Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan?
b) Gymnasiet?
c) Universitetet?

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper?
e) Mobbning?
f) Tidsplanering?
g) Lärare?
h) Amotivation (specifiera gärna skäl)?

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne?
j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter?
k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem?
l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten?

Svara på frågorna i den mån ni vill. Jag sanktionerar alla former av diskussion!

Pan Stranou skrev:Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
b) Gymnasiet?

Klart under genomsnittet. Går om 1:a ring. Men jag skulle nog behöva gå om 1:a ring nästa år också. Det är matten som är ett av de svåraste ämnena för mig.

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper?

Ja, absolut. Min bekantskapskrets är enbart begränsad till de som går i min klass. Ett par stycken är det. Att umgås på fritiden med någon har jag nog inte gjort de senaste 3 åren med någon litet undantag.

e) Mobbning?

Nej, det har jag haft turen att slippa än slå länge på gymnasiet. Men det förekomm under låg och mellanstadiet.

f) Tidsplanering?

Värdelös.

g) Lärare?

Inga som helst problem.

h) Amotivering (specifiera gärna skäl)?

Jag känner att jag inte får ut någonting av det jag gör. när vi började på en ny kurs satsade jag ordentligt på att klara den. Medans ett par andra i min klass enbart var med på ett fåtal lektioner. På provet som sedan kom i ämnet fick jag underkännt medans de klarade det. Sådana saker får mig att tappa motivation.

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne?

Absolut.
IG i matte och MVG i svenska. Jag är väldigt dålig i estetisk verksammhet också.

j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter?

Jo, det händer i bland. Jag vill dock kalla det diskussioner. Jag drar mig inte för att säga det jag tycket. Jag tycker dock inte att det är ett problem för mig. Jag tror att lärarna kan tycka att det är roligt att ta en diskussion ibland.

k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem?

Nej, inte som jag kan komma på såhär rent spontant.

l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten?

Nej, det händre inte ofta att jag gör det, tvärtom.

Svara på frågorna i den mån ni vill. Jag sanktionerar alla former av diskussion![/quote]

Många frågor så jag svarar lite kortfattat, diskussion kanske följer som kan klargöra.

Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan? Årsk. 1-4 i topp, 5-9 under medel, var frånvarande fysiskt lr mentalt
b) Gymnasiet? Över Medel
c) Universitetet? Medel

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper? Ja
e) Mobbning? Nej
f) Tidsplanering? Ja
g) Lärare? Inte genomgående men ibland
h) Amotivering (specifiera gärna skäl)? Ja, med ämnen som inte intresserar mig

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne? Ja
j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter? Inte ofta men det har hänt.
k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem? Det finns många olika sorters studie-problem, specificera gärna
l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten? Omskolade mig på äldre dar och har efter det haft arbete som speglar utbildningen.

Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan? Åk 1-6 oftast bäst i klassen, 7-9 ofta bäst i klassen, men inte alltid... det blev lite mer "tuggmotstånd" på kunskapsinhämtandet och det var en chock jag aldrig lyckades hantera.
b) Gymnasiet? Nu började det gå sämre och sämre, och med ett dåligt linjeval också blev det riktigt uselt i tredje ring, då jag var mer intresserad av min släktforskning och var på Stockholms Stadsarkiv i stället för i skolan.
c) Universitetet? Kom aldrig på fråga, och lär aldrig hända...

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper? Blyg av mig från början, men den biten har blivit bättre och bättre hela vägen.
e) Mobbning? Fanns tendenser några gånger, oftast av den klasskamrat som alltid gled fram och tillbaka mellan att vara min bästa kompis och att inte vara någon kompis.
f) Tidsplanering? Den är usel...
g) Lärare? Bra kontakt med de flesta jag haft.
h) Amotivering (specifiera gärna skäl)? Om det betyder vad jag antar utifrån Karls svar, så jovisst! Det som inte intresserat mig har alltid varit närmast helkört att uppbåda motivation till...

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne? Absolut, se ovan om amotivering.
j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter? Nej, det har nog aldrig hänt.
k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem? Hmm... nej, kommer inte på något...
l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten? Har oftast haft jobb som känts som att vem som helst skulle kunna klara, och känt mig mentalt/andligt överkvalificerad, det kan man väl säga...

Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan?

Blev hämmad tidigt. På min gamla ort fick vi till sist tillstånd att jag skullefå plugga med specialärare i mitt eget tempo och hoppa en klass efter att jag tvärvägrat att göra någonting... i samma veva som det blev klart flyttade vi.

I den nya skolan gjorde jag klart matteboken vid min första hemläxa men fick en utskällning för det.

Högstadiet var mest repetition, en pina. Skolkade mest men klarade mig bra på proven. Blev lovad frikvot naturvetenskapliga men en blandning av dumdristighet och förmåga att anpassa mig samt lite mindre smart politik månaden innan avslutningen alienerade mig från tidigare välinställda lärare fickmina betyg att rasa till icke-befintliga (konfronterade min klassledare med ett tal i lärarrummet efter att hon stått och berättat personliga saker inför klassen för att förklara varför jag skulle få hoppa före i kön, uppenbarligen var det många överklassungar som protesterade det... min kritik kanske hamnade lite fel, svårt att säga).

Högstadiet var ingen bra upplevelse.

b) Gymnasiet?

IV-programmet - förslag om särklass på Sjöviks Folkhögskola - Energi-programmet (svetsning och sånt . PANG. POP. FRÄÄÄÄÄSSS!).

Hoppade av kort därefter, såg ingen direkt poäng i det.

c) Universitetet?

Väntar på ett samtal.

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper?

Jo. Har aldrig förmått mig att söka mig utanför min grupp eller att ordna vänner på eget bevåg. De vänner jag haft har visat intresse för mig och sedan har jag hängt på bara.

e) Mobbning?

I perioder. Slog mig ur dom situationerna när bägaren rann över, fick därefter gå ofredad några månader för att börja om på ny cykel. Det har varit mycket "släpa in på toaletten" av äldre killar och alfa-hannar framförallt, men det tenderade att ordna sig ganska snabbt när det väl kom till den punkten att jag blev ofredad fysiskt.

Första dagen i min första skola (ettan) började t.ex. med att jag började gråta och fick bli tröstad i klassen. På rasten efter var det en kille som försökte stoppe nypon innanför tröjan på mig som jag sänkte med ett välriktat slag. Lyckades samma dag knäcka näsbenet på hans bror efter att han ackompanjerad ett gäng fyror grabbat tag i mig. Jag fick skäll såklart för att han blödde. Antar att jag skulle varit ett mer anpassningsbart mobbningsoffer.

Den mer subtila kompismobbingen var isåfall värre för den visste jag inte hur jag skulle hantera. Likaså svarade jag inte bra på rena ordväxlingar som jag var helt försvarslös mot. Och när folk upptäckte att det gick att driva med mig så länge ingen petade på mig så anpassades så även taktiken.

f) Tidsplanering?

Mina kompisar såg till så att jag kom rätt.

g) Lärare?

Jag hade en hemskt bra lärare mellan klass 3-6 som fick mig att florera. Fick mig till och med att stå och sjunga solo på julspelningar och liknande (detta på tiden då jag inte lät som en grötig kråka i målbrottet). Fantastisk var hon, spelade klassisk musik för klassen en gång i veckan och introducerade oss för teater och sånt.

I övrigt. Det finns många inkompetenta opedagogiska lärare som är mer småaktiga än femåringar.

Tänker jag tillbaks hur jag blivit behandlad av vissa lärare vid diverse ålderspecifika tillfällen så kan jag bara inte förstå. Jag själv skulle aldrig behandla ett barn på det sättet liksom.

h) Amotivering (specifiera gärna skäl)?

Tick, tack, tick, tack.

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne?

Nej, inte speciellt. Hade enklare för att prestera i ämnen därman inte behövde repetera eller läsa läxor dock. Geografi och liknande kanske inte var en höjdare m.a.o.

j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter?

Försvarade ofta såna som jag ansåg fick orättvis behandling och agerade djävulens advokat. Gillade också att ifrågasätta kunskapens legitimitet. Sa min lärare "Hitler var ond" så kunde det hela utmynna i en lång diskussion. Jag ifrågasatte också ofta värdet i den kunskap som förmedlades och ville gärna veta varför man behövde veta detta och/eller varför man behövde veta detta nu.

k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem?

Inbilla dig inte att du är något särskiljt. Tro inte att du är speciell. Tro inte att du är något.

Nämen...

Bit ihop och traggla på. Senare i livet är det lätt hänt att man ångrar sig för missade tillfällen.

l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten?

Näe, jag har gillat mina arbeten. Inte hjärnforskning direkt men jag har inte speciellt stora krav på sånt. Kan känna mig miljömässigt malplacerad dock, hade hellre smugit omkring på ett zoologiskt äventyr i en djungel eller liknande. Det är ju sånt man har missat till gagn för den omedelbara tillfredställelsen.

Pan Stranou skrev:Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan?

Bäst i låg- & mellanstadiet.

b) Gymnasiet?

Bättre, eftersom jag hade en lärare som visste hur man motiverar.

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper?

Jepp.

e) Mobbning?

I högstadiet.

f) Tidsplanering?

Inga problem där. Men jag skulle säkert fått det om jag gått vidare till högre studier.

g) Lärare?

Nöjd med dom jag hade.

h) Amotivering (specifiera gärna skäl)?

Efter sjuan började jag tröttna. När hormonerna sätter igång så får man liksom andra intressen... Enda fördelen med skolan i det läget var att det fanns killar där som man kunde förälska sig i och beundra på avstånd.

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne?

Jepp. Högsta betyg i språk och teckning (utan minsta ansträgning), låga i matte & gympa (trots ansträgning).

j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter?

Nej.

k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem?

Tyvärr inte.

l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten?

Snarare tvärtom; med enbart gymnasieutbildning + enstaka kurser så har jag fått improvisera och klara av alla möjliga arbeten som jag inte haft någon officiell utbildning i. Brukar dock bli väldigt bra på det jag gör eftersom jag lär mig snabbt när jag är intresserad och motiverad att ta reda på det jag behöver veta.

nassepuh skrev:Försvarade ofta såna som jag ansåg fick orättvis behandling och agerade djävulens advokat. Gillade också att ifrågasätta kunskapens legitimitet. Sa min lärare "Hitler var ond" så kunde det hela utmynna i en lång diskussion. Jag ifrågasatte också ofta värdet i den kunskap som förmedlades och ville gärna veta varför man behövde veta detta och/eller varför man behövde veta detta nu.

Det där känner jag igen starkt. Jag tror jag varit så sedan mellanstadiet.

Pan Stranou skrev:Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan?

a) Över medel i låg- och mellanstadiet. Skolan var en stor favorit Var en tvättäkta pluggis När läxorna inte räckte till gjorde jag egna övningsböcker hemma, men problemet var ju att jag redan visste svaren eftersom jag hade konstruerat dom själv
Det var till och med prat på att jag skulle få hoppa över en klass i mellanstadiet, men jag hann aldrig så långt.
Lite halvmobbad genom hela grundskolan, men det var nog en kombination av min dåliga sociala kompetens och läpp och gomspalt. Min alltså Jag fattade aldrig (har fortfarande inte fattat) alla sociala signaler osv, och de jag förstod mig på ville jag inte spela med i, mer eller mindre.
Det var i högstadiet det började gå utför för min del i skolan. Flyttade till ny stad (var väl mer en by kanske ) och det blev alldeles för mycket nytt på en gång. Passade inte alls in bland eleverna.

Pan Stranou skrev:b) Gymnasiet?

b) Levde på gamla kunskaper. Vissa ämnen, typ svenska och engelska, gick bättre än de andra eftersom jag var himskans intresserad av dessa. De ämnen som mina favoritlärare höll i brukade jag försöka prestera bra i också. Typ samhäll och religion.
Annars hade jag genomgående hög frånvaro. Någon påpekade att det blev värre precis efter lov. Vad man nu kan dra för slutsats av det vet jag inte
Passade, som vanligt, inte in bland jämnåriga.

Pan Stranou skrev:c) Universitetet?

c) Inte kommit så långt än. Vettefan om jag kommer dit heller

Pan Stranou skrev:Har ni genomgående haft problem med:

d) Att stifta bekantskaper?
e) Mobbning?
f) Tidsplanering?
g) Lärare?
h) Amotivering (specifiera gärna skäl)?

d) Yesbox. Jag är inte blyg eller så, men väldigt osäker på vad man får och inte får göra. Ytligt bekanta kan gå någorlunda bra, ibland iaf, men ska man ta relationen till en djupare nivå är jag helt borta. Hur man gör för att gå från heja-på-stan-relation till fika-och-snacka-massa-skit-relation har jag ingen aning om
Sen har jag inget större behov av såna relationer heller så resultatet blir väl därefter.

e) Mm, jo jag var nog lite mobbad ändå. Jag har aldrig passat in som "alla andra". Undrar fortfarande vad detta "alla andra" inbegriper
Jag har som sagt läpp- och gomspalt också, så det kan vara en bidragande orsak. Folk har en tendens att störa sig väldigt på mig. Och jag på dom

f) Haha, vilket skämt. Någon sådan existerar inte Jag är helkass på det. Alltid 5 minuter för sen. I mellanstadiet hade vi en lista på tavlan längst fram i klassrummet med alla som hade kvarsittning, och hur många min/timmar. Det var jag och 5 killar som toppade

g) Hm... De flesta lärare har jag nog kommit ganska bra överens med. Precis som med allt annat så finns det ju rötägg där också. Men de flesta brukar inse att man har en massa att ge i skolan och försöker få till det så att man kommer till sin rätt. Sällan det funkar dock

h) Jag har oerhört svårt att ta mig för saker. Är det inte något jag är hypermotiverad att göra, typ skriva rent i fransk-verb-boken (:P) så är det krångligt. Är lite av en perfektionist (ganska mycket när det gäller skolan) och vet jag inte om det kommer att bli perfekt så börjar jag inte ens med arbetet. Ofta blir det ett mastodontprojekt som spårar ur totalt i material osv. och det slutar med att jag inte har nåt alls att visa upp. Den som gapar efter mycket..

Pan Stranou skrev:i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne?
j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter?
k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem?
l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten?

i) Absolut. Fysik och andra naturvetenskapliga ämnen är helt obegripliga för min del. Till och med grundläggande grejer. Vissa saker kan jag lära mig utantill, men aldrig förstå.
Samma princip för matte (och ekonomidelen i samhäll). Jag ber alltid läraren om regler. Ge mig en formel!! De brukar sucka och säga att det finns inte formler för allt. Ma A och B är skitkul. (med vissa reservationer ) Efter det kan vi lägga ner.
Språk har alltid varit min grej. Älskar grammatik När läraren sa "Nu har ni tur, den här terminen slipper ni grammatiken" så hurrade alla utom jag Bad ofta om att få extrauppgifter men det brukade dom tolka som betygsfjäsk
Historia är bra också. Speciellt 2:a VK och franska revolutionen.
De ämnen jag finner intressanta går (av naturliga skäl skulle jag vilja påstå) mycket bättre än andra. Där ligger jag över medel.

j) Drabbade samman ganska ofta med dem lärare jag inte stämde ihop med. Kan tänka mig att jag utgjorde ett ganska dubbelt intryck. I själva studierna var jag fromm som ett lamm, bortsett från en del ifrågasättande men jag kunde vara väldigt obstinat och högljudd i klassrummet. Typisk pojkflicka (uttrycket känns något förlegat och stereptypt men jag hittar inget bättre) som kom försent, käftades emot, ställde krav osv. Lärare har en förmåga att störa sig på mig. Så visst drabbade jag samman med lärare.

k) Hm... Jag vet någorlunda bra i vilka situationer jag fungerar bäst i vad det gäller studier. Om man är medveten om sånt så ska man absolut kämpa för att få till det. Prata med lärare, kurator eller rektor om annat inte funkar.

l) Har inte kommit så långt att jag har fått mig en riktig utbildning än så överkvalificerad kan jag nog inte påstå att jag känner mig. Då skulle jag nog mer vilja säga bortslösad.

Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan?
Jag var väldigt stökig i grundskolan. Jag var dock extremt duktig på matematik. Men dom valde att ersätta matematiken med svenska och engelska.. Det var inte alls bra för mig.
b) Gymnasiet? Jag ogillade skolan så mycket att jag hade närmare 35-45% frånvaro i nästan alla ämnen. Jag hade ändå godkänt i nästan alla ämnen förutom matematik.

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper? Faktiskt inte.
e) Mobbning? Aldrig.
f) Tidsplanering? Ja
g) Lärare? Haft en hel del bra lärare, haft tur.
h) Amotivering (specifiera gärna skäl)? Ja verkligen. Jag var inte intresserad i ett ämne och har aldrig klarat det. Jag har försökt plugga upp det ämnet 3 ggr men alltid misslyckats.

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne? Historia och svenska har alltid varit lätt för mig, men matematiken har alltid varit jobbig.
j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter? Nej.
k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem? Tyvärr inte..
l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten? Nej, tvärtom. Jag orkade inte med skolan och hoppade av i gymnasiet. Jag gick i 3 olika linjer, jag bytte varje år... Men jag klarar mig ganska bra ändå, bara jag är lite intresserad så..

Svara på frågorna i den mån ni vill. Jag sanktionerar alla former av diskussion!

Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan?

Bra till väldigt bra. Lärde mig själv läsa när jag var fyra, räknade division när jag var sex. Det var ju liksom hela lågstadiet det innan jag började lekis. Lekis, där jag oftast satt och läste en Faktakalender. Hade alltid en faktakalender på mig till gymnasiet. Aspievarning på det?

Hade med mig ett svensk-engelskt lexikon första dagen i skolan. Blev besviken när klassföreståndaren sade att det skulle dröja några år innan jag fick användning för den.

Mellanstadiet gick också lätt, hade läst in det mesta under lågstadiet på egen hand. Blev tillfrågad om jag ville hoppa över en klass, men gjorde det inte då jag inte tyckte om just den klassen (liten skola). Dessutom hade jag några kompisar i klassen jag var i.

Högstadiet gick väl hyggligt, inte mer. Jag hade redan då insett att grundskolebetygen inte betyder ett skit egentligen, bara man kommer in på sin gymnasielinje. Gled omkring och gjorde det jag tyckte var intressant, resten lade jag ett minimum av energi på. 3.8 tror jag att jag fick ändå och jag var nöjd. Man kunde ju utläsa ur betygen exakt vad mina intressen låg fysik-matematik-kemi femmor, fyra i engelska, OÄ-ämnena och treor i resten.

gymnasiet

Ungefär som högstadiet, fast nu satte jag målet väldigt lågt och riktigt siktade verkligen därefter... inte att tokköra, men att göra det jag tycker är intressant, sedan gick jag mest runt och filosoferade. Siktade på en högskoleingenjörsutbildning som jag sedan kom in på. 3.7 i medel.

Universitet/högskola

Nu började det gå klart sämre, de friare studioformerna där enskilda arbeten som labbar och rapportskrivande innebar stora svårigheter. Tycker det är helt enkelt så tråkigt att jag måste motivera mig nåt oerhört för att en påbörja dem. Även om ämnet är jätteintressant och jag kan fördjupa mig i det och tänka på det nästan hela dagarna, så när jag kommit till en lösning, knäckt nöten så att säga, inte klarar av att avsluta det, även om det bara är att dokumentera med en rapport.

Detta gör att jag har minst 10-12 kurser som är oavslutade till hälften. Men när jag väl gjort klart en brukar det vara bland de bästa arbetena, rätt många MVG och femmor. Många jag studerar med på en kurs tror nog att jag har mycket bättre resultat och många fler poäng än vad jag egentligen har.

Två gånger har jag haft mina värsta depressioner under högskolestudierna, båda gångerna fick jag avbryta. Nu vet jag inte om jag pallar en gång till...

d) Att stifta bekantskaper?

Ja, speciellt på högskolan. Trodde man skulle bli inbjuden i nått, kåren eller nåt. Men det var en rätt enslig tillvaro egentligen.

e) Mobbning?

Egentligen inte.

f) Tidsplanering?

Obefintlig.

g) Lärare?

Mest i gymnasiet. Hade rätt förstående och trevliga klassföreståndare i grundskolan, i.a.f. i låg- och mellanstadiet. Kommer ihåg de än, och tänker varmt om dem.

På gymnasiet möttes jag mest av kallt oförstående, förutom av en lärare, vår matematiklärare som uppskattade mina utsvävningar och tankar om saker. Min självkänsla började få sig en törn här, för jag kunde inte *förstå* varför de var så kalla och distansierade, jag var ju bara jag, hade ju ingenting mot dem. Varför var de konstiga mot mig? Grundmurade ju liksom att det var nåt fundamentalt annorlunda med mig.

h) Amotivering (specifiera gärna skäl)?

Rökte så jävla fett med brass... Nä, j/k

Helt enkelt att göra nåt som inte är intressant ...går inte bara. Det tar sån extrem viljestyrka att få nånting gjort som inte är intressant att jag blir knäckt av nästa ointressanta grej som kommer.

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne?

Extremt. Se ovan.

l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten?

Väldigt överklassificerad. Beror på att det jobbet jag har nu inte ens kräver en gymnasieexamen (även om jag tycker det borde). Rätt jobbigt att tänka som en ingenjör och inte ha några likasinnade att bolla ideer mot. Man har liksom inte samma tankesätt.

Shit, läste min post och jädrar vad fel jag skrivit överallt. Bör tillägga att jag skrev den på zopiklon igår kväll... "överklassificerad"

Gick som för många bra i lågstadiet men sämre i högstadiet. Gymnasiet gick inte heller nåt vidare. Universitetet gick bättre. Svårt med bekantskaper, de flesta tyckte jag var ett ufo tror jag. Mobbad i högstadiet. Starkt varierande prestationer.

Studietips: kör med sabbat. Allt studerande är förbjudet mellan kl 18 på lördag till kl 18 på söndag. Det har åtminstone för mig varit gott för den mentala hälsan under studietiden att ha tider när man med gott samvete inte pluggar (till skilnad från den övriga tiden man inte heller pluggade).

Har väl jobb som passar.

Mina erfarenheter och tankar runt skoltiden och skolsystemet..

*suuuck*

Grundskola: var en av de bästa i klassen i lågstadiet men hade väldigt svårt att fokusera och att "byta över" från ett ämne till nästa.
När jag väl hade lyckats komma in i det vi höll på med så var det dags för nästa ämne. Vantrivdes. Hatade raster och idrott.
Tyckte illa om många i klassen och min lärare.
Blev retad för att jag var dålig på gympa och framförallt lagsport.

Högstadie: här flippade allt totalt för mig.
Gjorde aldrig läxor och kom och gick lite som jag ville.
Gick ofta vilse i korridorer och gick till fel klassrum mm.
Ifrågasatte ofta relevans i det som lärdes ut och ställde ofta "dumma" frågor till lärarna.
Rökte hasch på rasterna.
Pluggade aldrig och på proven satt jag och latjade och svarade på måfå oftast det jag tyckte kunde vara mest logiskt utan att alls bry mig om resultaten.
Lyckades i a f på mina tveksamma 2.8 (gamla betygssystemet) komma in på gymnasiet.

Gymnasie: fortsatte på samma spår som på högstadiet, bara att denna skola var större och ännu lättare att gå vilse i.
Fick bra betyg i grundämnena utan att göra något för det.
Höll på rätt mycket med droger under denna period, och festade på rätt friskt för att fly undan depressionen som suttit i sen lågstadiet.

Har i efterhand pluggat upp en del betyg och insett att det krävs rätt lite av effort för att fixa bra betyg (har fått mvg i det jag läst i efterhand) men det genuina studieintresset och motivationen saknas tyvärr. Visst kan jag lära mig "rabbla" rader av fakta men det mesta känns inte viktigt för mig personligen utan glöms bort tyvärr.

Tankar runt högskolestudier: är inte motiverad för högre studier just nu men är rätt intresserad av psykologi.

Jag är nog ganska bekväm och gör alltid ett avvägande i för- och nackdelar med att lära mig något. Jag ställer mig frågan:"till vilken nytta ska jag ha just denna kunskap?"
Märkligt.
Ofta lär jag mig bäst på egen hand när jag är fri att välja vad jag tycker är intressant..

a) Grundskolan?
Bra
b) Gymnasiet?
Saknade utmaningar.
c) Universitetet?
Insåg att det är inte bra att ha det för lätt i gymnasiet.

Har ni genomgående haft problem med:
f) Tidsplanering?
Det hade jag aldrig rett ut.

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne?
det var mest intresset som varierade extremt mycket.

Intellektuellt har jag aldrig haft problem i skolan, förutom matten. I stort sett hela grundskolan hade jag problem med mobbing, vilket jag skrivit om tidigare, nu har jag inte sådana problem, kanske för att vuxna är mindre elaka, kanske för att jag numera har respekt med mig. Mina största problem idag är min dygnsrytm, som är ungefär lika lätt att kontrollera som en hjord vildhästar. Det sociala tar på krafterna, blir trött av att vistas i grupper & folksamlingar.

Pan Stranou skrev:Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan?
b) Gymnasiet?
c) Universitetet?

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper?
e) Mobbning?
f) Tidsplanering?
g) Lärare?
h) Amotivering (specifiera gärna skäl)?

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne?
j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter?
k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem?
l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten?

Svara på frågorna i den mån ni vill. Jag sanktionerar alla former av diskussion!

a) den hade jag klarat av på sex år ist f nio

b) skolkade mej till 4,3 i snitt... gick humanistisk, läste latin och ryska (OT)

c) bristande intresse gjorde att jag läste in ett basår och började plugga teknisk fysik... de första åren var astrista (har ca 30p omtentor därifrån) med de sista två åren var hur spännande som helst... läste kurser som en tok om materialvetenskap och datakommunikation! oerhört fascinerande. nu har jag bara grundkurserna kvar innan jag får examen.... lite märkligt att göra saker "baklänges".

d) inte att stifta; jag är oerhört social... men att BEHÅLLA... går jag på stan vill jag helst vara ensam, jag har inget intresse av att hysteriskt mannekänga mina nyinköp för någon. så länge JAG trivs med det jag handlar så är jag nöjd... misstänker att detta är en bidragande orsak till att det är svårt att BEHÅLLA.

e) fet sådan i klass 2-6. allmänt utanför i 7-9 samt gymnasiet.

f) beror på i vilket sammanhang. skolsammanhanget kunde jag det mesta efter en repetition så läxor orkade jag aldrig läsa. dock är jag lite tidsoptimist vad gäller vanlig planering, ex hur lång tid det ska ta att laga mat...

g) ja, klassföreståndaren på gymnasiet var en falsk subba. hon gjorde det mesta för att sänka mej, men hon lyckades dåligt med det, hahahaha

h) förstår inte frågan

i) njae, det tycker jag inte. all kunskap är bra kunskap. sen var jag ibland tvungen att plugga nån dag inför prov. men det mesta var ju utantillkunskap, och sånt fastnar ju på en gång.

j) nej, jag gjorde det en gång. i åttan. läraren OCH facit hade fel. jag vägrade ändra mej, men lärde mej av det att det är lönlöst att diskutera med lärare, de kommer ändå aldrig erkänna att de har fel, för de ska ju "veta bäst"....

k) man MÅSTE läsa sånt som är roligt om man har lite koncentrationsproblematik. det går att gå särskilda kurser på folkhögskola eller via AF, som är mer "punktmarkerande" än universitetets generella problemlösarkurser. alternativt kan man sätta ihop en egen examen, utan att gå något speciellt program. det mesta går att ordna, man måste bara krångla lite mer än andra....

l) jag studerade teknisk fysik innan jag blev sjukskriven. en framtid inom databranchen är oerhört lockande. ge mej en skrubb och fett med datorer så blir jag glad. annars kan jag gärna fara runt och skruva upp switchar. också det ett jobb där man slipper vara trevlig mot folk. fy faen för att vara receptionist =)

Tack för era svar.

För egen del (blir oundvikligen mycket långrandig):

a) Mycket bra. Hade i princip lätt för allt (det inkluderar idrott), men matematiken tilltalade mig mest. Det sociala kontaktnätet var normalt; i kompiskretsarna skulle jag tro att jag var lite av en kuf - i positiv bemärkelse -, med en bisarr och grovhuggen humor som ofta lockade till skratt. Men allt detta upphörde någon gång i slutet av sjunde klass eller tidigt i åttonde klass. Blev introvert och spenderade mycket tid på det kommunala biblioteket, medan de andra ägnade sig åt att socialisera och stöta på varandra. Attitudinisation är ett fint och passande ord för deras beteende.
Gick ut med betygspoäng något tiotal över 200-gränsen. Dvs. inte alltför högt (maximum = 320).

b) Genom ren tur kom jag in på ett naturvetenskapsprogram. Inte genom mina poäng (tror det saknades 40p), men genom att jag ansökt till NV med matematisk sektion och därmed kom in genom betygspoäng + provpoäng. Samtidigt hade jag på något vis kommit att hamna i en engelsk sektion (pga. MVG i ämnet från högstadiet antar jag). Efter ett halvår avslutade jag den matematiska sektionen, men fortsatte i den engelska. Tror att en depression påbörjats, om inte redan i högstadiet, så kring gymnasiestarten.

Sorgligt nog kom jag att få avsmak för matematik, pga. usla lärare - de lyckades göra ämnet så oerhört trist och grått. Men de två första åren presterade jag ändå rätt väl. Ett G, x VG, 5 MVG - något sådant. Fysiken tyckte jag först väldigt mycket om (hade först en inflyttad amerikansk lärare som verkligen brann för ämnet; vill svära på att han hade drag av AS), men när läraren byttes försvann också min motivation. Under det tredje året däremot, började saker och ting gå dåligt, med en hel del efterföljande G:n.

I slutändan hade jag fått IG i Matematik D & U i Programmering B, vilket jag fick spendera ett halvår på att läsa upp (vilket är svårt när ens syn på skolverksamhet inte är så god, men det lyckades ändå). U:et i Programmering B är jag nästan glad över, för allt annat hade varit hycklande och emotsägande mina principer. Kvinnan i ämnet var onekligen den sämsta lärare jag stött på och hon skulle tvunget störa mig och endast mig under lektionerna, hålla långa förklaringar där hon gick igenom det som stod i kursboken (avskyr sådant) och under ett prov anklagade hyndan mig på lösa grunder för att ha fuskat. Klassen bestod också av idioter. Under sådana förhållanden reagerar jag enkelt och trotsigt, men rätt. 82% frånvaro har jag för mig.

c) Läser för närvarande biologi på universitetet, och är också registrerad på två distanskurser för två språk. Vantrivs dock; går stundvis in i depressiva perioder, påbörjar ofta projekt som inte relaterar till det jag läser på något vis och ogillar professorerna. Kurskamraterna är ytliga och hypersociala och trivs säkerligen ypperligt i de många grupparbeten och redovisningar vi av någon anledning har, vilket jag absolut inte gör. De många misslyckanden som sker under muntliga redogörelser, sänker också mitt humör enormt. Vid ett tillfälle satt vi kring ett bord och skulle ha en småtrevlig diskussion om [ämne] och så blev jag blev tillfrågad att tyda ett diagram - svar på tal blev då "nej, det känns inte så relevant" och senare ett osmidigt men sakligt "jag lyssnade inte på er". Kan inte koncentrera mig när jag befinner mig under direkt insyn inte bara utav en person, utan åtta tänkande varelser som skall bearbeta och evaluera det jag säger. Det är nog så enerverande med en person som skall granska mig (tankar leds genom lössläppta associationer in till dagdrömmar, desto oftare upplever jag rena blockader).

d) Fram till sjunde klass: nej. Efter detta: ja.
e) Nej, aldrig mobbning. Dock utfrysning och tal bakom ryggen, osv.
f) Åh ja. Skjuter upp allt så långt det går i tid, vilket fungerade ända fram till universitetet.
g) Som tidigare omnämnt, ja. Lärare som inte brinner för sitt ämne får jag svårt för; lärare som själva är motiverade och kunskapstörstande motiverar även mig och jag tenderar att älska dessa lärare. Övriga lärare börjar jag istället avsky. Med all rätt.
h) Depression utraderar ofta min motivation.

i) I gymnasiet, ja.
j) Inga öppna, vilda konflikter, men väl subtila, gruvliga sådana. Avskyn blev/blir väl ofta ömsesidig.
k) Nej, tyvärr.
l) ---

Karl skrev:Det finns många olika sorters studie-problem, specificera gärna

Kan inte specificera. Var mest ett fält där ni kunde fylla i tips ni i farten kom på, eller liknande. I mycket generell och vid mening.

nassepuh skrev:I övrigt. Det finns många inkompetenta opedagogiska lärare som är mer småaktiga än femåringar.

Instämmer!

nassepuh skrev:Gillade ... att ifrågasätta kunskapens legitimitet. Sa min lärare "Hitler var ond" så kunde det hela utmynna i en lång diskussion.

Detsamma, till viss del. Var dock för passiv för att konfrontera människor med det - höll det för mig själv.

Ohana skrev: ... de flesta (lärare) brukar inse att man har en massa att ge i skolan och försöker få till det så att man kommer till sin rätt.

Lever vi i samma värld? Hu så många högstadielärare som gett blanka fan i sina elever! De är nöjda så länge deras studenter bara blir godkända och därmed kan slussas ut, bort från deras sikt. Med ett fåtal undantag.

Anthrax skrev:Nu började det gå klart sämre, de friare studioformerna där enskilda arbeten som labbar och rapportskrivande innebar stora svårigheter. Tycker det är helt enkelt så tråkigt att jag måste motivera mig nåt oerhört för att en påbörja dem. Även om ämnet är jätteintressant och jag kan fördjupa mig i det och tänka på det nästan hela dagarna, så när jag kommit till en lösning, knäckt nöten så att säga, inte klarar av att avsluta det, även om det bara är att dokumentera med en rapport.

Har inga problem med laborationsrapporter själv. När jag väl påbörjar skrivandet av dem, dvs.(!). Laborationerna i sig, dock... Man nedtecknar det man skall, utför det man skall, helt på automatik - först när man kommer hem får man ge sig hän att förstå det hela och pussla samman förloppen. Uppfattas säkert som trögfattad på plats, men det bekommer mig inte.

Anthrax skrev:Ja, speciellt på högskolan. Trodde man skulle bli inbjuden i nått, kåren eller nåt. Men det var en rätt enslig tillvaro egentligen.

Helt rätt. Mycket ensligt.

Jonte skrev:Studietips: kör med sabbat. Allt studerande är förbjudet mellan kl 18 på lördag till kl 18 på söndag. Det har åtminstone för mig varit gott för den mentala hälsan under studietiden att ha tider när man med gott samvete inte pluggar (till skilnad från den övriga tiden man inte heller pluggade).

God idé. Skulle med stor sannolikhet inte fungera för mig dock, men kanske för andra.

weasley skrev:a) den hade jag klarat av på sex år ist f nio

Jag hade fått för mig att sådana språng närmast var förbjudna i detta land (tyvärr). Fick dina föräldrar insistera? Eller var det rentav en lärares idé?

weasley skrev:c) bristande intresse gjorde att jag läste in ett basår och började plugga teknisk fysik... de första åren var astrista (har ca 30p omtentor därifrån) med de sista två åren var hur spännande som helst... läste kurser som en tok om materialvetenskap och datakommunikation! oerhört fascinerande. nu har jag bara grundkurserna kvar innan jag får examen.... lite märkligt att göra saker "baklänges".

Intressant ämnesväxling. Inser att det sistnämnda kanske blir fallet också för mig. Har funderat på att byta till något mindre socialt krävande och teknikinriktat dock.

weasley skrev:h) förstår inte frågan

Med amotivering menade jag givetvis amotivation! Alltså om du har erfarit problem med att motivera dig själv.

Sammanfattningsvis tycks det mig (som tidigare nämnt) som att de flesta inte har haft några större problem med grundskolan, bortsett från eventuell mobbning och problem med idrotten. Först i det gymnasiala verkar saker och ting fallera.
Sedan verkar det också som att kvinnor med AS generellt sett har/haft mycket lättare för skolan än vad män med AS har/haft. Vad tror ni - kan det stämma?

Pan Stranou skrev:Hur presterade/presterar ni allmänt sett i:
a) Grundskolan?

Generellt sett ungefär på medel eller något därunder.

b) Gymnasiet?

Något bättre än grundskolan, låg nog ganska precis på medel på samhällsvetenskapsprogrammet, ekonomisk inriktning.

c) Universitetet?

Har klarat mig, klarat de flesta tentor men bara enstaka VG, så bland universitetsstudenter ligger jag nog på nedre halvan även om jag tror att det är en mer studiemotiverad grupp än samhället i stort. Har totalt läst 6 ämnen, mest företagsekonomi där jag har en magisterexamen, svårigheten att få jobb har varit svårare än studierna.

Har ni genomgående haft problem med:
d) Att stifta bekantskaper?

Ja, under alla stadier. Under grundskola och delvis gymnasiet var det i princip ingen som tog mig på allvar och åtminstone under grundskolan pratade jag betydligt mer med tjejer än med killar (är kille själv.) På universitet har jag haft svårt att knyta bestående kontakter, grupparbetena har ordnat sig, dock inte utan problem vare sig för mig eller de jag jobbat med. Tror iofs att det också beror på att jag långt ifrån tillhört elitstudenterna, hade jag varit väldigt duktig så hade det nog gått att kompensera de sociala bristerna.

e) Mobbning?

Svårdefinierat begrepp, blev otroligt mycket retad under grundskolan, vilket säkert gäller alla, men jag var mer känslig än de andra. Har dock aldrig varit fysiskt mobbad.

f) Tidsplanering?

Det är väl inte direkt min starka sida om man säger så, har alltid haft svårt att arbeta strukturerat.

g) Lärare?

I grundskolan visste de flesta att jag var annorlunda, och de accepterade det, kan inte säga att det var några större probem.

h) Amotivering (specifiera gärna skäl)?

Ofta, kan väl inte ge så mycket bättre skäl än att jag inte tyckt att det var tillräckligt roligt, och då inte kunnat lägga tillräcklig energi på studier.+

i) Varierade era prestationer kraftigt, beroende på ämne?

Ja, är en utpräglad siffermänniska, så ju fler siffror desto bättre Fick dock svårt med matten när det kom in algebra, blev väl som en chock att matte inte längre bara var siffror, gick i princip på en termin från att tillhöra de bästa till att ligga ungefär på medelnivå. Var också mitt intresse för ekonomi som fick mig att intressera mig för företagsekonomi, bokföring, debet och kredit kände jag passade mig perfekt.

j) Brukade ni ofta drabba samman med lärare i konflikter?

Nej, bara någon enstaka gång, och troligtvis snarare mindre än en genomsnittlig elev.

k) Har ni insikter ni vill dela med er, kring hur man tacklar särskilda studieproblem?

Svår fråga att svara snabbt på. Generellt kan jag säga att hitta ett studieområde man är bra på, ta reda på så mycket informatin som möjligt om det området (hur studier på högre nivåer ser ut inom området, vad det innebär att jobba inom området osv). Är man nöjd med den information man får är det bara att satsa stenhårt och försöka hitta sin nisch.

l) Om ni inte studerar för närvarande eller har planerat att göra så; hur har era (eventuella) arbeten speglat er utbildning? Har ni ofta fått känna er överkvalificerade i era arbeten?

Studerar visserligen fortfarande till viss del, men känner ändå att jag kan svara på frågan. Har inte haft lätt att få ekonomijobb, troligtvis i första hand för att jag inte haft förmåga att knyta det kontaktnät som är ack så viktigt när man söker jobb, och kanske inte gjort tillräckligt bra intryck på de intervjuer jag varit på.

Pan the Man, var pluggar du?

Pan:

jag gick tyvärr inte grundskolan på sex år ist f nio. men jag HADE KUNNAT DET om man bara hade fått. resultatet blev istället att jag satt och lattjade bort MASSOR av tid! var klar med sexans svenska i trean och sexans matte i fyran. engelska och tyska hade jag hemifrån och geografi/OÄ var ett mycket stort intresse när jag var i den åldern => jag läste inte en läxa i hela grundskolan!

på gymnasiet fick jag anstränga mej lite på ryskan och latinet, allt annat var bara repetition.

på universitetet, och teknisk fysik däremot var det andra bullar! där visade det sej snabbt att man hade slöat med läxläsning i övrig skola. men så fort vi kom in på INTRESSANTA ämnen, i trean och fyran, så gick det galant. jag har alltså klarat kvantfysik, men inte ellära... ytteknik men inte mekanik II.

roligt att du kan lite tjeckiska. :-D

DA skrev: ... åtminstone under grundskolan pratade jag betydligt mer med tjejer än med killar (är kille själv.)

Var också så, men endast under förskolan och en aning i första klass. Umgicks endast då med tjejer. Kom dock snabbt i fas med de sociala regler som introducerades sedan, dvs. stridigheter mellan könen och allt det där som barn uppgår i. Förstod det aldrig riktigt, men följde släpigt med i akterna och gjorde mig till så mycket som var nödvändigt.

weasley skrev:jag gick tyvärr inte grundskolan på sex år ist f nio. men jag HADE KUNNAT DET om man bara hade fått. resultatet blev istället att jag satt och lattjade bort MASSOR av tid! var klar med sexans svenska i trean och sexans matte i fyran. engelska och tyska hade jag hemifrån och geografi/OÄ var ett mycket stort intresse när jag var i den åldern => jag läste inte en läxa i hela grundskolan!

Aha, då feltolkade jag det du skrev.

Kan jag fråga dig - om det inte är olämpligt - vad för slags roll du fick i grundskolan förresten? Har som tidigare nämnt lite spekulationer kring hur kvinnor med AS skiljer sig åt från män när det kommer till prestationer i skolan och en vag teori är då att kvinnor, eller tjejer snarare, ofta blir s.k. "exemplariska elever", medan killar oftare blir utåtagerande eller tillbakadragna - alltså mer avvikande -> sämre prestationer. Men jag är ofta ute i vildmarken och cyklar.

weasley skrev:roligt att du kan lite tjeckiska.

Heh, ytterst lite. Kan du språket själv? Tanken var faktiskt att läsa latin i form av kvällskurs, men givetvis var jag för sent ute och fick då hålla tillgodo med de slaviska restspråken. Som av någon anledning blir orörda, annat än av folk som vill lära sig tala med sin utländska partners familj.

Jonte: skickade dig ett PM.

missbutterfly skrev:Grundskola: var en av de bästa i klassen i lågstadiet men hade väldigt svårt att fokusera och att "byta över" från ett ämne till nästa.
När jag väl hade lyckats komma in i det vi höll på med så var det dags för nästa ämne. Vantrivdes.

Det där sättet att kasta eleverna hipp som happ från det ena ämnet till det andra klagade redan Ellen Key på för hundrasju år sen. Man tycker att det borde ha blivit bättre sen dess...

missbutterfly skrev:Högstadie: här flippade allt totalt för mig.
Gjorde aldrig läxor och kom och gick lite som jag ville.
Gick ofta vilse i korridorer och gick till fel klassrum mm.
Ifrågasatte ofta relevans i det som lärdes ut och ställde ofta "dumma" frågor till lärarna.
Rökte hasch på rasterna.
Pluggade aldrig och på proven satt jag och latjade och svarade på måfå oftast det jag tyckte kunde vara mest logiskt utan att alls bry mig om resultaten.
Lyckades i a f på mina tveksamma 2.8 (gamla betygssystemet) komma in på gymnasiet.

Hehe. Jag tappade också sugen i högstadiet. Har nog med hormonerna att göra eftersom det händer så många i den åldern. Kan inte tänka mig en mer olämplig tidpunt att behöva lära sig saker!

missbutterfly skrev:Jag är nog ganska bekväm och gör alltid ett avvägande i för- och nackdelar med att lära mig något. Jag ställer mig frågan:"till vilken nytta ska jag ha just denna kunskap?"
Märkligt.
Ofta lär jag mig bäst på egen hand när jag är fri att välja vad jag tycker är intressant..

Samma här. När ska de börja anpassa undervisningen efter elevernas individuella intressen, inlärningsstil, takt och behov? Eller finns det såna skolor redan nu?

Pan Stranou skrev: De många misslyckanden som sker under muntliga redogörelser, sänker också mitt humör enormt. Vid ett tillfälle satt vi kring ett bord och skulle ha en småtrevlig diskussion om [ämne] och så blev jag blev tillfrågad att tyda ett diagram - svar på tal blev då "nej, det känns inte så relevant" och senare ett osmidigt men sakligt "jag lyssnade inte på er".

Pan Stranou skrev:Kan inte koncentrera mig när jag befinner mig under direkt insyn inte bara utav en person, utan åtta tänkande varelser som skall bearbeta och evaluera det jag säger. Det är nog så enerverande med en person som skall granska mig (tankar leds genom lössläppta associationer in till dagdrömmar, desto oftare upplever jag rena blockader).

Nä, hugaligen! Jag kan absolut inte prestera något om någon står och glor. Vet inte varför det är så.

Hade verkligen problem när jag skulle börja använda dator igen (efter ett uppehåll mellan 1987 och 2002) för dels behövde jag fråga den jag fick låna laptopen av hur man gjorde, men när han stod bredvid och förklarade så blev jag så stressad att jag sen inte mindes något av det han sagt, och när han gick blev jag stressad av att jag var rädd att göra fel och förstöra något. Fick ringa honom och fråga hur man stängde av den.

Inger skrev:Det där sättet att kasta eleverna hipp som happ från det ena ämnet till det andra klagade redan Ellen Key på för hundrasju år sen. Man tycker att det borde ha blivit bättre sen dess... Rolling Eyes

Varför då? För en majoritet fungerar det ju uppenbarligen och människor räknar ju rentav med att en viss skara individer skall misslyckas i sin skolgång (då man med deras metodik kan dela in människosläktet i "dumma", "medelbegåvade" och "begåvade" individer helt baserat på prestationer inom en skolverksamhet, och detta betraktar de som en naturens spridning). Elitismen är kanske också mer utpräglad nu än någonsin, i och med ökad individualism. Med detta i åtanke, hur skall man kunna förvänta sig att saker och ting skall ha blivit bättre?
Eller menade du något med din ironi som nu undgått mig helt? Du kanske rentav menade det jag skrev?

Inger skrev:Samma här. När ska de börja anpassa undervisningen efter elevernas individuella intressen, inlärningsstil, takt och behov? Eller finns det såna skolor redan nu?

Du beskrev just en av landets många Montessoriskolor, tycks det mig. Men de kanske utgår från lösa humanistiska värderingar som inte fungerar i praktiken.
Annars finner du inte en större förespråkare för autodidaktism än mig. Men trotsighet och självlärdhet måste vara restrikterat till ett fåtal individer.

Inger skrev:

Den där smilien hade nog frammanat en och annan känsla av sorg, hade jag inte varit så enfaldigt självironisk och avdramatiserande mot allt klätt i allvarets färger. Men jag förstår givetvis att du inte menade något illa. Är det något jag bemästrar så är det också att formulera mig illa.
Det hela är faktiskt rätt lustigt, när jag väl då tänker efter och när jag väl undanknuffat min bristfälliga, smått löjliga personlighet.

Så, mitt egentliga svar blir väl: ... och det med kraft.

Inger skrev:Nä, hugaligen! Jag kan absolut inte prestera något om någon står och glor. Vet inte varför det är så.

Hade verkligen problem när jag skulle börja använda dator igen (efter ett uppehåll mellan 1987 och 2002) för dels behövde jag fråga den jag fick låna laptopen av hur man gjorde, men när han stod bredvid och förklarade så blev jag så stressad att jag sen inte mindes något av det han sagt, och när han gick blev jag stressad av att jag var rädd att göra fel och förstöra något. Fick ringa honom och fråga hur man stängde av den. Rolling Eyes

Vad? Du använde dator innan 1987 (vackert år för övrigt), men inte därefter? Vad till?

Nu kommer vi också in på problem med muntliga instruktioner. För mig ligger det till så här:
-Instruktören har kunskap om x; jag har ingen kunskap om x -> koncentrationssvårigheter, tankar leds in på annat, mår bäst av att avlägsna mig.
-Instruktören har kunskap om x; jag har lite kunskap om x -> begriper mig på allt det sagda utan problem, men kan fortfarande inte ge någon respons på platsen, i synnerhet inte om denna plats är folktät.
-Instruktören har kunskap om x; jag har likvärdig eller större kunskap om x -> lyssnar flitigt för att upptäcka brister i information eller i retorik och försöker även utveckla det sagda och eventuellt simulera det, sätta det i system. Kan ge hyfsad respons, såvida platsen inte är alltför folktät.

Om vi nu ponerar att det aktuella är muntliga förhör eller diskussioner och det i närvaron av ett flertal individer, blir liksom problematiken och likväl då mitt beteende tio gånger värre. Jag våndas - lägg till en sadistisk koordinator (dvs. lärare), för maximal effekt.

*Hrm* Känner du igen dig i något?

Pan Stranou skrev:Kurskamraterna är ytliga och hypersociala och trivs säkerligen ypperligt i de många grupparbeten och redovisningar vi av någon anledning har, vilket jag absolut inte gör.

Usch, jag får ont i magen bara jag tänker på alla grupparbeten på högskolan. Nu efteråt förstår jag inte att jag orkade, det var verkligen en pina. Jag hanterade det genom att antingen ta på mig så mycket arbete som möjligt själv eller så lät jag de andra styra och deltog inte själv. Mitt agerande var beroende av gruppens sammansättning.

Efter avklarade studier gick jag dock in i en långvarig djup depression.

Pan Stranou skrev:De många misslyckanden som sker under muntliga redogörelser, sänker också mitt humör enormt.

Jag hade konstigt nog inga problem med muntliga presentationer/redogörelser. Så länge jag kände mig trygg i ämnet så spelade det ingen roll om det satt hundra åhörare. Tyckte snarare att det var stimulerande om någon ifrågasatte arbetet och jag fick utveckla/gå i svaromål.

Vid presentationer med många åhörare så blir det inget käbbel/fladdrande i diskussionen och då kan jag behålla fokus och tycker retoriken är stimulerande.