Kom att tänka på en sak. När jag var liten så gick jag på dagis. Det kan ha varit på stenåldern. Jag kan inte komma ihåg att jag upplevde det som positivt. Mest negativa minnen. Är det några andra som gått på dagis och har liknande eller andra minnen av det?

Det var ganska trevligt fram till fem-sexårstrotsåldern. Det var då som de flesta andra pojkarna blev dumma nog att utnämna en ledare att svansa kring. Någon enstaka var för barnslig för att fatta galoppen, ännu någon annan var en smula avvikare precis som jag och en väldans trevlig kille hade bara ena foten i gänget. I övrigt var det bara ett par flickor som gick att leka med på den tiden och ungefär så förblev läget tills allt gick åt fanders helt fr.o.m. förpuberteten. En saga som inte gör någon mänska glad.

Jag hade en väldigt bra dagistid. Bästa tiden i livet. Sedan kom skolan...smack!

Jag har aldrig gått på dagis, men på förskola. Där hade jag samma "klass" som jag sedan gick 1-9 klass med, så det var väl ingen större skillnad mellan förskola och 1-9 klass...

HellviHumle skrev:Kom att tänka på en sak. När jag var liten så gick jag på dagis. Det kan ha varit på stenåldern. Jag kan inte komma ihåg att jag upplevde det som positivt. Mest negativa minnen. Är det några andra som gått på dagis och har liknande eller andra minnen av det?

Hade den stora turen att inte behöva gå på dagis.

Jag gick på dagis och har inget minne av något otrevligt med undantag för då jag rev upp halva nageln på en madrass hur man nu gör det.
Det forsade blod tyckte jag, det blev säkert 3 cl.
Och det var tjockt som sirap.

Idag är mitt blod tunnt.

Vi hade klossar, papper, asfalterade minivägar ute på gården, trampcyklar av tjockt stål som vägde mer än oss.
flera små minikök med vatten i, kuddar i mängder, pussel, spel, små stolar lagom för oss så man nådde ner med fötterna, det var jättemysigt.
Och ljus på borden ibland.
Vagnar som maten kom på, det var läckert, man fick mat, jag älskar mat
3 sandlådor och en kulle med rutchkana, en forbollsplan som vi gjorde allt utom o spela fotboll på.
Badbassäng (stavning?), staket, grindar, buskar och ett piano som de en gång försökte få mig o spela på, icke, det gick o få mig o lyssna när de andra spelade men jag ville inte spela och därmed basta.

Jag började hösten 1968 i Borås i vad som då hette lekskola. Där satt jag mest för mig själv och kunde inte alls leka med de andra barnen och de ville inte heller ha mig med i sina lekar. Jag tyckte också att de var alltför högljudda. Det var också jag som fick skulden när någons "hus", byggt av tandpetare och uppblötta gula ärter, blivit sönderslaget, trots att jag var helt oskyldig. Det blev dock inte långvarigt, redan efter ett par månader lät min mor mig slippa lekskolan eftersom jag inte ville vara där.

Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av min dagistid. Förutom byggnaden, gården, de coola gungorna och att vi höll på med mycket pyssel. Det som jag också kommer ihåg är att jag ibland tyckte att de vuxna tog beslut som jag tyckte var orättvisa...När jag var 5 1/2 ville jag inte längre gå dit....Kommer inte riktigt ihåg något om om jag hade kompisar, vilka de var osv....
Men who cares,när jag började skolan så gick på ett annat ställe utan något av de barnen...

Nej, det känns inte som att dagis var livets bästa period

Jag började i lekskola 1970. En sak minns jag tydligt, att jag gick ut i skogen när dom andra lekte på gården...
Sen dess har livet varit ett helvete.

Mamma skickade mig till någon lekskola men jag rymde därifrån så det blev inte långvarigt.

Jag var hos dagmamma två år och det var bra. Hos en vad jag förstått nu i efterhand ovanligt väl strukturerad familj med massa rutiner och det passade mig perfekt.

Lekskola, jag minns att det fanns en sådan, jag tyckte det var urbota dumt att ha en sådan, det var ju bara o leka det, det behövde man ju inte gå i skola för o lära sig tyckte jag.

Min bild var en fröken som stod vid svarta tavlan och sade tex "hej allihopa, kul o se er allihop, den här timmen ska vi lära ut hur man leker med lego, om man vill ha två bitar som sitter ihop så sätter man piggarna i hålen, vill man ha dem till vänster så......".
Grundligt felaktig bild men det upptäckte jag inte förrän i riktiga skolan i tvåan

Jag gick aldrig på dagis. Däremot på lekskola eller förskola eller vad det nu hette. Jag tyckte det var okej, trots att jag hellre ville sitta och rita än att leka med de andra barnen. En gång när det var fri aktivitet fick jag inte sätta mig och rita för lekisfröken, eftersom hon ville att jag skulle göra nånting mer socialt tillsammans med de andra. Jag blev jättesur för det var ju tänkt att jag skulle få göra vad jag ville.

På det stora hela var det i alla fall okej. Sedan när jag började första klass var jag plötsligt totalt utanför. Alla andra tjejer hade skaffat sig bästisar och lekte bara två och två. Och naturligtvis blev jag över. Skolan var en plats där jag oftast bara väntade på att få gå hem igen.

Jag drömde ofta om att jag kunde flyga ifrån dagisfröknarna, både dagdrömmar och nattdrömmar så att säga... Jag gillade nog aldrig riktigt att bli bestämd över...

Jag gick aldrig på dagis, jag var hemma med mamma. Sen flyttade vi och jag började skolan utan att känna något annat barn. Det gick inte så bra ...

Därför tänkte jag när jag själv fick barn att mitt barn ska minsann börja på dagis så tidigt som möjligt. Dels kommer hon att få kompisar, varav en del börjar i samma klass sen. Dels kommer hon att bli mindre lik mig (det var ju ingen social succé att vara som jag) och mer lik omvärlden.

Hade kanske inte varit så bra om hon haft AS som jag. Nu har hon inte det och trivdes förträffligt på dagis.

Privata dagmammor är kanske bättre för AS-barn, men det verkar som de är så gott som avskaffade nu.

Det verkar som erfarenheterna är väldigt olika.
Min skolgång var rätt bra fram till femman. Då hade vi flyttat och min tillvaro vändes upp och ner. Kom aldrig in i klassen riktigt eller om det var jag som aldrig släppte in dem. Därefter var det som Discordia sa, en plats där man väntade på att få gå hem. Hem och gräva ner sig i böckernas värld.

Jag gick på lekis, det var väl ok. Jag kommer ihåg att jag avskydde sångstunderna, tyckte det var förnedrande med rörelsesånger. Jag förstod inte det roliga i att lura barnen att sjunga med falsk stämma och göra fåniga rörelser. Nu har jag förstått att en del faktiskt uppskattar det, däribland ett par av mina egna.
Vilstunderna var inte heller någon favorit. Tyckte det var obehagligt när fröken kom och klappade på mig. Tanken var väl att det skulle vara lugnande.

Tyckte inte heller om vilostunderna, jag vägrade för det mesta men ibland fick de in mig där.
Hemska tanke om någon skulle komma o prompt klappa mig som något systematiskt klappande.
Då skulle jag gå ut igen.

Bestämma över mig var nog inte lätt och inget jag gillade då och inte nu heller även om det så vore något jag ville så vill jag inte att någon bestämmer det åt mig.
Att man måste dela och samsas är en helt annan grej men vissa saker folk försökte bestämma när man var liten verkade bara vara för o bestämma och då tvärvägrade jag stenhårt.
Tänk om någon skulle komma o försöka bestämma att man måste ha en favoritfärg, och att den måste vara gul, jag gillar ju blå färg.