Tänk, vi kanske är många som har upplevt detta, vilken smärta.
Att få känslan av att man är en förbrytare fast man inte är det. Det är sorgligt och gör så ont.

Jag tror att det är viktigt att ta dessa minnen och göra om dom, lite mer rättvisa. Det är läkande.
Jag kunde inte prata om detta förrän jag fick diagnos, en förklaring. Men först kom det ut vrede över allt jag har varit med om.
Helt plötsligt så var det inte så mycket fel på en utan man var förhållandevis normal som en Asperg/ADHD are. Sen att börja acceptera det och hej å hå var ju också ett jobb...
Vi har haft det tufft, man får änna gråta ut ordentligt.

Vilka otroliga nötter till lärare det finns.

plåtmonster skrev:

Kostymhippie skrev:En annan bra idé är att läsa litteratur om psykologi och relationer,

Dessvärre så skrivs dessa ofta av neurotyper så de utelämnar ofta det essentiella. Dessutom får man inte skriva något politiskt inkorrekt.

Vad skulle det vara för politisk inkorrekt som var värt att veta? PK är bara vanlig hyfs.

Jag menar såklart inte att man inte ska göra anpassningar, jag är ingen pedagog, men tror att det är bra att inte bli för distanserad från verkligheten som det inte går att hålla ifrån sig i all evighet.

Jag har också stött på elaka lärare, utvecklingskurvan var viktig på 80-t och de med sk ojämn begåvning var ju svåra att pressa in i den. I desperation försökte läraren banka in mattekunskaperna i mig, eftersom jag presterade bättre i andra ämnen. Hon hade fått för sig att fick hon bara mig att skämmas tillräckligt mycket så skulle jag skärpa mig. Men jag kunde såklart aldrig det för det låg utom min makt att bestämma. Men jag sprang in på toan och låste in mig när läraren blev för elak.
Tyvärr förmådde inte mina föräldrar att backa upp mig heller.

Det står i papper som mamma fått av skolan, drömmande, lat, trög i starten m.m.

Så visst har man fått smaka och det vill jag inte att någon annan ska genomlida.

Nej vänlighet har aldrig gjort någon något illa

supernova skrev:Nej vänlighet har aldrig gjort någon något illa

Nej precis, men kärringen till lärare måste ju varit knäpp, hur kan man tro att elakhet kan ge bättre resultat hos eleverna.
Det strider mot all barnpsykologi och vett oavsett.

Många använder sig utav det förhållningssättet....
De måste väl tro på det.
Jag vill inte tro att människor är så elaka egentligen. Eller är de det kanske.

Liljan skrev:Vad skulle det vara för politisk inkorrekt som var värt att veta? PK är bara vanlig hyfs.

Vissa saker tas inte upp för det skulle innebära konfrontation med sanningar som de flesta utgår ifrån men som inte är självklara sanningar.

Utsätts barn för stress under längre perioder kan det få negativa effekter på hippocampus i hjärnan.
- Hippocampus kan krympa, vilket ger defekter på minnet. Barnet får svårare att minnas och att lära sig saker.
- Den närliggande strukturen amygdala kan också påverkas och växa av stress. Amygdala ”väcks” av känslor, och kan bli som en ”vakthund” som skäller och gör att personen reagerar starkare på negativa saker.
- Stress hos barn uppkommer när barnets behov av trygghet och stimulans inte blir tillgodsedda. För barn med NPF-problematik är behovet ofta ännu större än för andra barn.
- Med de bästa förutsättningarna – en trygg anknytning till föräldrarna, god sömn, bra mat och bra stimulans – kan NPF-problematiken till stor del ”byggas bort”.

Källa: Åke Pålshammar, neuropsykolog och senior universitetslektor vid Uppsala universitet.

Har ni läst detta inlägg som Special Nest har på sin sida?
Han beskriver att miljön ett barn vistas i har väldigt stor biologisk betydelse för barnets utveckling.
Tänkte att jag skulle länka men jag vet inte riktigt hur jag ska göra det.
Mycket intressant!
Leve curlingen

Stress ger alltså samma effekt på barn som på vuxna med skillnaden att det möjligen krävs en högre nivå eller längre tid av stress hos vuxna.

Ja det kan man nog säga. När man är barn kan npf typ växa bort om man vistas i en gynnsam miljö och förvärras i en ogynnsam miljö.
Men är man vuxen och blir utbränd så kanske hjärnan tar skada av det också kan jag tro. Sen kan den nog återhämta sig igen också för den delen.

http://www.specialnest.se/forskning/upp ... sattningen

Nu så minsann

Jag blir väldigt sällan arg och arg i fel situationer. Blir arg när människor hjälper mig utan att jag bett om hjälp t ex. Jag kan inte uttrycka ilska på ett sådant sätt att det får avsedd markeringseffekt.