Här tar jag en del fakta från Margareta Skantzes populärhistoriska bok Drottning Margaretas historia, 2015. Skantze är författare, inte historiker av facket, men av boken framgår att hon läst en del böcker om historia. Det framgår också att hon är speciellt intresserad av de kända kvinnornas historia, drottningars och abbedissors.

Enligt traditionen bad man i kyrkor och kloster “För nordmännens raseri, bevare oss, milde herre Gud!” (A furore Normannorum libera nos, Domine). Det hade de all orsak till. Det första skriftliga beviset handlat om överfallet på klostret Lindisfarne år 793.

“Munken Simon berättar:

‘Den sjunde juni kom de till kyrkan i Lindisfarne, och där förstörde de och roffade åt sig allt som de kom över; de trampade på de heliga föremålen med sina lortiga fötter, de välte altarna över ända, och plundrade kyrkan på alla dess skatter. Några bröder slog de ihjäl, andra släpade de iväg i kedjor, de flesta kläddes av nakna, de hånades och kastades omkull på marken, andra dränktes i havet.’

Två år senare följde överfallet på klostret Iona, utanför Skottland. Och sedan fortsatte vikingarnas överfall på kyrkor och kloster under hela 800-talet.” (Margareta Skantze: Drottning Margaretas historia)

Vikingarna nöjde sig alltså inte med att plundra; de ville också förnedra och döda munkarna.

För nunnorna fanns dessutom oron för att bli våldtagna.

“Martyrdöden var eftertraktad, men den våldtagna nunnan hade förlorat sin dyrbaraste gåva, som var hennes kyskhet.”

Både munkar och nunnor avlade klosterlöftena om fattigdom, kyskhet och lydnad. Munkarna riskerade inte att bryta mot något klosterlöfte när deras kloster överfölls. Däremot nunnorna.

Men vad menas nu med “kyskhet”? Man ska leva i celibat, men blir man våldtagen så har man brutit mot det. Det låter konstigt för en modern människa.

Kyrkofadern Augustinus skrev om detta och utgick från historien om Lucretia.

Lucretia var känd för sin ovanliga skönhet och sin kyskhet. Dessa egenskaper upptände den unge Sextus Tarquinius, en av kungens söner och en natt våldtog han Lucretia i makens frånvaro. Hon berättade vad som hänt för sin make, innan hon tog sitt liv genom att sticka en kniv i sitt hjärta.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lucretia

I Livius version ber Lucretia sin man och sin far att hämta var sin vän som vittnen inför vad hon ska berätta och göra.

Once the men found Lucretia in her room, her explanation of the facts leads the men to state that "it is the mind that sins, not the body, and where there has been no consent there is no guilt."[12] After exacting an oath of vengeance while the men were discussing the matter—"Pledge me your solemn word that the adulterer shall not go unpunished"—[13] Lucretia drew a poignard and stabbed herself in her heart.

https://en.wikipedia.org/wiki/Lucretia

Augustinus utgår från denna berättelse i Guds stad, första boken, 19 kap.

Spoiler: visa

Nevertheless, for our purpose of refuting those who are unable to comprehend what true sanctity is, and who therefore insult over our outraged Christian women, it is enough that in the instance of this noble Roman matron it was said in her praise, There were two, but the adultery was the crime of only one. For Lucretia was confidently believed to be superior to the contamination of any consenting thought to the adultery. And accordingly, since she killed herself for being subjected to an outrage in which she had no guilty part, it is obvious that this act of hers was prompted not by the love of purity, but by the overwhelming burden of her shame. She was ashamed that so foul a crime had been perpetrated upon her, though without her abetting; and this matron, with the Roman love of glory in her veins, was seized with a proud dread that, if she continued to live, it would be supposed she willingly did not resent the wrong that had been done her. She could not exhibit to men her conscience but she judged that her self-inflicted punishment would testify her state of mind; and she burned with shame at the thought that her patient endurance of the foul affront that another had done her, should be construed into complicity with him.

Not such was the decision of the Christian women who suffered as she did, and yet survive. They declined to avenge upon themselves the guilt of others, and so add crimes of their own to those crimes in which they had no share. For this they would have done had their shame driven them to homicide, as the lust of their enemies had driven them to adultery. Within their own souls, in the witness of their own conscience, they enjoy the glory of chastity. In the sight of God, too, they are esteemed pure, and this contents them; they ask no more: it suffices them to have opportunity of doing good, and they decline to evade the distress of human suspicion, lest they thereby deviate from the divine law.

https://www.newadvent.org/fathers/120101.htm

Kontentan är att våldtagna kvinnor inte bär någon skam, de är kyska till kropp och själ eftersom det som skett, skedde utan samtycke. Kristna kvinnor (i motsats till den hedniska Lucretia) lade inte på sig skuld som var förövarens.

“Men med Karl den Stores reformer kom begreppen ‘kyskhet’ och ‘renhet’ att tolkas som liktydigt med kvinnans intakta mödomshinna, precis som det en gång varit i Romarriket. Där framhölls de ‘skändade’ unga kvinnor som tog livet av sig efter att ha blivit våldtagna och på så sätt bevarade ‘familjehedern’ som ideal och förebilder.”

Men personligen anser jag att detta med “kyskhet” och “familjeheder” mer har med genetik och ekonomi än moral att göra. Kyskhet och heder är den kulturella överbyggnaden. Liksom björnen dödar björninnans ungar för att para sig med henne och sprida sina gener. Samma sak när nya hannar tar över en lejonflock och dödar ungarna. En man vill inte försörja en annan mans (våldtäktsmannens) gener. Om en våldtagen gift kvinna blir med barn, hur ska mannen veta om det är hans barn el inte? En ogift kvinna som blir med barn är en skandal. Vem ska försörja detta barn? Det blir en ekonomisk förlust också genom att man inte kan gifta bort henne. Annars är de unga kvinnorna ett sätt att knyta framstående män till familjen.

Varför var vikingarna så våldsamma när de plundrade kloster och kyrkor? Där fanns silverskatterna.

“Men varför detta ursinne, varför detta behov att skända och förstöra, som för tankarna till de angrepp på kloster och kyrkor som skedde under Franska revolutionen eller till bolsjevikernas hatfyllda attacker mot präster och bekännande kristna i Ryssland?

Den brittiske historikern Christopher Dawson (1889-1970) har i boken Religion and the Rise of Western Culture, 1948, tolkat det raseri som vikingarna ägnade åt kloster och kyrkor som ett svar på den kristna missionen, en ursinnig motattack, en aktiv ‘hednamission’, vars mål var att att bryta ner den förhatliga kristendomen och på sina håll, däribland i England, aktivt verka för ett påtvingande av kulten av guden Oden. I irländska källor (Annals of Ulster) berättas om den store norske hövdingen Turgeis som skändade kyrkan i Clonmacnoise genom att låta sin hustru Odda/Aud sätta sig på altaret och agera som völva (ungefär: kvinnlig shaman). Irländarna blev så upprörda att de dränkte henne i floden Shannon. Christopher Dawson menar att inget annat krig så i grunden hotat den västeuropeiska civilisationen som vikingarnas attacker och storskaliga erövringståg.”
---
Svaret på vikingarnas attacker blev ökade missionsinsatser, både från England och Irland och från Hamburg.“

Turgeis låter som han egentligen hette Torgils el þórgísl. Men det verkar inte stå något om honom i norska hävder, bara i irländska.

Med tanke på hur brutalt vikingarna betedde sig, kan man undra om de som for till Norden som missionärer längtade efter martyrdöden.

Angreppet på Lindisfarne var inte det första, även om det kanske var större och mer känt än tidigare angrepp. Men vid denna tid höll Karl den Store, Charlemagne, på och härjade nere i Europa, och tvångskristnade hedningar och muslimer. Bland annat erövrades norra Tyskland, och man försökte gå vidare in i det som nu är Danmark. Därför känns angreppet på Lindisfarne mer som ett slag i religionskriget än en vanlig plundring. Danskarna hotades av erövring och tvångskristning, och de kämpade emot. Till slut fick man uppenbarligen ge sig, landet är ju kristet nu, men man försökte i alla fall stå emot.

Huggorm skrev:Angreppet på Lindisfarne var inte det första, även om det kanske var större och mer känt än tidigare angrepp. Men vid denna tid höll Karl den Store, Charlemagne, på och härjade nere i Europa, och tvångskristnade hedningar och muslimer. Bland annat erövrades norra Tyskland, och man försökte gå vidare in i det som nu är Danmark. Därför känns angreppet på Lindisfarne mer som ett slag i religionskriget än en vanlig plundring. Danskarna hotades av erövring och tvångskristning, och de kämpade emot. Till slut fick man uppenbarligen ge sig, landet är ju kristet nu, men man försökte i alla fall stå emot.

Du kan nog ha rätt i din teori men det började tydligen innan Karl den store i och med att danskarna började att bygga Danevirke innan Karl den store kom till makten.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Danevirke

Västergötland kristnades tydligen senast på 900-talet redan under vikingatiden.

Arkeologiska utgrävningar har visat att Västergötland kristnades senast på 900-talet. I de tusentals gravar som finns runtomkring den gamla stenkyrkan har de döda begravts utan kremering och med huvudet i väster och fötterna i öster, enligt kristen tradition. De äldsta påträffade gravarna har daterats till 900-talets första hälft.[1]

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kata_g%C3%A5rd

Tydligen fanns det kvinnor med ofantlig makt och rikedom under vikingatiden.

Den finaste graven, Katas grav, hittades precis norr om kyrkogrunden.[3]

Den finaste av stenkistorna har ett trängre parti, en huvudnisch, som var utmärkande för det högre skiktets gravar. Kvinnoskelettet i graven har genom kol-14-metoden daterats till omkring år 975 ±30 B.P. På denna grav har legat en runsten med inskriptionen: "Kætill gærði sten þennsi æftiR Katu konu sina systur þorils" (Kättil gjorde denna sten efter Kata sin hustru Torgils syster). Detta är alltså Katas grav.[1

Överfallet på Lindisfarne var det första som dokumenterats skriftligt.

På senare tid så har man funnit fynd som tytt på att vikingaaktivitet i österled kan ha förekommit 100 år innan Lindisfarne och att vikingar plundrat Östersjöns östra delar under en stor del av 700-talet.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Viking

Alien skrev:Överfallet på Lindisfarne var det första som dokumenterats skriftligt.

På senare tid så har man funnit fynd som tytt på att vikingaaktivitet i österled kan ha förekommit 100 år innan Lindisfarne och att vikingar plundrat Östersjöns östra delar under en stor del av 700-talet.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Viking

Men du i och med att det finns så pass lite skriftliga källor från den här tiden så får vi faktiskt lita på vad arkeologerna kommer fram till, det är ett välkänt faktum.

Sveriges förhistoria under vikingatiden avser perioden från omkring år 700 till omkring år 1050.
Ett stort arkeologiskt källmaterial kompletterar dock de bristfälliga skriftliga källorna.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sverige_u ... kingatiden

Andra siffror jag har läst om är 793-1066 och 800-1050, så du kan läsa ett gäng olika böcker och få olika tidsepoker så ska du inte heller glömma bort vendeltiden för Sveriges räkning, det flyter ihop väldigt mycket.

Under 700-talet, inte minst sedan Birka anlagts som ersättning för Helgö, intensifieras handeln successivt och då främst den östliga. Det går därför inte att ange något exakt år för när Sverige går in i vikingatiden på samma vis som för de västliga vikingafärderna där vikingarnas uppdykande vid Lindisfarne 793 utgör en traditionell startpunkt.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Vendeltiden

Anfallet på Lindisfarne var ju lite speciellt i och med att det var anfall och plundring, men då hade germanska grupper härjat de brittiska öarna i många hundra år redan. Angler, saxare och jutar intog de brittiska öarna 500 år före vikingarna gjorde samma sak, och är det inte ungefär samma sak i grunden? De vikingar som intog England var i första hand danska, det var jutarna också före dom. Och anglerna och saxarna var från området just söder om dagens Danmark.

Och går man ytterligare ett steg tillbaka så höll de germanska stammarna på och gisslade romarriket redan för 2000 år sedan. Det är i princip samma sak, det är bara detaljer som särskiljer vikingarna från de som var före dem. Efter kristnandet avtog det, eftersom man inte fick plundra andra kristna, men då åkte man på korståg istället och gjorde ungefär samma sak.

Huggorm skrev:Angreppet på Lindisfarne var inte det första, även om det kanske var större och mer känt än tidigare angrepp. Men vid denna tid höll Karl den Store, Charlemagne, på och härjade nere i Europa, och tvångskristnade hedningar och muslimer. Bland annat erövrades norra Tyskland, och man försökte gå vidare in i det som nu är Danmark. Därför känns angreppet på Lindisfarne mer som ett slag i religionskriget än en vanlig plundring. Danskarna hotades av erövring och tvångskristning, och de kämpade emot.

Innan man började med dränering var det mycket träsk längs hela södra Nordsjökusten ända till en bit upp på Jylland. Romarna tyckte inte det var värt att erövra, speciellt inte efter förlusten i Teutoburgerskogen.

Västsidan av roten på Jylland har Eider-Trenee-sänkan:

https://en.wikipedia.org/wiki/Eider-Treene_Depression

Östsidan är kullig, vilket tröttar anfallare och gynnar försvarare: https://en.wikipedia.org/wiki/Schleswig ... in_Uplands

Dvs för att anfalla Danmark landvägen måste man gå genom korridoren Oxvägen:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Oxv%C3%A4gen

Danskarna kommer samlas vid denna flaskhals, vilket gör Danmark inte värt att erövra landvägen. Lyckade invasioner har gått sjövägen, men varken romarna eller Karl den store hade den logistiken (det är lätt att landsätta trupper, men svårt att kontinuerligt transportera mat till dem med segelfartyg).

Att vikingarna angrep Lindisfarne tror jag har rent praktiska orsaker. Brittiska kloster byggdes på öar eller åtminstone på halvöar som var otillgängliga landvägen med syfte att munkar och nunnor skulle slippa kontakten med omvärlden. De slapp där också vanliga brittiska rånare till fots eller till häst som var intresserade av klostrets guld och ädelstenar. Att de kunde angripas från andra sidan havet hade de inte tänkt på.

Huggorm skrev:Anfallet på Lindisfarne var ju lite speciellt i och med att det var anfall och plundring, men då hade germanska grupper härjat de brittiska öarna i många hundra år redan. Angler, saxare och jutar intog de brittiska öarna 500 år före vikingarna gjorde samma sak, och är det inte ungefär samma sak i grunden? De vikingar som intog England var i första hand danska, det var jutarna också före dom. Och anglerna och saxarna var från området just söder om dagens Danmark.

Och går man ytterligare ett steg tillbaka så höll de germanska stammarna på och gisslade romarriket redan för 2000 år sedan. Det är i princip samma sak, det är bara detaljer som särskiljer vikingarna från de som var före dem. Efter kristnandet avtog det, eftersom man inte fick plundra andra kristna, men då åkte man på korståg istället och gjorde ungefär samma sak.

I stort håller jag med dig i ditt resonemang.

Yngre järnålder delas upp i:


folkvandringstid, 400–550 e Kr
vendeltid, 550–750 e Kr
vikingatid, 750–1100 e Kr

Namnen kan upplevas som något kryptiska och kommer därför att förklaras lite närmre här.

https://historiska.se/upptack-historien ... jarnalder/

Så delar Hysteriskamuseet in dom olika tidsepokerna med närmare specifikation i den efterföljande texten.

Nu handlar inte denna tråd om vikingar i allmänhet (det krävs en separat tråd för detta), än mindre om tiden före vikingatiden. Den handlar om vikingarnas möte med kristenheten och kristnandet av Norden.

“Sedan Sachsen underkuvats vände kejsaren och Påvekyrkan blickarna mot Norden. Ett biskopsdöme grundades i Hamburg år 831 av Karl den Stores son Ludvig den Fromme, och härifrån skickades missionärer till de handelsstäder som etablerats i norra Europa, däribland Dorestad (söder om Utrecht), Hamburg, Kaupang (Norge), Hedeby och Ribe (Danmark) och Birka (Sverige).” (Margareta Skantze: Drottning Margaretas historia)

Den förste missionären i Norden var alltså Ansgar.

Ansgar, "Nordens apostel", född 8 september eller 9 september 801 i Fouilloy, nära Amiens, död 3 februari 865 i Bremen,[1] var en benediktinmunk, missionär och ärkebiskop av Hamburg-Bremen, vilket då också innefattade Norden. Ansgar blev efter sin död helgonförklarad. Hans levnadsöden skildras i legenden Vita Anskarii skriven av hans lärjunge och efterträdare på ärkebiskopsstolen Rimbert.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ansgar

"Enligt Rimbert kom Ansgar först till Jylland, inbjuden av kung Hårik (Erik), som sägs ha bejakat den nya kristna läran med stor förtjusning:

'Han lyssnade välvilligt till allt som Ansgar berättade för honom ur Bibeln och erkände att det var mycket gott och nyttigt. Han sade också att han fann stor glädje i det och gärna ville göra sig förtjänt av Kristi nåd.’

Beskrivningen av kung Håriks möte med Ansgar är ett rent propagandastycke. De nordiska länderna bestod vid denna tid av ett lapptäcke av olika kungadömen. Kung Håriks allians med Påvekyrkan var ett led i hans kamp med rivalerna om makten. Alliansen blev kortvarig, och några år senare anförde kung Hårik personligen den flotta som skövlade Hamburg, säte för den kristna missionen."

Kung Hårik stupade 854 i krig med sin brorson Gutorm. Men dessförinnan tillät han Ansgar att bygga den första kyrkan i Danmark, i Hedeby. Men år 845 hade kungen seglat med 600 vikingaskepp till Hamburg, och de plundrade och förstörde hela Hamburg, inklusive kyrkan, klostret och biblioteket.

I Rimberts biografi blev Ansgar kallad till Birka av Gud. Men det var snarare kungen och köpmännen som kallade honom.

När Ludvig den fromme, karolingisk kejsare, omkring år 830 besöktes av två sändebud från sveakungen, som menade att det var flera i deras hemland som ville övergå till den kristna tron, utsåg han Ansgar att sprida tron. Ansgar och hans medhjälpare munken Witmar följde med en konvoj av köpmän, men halvvägs blev de överfallna av vikingar, och de måste ta sig till Birka till fots. Det bildades en liten församling med Birkas hövitsman Herigar som främsta namn. I Birka förkunnade Ansgar kristendomen omkring 829–831. Som svensk kung anges för denna tid Björn i Ansgarsvitan. Framgången var dock blygsam, och sveakungens inbjudan får nog betraktas som en vänlig gest till den djupt kristne kejsaren.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ansgar

Köpmännen ville ha lag och ordning och ansåg att kristendomen kunde bidra till detta. Men kristendomen fick inget fäste, varken efter Ansgars första missionsresa el efter den andra.

Cirka år 851–853 återvände Ansgar till Birka, där nu kung Olof regerade. Vid denna tid lär situationen för den kristna missionsverksamheten ha försvårats. Den kristna församlingen i Birka hade kommit i konflikt med den hedniska befolkningen och hade upplösts. Ansgar var därför tvungen att återupprätta församlingen.
---
Sankt Ansgar var den förste kände missionären i Sverige, och flera gravar med kristna kors har hittats i Birka. Ändå anses hans arbete inte ha fått någon bestående betydelse för Sveriges kristnande. Ärkebiskop Unni av Hamburg fann inga spår av Ansgars församling vid sitt besök i Birka år 935.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ansgar

Kan ju vara värt att nämna och tänka på.

Bilden av Ansgar (801–865) som en ljusets apostel som bringade kristen upplysning till det råbarkade folket i norr är sedan länge krackelerad. Det mesta vi vet om missionären Ansgar är hämtat från Vita Anskarii (»Ansgars levnad») skriven av hans arvtagare på ärkebiskopsstolen, Rimbert. Dennes ärende var att hylla sin företrädare och ärkestiftet Hamburg-Bremen.

Som historisk källa är krönikan därmed inte helt tillförlitlig.

https://popularhistoria.se/sveriges-his ... ev-kristet

Så här skriver Dick Harryson som är professor i historia.

Av de områden som kom att ingå i det medeltida svenska kungariket var missionen snabbast och mest effektiv i Västergötland. I rikssvensk historisk tradition har detta i regel tonats ned till förmån för Ansgarstraditionen, som ju associeras till Birka och Mälardalen, men faktum kvarstår att Sveriges äldsta stift är Skara stift, daterat till början av 1000-talet, och att en sådan organisering hade varit omöjlig att genomföra om inte en stor del av västgötarna redan anammat den nya religionen.

https://www.svd.se/nar-blev-sverige-kristet

En stor del av västgötarna var kanske kristnade redan på 1000-talet som Harrisson skriver, men det var också en av de delar av landet där den gamla tron levde kvar längst. Bland annat i Tiveden, gränsskogen mellan Västergötland och Närke. Kristendomen spreds snabbt på slätten i Skaraborg där folk inte kunde komma undan, men det tog desto längre tid i skogsbygderna. Och en del hedniska riter fanns kvar ända in i modern tid.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sk%C3%A5lgrop

https://sv.wikipedia.org/wiki/Trollkyrka

Det är naturligt att vikingarna plundrade kyrkor och kloster, där fanns ju de silverskatter de ville ha. Men kan det också finnas en annan orsak? De nöjde sig inte med att stjäla, de ville skända och förstöra.

"Den brittiske historikern Christopher Dawson (1889-1970) har i boken Religion and the Rise of Western Culture, 1848, tolkat det raseri som vikingarna ägnade åt kloster och kyrkor som ett svar på den kristna missionen, en ursinnig motattack, en aktiv 'hednamission', vars mål var att brytna ner den förhatliga kristendomen och på sina håll, däribland i England, aktivt verka för ett påtvingande av kulten av Oden. I irländska källor (Annals of Ulster) berättas om den store norske hövdingen Turgeis som skänadade kyrkan i Clonmacnoise genom att låta sin hustru Odda/Aud sätta sig på altaret och agera som völva (ungefär: kvinnlig schaman). Irländarna blev så upprörda att de dränkte henne i floden Shannon."

Det slutade inte så bra för Turgeis heller. Han tillfångatogs och dränktes:

In 845 he was captured by Máel Sechnaill mac Máele Ruanaid of Clann Cholmáin who was High King of Ireland. These reports state that Turgesius was drowned in Lough Owel.

https://en.wikipedia.org/wiki/Turgesius

Var Turgeis och Ragnar Lodbrok samma person?

John O'Donovan and Charles Haliday independently identified him with Ragnar Loðbrók, but the identification is not generally accepted.

Iofs kan inte plundringen av Lindisfarne och mördandet av munkarna där bero på hat mot kristna missionärer, för de hade ännu inte kommit till Norden då.

Vikingarna fick utlopp för sina aggro och ångest demoner genom att skända och slå sönder det mesta, och de kristna var väl fritt villebråd för upploppen. De hade väl piffat upp vardagen med lite för mycket flugsvamp. De var inget annat än påtända rövarband.

De tog bara en gammal stackars utsliten träl (slav), och tvingade denne att dricka upplöst svamp, sen samlade man upp urinen, som renats genom slavstackarns njurar och tagit bort de värsta toxinerna, drack upp den varpå ett rus uppstod. Så knarkande förstörde även på den tiden, inte bara skjutningar och skit numera...

Ju mer klostren och kyrkorna plundrades och skändades, desto viktigare att kristna och civilisera vikingarna. Trots den stora risken för martyrdöden. Ökade missionsinsatser såväl från England och Irland som från Hamburg.

En av dem som ljöt martyrdöden var biskop Eskil.

Eskil som tros ha avlidit omkring år 1080, omtalas som helgon första gången på 1120-talet i munken Ailnots legend om Knut den helige. Där sägs att Eskillinus, en biskop av förnäm engelsk härkomst, skall ha dödats av barbarer som var Suethi et Gothi – alltså svear och göter.
---
De huvudsakliga biografiska upplysningarna om Eskil är däremot betydligt senare, och förekommer första gången i ett Eskils officium från omkring år 1300, som antas vara författat av biskop Brynolf Algotsson.
---
Enligt officiet var Eskil en engelsk munk som under sin kristna mission stenades till döds på uppdrag av den hedniske kung Blot-Sven. Eskil är det ena av Södermanlands två skyddshelgon. Den andra är Sankt Botvid som slog sig ned i Botkyrka socken. S:t Eskil är även Närkes apostel.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Eskil_(helgon)

När Eskil började missionera i Sverige regerade den kristne kungen Inge och Eskil utsågs till biskop.

Hans kristna förkunnelse uppväckte folket som byggde nya, kristna helgedomar medan de gamla avgudatemplen revs och de hedniska offerlundarna höggs bort. Efter en tid fördrevs dock kung Inge av Blot-Sven som återinförde de hedniska traditionerna.

En stor blotfest anordnades i Strängnäs och dit begav sig Eskil för att hålla en straffpredikan.
---
Hedningarna blev då mycket vredgade och en spåman med namnet Spåbodde slog en sten i hans huvud och en annan drämde till med en yxa. Svårt sårad släpades Eskil till Blot-Sven som dömde honom till döden, och han stenades i en backe som än idag kallas Munkbacken. Hans döda, sargade kropp bars därefter hemåt för att jordas i hans egen kyrka. Vidare nämner Brynolf att "då de kom till den plats, som nu kallas Eskilstuna, förmörkades luften av en tjock dimma så att de ej kunde gå längre, och så tung blev kroppen att de alls ej kunde rubba den. Samma natt blev det uppenbarat för den som kastat första stenen på honom, att på samma ställe skulle byggas en kyrka till martyrens ära, vilket också skedde".

I andra berättelser står att Sankt Eskils källa utmed vägen från Strängnäs skulle ha sprungit fram ur berget i samma ögonblik som hans kropp bars förbi. Johanniterna lät uppföra ett kloster vid hans hem i Tuna, varmed orten började kallas Eskils-Tuna. Namnet är känt sedan 1266.

Och därför har Eskil namnsdag den 12 juni.

Enligt Margareta Skantze var det stor skillnad på den keltiska kristendomen och påvekyrkans.

"De engelska och irländska munkarna vände sig till kvinnor och män ur alla samhällsklasser, inte minst till de många slavarna. Det irländska helgonet Patrick (ca 387-ca 461) hade själv varit slav under en period och sedan dess värnade han säkilt om de helt rättslösa kvinnliga slavarnas utsatthet. Påvekyrkans missionärer riktade sig däremot till kungar och hövdingar. Den ena var en mission underifrån, den andra en mission uppifrån. Den keltiska missionen fick fäste på landsbygden och den romerska i de framväxande städerna, på handelsplatser och liknande ställen.

I Sverige finns spåren av den keltiska missionen framför alltt i Västergötland i form av hällar huggna i sanadsten med vackra mönster av grnar och blad, som tolkats som bilder av Livets Träd. De kallas lilje stenar och liljan var Marias blomma.

I England var alla kyrkor helgade åt Maria, Jesu mor. Maria-kulten fick fäste i de breda folklagren, där den anknöt till en tidigare kult av fruktbarhetsgudinnor. Blommorna i naturen fick namn efter Maria. --- Aklejan kallades för Vår Frus handskar, gullvivan för Jungfru Marie nycklar och gulmåran för Jungfru Marie sänghalm. ---Maj var Marias månad och i de medeltida balladerna kallas hon för 'Lilla Fru Maja'.---Violen visade hennes ödmjukhet, iris symboliserade hennes kyskhet och liljan hennes renhet och oskuld. Detta har ofta tolkats som ett förtryck av kvinnor, men kan också ses som ett sätt att se på kvinnan som något mer än föderska och sexpartner.
---
Överallt i Europa dit den tidiga kristna missionen kom fick munkar och präster hjälp av kvinnor, främst av änkor, som var fullmyndiga personer med egna pengar och materiella tillgångar. De gjorde frikostiga donationer till de kommuniteter (gemenskaper) som skapades av munkarna och till nunnekloster.

Dessa änkor donerade också pengar till kyrkobyggena.

Mer om de rika och fromma änkorna. Heliga Birgitta var ju också en sådan och speciellt mäktig. Hon beundrade ett lokalt helgon, Elin/Helena av Skövde. (Elin är en svensk form av Helena.)

Helena avbildas med änkedok, svärd och med en bok på vars pärm hennes avhuggna finger ligger.
---
Enligt legenden blev Elin tidigt änka. I sitt äktenskap hade hon många barn. Efter makens död levde hon ett fromt liv på sin gård i Våmb och skänkte rikliga gåvor till kyrkan i Skövde. Hon hade en dotter som blev utsatt för hustrumisshandel och kvinnovåld av sin make. Detta hade till följd att mannen, Elins måg, dräptes av en tjänare. Mannens fränder skyllde det inträffade på Elin och tog därför blodshämnd genom att dräpa henne när hon var på väg till kyrkoinvigningen i Götene omkring år 1130. Strax före sin död hade Elin gjort en pilgrimsvandring till den Heliga Graven i Jerusalem.
---
Enligt traditionen blev Elin ihjälslagen den 1 augusti, men den dagen kunde hon inte firas eftersom dagen redan var upptagen av firandet av Petri fäng. Därför förlades firandet av Sankta Elin av Skövde till 31 juli, men i Skara stift flyttades dagen senare till 30 juli för att kunna kombineras med S:t Olofs dag som var en stor dag i stiftet.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Elin_av_Sk%C3%B6vde

Och fortfarande har Helena och Elin namnsdag den 31 juli.

Ännu en from änka, Frideborg:

"I helgonberättelsen om Ansgar beskrivs en sådan kvinna, Frideborg, en matrona valde religiosa, en mycket from hustru. På sin dödsbädd gav hon sin dotter Katla i uppdrag att sälja allt hon ägde och ta med sig pengarna till handelsstaden Dorestad, som nyligen härjats av vikingar:

Där finns många kyrkor och präster och andliga personer och en mängd behövande människor, som kan ge ordentliga upplysningar om hur du skall dela ut pengarna, och skänk sedan bort allt som allmosor för min själs frälsnings skull.

Och Katla uppfyllde sin mors sista vilja. Hon tog kontakt med feminae religiosae, fromma kvinnor, för att fråga dem till råds. Troligen syftar uttrycket på ett nunnekloster i Dorestad."

Dorestad, var fanns det?

Dorestad var under vikingatiden namnet på nuvarande Wijk bij Duurstede, nuvarande Nederländerna vid stranden av floden Rhen.

Handelsplatsen i Dorestad är känd sedan 600-talet och växte till sitt maximum runt år 800. Staden attackerades flera gånger av vikingar. År 850 återtog den danske vikingaprinsen Rorik staden med våld, som han tidigare hade förlorat. Han kunde stanna kvar som karolingisk lydkung över stora delar av nuvarande Nederländerna.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Dorestad

Min icke-fromma reflektion är att Frideborg är självisk som bara tänker på sin egen själs frälsning. Borde hon inte skänkt en del till den lydiga Katla och hennes ev syskon?

Vad var det nu som lockade kvinnorna med kristendomen?

"Ett viktigt skäl var förbudet mot att sätta ut oönskade barn i skogen. I vikingasamhället bestämde de byäldste om ett nyfött barn fick leva eller dö. Det nyfödda barnet lades i hövdingens knä, varpå en spänd tystnad och väntan följde. Om hövdingen gav barnet ett namn upptogs det i gemenskapen, medan det namnlösa barnet sattes ut i skogen. --- När kvinnorna gick ner till källan i skogen för att hämta vatten hörde de mylingarna ropa till dem i nattmörkret: 'Mor! Kom och ge mig di!' "

Ett annat skäl var kristendomens syn på äktenskapet som ett livslångt förbund mellan en man och en kvinna.

"Under vikingatiden delade alltid kvinnorna sina män med andra kvinnor. Polygami var accepterat och förutom ett flertal hustrur och bihustrur hade männen också frillor och fri sexuell tillgång till slavinnorna. Det livslånga monogama äktenskapet - ett av Kyrkans sju sakrament - hade inrättats som ett skydd för kvinnorna, helt i enlighet med den särskilda omsorg om kvinnor som återspeglas i de fyra evangelierna om Jesus."

Idag anser en del att äktenskapet är en kvinnofälla men det var kvinnans bästa skydd förr.

Allra lägst i rang var de kvinnliga (sex)slavarna.

"De fick nu höra berättelserna om de tidiga martyrerna, om Katarina, Barbara och Margareta, som alla dött för att de vägrat underkasta sig sina fäders auktoritet. Många av dessa kvinnors olydnad hade bestått i att de inte velat gifta sig med den man som deras anhöriga valt ut åt dem, utan hävdat rätten till sina egna kroppar. De sexuellt utnyttjade kvinnliga slavarna kunde spegla sig i deras öden. Många av dem hade rövats från England och var kristna. De utövade en mission i det tysta och påverkade framför allt andra kvinnor i sin omgivning."

I dessa legender så det ofta en hednisk far som ogillar hennes kristna tro. Den man hon förväntas gifta sig med är också hedning, vilket betydde att hon inte skulle kunna utöva sin kristna tro. Dessutom ser kvinnan Jesus som sin (himmelske) brudgum och vill inte ha någon jordisk brudgum.

För männen innebar kristendomen en alternativ mansroll.

"Två av de viktigaste manliga förebilderna var den Helige Martin och den Helige Laurentius. Martin, som bruka avbildas sittande på en häst, levde på 300-talet i Frankrike, där han deltog i ett krigståg som soldat i den romerska armén. Han omvände sig till kristendomen efter mötet med ett krigsoffer. Gripen av ett plötsligt medlidande skar Martin sin mantel i två delar och gav den ena åt den halvnakne och utblottade mannen. Efter denna händelse ville Martin inte längre kriga och lämande armén. Han blev så småningom biskop i Tours i Frankrke. Martin förkroppsligade den tidiga kristendomens pacifistiska ideal. Han blev skyddshelgon för tiggare, skräddare, hotellägare, vinodlare och nyktra alkoholister. Men i takt med Påvekyrkans ökande svärdsmission utsågs den forne pacifisten Martin till skyddshelgon för kvartersmästare, soldater och kavallrister."

Verkligen en salig blandning som han var skyddshelgon för. Tiggare, ja, det berodde ju på den utblottade mannen han mötte. Skräddare - ja han delade ju sin mantel itu (fast troligen med svärd), hotellägare (ja pilgrimer tog in där). Vinodlare och nyktra alkoholister - de tycks ju ha motsatta intressen.

Mantel heter pallus på latin och därifrån kommer uttryckt palliativ vård.

Martin begravdes den 11 november 397 och firas därför i katolska kyrkan den 11 november. Mycket riktigt har Mårten namnsdag då. Men varifrån kommer seden att äta gås?

Enligt en legend gömde Martin sig bland gäss för att slippa bli biskop i staden Tours. I samband med detta kacklade gässen och avslöjade honom och han blev ändå biskop. Gässen äts således som straff för att dessa avslöjade honom.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Martin_av_Tours

Helgonet Martin slapp dö en plågsam martyrdöd. Så bra gick det inte för helgonet Laurentius.

"Laurentius var diakon (assisterande präst) och levde i Rom på 200-talet under en tid av svåra förföljelser av de kristna. Kejsaren hade befallt Laurentius att samla ihop de rikedomar som fanns i hans kyrka och överlämna dem till honom. Kyrkornas sakristior fungerade som bankvalv och här förvarades guld, silver och ädelstenar som ofta donerats av rika kristna änkor för att delas ut till de fattiga i staden. Laurentius lydde befallningen och samlade ihop rikedomarna, men gav dem inte till kejsaren utan till de fattiga i enlighet med givarnas önskan. Kejsaren blev utom sig av vrede och Laurentius dömdes till ett fruktansvärt straff: han surrades fast på en järnsäng som ställdes över en pyrande eld och där stektes han sakta till döds. Laurentius sågs sedan dess som skyddshelgon för 'de fattiga och elända'. Han brukar avbildas med ett järngaller som associerar till hans död."

Han dog den 10 augusti 258 och därför firas han den 10 augusti. Och mycket riktigt har Lars namnsdag den 10 augusti.

Makabert nog är Laurentius också skyddshelgon för kockar och bagare. Han är också skyddshelgon för brandmän och för bibiliotek. Enligt legenden skyddade han kyrkornas böcker.

Det var i Danmark vikingarna först lät kristna sig. Dvs kung Harald Blåtand lät döpa sig år 960. Det framgår av en runsten i Jellinge:
”Harald konung lät göra dessa kummel efter Gorm, fader sin, och efter Tyra, moder sin. Den Harald som vann Danmark alla och Norge och gjorde danerna kristna.”

Det var säkert främst av politiska orsaker. När vanligt folk frivilligt lät döpa sig, så var det av religiösa orsakr. När kungar gjorde det så var det av politiska orsaker.

Harald Blåtand var gift med Tove, dotter till den vendiske fursten Mistivoj. En runsten som Tove lät resa till minne av sin mor är den enda källan som finns om henne. Runstenen kommer från Sønder Vissing, ca 40 km nordöst om Jellinge i Danmark, och texten lyder: ”Tofa, Mistivojs dotter, Harald den godes, Gorms sons hustru, lät göra detta minnesmärke efter sin moder." Det är dock inte fastslaget huruvida Tove är mor till något eller några av Haralds kända barn.

Det berättas också att kungen ska ha haft andra hustrur än Tove. Adam nämner till exempel Gunhild, och Saxo berättar i slutet av 1100-talet att kungen varit gift med Gyrid, en syster till Styrbjörn från Sveariket.
---
Flera av de nordiska kungarna vid denna tid hämtade sina gemåler från just venderrikena vid södra Östersjökusten. Detta var slavernas olika stamområden. Nordvästslaverna, eller polabianslaverna, var uppdelade i flera olika stammar.
---
Under 960-talet skedde en påtagligt aktiv kristningsprocess i slavernas område. Haralds svärfar Mistivoj hade år 967 säkrat den obodritiska överhögheten över stammen Wagierna i öster. Året efter grundades biskopsstiftet i Oldenburg. Mistivoj anslöt sig själv till den kristna tron vilken han verkar ha hållit fast vid under resten av sitt liv. Han slutade sina dagar i klostret Bardowiek och han hade nära kontakter med biskoparna i Oldenburg av vilka den förste var Egward.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Harald_Bl%C3%A5tand

Varför hette han Blåtand? Enligt en teori berodde det på hans svarta tänder (blå kunde betyda svart). Enligt en annan mer spännande teori hade han ett svärd som kallades Blåtand. År 980 bestämde sig hans son Sven Tveskägg att ta över. Adam av Bremen skriver om detta långt efteråt.

Adam skriver: ”Plötsligt igångsattes alltså ett uppror, danerna avsvor sig kristendomen, upphöjde Sven till kung och förklarade Harald krig. … I detta eländiga krig blev Harald och hans anhängare besegrade. Kungen själv sårades och flydde ur striden, gick ombord på ett skepp och lyckades undkomma till det samhälle i slavernas land som kallas Jumne.” Kung Harald dog där 986 [3] av sina sår och fördes, enligt Adam, av sina soldater tillbaka till Danmark där han begravdes i den kyrka i Roskilde som han låtit uppföra till den heliga treenighetens ära.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Harald_Bl%C3%A5tand

Sven Tveskägg inledde en offensiv mot Englands kristna kung Ethelred. Han och hans hustru Sigrid Storråda och deras son Knut var alla med på härnadståget.

"De underkuvade England och blev kung och drottning, i engelska krönikor kallade Swein Forkbeard och Haughty Sigrid."

En del historiker menar att Sigrid Storråda var en uppdiktad gestalt. Sven Tveskägg var i stället gift med den polska prinsessan Gunhild.

Ethelred beordrade en massaker på danskarna som var bosatta i England 13 november 1002, St. Brices Dags-massakern, vilket ledde till att Sven Tveskägg inledde en serie fälttåg för att erövra England, något han lyckades med. Enligt senare medeltida källor var ett offren för massakern kung Svens syster. Dock dog han endast fem veckor efter sin seger.

Ethelred flydde till Normandie 1013 för att söka skydd hos sin svågers son Robert av Normandie då Sven Tveskägg erövrade England. Han kunde dock återkomma till England och dess tron i februari 1014 efter Sven Tveskäggs död. Ethelred dog 23 april 1016 i London där han begravdes. Han efterträddes av sin son Edmund Järnsida.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Ethelred_II_av_England

Men Sven Tveskäggs son Knut var inte beredd att ge upp riket.

Edmund utropades den 23 april 1016 efter faderns död av Londons borgare till kung, medan rikets förnämsta män samtidigt i Southampton hyllade Knut den store. Edmund blev erkänd som kung även i Wessex och upptog till en början med framgång striden om kronan med Knut, vilken han besegrade vid Pen i Somerset och tvingade att upphäva Londons belägring. Till sist blev han dock fullständigt besegrad vid Assandun (antingen Ashdown eller Ashington i Essex) 18 oktober 1016, ingick därefter förlikning med sin besegrare och fick som kungarike behålla landet söder om Themsen jämte East Anglia och Essex, varvid troligen även bestämdes, att den överlevande skulle erhålla hela riket. Edmund dog redan 30 november samma år. "Järnsida" kallades han för sitt mod och sin stora kroppsstyrka.

Men Ethelreds änka Emma (som inte var Edmunds mor) ville se sin son Edward på tronen. Men han var bara ca 13 år när hans far dog. När styvsonen dött stod fortfarande kung Knut i vägen.

"Kung Ethelreds änka drottning Emma av Normandie gifte sig med Knut och lyckades förvandla honom från ett råskinn till en fredlig och vis landsfader, som införde Cnut's law, Knuts lag, i England. Ja, det är förstås huvudsakligen kvinnliga historiker som tillmäter Emma denna betydelse, medan manliga historiker menar att det var biskop Wulfstan av York, som hade detta välgörande inflytande på kung Knut. Men kanske var det frågan om gemensamma ansträngningar. Drottningar och biskopar samarbetade ofta för att förändra krigarsamhälenas väsen inifrån.

De kvinnor som likt drottning Emma lyckades skapa fred och försoning i Europa kallas p engelska för peace Weavers, fredsväverskor. Döttrarna till kungar och klanledare fostrades redan från barnsben att bli diplomater och fredsmäklare. De visste att de en dag skulle bli bortgifa med en son till en rivaliserande gruppering och användas som sigillet på en ingången fredsöverenskommelse.---Fredsväverskor lagade den samhällsväv som trasats sönder genom krig, vendettor och blodshämnd."

Skantze talar om kristendom och fredsskapande. Wikipedia talar om makt och politik.

Genom äktenskapet med änkan till Englands sista inhemska kung, säkrade Knut sitt stöd hos den engelska adeln genom en viss symbolisk kontinuitet, samtidigt som giftermålet bekräftade Knuts egen seger och tillträde som Englands obestridda härskare. Giftermålet neutraliserade också det hot som annars hade kunnat komma från Normandie, där Emmas söner befann sig.

Emmas andra äktenskap utgjorde kulminationen av hennes maktställning som drottning. Genom sin ställning som änka efter den siste inhemska kungen hade hon den kunskap om engelska förhållanden som Knut behövde för att kunna regera och kunde fungera som medlare mellan honom och den inhemska adeln, vilket gjorde att hon kom att bli hans politiska rådgivare; och genom sina kontakter med det mäktiga Normandie, som England alltid måste hålla sig väl med, fick hon även utrikespolitisk betydelse. Gynnsamma omständigheter gjorde att hennes inflytande vid hovet sades vara så stort att hon blivit det "hjul runt vilket allt snurrade".[1] Hennes maktställning var större än någon annan engelsk drottnings före henne, och hennes offentliga profil avspeglades det stora antal offentliga dokument hon bevittnade.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Emma_av_Normandie

Nu skulle jag gärna vilja läsa en historisk roman om denna märkliga och mäktiga Emma. Tyvärr tycks inget finnas på svenska, däremot på engelska.

Emma of Normandy is featured as the main character in author Patricia Bracewell's "Emma of Normandy" Trilogy. The first book in the trilogy is Shadow on the Crown, published in 2013 by Viking/Penguin in the U.S. and Harper/Collins in the U.K. The following book is The Price of Blood, published by Viking in 2015. The final book in the trilogy, The Steel Beneath the Silk, was published by Bellastoria Press in March of 2021.

https://en.wikipedia.org/wiki/Emma_of_N ... ar_culture

Mer om Knut och Emma:

"Kung Knut och drottning Emma (988-1052) skapade ett enhetligt rike av de nordiska länderna och England, som inlemmades i den europeiska gemenskapen genom kontaktar både med kejsaren och påven. Knut kallade Canute/Cnut the Great, Knud II den store, Knut den mektige och Knut den Store.--- Man kan se Knut den Stores och drottning Emmas Nordsjövälde som föregångare till den nordiska union som en dag skulle skapas av drottning Margareta."

Det skickades missionärer till det ännu hedniska Norden.

"En av dem var den engelske biskopen Sigfrid av York som kom till Västergötland där dopet av Olof Skötkonung förrättades någon gång i början av 1000-talet. Troligen var då marken redan beredd genom den keltiska mission som redan skett med start på 600-talet. Biskop Sigfrid kunde göra sig förstådd på fornnordiska, som talades av många engelsmän i York. Dopet av Olof Skötkonung ägde rum utomhus i en källa uppkallad efter det irländska helgonet Brigida.---Dopet i Brigidas källa omfattade förutom kung Olof hela hans familj och hans följe.
---
Olof Skötkonung beskrivs ofta som Sveriges förste kristne kung."

Men det är en nationalistik historieskrivning, påekar historikern Peter Sawyer i sin bok När Sverige blev Sverige (1991).
"Han menar att begreppet Sverige över huvud taget inte existerade vid denna tid. (Det blivande) Sverige var delat i två distinkta områden, som åtskildes av skogen Tiveden mellan Vänern och Vättern. I den västliga delen, som var orienterad mot Danmark och Norge, levde götarna, och i den östliga levde svearna. Västergötland, där dopet av Olof Skötkonung ägde rum, ingick i sjöväldet runt Kattegatt, i Knut den Stores och drottnng Emmas rike."

Olof Skötkonung och Knut den Store var halvbröder. De hade samma mor, vare sig hon nu hette Sigrid Storråda el Swiatoslawa av Polen. Olofs dotter Astrid blev drottning av Norge och dottern Ingegerd blev furstinna i Kievriket.

"Ingegerd (1001-1050) var sju år då hon döptes i Brigidas källa och arton år då hon ingick äktenskap med den drygt tjugo år äldre furst Jaroslav den Vise (978-1054). Tillsammans skapade de en guldålder för Kiev. Ingegerd - eller Irene som hon kallades i Kiev - och Jaroslav fick slut på århundraden av stridigheter och lyckades bryta krigarkastens monopol. De byggde upp en civil samhällsstruktur grundad på skolor, sjukhus och kloster. De öppnade landet för präster, arkitekter, konstnärer och hantverkare från Bysans."

Det gick trögt att införa kristendomen i Sverige. Mera information i tidningen Filateli:

Så kristnades Norden av Carl-Henrik Larsson skrev:Kristnandet av Sverige var
en mer utdragen process än i
Norge och Danmark. I Sverige
får vi gå fram till 1100-talet innan kyrkans organisation var
förankrad i samhället. Då finner vi Gamla Uppsala som ärkesäte och som underlydande
biskopssäten Västerås, Skara, Strängnäs, Växjö och Linköping.
Ungefär samtidigt som Olof
Skötkonung lät döpa sig under
990-talet, infördes också kristendomen på Island. Om Färöarnas kristnande vet vi mycket lite, men troligtvis så övergick befolkningen till kristendomen någon gång under 1000-
talet.
Finlands kristnande skedde
i konkurrens mellan svenska
nybyggare och korsfarare från
väst och den ortodoxa kyrkan
från öst. Finlands kristnande
skedde sent i jämförelse med
Danmark, Norge och Sverige
och det första biskopssätet, beläget i Korois, senare staden
Åbo, grundades inte förrän en
bit in på 1200-talet.
Man brukar säga att Norden var kristnat i slutat av
1000-talet. Med detta menas
att kristendomen var den enda
tillåtna religionen samt att kyrkans organisation var etablerad. Troligen dröjde det ytterligare ett par hundra år innan
kristendomen fått fullt fäste hos
gemene man. Många människor fortsatte i hemlighet att
dyrka asagudarna under lång
tid efter kristendomens införande. Kristnandet av Norden
var alltså en långsam process.

http://www.filateli.sk-2.se/data/archiv ... tnande.pdf

Mer om kristnandet av Finland. Både katoliker och ryskortodoxa ville kristna Finland. Journalisten Staffan Bruun skriver:

HBL 4.12.2017 skrev:Finlands öde var allt annat än klart för tusen år sedan. Sverige i väst, Novgorod i öst och Danmark och tyska hansastäder i syd kastade sina lystna blickar på oss.
---
Splittringen av den katolska kyrkan i den östromska ortodoxa och den västromska katolska satte fart på missionärer och korstågsfarare. Landområden som var okristnade skulle nu räddas till den rätta tron.

Därför blir till slut också Finland intressant för omvärlden, trots att här bor bara några tusen invånare. Historieskrivningen talar om strider redan under första halvan av 1100-talet mellan å ena sidan tavastlänningar på svensk sida och å andra sidan karelare som gör gemensam sak med Novgorod.

Erik den heliges korståg 1156 och uppgörelsen mellan biskop Henrik och bonden Lalli är en viktig del av den finska identiteten. Oberoende av hur mycket som är sant av Lallimyten så anser historiker i dag inte att svenska korståg hade någon avgörande betydelse för att Finland blev svenskt.

– Finnarna blev inte kristnade genom någon dramatisk kampanj av korståg, massdop och rasering av hednatempel, utan huvudsakligen genom en långsam tålmodig infiltrationsverksamhet som utvidgade barbarkristna brohuvuden i kulturbygderna, skriver forskarna Matti Kuusi och Lauri Honka i boken "Sejd och Saga".

Myten om bonden Lalli och biskop Henrik

Enligt legenden hade biskop Henrik våldgästat Lallis hustru Kerttu och krävt förnödenheter som han vägrade betala för. Det gjorde Lalli så arg att han tog upp jakten på biskopen och hann upp honom på Kjulo träsks is där han högg ihjäl Henrik med sin yxa.

Då Lalli återvände hem visade det sig att den glupska Kerttu hade diktat ihop hela historien och att biskopen var oskyldig. Och när Lalli satte biskopsmitran på huvudet och tog den av sig följde håret och huvudsvålen med så att Lalli stod där med gapande pannben.

Biskop Henrik blev helgonförklarad på kuppen och begrovs i Nousis som blev första finländska biskopssäte.

https://www.hbl.fi/artikel/nar-finland-blev-sverige/

Finnarna var inga pålitliga kristna. Påven Alexander III klagade över det i en bulla till ärkebiskopen i Uppsala. Påven Innocentus III klagar i en bulla 1209 på att det inte gått att tillsätta någon ny biskop för Finland.

Orsaken är, enligt påven, "att den som blir vald inte kan räkna med någon hedersplats utan snarare löper risk att ljuta martyrdöden".

I Egentliga Finland vann kristendomen snabbare terräng än i Tavastland där hedendomen envist levde kvar.

Krig om Finland:

Novgorod anfaller Tavastland 1186 och landstiger i Sverige där Sigtuna härjas. Ett nytt anfall 1226 slås tillbaka och som hämnd anfaller tavastlänningarna Karelen följande år.

Bara tio år senare får tavastlänningarna nog av kyrkans alla påbud och gör uppror mot den nya biskopen Thomas. Han vill med hård hand krossa hedendomen och den ortodoxa kyrkan i Novgorod.

Tavastlänningarna får stöd av karelarna, men påven uppmanar till korståg mot hedningarna.

Upproret blir inte långlivat, men är orsaken till Birger Jarls korståg mot Tavastland som leder till grundandet av Tavastehus slott.

Novgorod och Sverige fortsätter att kämpa om Karelen.

Marsken Tyrgil Knutsson grundar Viborg 1293. Därifrån expanderar svenskarna till Nevans mynning där man börjar bygga borgen Landskrona (Nyen).

Novgorod går till motattack när Sverige är försvagat av inre stridigheter och plundrar bland annat Åbo som bränns ner.

Men när Novgorod hotas av andra fiender, mongoler i öst och Litauen i syd, så måste man äntligen ge upp.

Fred sluts i Nöteborg 1323, en fred som definitivt innebär att Finland blir en del av Sverige.

Så finnarna blev katoliker och i förlängningen lutheraner.

If you can't beat them, bribe and Christen them. Det kunde ha varit mottot för den franske kungen Karl III (Karl den Enfaldige) av Västfrankrike. Riket hade plågats av vikingarnas plundringar i norra Frankrike. År 911 ingick kungen ett avtal med vikingarnas ledare Gånge-Rolf.

"Avtalet gick ut på att Rolf skulle svära trohetsed till den franske kungen och låta döpa sig. I gengäld tilldelades Rollo - som han nu kallades - ett stort landområde bestående av Normandie och delar av Bretagne. Den nu kristne hertigen ochhans mannar fick i uppdrag att med detta landområde som bas försvara Frankrikes Atlantkust och floden Seines stränder från attacker från andra vikingar. Rollos män blev bofasta i Normandie och gifte sig med kvinnor i trakten."

Rollo själv gifte sig med kungens dotter Gisela, det ingick i avtalet. Normandie betyder "nordmännens land". Snart talade vikingarna franska. De var nu kristna men lika våldsamma som förut. Påvens huliganer?

"Dessa kristnade vikingar användes av Påvekyrkan som slagkraftig kärntrupp i alla krigsoperationer under de kommande tvåhundra åren. Så skedde till exempel när Påvekyrkan fördrev bysantinerna frön Södra Italien och Sicilien. Påven gick i allians med ett rövarband av normander som härjade i trakten anförde av den fruktade Tancred av Hauteville och hans tolv söner. De fick nu Påvekyrkans sanktion att lägga under sig området. Normanderna skapade ett eget kungarike på Sicilien med Palermo som huvudstad, en knutpunkt för handeln mellan Cordoba och Konstantinopel, Afrika och Italien. Kungen av Sicilien fick status som påvens 'apostoliska sändebud' och klädde sig stilenligt med mitra, tunika, dalmatika (långärmad skrud) och röda skor. I Palermo samlades enorma rikedomar som framför allt kom från handeln med slavar."

Normandernas erövring av England var lika blodig som deras förfäders räder i England.

"Vid sin sida hade Vilhelm sin halvbror biskop Odo utrustad men en enorm spikklubba med viken han slog ihjäl mängder av människor. Odo var visserligen prästvigd och enligt femte budet förbjuda att döda sina medmänniskor, men han hade gjort en egen tolkning av budordet. Han menade att förbudet enbart avsåg spillandet av en annan människas blod, så därför var det fritt fram att klubba ihjäl människor.
---
Efter segern i Hastings tog sig Vilhelm och Odo till London. Byarna jämnades med marken, invånarna dödades ochkvinnorna våldtogs. Påven Alexander II välsignade den blodiga expeditionen och skickade som tack ett standar, kantat med blått och prytt med ett gyllene kors.
---
Slaget vid Hastings 1066 innebar slutet för den anglosaxiska blomstringstid som en gång återskapats av kung Alfred och som förvaltats vidare av drottnng Emma ch kung Knut. Alla klster reformerades ch måste hädanefter lyda den benediktinska regeln. Kvnnor och män skildes åt. --- Många av barderna (sångare och berättare) flydde till den del av Bretagne som låg utanför normandernas skräckvälde. De förde med sig det keltiska kulturarvet och sjöng om en kung som hette Arthur och hans riddare kring det runda bordet.---Jag tror att kung Arthur var ett kodnamn för kung Alfred och att barderna sjöng om den kultur som krossats av normanderna."

Västfranken heter det och inget annat och bestod utav hela Frankrike och inte endast deras västra delar.

Västfrankiska riket, ett historiskt rike, bildat ca 843 som omfattade ungefär det område som utgör dagens Frankrike till skillnad från det östfrankiska riket som ungefär motsvarar dagens Tyskland och Österrike och blev det tysk-romerska riket.

https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stfrankiska_riket

Här finns en intressant tes om att vikingatågen till en viss del var religionskrig.

I sin bok The Hammer and the Cross (2009) driver den brittiske historikern Robert Ferguson tesen att en viktig bakgrund till vikingatågen är att folken i Norden ville slå tillbaka mot framförallt de frankiska ansträngningarna att i kristendomens namn angripa deras trosföreställningar och deras kultur. Det skulle alltså finnas ett mått av »religionskrig« i vikingarnas härjningar.

https://militarhistoria.se/medeltiden/v ... ankerriket