Man kan väl klara en massa trots att man har aspergers. Frågan är ju lite vad det kostar. Att jobba lika fort och med en stor variation av saker kan funka, men man kanske blir helt utbränd. Ser inget fel i att göra saker på ett aspigt sätt, bara det funkar. Även om det verkar avigt för andra. Gör man det på sitt sätt sparar man energi. Det är faktiskt inte livers mening att låtsas att man är NT om man inte är det.

Men jag låtsas inte att jag är NT heller, jag har bara båda delarna och mer den delen som är åt NT hållet. På det sättet har jag en liten diagnos. Så jag har ju 50/50 men har kanske 60-70 på den den NT delen och 50 på diagnos delen. Kolla vad paladinen skrev så kommer du att förstå det hela. Vilket är det jag bara har försökt säga hela tiden. Men kortfattat att jag har fötterna i båda delarna. Ena foten är i diagnos världen och den andra är i NT delen och den delen har jag mest av.

Jossie94 skrev:Men jag låtsas inte att jag är NT heller, jag har bara båda delarna och mer den delen som är åt NT hållet. På det sättet har jag en liten diagnos. Så jag har ju 50/50 men har kanske 60-70 på den den NT delen och 50 på diagnos delen. Kolla vad paladinen skrev så kommer du att förstå det hela. Vilket är det jag bara har försökt säga hela tiden. Men kortfattat att jag har fötterna i båda delarna. Ena foten är i diagnos världen och den andra är i NT delen och den delen har jag mest av.

Nej du liksom alla på detta forum som har blivit diagnostiserade med autism är 100% ickeNT antingen är du diagnostiserad med 100% autism finns inget annat, sedan finns det ju gradskillnader men ingen utav oss är NT eller har några som helst procent utav det.

Man kan ju ha en diagnos utan att ha precis allt som är vanligt för den diagnosen. Pga stress var jag ljudkänslig i somras. Jag hade aldrig upplevt det tidigare. Och nu har det försvunnit. Det är jättevanligt att vara ljudkänslig vid både AS och ADD som jag har. Men jag är ju inte NT för det.

Istället har jag dålig tidsuppfattning för tider längre än en dag, och kan omöjligt hålla ordning.

Både de som har aspergers och de som har atypisk autism saknar en massa vanliga saker, men de måste ha just de dragen som står i diagnosmanualen vad gäller aspergers (eller motsvarande vad det heter nu). Atypisk autism finns inte ens som diagnos nu, utan behåller man sin diagnos så har man kort och gott autism. Vissa ser det dock att man har den diagnos man fått, så att man har aspergers, trots att diagnosen inte finns mer.

Men om man går på gamla manualen, så saknar man vid atypisk autism en av just de symptomen manualen vill ha med, eller rättare sagt man har ofta ett symptom för lite. Men man har ju ändå autism. Det kan kännas lite godtyckligt att de valde ut just vissa grundpelare och andra saker som är jättevanliga nämns inte. Därför kunde man få aspergers eller atypisk autism med en aspergers som var rätt ovanlig till sättet, men just för att man uppfyllde rätt kriterier. Om man ser till DSM så är den nya bättre, för man har fått in viktiga kriterier vanliga saker som inte var med innan.

Jag tycker jag uppfyller den nya autismen mycket bättre än jag gjorde aspergers. Egentligen lite udda att jag fick den diagnosen, jag är väldigt aspig och de förstod det, men jag saknade nästan en grundpelare så min diagnos hade likagärna kunnat kallas atypisk autism. Är dock glad att det blev aspergare, eftersom jag känner mig så typisk. De ansåg att jag var för bra på det sociala och för människoorienterad. Jag höll inte med om detta, men på sätt och vis förstod jag hur de tänkte, eftersom jag alltid haft vänner. Jag själv tycker inte att kriterierna sa att man inte fick det.

Det är mer hur man känner som avgör om man känner sig att man är delvis NT. För atypisk autism kan vara mycket gravare än aspergers. Den kan vara mildare också. Men bara begreppet atypisk autism säger inget om gravhet. Utan det är något man får bestämma själv alternativt gå på vad andra säger.

Det var en dokumentär om en kille som hade atypisk autism och hans atypi bestod i att han haft en normal barndom med adekvat social kontakt och bra språk, men efter några år så hade han blivit autistisk och slutat tala och kommunicerade bara litegranna. Han klarade sig inte själv förstås.

Också glad att DSM skrevs om innan den publicerades, för första utkastet om autism var väldigt snävt och skulle bara innefatta de vi kallar grad 3. Nu går vi i Sverige bara informellt efter DSM men den är ändå viktig när man ställer diagnos.

T ex så skulle man ha avsaknad av ömsesidighet. Det är ju väldigt ovanligt för aspergare. Nu behöver man bara ha avvikande ömsesidighet och det har de flesta. Avsaknad av ömsesidighet kan t ex vara att man får en present och man säger inte ens tack. Eller att man aldrig frågar tillbaka Hur mår du själv?

Det kan vara intressant att läsa nya DSM och se om man själv anser om man uppfyller kriterier.

slackern skrev:

Jossie94 skrev:Men jag låtsas inte att jag är NT heller, jag har bara båda delarna och mer den delen som är åt NT hållet. På det sättet har jag en liten diagnos. Så jag har ju 50/50 men har kanske 60-70 på den den NT delen och 50 på diagnos delen. Kolla vad paladinen skrev så kommer du att förstå det hela. Vilket är det jag bara har försökt säga hela tiden. Men kortfattat att jag har fötterna i båda delarna. Ena foten är i diagnos världen och den andra är i NT delen och den delen har jag mest av.

Nej du liksom alla på detta forum som har blivit diagnostiserade med autism är 100% ickeNT antingen är du diagnostiserad med 100% autism finns inget annat, sedan finns det ju gradskillnader men ingen utav oss är NT eller har några som helst procent utav det.

Nej jag tycker inte det finns något som heter lätt man är 100% unik som man säger.
Jag kan vara lika bra som NT på praktiska saker men där tar det stopp, sedan måste jag koppla på andra delar av minnet och hjärnan som kräver mer energi. Inte ens då är det säkert att man lyckas pricka in alla punkter för att maskera.
Jag blir seriöst förbannad när utomstående försöker få det till att man har samma planhalva som andra normala, det ska slätas över saker som i praktiken innebär att förneka sitt handikapp och bromsa utvecklingen.
Alltså jag talar inte om folk man möter sporadiskt om man någon gång skulle nämna sin diagnos, utan de som gör karaktärsmord på folk som inte förstår sitt bästa.
Alla vet att det viktigaste verktyget för en med autism är att förstå hur saker hänger ihop, det finns väl ingen behandling eller terapi som går ut på att förtrycka sina problem längre bort från lösningen?

NEJ sluta prata mycket och lite asperger, säg mycket eller lite hjälp.
De flesta behöver inte hjälp med ALLT så läser man en bok så får man ta allt med en nypa salt, inte ta allt bokstavligt och det är ofta det man behöver hjälp med att förstå var ens styrkor och svagheter ligger.
Så rådet att läsa en bok ska man inte acceptera förrän man vet hur man själv är, man får vara envis, ingen kommer lämna ut allt i en bok och den talar till breda massan som fattar noll.

Däremot kan en bok vara bra att diskutera ifrån om man har svårt att hitta orden.
Fick göra det någon gång och det var bra.
Men man ska inte behöva förneka och i förlängningen förakta sin "tillhörighet", det mår ingen bra av.
Tyvärr blir det lite som det var med svarta förr, de kunde ha fantastiska sångröster men var inte fina nog att få äta med vita runt samma bord.
De svarta som lyckades var lika elaka mot de svarta slavarna som de vita var på olika gårdar.
De fick inte vara svarta i tv så hudfärgen tonades ner med smink.

Sånt där mår man inte bra av om man inte känner sina behov och "rötter".

sussi83 skrev:Jag kan vara lika bra som NT

Jag kan vara lika usel som en NT på något men skillnaden är att jag vet att jag sög.

sussi83 skrev:det är ofta det man behöver hjälp med att förstå var ens styrkor och svagheter ligger.

Sant att det är vettigare att prata om mer eller mindre hjälp.

Det är inte alltid så att man behöver bli tillsagd vad ens styrkor och svagheter är, ibland listar man ut det själv, ibland listar man ut det i samtal med andra, men mer att man pratar och får idéer än att någon talar om.

Jag behöver inte hjälp att läsa böcker, men ibland för att se film. Trots att jag hatar hur de textar på engelska på TV så finns det en fördel, ibland textar det så det står namnet på den som pratar. Då behöver jag inte fråga vem som är vem. Prosopagnosi kanske inte är en erkänd del av aspergers, men ganska många har det. Det är ett helt knäppt handikapp som kan leda till både väldigt jobbiga och väldigt dråpliga situationer.

sussi83 skrev:Men man ska inte behöva förneka och i förlängningen förakta sin "tillhörighet", det mår ingen bra av.

Helt sant. Men på senare tid så är det väldigt lite aspie pride och väldigt mycket att man är snudd på förståndshandikappad och att man kanske är farlig och borde dö. Tiderna är hårda för aspergare.

Något som stör mig är när man pratar med folk och man har en uppgift inom sitt problemområde. Man kanske lite lätt säger att detta suger jag verkligen på. Det är bara ett konstaterande, kanske ibland lite med humor om man råkar vara jättebra på ett liknande område, och de blir arga och säger att man ska sluta se ner på sig själv. Man får tydligen vare sig yttra sina styrkor eller svagheter, för det ena är skryt och det andra är ohälsosam självkritik. Man ska tydligen tro att man är bäst på allt.

Är det så NT är uppfostrade att de är? Inte konstigt att de tror de kan så mycket. Som mitt senaste boendestöd som inte använde rengöringsmedel utan svindyr smörjolja till att skura min spis samt skrapade med ståltrasa på emaljen, ler stort och säger vad fiint det blir!

Aja hur jag än säger så kommer ni hitta svar på allt ändå varför jag har en diagnos och det låter ju som att ni är proffs på detta och jag får inte känna något eget utan ni vet ju allt.

Men jag har fortfarande aldrig sagt att jag inte har en diagnos. Jag har en diagnos men jag är bra på typiska NT saker till en viss del, därför står jag med ena foten i diagnos världen och den andra foten i NT världen. Jag kanske är ett undantag vem vet? nej men gradmäsdift så har jag en väldigt liten diagnos och jag skulle säga att de aspergare jag har träffat haft gravare diagnoser än vad jag har. När jag läste en bok om en aspergare så hade hon väldigt grav Aspergers skulle jag säga och då har jag bara läst hennes bok och hon beskrev sin diagnos väldigt tydligt.


Jag fattar inte varför jag inte skulle få vara 50 procent ha en diagnos och 50 procent NT? Jag har aldrig identifierat mig själv som en person med en diagnos egentligen. Jag menar man säger ju inte det första man gör hej jag heter blabla och har en diagnos?? Så jag vet ju hur man beter sig i det sociala och är bra uppfostrad och lärt mig säga tack osv. Vore konstigt om man inte sa tack efter man fått presenter eller något.

Jag kände ett par personer förut som inte förstod att man brukar ta med sig något när någon fyller år osv. Så JA dessa personer har gravare diagnoser än mig skulle jag säga för de verkar inte förstå typiska grejer som att fyller man år så är det lite en oskriven regel att man tar med sig en blomma eller någon present. Vad jag vet så är det sällan någon som kommer bara med sig själv även om folk säger att de är viktigast att de kommer. Alla vet att man har med sig något. Iaf om man jag blivit uppfostrad om sådana saker. Men om man inte har blivit uppfostrad med att man har med sig någon blomma eller mer vardagliga grejer som NT gör mycket bättre för de kan de sociala spel reglerna. Då är det oftast föräldrarnas fel att ungen inte har lärt sig vett och etikett. Så att dessa personer säger att jag inte ska göra vissa saker är rätt skevt när de ligger på en helt annan grad nivå. De har verkligen mer diagnoser än mig i detta fallet och jag kan rabbla upp en bok om varför.

Men tror nog ni skulle tröttna rätt fort eftersom ni nu inte verkar ta in det folk säger för ni ser bara jag vet inte vad men ni kan inte bestämma hur folk ska vara. Jag säger kort och gott hur min diagnos är och ni kan inte acceptera det. Och nej alla har inte 100 procent diagnoser det är ju därför man kan ha olika grader av en diagnos. Vissa kan som jag bara ha vissa kriterier så har jag inte någon diagnos 100 procent och atypisk autism är ingen diagnos man får 100 procent utan den får man för att man inte har alla kriterier för autism och Aspergers.

slackern skrev:

Jossie94 skrev:Men jag låtsas inte att jag är NT heller, jag har bara båda delarna och mer den delen som är åt NT hållet. På det sättet har jag en liten diagnos. Så jag har ju 50/50 men har kanske 60-70 på den den NT delen och 50 på diagnos delen. Kolla vad paladinen skrev så kommer du att förstå det hela. Vilket är det jag bara har försökt säga hela tiden. Men kortfattat att jag har fötterna i båda delarna. Ena foten är i diagnos världen och den andra är i NT delen och den delen har jag mest av.

Nej du liksom alla på detta forum som har blivit diagnostiserade med autism är 100% ickeNT antingen är du diagnostiserad med 100% autism finns inget annat, sedan finns det ju gradskillnader men ingen utav oss är NT eller har några som helst procent utav det.

Grejen är att du kan bli diagnostiserad med full blown autism sedan kan du även precis som min vän blev bli diagnostiserad med autistspektrumliknande drag .

Om man skall ha 8/10 på autist testet (vet inte vad man skall ha detta är bara exempel) för att klassas som autist så hade min kompis 6/10 . Läkaren sa att det är för lite för att säga att du har en ren autistspektrum diagnos men du har för många drag för att klassas som NT . 6/10 väger över mot autism men det är inte en fullständig autistspektrum diagnos så du får diagnosen autistspektrumliknande drag . Det gick till nått i stil med det enligt min kompis

Det finns definitivt lätt och svår autism . Varför skulle det annars talas om högfungerande och lågfungerande autister inom neuropsykologin.

Jag kan även rent anekdotisk säga att jag har mött aspis som är all over the place när det kommer till funktionalitet , alltså allt ifrån högutbildade akademiker som du inte skulle märka att dom är aspie om du inte spenderar en längre tid med dom och studerar dom till aspies som hör hemma på dagcenter och borde sitta och måla prickar på dominobrickor hela dagarna .


Det finns aspisar som kan ha familj , jobb , lyckade karriärer , hus och fungerande vänskapsrelationer och sedan finns det aspisar som sitter kvar i föräldrarnas källare när dom är 40+ , är fast på DV och sjukpenning och aldrig ens talat med motsatt kön och aldrig kommer ha ett riktigt jobb i sitt liv så att det finns grader av autism det är uppenbart .

Exakt det jag menar! Tex så var de en på mitt första Dv där jag blev fel placerad så var de en som va 40 och gick runt och rökte och typ var i sin egna bubbla och ryckte i handtag och skrek osv. Sedan var de folk som knappt kunde äta eller hade dåligt bordsskick. Personerna va ju jätte trevliga men de skulle inte klara av jobb eller praktiker och satt fast på DV.

Jag skulle ju få en praktik och såg bara att vara där som en bonus för att jag fick den sociala biten men nu fastnade jag där i 6 månader pga att de inte hittade någon praktik. De va också en som gick och trodde att den såg spöken. Så detta va ju väldigt grava diagnoser. En trodde att den hade bipolär sjukdom och berättade en massa sjuka historier. Och så var det en som sa brutala saker som personen varit med om då man bara tillslut va är det här för personer? Och det är jobbigt att hamna i den sitsen när man är för frisk/normal att vara där...

Har en kompis till mig som är högfungerande men varit sjukskriven länge och FK och AF vill att hen skall socialiseras och få rutiner så för att få sina pengar måste hen gå till nått ställe 3 dagar i veckan och arbetsträna . Hen har sagt att hen inte alls passar in där och känner sig helt felplacerad. Dom har liksom vad hen beskrivit buntat ihop sjukskrivna , långtidsarbetslösa , folk med diagnoser , folk med missbruksproblem , och utvecklingsstörda på samma ställe . Hen känner sig förolämpad att hen skall behöva vara på samma ställe som folk med Downs syndrom eller knarkare , hen säger att det känns som FK och AF klassar hen som en mongoloid eller pundare när dom sätter hen där

Det som blir fel när man gör så är att i mitt fall så trodde personalen på det DV jag blev felplacerad på, att alla behövde samma hjälp eller det var så det kändes. Men så kan man inte tänka för man kan ju inte ge samma hjälp till någon som har grövre diagnos än någon som har en väldigt liten diagnos. Absolut är ju alla lika mycket värda men skillnaden är ju att tex jag behöver inte lika mycket hjälp och stöd som någon som inte kan klara av vardagliga hemmasysslor eller måste ha assistent osv.

Varför ska jag då ta hjälp av någonting jag inte behöver ha hjälp med? Bättre då att ge det till de som verkligen behöver den typen av hjälp när jag inte har någon nytta utav det. För mig blir det bara ännu jobbigare eftersom jag redan fixar dem sakerna och det känns som att folk tror att man är dum i huvudet på något sätt. Tror det är lättare för folk att samla alla personer på ett ställe och ge samma typ av hjälp till alla än att ge olika hjälp till varenda individ. Det är som en skolklass men då är det ju jobbigt för alla får inte den hjälpen de behöver och känner press för att lärarna inte har tid. De tror att nu fattar alla men så sitter någon och bara jag förstår inte.

Paladinen skrev:Det finns definitivt lätt och svår autism . Varför skulle det annars talas om högfungerande och lågfungerande autister inom neuropsykologin.

Det skrev jag ju också att det fanns olika grader utav autism, men jag har svårt att tänka mig att det finns särskilt många lågfungerande autister på detta forum i och med att det krävs ett IK under 70 och för att bli diagnostiserad med Högfungerande autism krävs det bara ett IK över 70 så finns ju säkert en hel del autister som är svagbegåvade men trotts det klassas dom som högfungerande. Vad du pratar om tror jag är personens funktionsnivå vilket oavsett IK kan vara hög eller låg.

Ock självklart finns det autister som är hyfsade på det världen kräver just nu men dåliga på det världen krävde förr och omvänt. Nu t ex ska man ju kunna fika som om det är viktigaste delen av arbetsdagen. Förr sket folk i om man fikade i tystnad. Minns en PRAO jag hade när jag var 14, alla ville bara äta och vara ifred i fikarummet, ingen pratade. Så får man inte vara idag. Men idag skiter man istället i noggranheten i arbetet. Mycket av stoltheten för att ha ett visst arbete finns inte.

Mesta av mina absolut allvarligaste svårigheter täcks av ADD. Aspergern är mer ett karaktärsdrag hos mig. Men jag passerade ändå gränsen för när man anser att den influerar negativt över arbete, hemmaliv eller sociala kontakter. Mitt syskon har samma personlighet som mig men har arbete och familj och funkade bättre i skolan. Då har man aspergerpersonlighet men inte diagnosbar aspergers. Eftersom man klarar sig. Nu ser ju jag att efter att han åldras så räcker inte energin riktigt för allt, men någonstans måste man ju dra gränsen mellan asperger och normal och han funkar ändå tillräckligt bra så han skulle inte ens idag få diagnos. Men det skulle vara roligt om han fick göra WAIS för jag vet inte hans styrkor förutom att han är bra på matte och språk.

Jag tyckte de där serierna man skulle sätta ihop till en historia var skitlätta. Men jag var tydligen för kreativ för det som var självklart för mig var fel. Jag var så förvånad.

Sedan är det ju lätt om man själv har förmågan, att se en nedsatt förmåga hos andra. Som jag ser ganska lätt problem med att bilda en helhet och dra slutsatser hos Jossie, och då kan det naturligtvis verka som jag säger att hon är avvikande på alla punkter men det är inte det jag säger. Utan jag har inte märkt så mycket på andra punkter, men mycket på just den punkten.

När folk säger vad jag är bra och dålig på, blir jag mest förvirrad. För två personer kan säga precis motsatta saker. Sedan så finns det ju andra saker som folk ser som inte jag ser, som vad man skickar ut för vibbar. Om det är sant som folk säger så är jag mer lättsam och går att närma sig, medan som ung skrämde jag bort folk med integritet och kyla. Jag tycker själv jag är samma, men det är bara att se lite förvånad ut och acceptera det.

Du märker att jag har svårt med att se helheten och dra slutsater? Det kan nog stämma men har ju blivit lite bättre på det. Jag menar man lär sig minst 1 ny grej om dagen. Man kan ju inte ha koll på allting. Och även de utan diagnoser tycker saker är jobbiga men inte på samma sätt. För de är det lite jobbigt men för oss med diagnoser kan vissa saker kännas som att bestiga ett stort berg. Det finns ju de som du säger (tror det var kidzi) att aspergare klarar av familj osv. Jag vet själv några som har barn och de har bland annat asperger och adhd. Samtidigt så finns det ju de som har diagnoser som kan tycka att man är olämplig för att ha barn och sådant. Och då har ju båda personerna diagnoser. Så då blir det ju lite dubbelmoral.

Typ som att aspergare kan mobba varandra. För mig var det typ omöjligt att det skulle hända, för jag trodde att eftersom alla har diagnoser så sitter ju alla i samma båt, varför ska man då sänka båten? Eller rättaresagt varför ska man då dra ner sin egen sort när alla ändå har samma svårigheter och ändå inte kommer att vars oförstående? Jag menar, jag gick med här för att folk skulle ha mer förståelse gällande diagnoser än NT men jag visste däremot inte att folk här skulle enligt mig vara mer åt NT hållet än att ha grava diagnoser för tydligen så har man ju Inte grava diagnoser här utav här är folk med lätta diagnoser om jag fattat rätt. Hur skulle jag veta det?

sussi83 skrev:
NEJ sluta prata mycket och lite asperger, säg mycket eller lite hjälp.

Tack

Iofs kan nog många behöva hjälp men är utan i praktiken för att den rätta hjälpen saknas. Då kan de som inte känner personerna tillräckligt väl tro att de inte behöver så mycket hjälp/ingen hjälp.

Känns lite som att hab inte vill att aspergare träffas. Det är nog bara mitt hab hoppas jag. När vi hade habkurs så blev vi aspergare tjenis med varandra fort, och de ogillade, för de ville att de skulle vara lärarna och vi skulle bara kommunicera med med. Och lära oss hur vi är, utifrån sett med deras ögon. Rätt konstigt att de vill förklara oss så, för de körde någonslags homunculusprincip, att vi hade ett NT-sinne som skulle förklara vårt aspergersinne. Och när vi bytte nummer vid första träffen, ojoj vad sura tanterna var.

Men jag tror att de som kan hjälpa aspergare är aspergare. Vi har ofta grejer vi är bra på. Alla är bra på något inom saker som är vardag. Det är ju skräp att försöka få hjälp av en NT med att städa, eller med datorn, eller med att lägga upp budget. Det kan ju inte sådant. Vi kan det inte heller kanske, men alla kan någon väldigt bra. Medan de inte kan något bra utan allt halvbra.

Tror också det skulle stärka, för aspergare skulle inte se ner på varandra. För vi är på samma nivå. Det verkar som vi är födda att tycka att alla är på samma nivå, därför så accepterar vi inte gärna att andra anser oss lägre för att vi inte funkar så bra i samhället. Men samtidigt är det aspergerpersonligheter som t ex gett oss allt med data som folk älskar.

Nu förekommer det ju mobbning mellan aspergare, men har mest märkt det online. Offline brukar de flesta mötena gå bra. OK att vår lokala aspergerförening gick åt helvete. Men det var något väldigt NT-mässigt som kom ivägen.

Paladinen skrev:En aspiekompis samlar på Pokémonkort och en gång på fest så skojade en annan kompis att Pokémon det är ju för barn och min aspiekompis blev så arg så hen började gråta och tog en taxi hem och pratade inte med den personen På ett halvår efter det.

Hej Pikachu!

Flinta skrev:

sussi83 skrev:
NEJ sluta prata mycket och lite asperger, säg mycket eller lite hjälp.

Tack

Iofs kan nog många behöva hjälp men är utan i praktiken för att den rätta hjälpen saknas. Då kan de som inte känner personerna tillräckligt väl tro att de inte behöver så mycket hjälp/ingen hjälp.

Ja hjälp är ju subjektivt men samhället har väl en ganska inrutad bild av hjälpbehov och hur det ska se ut, men fortfarande så fungerar man inte som andra så man kan ej ställa samma krav.
Ställer omgivningen sådana krav så får man förklara, ibland övertydligt vad det handlar om.
Det är SVÅRT att få en diagnos men det förstår inte allmänheten, men de bör ju märka att man är så pass udda att det blir problem.

Jag kan förstå att man inte vill basunera ut sig för folk man träffar och så, man kan säga någon knorr för att det iaf ska låta bättre om man behöver.
Det är väl mest en fråga om tid, när folk runt en märker.