Jag fyller 39 efter årsskiftet och jag känner att jag står kvar och stampar i samma hjulspår som jag kört i sen jag var 19.

Mina syskon har utbildat sig och träffat partners och bildat familjer och flyttat till hus och lever Svensson liv medans jag sitter kvar i min lägenhet , ensamstående , barnlös och nu mera arbetslös , med en allt mer minskade social umgängeskrets.

Kompisar runt ikring mig har träffat partners köpt hus , bildat familjer , skaffat jobb , flyttat och får allt mindre och mindre tid att umgås då dom får andra prioriteringar i livet . Dom lever som man förväntar sig att 40 åringar skall leva medans jag lever kvar som när jag var 19.

Mina syskon och deras partners är alla akademiker och har heltidsjobb och familj vilket gör att dom inte har tid för mig då deras fokus ligger på deras karriärer och familj och mina föräldrar är pensionärer samt att min far är sjuklig så dom orkar inte ge mig den uppmärksamhet och mentala och fysiska stimulans jag behöver samt att min far har sagt att han tänker ut och resa och njuta av dom sista ljuva åren och numera sätta sig själv först då han inte vet hur långt han har kvar att leva och på grund av att han är sjuklig så han vill få ut det mesta möjliga av dom år han har kvar i livet .

Visst har även jag haft förhållanden men inga långvariga och det var många år sedan jag var i ett seriöst förhållande senast, jag har haft lite flörtar och romanser men inget som lett nånstans mer än till sex eller KK eller några månaders dejting .

Jag har ju även bytat upp mig i levnadsstandard genom åren jag jobbat så som att jag flyttat till större lägenhet i ett bättre område och även samlat på mig lyxprylar som 70 tums 4k smart tv och tv-spels konsoler , hemmabio system , speldator massa smartprodukter och annat men det känns som jag inte uppnått det som man förväntats uppnå vid min ålder . Jag har inte bil och körkort , ingen sambo , inga barn och inget högavlönat jobb , ingen fin utbildning , ingen villa i förorten .

Det känns som att det finns en sorts lista för vad man skall ha uppnått i min ålder och jag har inte lyckats bocka av en enda punkt på listan .

Några saker,
Körkort kunde jag inte ta, är för svårt att hålla reda på allt i bilen, och utanför, går inte att inte se allt utanför, man ska fokusera på många saker utanför det blev fel, så gav upp på det
Träffade min man före ”fått as” (diagnos)
Han är accepterande person, inkännande, skulle ju aldrig funkat annars
Han blev från början ett stöd i mycket, mycket som är svårt märks inte lika mkt eftersom han hjälper mig med allt möjligt
Har alltid sovit dåligt tex, han förstår, att då värst orkar inget alls, frågar om vill vila på dagen om inte jobbar, eller efter jobbet osv
Jag orkar knappt jobba deltid, han förstår det, han behöver kompensera ekonomisk, praktiskt också
Planera saker såsom det fungerar, vissa rutiner som underlättar

Sen nu fick denna diagnosen så bättre för min del, pga det syns ju tydligt att jag har svårt men en hel del saker, som inte går att skärpa sig från, något går dölja en tid men sen desto värre efteråt, får väga för och nackdelar, saker tar mer energi osv, är oftast ineffektiv klumpig speciellt vid stress osv...
Så alltså jämför inte med andra, eller varför då jämföra med de som har bäst.
Kan få höra om as personer som ”så lyckad” (bra jobb?), som om det vore vanligaste, som funkar bra för dem...ofta gör ju inte det, många klarar en period många också sjukskrivna om har jobb osv
Jag orkar bara jobba under specifika förutsättningar och hade inte fått detta jobb så
Men kämpar på...och kämpar att acceptera att inte jämföra med andra som har andra förutsättningar, som mer sömn, energi/ork och inte har samma problem med intryck osv

Paladinen skrev:Jag fyller 39 efter årsskiftet och jag känner att jag står kvar och stampar i samma hjulspår som jag kört i sen jag var 19.

Bor forfarande hemma till mamma pappa. E 41 nu.

Vet du vad du själv skulle önska av livet just nu? Att räkna upp normen och hur man avviker från den är så smärtsamt.

Jag värdesätter upplevelser mer än att passa i normen. Kan du njuta av nånting i vardagen och göra mer av det? Kan du tänka dig att arbeta dig närmare sånt som ger dig tillfredställelse? Är det villa, volvo och vovve med fru och barn så får du bestämma dig för att få det att hända. Göra nåt varje dag för att komma ett steg närmare.

Det är när vi jämför oss med andra som vi skadar oss som mest. Sen är det så klart så att om man inte vet vad man finner nöje i, så kan man följa strömmen och se vart det leder och hoppas man kommer att trivas.

Det finns videos på U Tube där man visar hur skadligt jämförelse med andra är. T.ex fick ett barn en glass och blev glad, sen ser barnet ett annat barn som får en större glass och glädjen är som bortblåst.

Att vara nöjd med det man har istället för att sörja det man inte har... vilket mår man bättre av. Men att ha livskriser som din kan vara bra, då får man motivationen till att förändra sig. Gör medvetna val.

Jag kan känna igen mig mycket i det TS skriver. Är 40 år o har valt bort att skaffa familj o absolut inte barn. Dels för att jag inte skulle orka med det, samt vill jag inte sätta barn till en sån här värld o med min paranoia skulle jag vara extremt orolig. Har ingen partner nu, men har haft några förhållanden o KK's. Sen klarar jag inte av att bo ihop med någon, behöver en massa ensamtid.

Jag var väl runt 25 år när jag började inse att jag var lite skruvad, det var även då jag fick min diagnos. Men har gått hos psyk sen jag var 16 år.

Jag är också prylnörd o köper det jag har råd med. Har körkort men har valt bort bil. Klarar mig med buss, tåg, cykel o el-sparkcykel. Är sjukpensionär o tjänar inte så jättemycket, men ibland får jag lite pengar över o tycker om häftiga prylar.

Trivs på daglig verksamhet, men har börjat studera matte o kemi för eget nöjes skull.

EDIT: Bor ensam i hyresrätt.

Det skulle nästan kunna vara jag som hade gjort den här trådstarten. De lösryckta citat jag återger nedan är som saxade ur mitt liv. Jag är dock akademiker, fast anställd och har bil. Fast förhållanden som varat ens några månader har jag aldrig lyckats få till.

Paladinen skrev:jag känner att jag står kvar och stampar i samma hjulspår som jag kört i sen jag var 19.

Mina syskon har utbildat sig och träffat partners och bildat familjer och flyttat till hus och lever Svensson liv medans jag sitter kvar i min lägenhet , ensamstående , barnlös med en allt mer minskade social umgängeskrets.

Paladinen skrev:Dom lever som man förväntar sig att 40 åringar skall leva medans jag lever kvar som när jag var 19.

Paladinen skrev:Jag har ju även bytat upp mig i levnadsstandard genom åren jag jobbat så som att jag flyttat till större lägenhet

Paladinen skrev:Det känns som att det finns en sorts lista för vad man skall ha uppnått i min ålder och jag har inte lyckats bocka av en enda punkt på listan .

Jag har själv de senaste fyra åren försökt jaga svenssonlivet men har nu som 40-årskris mer eller mindre tvingat mig själv till insikten att det inte går. Hur TS förutsättningar för svenssonliv ser ut vet jag inte.

Själv har jag tänkt tillbaka på mitt liv och tänkt på de perioder där jag var som mest lycklig. Sedan fastställt vilka faktorer som gjorde lyckan den gången. Mitt tips till TS kan vara att försöka se tillbaka på någon lycklig och harmonisk period i livet och försöka skapa en bra tillvaro utifrån de saker som gjorde lyckan och harmonin den gången.

mondo beyondo skrev:***
Det är när vi jämför oss med andra som vi skadar oss som mest. Sen är det så klart så att om man inte vet vad man finner nöje i, så kan man följa strömmen och se vart det leder och hoppas man kommer att trivas.

Det finns videos på U Tube där man visar hur skadligt jämförelse med andra är. T.ex fick ett barn en glass och blev glad, sen ser barnet ett annat barn som får en större glass och glädjen är som bortblåst.

Att vara nöjd med det man har istället för att sörja det man inte har... vilket mår man bättre av. Men att ha livskriser som din kan vara bra, då får man motivationen till att förändra sig. Gör medvetna val.

Håller med dig, den moderna digitala världen har en hel del baksidor dessvärre. Allt man är och gör kan jämföras med resten av världen på några sekunder typ. Allt jämförs på olika sidor, privatliv på facebook, karriär på linkedin, utseende tinder. Hobby på youtube osv. Desto äldre jag blivit desto mer önskar jag att jag födds på nån söderhavsö med liten befolkning där man levde enkelt, kanske jobbade hårt med fiske och överleva men man slapp stressen/pressen av den moderna världen och det kändes meningsfullt för man var ingen anonym robot utan man gjorde det för det lilla samhället där alla känner varandra (fantasier ja vet). Nu känns det som man ger upp innan man ens börjar. Där hamnade jag, allt känns bara oöverstigligt. Så där sitter man snart 40år i pojkrummet, oskuld/okysst och man har liksom gett upp.

Det känns lite som att livet springer ifrån mig.
Jag är äldst i syskonskaran men ändå så är det dom yngre syskonen som nått längst i livet . Jag är äldst jag är den som borde gått i mål först ,inte stå kvar på startlinjen och harva. Det känns som jag är en besvikelse för mina föräldrar , jag det äldsta barnet som borde vara först med allt har inte gett dom barnbarn eller nått att vara stolta över .


Jag känner dessutom att dom bästa åren ligger bakom mig , jag är 39 om några veckor och även om jag skulle vilja ha barn så känns det försent att skaffa barn vid min ålder . Man skall orka att leka med barn och fysiskt och psykiskt klara av saker som kolik och trottsålder och tonår.

Jag blir äldre och äldre och det blir svårare och svårare att hitta en partner och ju mer åren går ju mer aspar jag in på mitt sätt att vara och ju svårare får jag att jämka och anpassa mig till en partner. Det är liksom my way or the highaway iom att jag levt ensam så länge är jag satt i mina rutiner.

Dessutom vilken kvinna i min ålder vill ha en man utan jobb och ordnad ekonomi och bil och körkort om hon inte är en aspie själv då kanske .

Jag har förövrigt inte dejtat seriöst på 10 år så vet inte ens var jag skall börja .

Det känns även som alla gamla kompisar man hade har försvunnit längs vägen , dom gifter sig , skaffar barn , skaffar hus , flyttar , skaffar jobb på annan ort . Deras liv har ångat fram i 180 km i timmen och dom har lämnat mig kvar på startlinjen .Vart träffar man ens nya vänner , jag känner att ju äldre jag blir ju svårare blir det att träffa nya människor och inleda vänskapsrelationer med dessa och även om man hittar nån man klickar med så har dom flesta personer i min ålder inte tid att umgås i den utsträckning jag vill och när dom har fritid så skall den tiden gå till umgänge med partner eller skjutsa barn på olika aktiviteter. Dessutom så känns det som dom flesta i min ålder umgås på ett sätt jag inte är intresserad av , dom skall ha parmiddagar med rödvin och grilkvällar på altanen och annat som känns så vuxet och samtalet centrerar kring deras barn eller amortering på huset eller billån eller vilket kakel dom ska lägga på köksgolvet och sådant intresserar inte mig för 5 öre och jag kan inte heller relatera till det då jag inte befinner mig där i livet . jag har även svårt att fejka intresse för det vilket troligtvis märks.

Jag tycker inte det är märkligt om man väljer bort att skaffa familj.

T.ex på nyårsafton var jag på fest med jämngamla vänner. Ingen av dom har familj. Men det är ju kul att kunna festa o leka med fyrverkerier! Att fortfarande "kunna vara ung". Sen kanske det inte är frivilligt att välja bort det alla gånger, men jag träffar nya vänner (o t.o.m flickvänner) i alla åldrar via min dagliga verksamhet. Visst, en del är ju rejält lattjo typer, men de flesta är "normala".

Tror det finns ett helt gäng killar på forumet som är runt 40 och har precis den upplevelsen av sina liv. Känner igen det från mig själv och har sett flera andra beskriva precis samma sak förut.

Huggorm skrev:Tror det finns ett helt gäng killar på forumet som är runt 40 och har precis den upplevelsen av sina liv. Känner igen det från mig själv och har sett flera andra beskriva precis samma sak förut.

Kanske jag fått det som brukar kallas 40-års kris

Paladinen skrev:

Huggorm skrev:Tror det finns ett helt gäng killar på forumet som är runt 40 och har precis den upplevelsen av sina liv. Känner igen det från mig själv och har sett flera andra beskriva precis samma sak förut.

Kanske jag fått det som brukar kallas 40-års kris

Jag tror det som kallas 40 års-kris är mer vanligt för s.k NT (normala typer...)

Man gifter sig runt 25-30, sen får man barn, man ska göra karriär o sen får gemene man antidepressiva runt 40 år. Sen blir det skilsmässa o så. Så tänker jag mig en 40 års-kris.

Visst kan vi aspergare också få kriser, men kanske på andra sätt.

Jag känner igen mig massor. Min lillebror har sambo, ska köpa dyr bil, båda har bra jobb, planerar familj och att bygga hus. När jag umgåtts med folk och familj(förutom en kompis) så går alla hem och har varandra, jag är ensam. Fast inte helt för jag har två hundar.

Jag har valt det från början och tycker det är skönt att vara bara jag. Men har funderat på det ett tag nu. Livet springer ifrån mig. Har aldrig velat ha barn men nu när jag är 33 och klockan tickar och det snart är för sent för barn kommer tankarna, och jag får höra att jag pga autismen och bipolariteten inte skulle klara att ta hand om ett barn. Men jag skulle ta hand om ett barn som en diamant om jag väl skulle skaffa ett barn.

Får bara 7600 kr i månaden och dom omkring mig tjänar mellan 25 000 och 40 000 kr. Så stor skillnad och levnadsvillkor.

Har sjukersättning och klarar ju inget mer än att försöka ta mig igenom dagen. Blev sjukskriven första gången 2005 i andra året på gymnasiet, i princip en hel termin och sen 2007 när jag slutade gymnasiet har jag varit sjukskriven, haft aktivitetsersättning och sen sjukersättning. Vill så, så gärna ha ett jobb eller plugga och började på universitetet, orkade inte ens vara med på hela första dagen av introduktionen och fick avbryta efter några timmar, samma sak andra dagen när schemat var för flera timmar till. När jag kom hem bröt jag ihop.

Provade att jobba 25% men efter 3 dagar var jag så utmattad att jag låg i sängen en vecka.

Klarar inte att vara med på hela kurstillfällen med hundarna, är kursen 2,5 timmar åker jag hem efter 1,5 timme.

Känner mig som ett stort misslyckande. Andra både jobbar och tvättar och lagar mat och handlar. Jag är nöjd om jag klarar en sak.

Vill ju vara ifred och ha mitt lilla krypin här hemma, har inte förr velat ha barn och tror att jag egentligen inte vill det nu heller. Men jag skulle vilja att någon tittade på mig på det sättet som min bror och hans sambo gör på varandra.

En väg skulle vara med en särbo.

Teagirl skrev:En väg skulle vara med en särbo.

Jag har också haft dom tankarna då jag tror jag är alldeles för aspig för att klara av att bo med någon men en särbo kanske skulle kunna funka

Paladinen skrev:

Teagirl skrev:En väg skulle vara med en särbo.

en särbo kanske skulle kunna funka

So this might be a match made in heaven. Just sayin'

Det svenska samhällets sätt att förhindra; handikappade, oönskade och lågpresterande människomaterial från att fortplanta sig.

Förr kunde man rensa undan genom att helt sonika ha ihjäl dem. Nu för tiden är det andra metoder. Man ser helt enkelt till att det är väldigt svårt att leva ett normalt liv för personer med funktionsnedsättningar.
Med tiden dör dem undan i sin ensamhet och samhällsvinsten blir stor, hälsar Socialdemokraterna.

Leibniz skrev:Det svenska samhällets sätt att förhindra; handikappade, oönskade och lågpresterande människomaterial från att fortplanta sig.

Förr kunde man rensa undan genom att helt sonika ha ihjäl dem. Nu för tiden är det andra metoder. Man ser helt enkelt till att det är väldigt svårt att leva ett normalt liv för personer med funktionsnedsättningar.
Med tiden dör dem undan i sin ensamhet och samhällsvinsten blir stor, hälsar Socialdemokraterna.

Den sannaste analysen av samhällets syn på relationer på länge

Teagirl skrev:Har sjukersättning och klarar ju inget mer än att försöka ta mig igenom dagen. Blev sjukskriven första gången 2005 i andra året på gymnasiet, i princip en hel termin och sen 2007 när jag slutade gymnasiet har jag varit sjukskriven, haft aktivitetsersättning och sen sjukersättning. Vill så, så gärna ha ett jobb eller plugga och började på universitetet, orkade inte ens vara med på hela första dagen av introduktionen och fick avbryta efter några timmar, samma sak andra dagen när schemat var för flera timmar till. När jag kom hem bröt jag ihop.

Provade att jobba 25% men efter 3 dagar var jag så utmattad att jag låg i sängen en vecka.

Klarar inte att vara med på hela kurstillfällen med hundarna, är kursen 2,5 timmar åker jag hem efter 1,5 timme.

Känner mig som ett stort misslyckande. Andra både jobbar och tvättar och lagar mat och handlar. Jag är nöjd om jag klarar en sak.

Jag är också rädd för att misslyckas med studier. Efter att ha jobbat några år på en fabrik, så tänkte jag läsa upp mina betyg på Komvux för att sen läsa fysik på universitetet. Det klarade jag bara i 1,5 dagar, sen slutade jag. Tog det hårt o kände att det aldrig kommer att bli något av mig. Så jag arbetstränade jag en del, men det slutar alltid på samma sätt, att jag havererar...

Nu går jag på daglig verksamhet sen 2008 o trivs bra. Jag har nyligen gått med i kommunens studiegrupp där jag började läsa matematik, se tråden; vill-borja-studera-for-eget-intresse-t58084.html Har gett upp att komma ut i arbetslivet men studerar för eget intresse. Men vem vet, kanske det kan bli nått...

Tulson74 skrev:

Leibniz skrev:Det svenska samhällets sätt att förhindra; handikappade, oönskade och lågpresterande människomaterial från att fortplanta sig.

Förr kunde man rensa undan genom att helt sonika ha ihjäl dem. Nu för tiden är det andra metoder. Man ser helt enkelt till att det är väldigt svårt att leva ett normalt liv för personer med funktionsnedsättningar.
Med tiden dör dem undan i sin ensamhet och samhällsvinsten blir stor, hälsar Socialdemokraterna.

Den sannaste analysen av samhällets syn på relationer på länge

I vissa länder kallas det barmhärtighetsmord, man pressar någon medvetet till så dålig hälsa att livstiden kan bli kortare eller nekar till vård, vad egentligen har man att vara tacksam över kan man undra ibland? Det känns så i alla fall.
Men vi som har autism nivå 1 kan i alla fall uttrycka en åsikt, tala om när något gör ont, säga till om bemötandet är illa, be om hjälp.
Oftast behöver man inte gå hungrig i långa perioder och man kan oftast hålla sig varm.
Det kan ju vara en sak att vara tacksam över.

Paladinen skrev:Jag fyller 39 efter årsskiftet och jag känner att jag står kvar och stampar i samma hjulspår som jag kört i sen jag var 19.

Mina syskon har utbildat sig och träffat partners och bildat familjer och flyttat till hus och lever Svensson liv medans jag sitter kvar i min lägenhet , ensamstående , barnlös och nu mera arbetslös , med en allt mer minskade social umgängeskrets.

Kompisar runt ikring mig har träffat partners köpt hus , bildat familjer , skaffat jobb , flyttat och får allt mindre och mindre tid att umgås då dom får andra prioriteringar i livet . Dom lever som man förväntar sig att 40 åringar skall leva medans jag lever kvar som när jag var 19.

Det känns som att det finns en sorts lista för vad man skall ha uppnått i min ålder och jag har inte lyckats bocka av en enda punkt på listan .

Jag jämförde mig själv länge med min lillebror som till synes har allt. Tjej, hus, bil(ar), vänner, pengar. Jag började istället kartlägga mina värderingar. Efter det har jag insett att jag (allra innerst inne) inte önskar samma saker som normen. Man måste inte pressa ner sig i samhällsnormens fyrkantiga hål, och det är helt okej för mig!
Vad andra tycker ska man lyssna j*vligt lite på.

Att slippa kärring är mestadels fördelar. Friheten värderar jag högt. Mina föräldrar hade aldrig bra med pengar när jag växte upp, så jag är van vid enklare leverne och är nöjd med det lilla jag har. Mer pengar skulle inte göra mig glad.

(fattar mig kort så att jag inte börjar plädera).

Jag kan också känna att det kan vara jävligt skönt att inte ha nån partner , jag behöver inte fråga om lov eller kolla om det är ok om jag gör något . Vill jag gå ut på krogen så gör jag det och vill jag åka iväg till en kompis i 2 dagar så gör jag det . Ingen berättar för mig vad jag får och inte får göra. Jag kan leva helt efter mina rutiner och allt är som jag vill ha det , inga rosa fluffiga kuddar i soffan eller glittriga mattor och ingen dålig pop-musik på stereon eller desperate Housewives på tv:n .

På andra sidan myntet så har man dock sammhällsnormer som man skall leva upp till och familjens förväntningar . Mitt yngsta syskon har flera gånger sagt att du är snart 40 är det inte dags för dig att bli vuxen snart. Jag kan också sakna 2-samheten att ha någon att prata med och uppleva saker ihop med , delad glädje är dubbel glädje sägs det ju. Jag tänker också på det faktum att jag har inte fört mitt arv och mina gener vidare , jag kommer att
bli gammal ensamma och dö ensam och oälskad och övergiven på nått ålderdomshem ,visst mina syskon kommer säkert att finnas vid min dödsbädd men det är inte det samma som en partners eller ens barns kärlek .

Paladinen skrev:Jag kan också känna att det kan vara jävligt skönt att inte ha nån partner , jag behöver inte fråga om lov eller kolla om det är ok om jag gör något . Vill jag gå ut på krogen så gör jag det och vill jag åka iväg till en kompis i 2 dagar så gör jag det . Ingen berättar för mig vad jag får och inte får göra. Jag kan leva helt efter mina rutiner och allt är som jag vill ha det , inga rosa fluffiga kuddar i soffan eller glittriga mattor och ingen dålig pop-musik på stereon eller desperate Housewives på tv:n .

På andra sidan myntet så har man dock sammhällsnormer som man skall leva upp till och familjens förväntningar . Mitt yngsta syskon har flera gånger sagt att du är snart 40 är det inte dags för dig att bli vuxen snart. Jag kan också sakna 2-samheten att ha någon att prata med och uppleva saker ihop med , delad glädje är dubbel glädje sägs det ju. Jag tänker också på det faktum att jag har inte fört mitt arv och mina gener vidare , jag kommer att
bli gammal ensamma och dö ensam och oälskad och övergiven på nått ålderdomshem ,visst mina syskon kommer säkert att finnas vid min dödsbädd men det är inte det samma som en partners eller ens barns kärlek .

Samhällets och familjens förväntningar har inte företräde över ditt liv. Undantaget att man har en ekonomisk försörjning (lön/fk/soc).

Är det inte dags att ditt syskon torkar näsan och håller sin åsikt för sig själv om hur du ska/borde leva ditt liv?

Vill du leva i 2-samhet, så gör det för att DU vill det. Inte för att någon/några tycker att du borde. Inte för att du tror att det är vad du borde tycka. Inte för att andra påstår att man inte kan vara lycklig i självsamhet.

Ja verkligen! Jag har känt så ett tag nu och när jag kände såhär blev jag bara ledsen. Då är jag ändå fortfarande ung och jag är inte stressad för att skaffa barn osv men det är klart att andra och media påverkar en. Sedan tänker jag också på om jag kan ha barn osv pga min diagnos men samtidigt vet jag om att folk med diagnoser kan ha familjer jobb mm.

Jag sörjer inte avsaknaden av Svenssonlivet. Har aldrig velat haft barn, bryr mig inte om det materiella (har haft samma TV sedan 2008, samma dator sedan 2009 - funkar det så funkar det) och resor och fester har aldrig intresserat mig.

Däremot störs jag av den enorma diskrepansen i mitt liv. Den känns rent ut sagt förnedrande.

Jag är bra på det jag är intresserad av (copywriting, översättning och de senaste åren även webbutveckling och enklare programmering) och när jag orkade jobba på projektbasis för några år sedan fick jag alltid beröm och ofta bonusar för att mina texter ledde till bra Google-ranking, mer försäljningar osv.

Samtidigt så har jag så stora problem med det sociala, sensoriska, exekutiva och stress att jag klarar av 5-6 timmar i veckan max under längre tid, upp till 10 timmar per vecka under kanske en månad men sedan orkar jag i det närmaste ingenting 1-2 månader då jag måste återhämta mig.
Jag har alltså den intellektuella förmågan, men allt annat sviktar och ofta blir jag arg på mig själv trots att jag vet att problemet är neuropsykiatriskt och att det finns en gräns för vad jag själv kan göra för att förbättra min arbetsförmåga (har ju testat alla antidepressiva mediciner och mer därtill, terapi och olika hjälpmedel men ingenting hjälper nämnvärt).

Eller studieförmåga, för den delen. Jag fick högsta betyg i allt eftersom jag hade bra läshuvud, men jag var sjukskriven i långa perioder från fjärde klass och uppåt, bytte till distansgymnasium då jag inte pallade det sensoriska på min skola (hjälpte föga då min brist på exekutiv förmåga omöjliggjorde distansstudierna eftersom de ställde mycket större krav på att skapa och följa egna scheman).
Tycker synd om mina lärare på den tiden då de faktiskt gjorde allt för att hjälpa, men jag klarade ändå inte av att avsluta mina studier. Spenderade inte mindre än 3 år på Komvux för att försöka läsa in de relativt få (800, vill jag minnas) poäng som saknades men det gick också åt skogen pga. ovan nämnda problem. De kurser jag klarade av fick jag högsta betyg i, men alltför ofta klarade jag inte av att ta mig till Komvux överhuvudtaget och om jag gjorde det slutade det nästan alltid med en panikattack.

Det är oerhört svårt att acceptera att jag har misslyckats totalt i livet, trots att vissa delar av min personlighet och mina förmågor så att säga bäddar för framgång. Men för att besvara den ursprungliga frågan, så nej - jag jämför mig inte med andra och sörjer inte att jag inte uppnåt Svenssonlivet. Men jag sörjer att jag inte uppnått det liv jag själv vill ha, trots att det egentligen är rätt så menlöst jämfört med de flestas drömliv.