Källa på att det står så i formella papper or it didn't happen. Kanske du har rätt men det är upp till dig att styrka det.

Hemskt ledsen, men jag kommer inte skriva "Nuförtiden står det autismspektrum******** i diagnospapperen. Jag kan tyvärr inte skriva ut det för här finns en medlem som mår fysiskt illa om hon ser ordet. Skicka mig PM".

Jag tror inte man kan ignorera enskilda ord på det här forumet. Föreslår isåf att du iggar mig istället. Jag kommer fortsätta använda det formella ordet, när jag skriver om vad det heter, tills jag får goda skäl att tro att jag haft fel. Din åsikt är tyvärr inte goda skäl i den frågan.

Jag ber dig notera att jag så gott som alltid väljer andra ord - och återkomma med fakta, eller inte alls.

Flinta, det är psykiatrin som ställer diagnoserna. Det är psykiatrin som bestämmer vad diagnosen heter. Jag argumenterar inte alls för bred och allmän användning av detta långa och krångliga ord men det är korrekt om ämnet är diagnosers namn.

Det är en habiliteringsläkare som förklarat det så för mig.

Mondo. Jag hoppas du förstår att detta ord du hatar är VAD SOM KOMMER STÅ I MINA PAPPER. Jag förstår mycket väl att folk kan ogilla ordet, men jag tänker inte medverka till demonisering av ordet. Det går emot mina intressen. Jag tänker acceptera att det står så. Om du mår illa över den verkligheten tycker jag seriöst att det är ditt problem.

Men jag kommer inte börja skriva autismspektrumstörning autismspektrumstörning autismspektrumstörning överallt på forumet bara för att.

Flinta skrev:Det är en habiliteringsläkare som förklarat det så för mig.

Tja, det låter fullt rimligt. Vi är ju överens om att hab inte ställer diagnoserna, såatteh.

Alien skrev:Vem ÄR egentligen sin diagnos/sjukdom/funktionshinder? Möjligen för personalen på sjukhuset/vårdcentralen. Men är ju där pga sin sjukdom etc. Men annars så ser förstås epileptikern/diabetikern etc sig som en "unik person med styrkor och svagheter" (som alla andra) som det heter. Hela problemet känns påhittat. Ingen säger på jobbet "fråga epileptikern".

Även utanför vårdsammanhang används dessa begrepp i sammanhang där man talar om sitt funktionshinder/diagnos/sjukdom, men man presenterar sig ju inte för främmande människor som “hej jag är autist och epileptiker.” Utgångspunkten för det här resonemanget är ju egentligen den här idéen att språket styr tanken. Jag ska inte gå in på för mycket om vad jag tycker om det. Jag köper det i vissa sammanhang, i andra inte. Det här är ett sammanhang där jag inte köper det, för folk i allmänhet är inte så korkade att de inte kan hålla isär individer från funktionshinder etc. I de fall där de är så pass korkade krävs det betydligt mer än att ersätta begrepp med en fras som säger exakt samma sak.

Men det är så jag tänker. Andra får tänka, tycka och använda de begrepp de vill om sig själva.

Flinta skrev:Jag har fått intrycket av att "samhället i stort" inte brukar inte vara så positiv när någon person med autism kallar sig autist.. "Man ÄR inte sin diagnos" kan de kontra irriterat om det är någon de tidigare sett som nästintill normal (för att svårigheterna inte synts pga. att personen haft förmåga att kamouflera mycket), t ex en kollega på jobbet, men som nu för första gången någonsin hittat en grupp att spegla sig i. Det triggar tydligen.

Kanske beror det på okunskap/ovilja /ointresse/oförmåga att ta in "diagnoser".. "Autist" associerar många i samhället fortfarande med "autism + medelsvår-svår intellektuell funktionsnedsättning" och ett mycket stort behov av omsorg av personal. Det är inte ngt de kan applicera på t ex sin kollega..

Man kanske bör undvika det av rent sociala skäl. Å andra sidan kanske man ska försöka ta bort stigmat kring autism. Om nu folk främst associerar det med en intellektuell funktionsnedsättning så får de väl ta en funderare varför det skulle vara så illa? Knivigt.

Det kanske är så att folk utifrån har mer åsikter. Kommer tänka på en scen i Atypical där flickvännen till huvudrollsinnehavaren Sam (som har autism) drar ett skämt om personer på spektrumet. Varpå hon möts av tystnad och frågar ungefär: “Oj, var det kränkande?” Systern till Sam säger “Ja.” Sam säger unisont “Jag vet inte.” Det skrattade jag gott åt.

Marjatta skrev:Det är psykiatrin som bestämmer vad diagnosen heter.

Nej. Du är som vanligt helt ute och cyklar.

MatthiasM skrev:Man kanske bör undvika det av rent sociala skäl. Å andra sidan kanske man ska försöka ta bort stigmat kring autism. Om nu folk främst associerar det med en intellektuell funktionsnedsättning så får de väl ta en funderare varför det skulle vara så illa? Knivigt.

Det finns också ett problem med att vissa, kanske särskilt nydiagnosticerade, tappat fotfästet i tillvaron och gärna använder diagnosen som räddningsplanka. Något att klamra sig fast vid när man omtumlat undrar vet vem man är och var man hör hemma.

Då riskerar diagnosen växa till en identitet, särskilt om man _är_ autist.

Det kan fungera för vissa; de accepterar sin diagnos, övervinner den, gång på gång. De får applåder och bekräftelse. De går på särskilda seminarier eller gruppträffar för autister. De skriver böcker och håller föreläsningar. Men de kommer aldrig vidare.

Vi ser en liknande problematik bland missbrukare som _är_ sitt missbruk. Ständigt övervinner de sina återfall. På gruppterapin dunkar de varandra i ryggen, ger varandra samhörighet och stöd. De har skapat en bubbla av bekräftelse, där man får känna sig duktig. Det finns inga incitament att gå vidare. Stolt säger de saker som "Jag _är_ nykter alkoholist".

Människor fastnar lätt i sammanhang och etiketter.

Gå inte i den fällan. Du _är_ inte din diagnos. Låt den inte diktera ditt liv.

RapeRegs skrev:

Marjatta skrev:Det är psykiatrin som bestämmer vad diagnosen heter.

Nej. Du är som vanligt helt ute och cyklar.

MatthiasM skrev:Man kanske bör undvika det av rent sociala skäl. Å andra sidan kanske man ska försöka ta bort stigmat kring autism. Om nu folk främst associerar det med en intellektuell funktionsnedsättning så får de väl ta en funderare varför det skulle vara så illa? Knivigt.

Det finns också ett problem med att vissa, kanske särskilt nydiagnosticerade, tappat fotfästet i tillvaron och gärna använder diagnosen som räddningsplanka. Något att klamra sig fast vid när man omtumlat undrar vet vem man är och var man hör hemma.

Då riskerar diagnosen växa till en identitet, särskilt om man _är_ autist.

Det kan fungera för vissa; de accepterar sin diagnos, övervinner den, gång på gång. De får applåder och bekräftelse. De går på särskilda seminarier eller gruppträffar för autister. De skriver böcker och håller föreläsningar. Men de kommer aldrig vidare.

Vi ser en liknande problematik bland missbrukare som _är_ sitt missbruk. Ständigt övervinner de sina återfall. På gruppterapin dunkar de varandra i ryggen, ger varandra samhörighet och stöd. De har skapat en bubbla av bekräftelse, där man får känna sig duktig. Det finns inga incitament att gå vidare. Stolt säger de saker som "Jag _är_ nykter alkoholist".

Människor fastnar lätt i sammanhang och etiketter.

Gå inte i den fällan. Du _är_ inte din diagnos. Låt den inte diktera ditt liv.

Ok. Nu talar du med en som är nydiagnostiserad (sedan ett år tillbaka). Jag är inte ute efter att kalla mig för autist, det brukar jag inte göra. Jag ställde frågan av ren nyfikenhet. Jag håller med om att det kan finnas en problematik med att låta sin diagnos/funktionshinder et.c. bli till hela ens identitet. Men det jag säger om huruvida språket styr tanken gäller även dem som använder begreppen. Bara för att man använder sin diagnos som beteckning om sig själv, i sammanhang som faktiskt handlar om diagnosen, så behöver man inte vara så korkad att man tror att man är sin diagnos. Dessutom vidhåller jag att det är rätt förment att skriva folk på näsan hur de beskriva sig själva.

Du talar också med en som är nykter alkoholist. Jag är inte stolt över detta faktum. Det är bara en realitet och genom att säga det accepterar jag det faktumet. Jag antar att du tycker att det gör att jag låter mitt ej aktiva missbruk "definiera mig" och att jag "inte kommer vidare", men då missar du att jag inte talar om eller tänker på min alkoholism 24/7. Allt handlar om kontext. Jag är Matthias och de som känner mig ser mig bara som Matthias, även de nyktra alkoholister jag känner.

MatthiasM skrev:Du talar också med en som är nykter alkoholist. Jag är inte stolt över detta faktum.

Att du är nykter numera är väl en stor bedrift du ska va stolt över! Bra jobbat Matthias!

Zia1985 skrev:

MatthiasM skrev:Du talar också med en som är nykter alkoholist. Jag är inte stolt över detta faktum.

Att du är nykter numera är väl en stor bedrift du ska va stolt över! Bra jobbat Matthias!

Tack! Fint sagt. Jo, jag kan vid närmare eftertanke vara stolt över var jag är någonstans idag. Jag menar bara att när jag säger att jag är nykter alkoholist säger jag bara som det är. Jag menar inte att jag skäms över det, för det gör jag inte.

MatthiasM skrev:Jag antar att du tycker att det gör att jag låter mitt ej aktiva missbruk "definiera mig" och att jag "inte kommer vidare"

Nej ditt antagande är felaktigt. Bara för att vissa missbrukare fastnar i en missbruksidentitet behöver det inte betyda att just du trillat dit.

Men det jag säger om huruvida språket styr tanken gäller även dem som använder begreppen. Bara för att man använder sin diagnos som beteckning om sig själv, i sammanhang som faktiskt handlar om diagnosen, så behöver man inte vara så korkad att man tror att man är sin diagnos.

Som du säkert märkt både här och på andra ställen har vissa signalord förmåga att uppröra och beröra. Språket har uppenbarligen ett inflytande över hur vi tänker och känner. Mekanism och grad av inverkan kan diskuteras (jmfr t.ex. Lera Boroditsky, svag Sapir Whorf).

Inom rimliga gränser står det naturligtvis människor fritt identifiera sig hur de vill. Och det är rimligtvis inte det bokstavliga man har invändningar mot när man problematiserar stark diagnosidentifikation.

Jag tror inte heller att den som fastnar i sin diagnos nödvändigtvis är "så korkad att man tror att man är sin diagnos". Eller att det uteslutande skulle bero på vad hen valt att kalla sig själv. Men hur man uttrycker sig, både om sig själv och andra, kan ha en en oavsiktlig inverkan.

MatthiasM skrev:

Zia1985 skrev:

MatthiasM skrev:Du talar också med en som är nykter alkoholist. Jag är inte stolt över detta faktum.

Att du är nykter numera är väl en stor bedrift du ska va stolt över! Bra jobbat Matthias!

Tack! Fint sagt. Jo, jag kan vid närmare eftertanke vara stolt över var jag är någonstans idag. Jag menar bara att när jag säger att jag är nykter alkoholist säger jag bara som det är. Jag menar inte att jag skäms över det, för det gör jag inte.

I rest my case.

RapeRegs skrev:

MatthiasM skrev:Jag antar att du tycker att det gör att jag låter mitt ej aktiva missbruk "definiera mig" och att jag "inte kommer vidare"

Nej ditt antagande är felaktigt. Bara för att vissa missbrukare fastnar i en missbruksidentitet behöver det inte betyda att just du trillat dit.

Ok. Då var jag lite snabbt på tangenterna.

RapeRegs skrev:

MatthiasM skrev:Men det jag säger om huruvida språket styr tanken gäller även dem som använder begreppen. Bara för att man använder sin diagnos som beteckning om sig själv, i sammanhang som faktiskt handlar om diagnosen, så behöver man inte vara så korkad att man tror att man är sin diagnos.

Som du säkert märkt både här och på andra ställen har vissa signalord förmåga att uppröra och beröra. Språket har uppenbarligen ett inflytande över hur vi tänker och känner. Mekanism och grad av inverkan kan diskuteras (jmfr t.ex. Lera Boroditsky, svag Sapir Whorf).

Inom rimliga gränser står det naturligtvis människor fritt identifiera sig hur de vill. Och det är rimligtvis inte det bokstavliga man har invändningar mot när man problematiserar stark diagnosidentifikation.

Jag tror inte heller att den som fastnar i sin diagnos nödvändigtvis är "så korkad att man tror att man är sin diagnos". Eller att det uteslutande skulle bero på vad hen valt att kalla sig själv. Men hur man uttrycker sig, både om sig själv och andra, kan ha en en oavsiktlig inverkan.

Ja, jag känner till teorierna och som jag sa tror jag de stämmer till viss del, med betoning på till viss del. De är ju ganska omstridda inom språkforskningen.

Har du en term för en grupp människor som i sig självt är nedsättande, så kommer folk ha lättare att beskriva gruppen nedsättande. Så vi bör solklart använda mer neutrala termer. Men jag tror inte det är dessa termer i sig som skapar en attitydförändring. Det är snarare termerna som är ett resultat av attitydförändringen.

På samma sätt är det lättare att med ett ord som ”autist” skapa sig en identitet kring din diagnos, men då är det ju ett högst medvetet beslut. Jag tror inte det har någon oavsiktlig inverkan på det beslutet.

RapeRegs skrev:

MatthiasM skrev:

Zia1985 skrev:Att du är nykter numera är väl en stor bedrift du ska va stolt över! Bra jobbat Matthias!

Tack! Fint sagt. Jo, jag kan vid närmare eftertanke vara stolt över var jag är någonstans idag. Jag menar bara att när jag säger att jag är nykter alkoholist säger jag bara som det är. Jag menar inte att jag skäms över det, för det gör jag inte.

I rest my case.

Asså, nu får du väl backa lite. Vilken tes tror du att du har fått bekräftat?

Marjatta skrev:

mondo beyondo skrev:Att vara störd stör mig, autismspektrumTILLSTÅND fungerar mycket bättre. @Marjatta kan du byta vokabulär på forumet för min skull?

Men mondo. Jag skrev om vad diagnosen numera heter. Säg till om jag missuppfattat men visst heter den väl numera autismspektrumstörning? Jag kan inte anpassa vad diagnosen nu heter så att jag påstår att den heter något som den inte gör?

Sen kan ju folk i det privata anpassa termer som den vill. Ingen kommer någonsin säga om sig själv att den är autismspektrumstörd.

Det heter Autismspektrumtillstånd i DSM- 5. I ICD-10 finns fortfarande diagnosen Asperger med.

https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/h ... ne/autism/

Min erfarenhet är att de som kränkt ropar att ingen är sin diagnos är de utan diagnos som försöker vara politiskt korrekta. Ingen har rätt att bestämma hur andra ska definiera sig, vill de säga att de har autism är jag helt med på det men de ska inte bestämma att andra inte är sin diagnos. Själv ÄR jag autist.

RapeRegs skrev:Det kan fungera för vissa; de accepterar sin diagnos, övervinner den, gång på gång. De får applåder och bekräftelse. De går på särskilda seminarier eller gruppträffar för autister. De skriver böcker och håller föreläsningar. Men de kommer aldrig vidare.

Vi ser en liknande problematik bland missbrukare som _är_ sitt missbruk. Ständigt övervinner de sina återfall. På gruppterapin dunkar de varandra i ryggen, ger varandra samhörighet och stöd. De har skapat en bubbla av bekräftelse, där man får känna sig duktig. Det finns inga incitament att gå vidare. Stolt säger de saker som "Jag _är_ nykter alkoholist".

Människor fastnar lätt i sammanhang och etiketter.

Personerna som gör detta har knappast något att välja emellan. Kan man försörja sig på att skriva böcker eller föreläsa gör man hellre det än att vara arbetslös.

Att många fd missbrukare jobbar med missbrukare beror inte på att de så gärna vill det, utan på att det är lättast att få sådana jobb med den bakgrunden.

Liljan skrev:Min erfarenhet är att de som kränkt ropar att ingen är sin diagnos är de utan diagnos som försöker vara politiskt korrekta.

Händer det dig väldigt ofta att folk anmärker på sånt alltså?

Jag tror inte jag varit med om att någon klagat. Någonsin.

Själv använder jag frasen "Förlåt, jag är lite aspig..." när jag försöker ursäkta mitt klumpiga beteende. Rena kryptoniten när folk börjar se stressade ut.

Liljan skrev:

Marjatta skrev:

mondo beyondo skrev:Att vara störd stör mig, autismspektrumTILLSTÅND fungerar mycket bättre. @Marjatta kan du byta vokabulär på forumet för min skull?

Men mondo. Jag skrev om vad diagnosen numera heter. Säg till om jag missuppfattat men visst heter den väl numera autismspektrumstörning? Jag kan inte anpassa vad diagnosen nu heter så att jag påstår att den heter något som den inte gör?

Sen kan ju folk i det privata anpassa termer som den vill. Ingen kommer någonsin säga om sig själv att den är autismspektrumstörd.

Det heter Autismspektrumtillstånd i DSM- 5. I ICD-10 finns fortfarande diagnosen Asperger med.

https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/h ... ne/autism/

Okej? Utmärkt! Isåf har jag haft fel.

Kommer varianten autismspektrumstörning ur ICD-10 eller är det en icke facköversättning från engelskan? där termen (som redan nämnts) slutar med disorder?

Vildsvin skrev:

RapeRegs skrev:Det kan fungera för vissa; de accepterar sin diagnos, övervinner den, gång på gång. De får applåder och bekräftelse. De går på särskilda seminarier eller gruppträffar för autister. De skriver böcker och håller föreläsningar. Men de kommer aldrig vidare.

Vi ser en liknande problematik bland missbrukare som _är_ sitt missbruk. Ständigt övervinner de sina återfall. På gruppterapin dunkar de varandra i ryggen, ger varandra samhörighet och stöd. De har skapat en bubbla av bekräftelse, där man får känna sig duktig. Det finns inga incitament att gå vidare. Stolt säger de saker som "Jag _är_ nykter alkoholist".

Människor fastnar lätt i sammanhang och etiketter.

Personerna som gör detta har knappast något att välja emellan. Kan man försörja sig på att skriva böcker eller föreläsa gör man hellre det än att vara arbetslös.

Att många fd missbrukare jobbar med missbrukare beror inte på att de så gärna vill det, utan på att det är lättast att få sådana jobb med den bakgrunden.

Nja, så enkelt är det knappast. Att skriva böcker och föreläsa är ju en spetskompetens som rätt få sitter på. Att arbeta med missbrukare kräver utbildning, minst som behandlingsassistent på folkhögskola eller yrkeshögskola. Vill man bli socionom eller liknande krävs högre utbildning. Då finns det jobb som är lättare att få oavsett bakgrund.

Jag föredrar att bli kallad asperger eller autistisk. Socialt funktionshinder låter inte lika roligt men jag gillar heller inte ordet funktionsvariation. Det är som att det ska låta så neutralt som möjligt som allt HBTQIAP eller allt genustrams o sånt. Det tycker jag är larvigt.

På t.ex Flashback används ordet autist som ett skällsord, men det är mest av nazister o andra loosers som spottar ur sig sånt, så det är inget att bry sig om.

Hur svärden svingar i de högre svärerna på diverse fakulteter och hur packade man var på senaste läkarsymposiet är så avgörande hur man använder ord. Kommer ihåg för ngt år sedan när alla småpåvar, påläggskalvar och halvbasar varit på någon konselj och lärt sig ordet "återkoppling" och försökte klämma in det i varannan mening...

Det är säkert bättre än ordet genomgripande utvecklingsstörning som är paraplybegreppet som autism går under.

MatthiasM skrev:Jag ser att folk här använder ordet autist då och då. Finns det någon diskussion bland folk på spektrumet huruvida det är lämpligt? Det är det säkert. Jag frågar bara eftersom jag har erfarenhet av diskussion kring ordet epileptiker bland personer som har epilepsi (som jag också har.) När det tas upp på nätforum för epileptiker och deras anhöriga blir det eldfängda debatter. Trådar får låsas. Kritikerna menar att använder man det framställer man sig själv som inget annat än sin sjukdom/sitt funktionshinder. Man ska lyfta fram att omvärlden ska se en som en individ osv. Jag hörde nyss ett liknande resonemang om “stammare” (dvs en person som stammar) i ett inslag i radioprogrammet Nordegren och Epstein.

Jag har väl en åsikt om dessa resonemang, men vill först höra om detta ens är en grej kring ordet autist. Håll gärna god ton (vet inte om den brasklappen behövs, men jag har som sagt erfarenheter av liknande diskussioner.)

Eugene Bleuler som myntade begreppet autism förespråkade också rashygien vilket är ytterligare ett skäl att inte använda begreppet autism dessutom är ordet missvisande.