läkare plötsligt uttalade sig: "Patienten har ADD och atypisk autism med social fobi. Patientens sociala fobi är ganska uttalad."

Innan denna anteckningen omnämns inte "Social Fobi" i någon form i min journal. Ingen formell utredning.

Okej. Och då hade de haft ett hum om det i flera år.
Tycker du att du blev annorlunda bemött på nåt sätt efter det, fick du nån annan hjälp t.ex?

Du behöver så klart inte svara om du inte vill, jag frågar som sagt bara av nyfikenhet utan mål eller mening.

Fabela skrev:

verbatim skrev:Det var under/efter stödsamtal och läkarbesök och mina beskrivningar av min vardag, känslor och mående som min läkare plötsligt uttalade sig: "Patienten har ADD och atypisk autism med social fobi. Patientens sociala fobi är ganska uttalad."

Innan denna anteckningen omnämns inte "Social Fobi" i någon form i min journal. Ingen formell utredning.

Okej. Och då hade de haft ett hum om det i flera år.
Tycker du att du blev annorlunda bemött på nåt sätt efter det, fick du nån annan hjälp t.ex?

Du behöver så klart inte svara om du inte vill, jag frågar som sagt bara av nyfikenhet utan mål eller mening.

Ingen större skillnad. Dock fick jag KBT-behandling med inriktning för social fobi. Det hjälpte däremot inget vidare för mig. Exponerings-terapi är tilltänkt att minska ångest genom att avdramatisera sociala situationer och gradvis göra det enklare att utsätta sig för desto svårare sociala utmaningar.

För min del dränerade denna metod all energi från mig och istället ökade min ångest inför nästa sociala situation.

Min reaktion gillades inte av KBT-terapeuten, ej heller av mitt samtalsstöd på mottagningen, som fortsätter tjata som om att det skulle fungera. "Desto mer du utsätter dig för jobbiga situationer, desto bättre blir du på att hantera dessa och de blir mindre jobbiga."

Nu kan jag inte beklaga mig över en negativ upplevelse kring en social situation utan att överösas av mantrat.

Jag har intrycket av att psykiatrin har svårt att skilja på social ångest och sociala svårigheter som kan orsakas av autismen och sjukdomen social fobi.
Gissar att det är pga okunskap som många ordineras KBT. Man har inte förstått och tror att exponeringsträning är rätt för alla man tycker uppvisar symptom på socialt avvikande beteende.

Har kollat runt på nätet, och det jag läst och hört bekräftar att det finns en del problem med att diagnostisera människor rätt. Information saknas, saker blandas ihop och det dras fel slutsatser, precis som skrivits i tråden. Det tas upp som ett problem även av psykologer och läkare själv.

Funderar också på om det skiljer beroende på när man utretts. Kunskapen ökar ju hela tiden, metoder ändras. Jag själv utreddes vid den där boomen då NPF blev känt bland allmänheten, kunniga läkare var få och väntetiderna jättelånga. Dvs personalen var hårt pressad, inte konstigt om det gjordes felbedömningar då, hur seriöst de än tog sitt uppdrag.

Så problemet finns, alltså. Hur stort det är är en annan femma.

Tack för delade tankar och erfarenheter.

Den här tråden kom sig av att jag återigen kom i en period då jag undrade om min aspergerdiagnos är rätt. Skrev mer om det i en dold avdelning, där nån var intresserad av att veta hur det går, nu när vården äntligen medgett att de gjort missbedömningar och börjat titta på andra områden än NPF.
Ifrågasättande av diagnoser har ju varit uppe i media också (iofs mest gällande barn, vad jag sett), så det är uppenbart att det finns en del frågetecken.

Har fortfarande inga slutgiltiga, bergsäkra svar, men det kommer jag nog aldrig att få, så kan lika gärna rapportera nu.

De nya utredningarna resulterade i två nya diagnoser inom ångestparaplyt. Dvs inget överraskande eller exotiskt, utan ganska precis det jag redan listat ut. De är också vanliga bland aspergare, t.ex. här på forumet har var och varannan samma diagnoser.

Aspergerdiagnosen står fast. Läkare jag på senare tid haft har dock tyckt att mina frågeställningar kring den är relevanta, så den gamla utredningen ska gås igenom på nytt, om inte annat så för att se om där finns nånting man kan koppla ihop med det nya, för vägledning om vilka insatser som kan vara till störst nytta.
Men iom att den gamla utredningen visar på så lindrig AS kan den ev. komma att göras om; det är svårare att diagnostisera rätt när det saknas tydliga autistiska drag.

Så kontentan är ungefär att jag nog aldrig kommer att få ett säkert svar om vissa saker. Det finns så mycket som överlappar och ger liknande symptom. I fall där det gått så lång tid är det också svårt att i efterhand veta var saker haft sin början och hur det ena påverkat det andra.
Man kan bara ställa diagnoser som idag öppnar dörrar för relevanta insatser. Och eventuellt revidera vid behov.

Inget nytt under solen alltså, antar att liknande skrivits tidigare av andra (minns inte och har inte kollat). Men det är iaf ett fallexempel från år 2022 att lägga till samlingarna isf.

Själv är jag okej med det. Iom de nya diagnoserna har bitarna fallit på plats. Vården har slutat stirra bara på AS-diagnosen och börjat leverera. Huruvida jag har "äkta" AS, eller såna drag som kommer sig av annat får jag kanske aldrig veta, och då får det vara så.