När man pratar om olika stereotyper, hur skulle ni då förklara skillnaden på en person med en diagnos och på en person utan diagnos. Alltså tänker ytligt och när man ser själva personen utan att veta om den har någon diagnos eller inte. Ni träffar bara vem som helst på någon krog eller fest eller vart som helst.

Mitt svar är ju att jag tänker på hur jag har lärt mig genom egna erfarenheter om hur personer med diagnoser beter sig ser ut både utseendemässigt och på klädstilar osv. Och likaså på folk utan diagnoser men även de kan ha diagnoser, bara det att jag tänker inte på att de har diagnoser eller sjukdomar osv för det är ju osynligt. Men på vissa kan man misstänka någon diagnos utifrån beteende handlingar klädstil och sådant.

Tex så praktiserade jag på ett ställe och då var de två personer som man märkte väldigt tydligt på att det var något som var annorlunda. En verkade ha en sjukdom och den andra hade bara en udda stil och pratade konstant och förstod inte när man skulle vara tyst osv. Jag fattade ju då så fort jag såg personerna att de måste ha någon disc oss eller något. Men på andra så är det som ett blankt papper. Man märker ingenting. Personen kanske då har magproblem eller något som ingen ser såvida man inte känner personen. Då kanske folk bara men det är bara göra si eller så så gör det över. Som att säga till någon som inte har något ben att det är bara att springa. Personen har ju inget ben.

Nu hoppas man ju att ingen säger såhär för folk borde ju förstå att principen inte är rimlig. Det är förståeligt att personen som inte har något ben, inte kan göra allt. Det är också väldigt tydligt så att be personen att springa är ju bara dumt och kränkande. Absolut tycker jag att man kan fråga om saker. Tex så kanske många vill fråga en blind person hur det är att vara blind osv men man kan ju inte förutsätta att personen ska kunna se när personen är blind.

En sak som jag märkt på personer med autism i min vänskapskrets är att alla har någon form av beteende som gör att dom sticker ut ifrån NT-befolkningen och som NT skulle klassa som konstigt och udda .

Jag hade en kompis som tex inte kunde ändra sina rutiner under några förutsättningar , skulle hen tvätta på onsdag kl 14:00 så var det så och hen kunde inte ta en senare tvättid eller tvätta en annan dag utan det var precis där och då som gällde så om man frågade hen om vi skulle umgås så sa hen nej för det var tvätta som gällde och frågade man om vi skulle ta en pizza på fredag så gick inte det för fredag var hens taco dag .

Folk med autism kan också säga väldigt plumpa och rent ut sagt konstiga saker i diskusioner , jag och två kompisar var på café och en av kompisarna kände tjejen i kassan så vi började prata om att vi vart och badat och skulle grilla och ta en öl och plötsligt så börjar min aspiekompis prata om tjejer och sex , det hade inget med diskusionen att göra över huvud taget och det blev en väldigt konstigt stämning efter det .

Dom flesta personer med autism som jag känner är också betydligt känsligare än NT-personer , aspisar tenderar att ta saker som sägs på ett personligt plan och kan inte förstå humor och sarkasm . En aspiekompis samlar på Pokémonkort och en gång på fest så skojade en annan kompis att Pokémon det är ju för barn och min aspiekompis blev så arg så hen började gråta och tog en taxi hem och pratade inte med den personen på ett halvår efter det .

Aspisar brukar ofta snöa in på saker och skaffa sig specialintresse , min aspiekompis som gillar hårdrock har flera tusen vinylskivor och CD och kassetter med hårdrock och kan allt om hårdrock . Frågar jag tex vad heter den där skivan med iron maiden där dom sjunger Be Quick or be Dead så vet hen det och när skivan släpptes och vad producenten hette och vilken studio den spelades in i och om den finns i fler än en utgåva och hur många exemplar som trycktes osv .

Aspisar är också väldigt dåliga på att förstå gråskalor och nyanser och subtila budskap , tex när någon gäspar och tittar på klockan och säger åhhh gud vad klockan är mycket jag ska upp tidigt i morgon så är det en uppmaning att personen vill att man ska gå hem men det är inte alltid det kopplar hos apsisar utan NT måste tala klarspråk och säga att jag ska gå upp klockan 8 i morgon och jobba så nu får du gå hem .

Aspisar brukar bokstavstolka det som sägs tex om någon säger kan du ta ut soporna så svarar aspisen ja och sen när NT kommer tillbaka så är soporna kvar och NT frågar varför tog du inte ut soporna svarar aspisen du frågade om jag kunde ta ut soporna du sa inte att jag skulle ta ut soporna .

Autister går sällan utanför sin Comfort zone och sina rutiner utan dom gillar att ha det som det alltid varit och så som dom känner sig trygga , en aspiekompis fick frispel när hens morsa bytte gardiner i hens lägenhet för att det skulle va dom gardinerna som hen var van vid . Hen mamma ville bara vara snäll och snygga till hens lägenhet

Jossie94 skrev:[...] hur skulle ni då förklara skillnaden på en person med en diagnos och på en person utan diagnos[?]

Den viktigaste skillnaden är att personen med diagnos har undersökts av läkare, psykolog etc. och att den undersökningen visat att personen uppfyller de kriterier som finns för den aktuella diagnosen.

En person utan diagnos:

• kanske inte har blivit utredd eftersom denne inte upplever några problem värda att söka för
• kan ha stora problem som skulle "räcka" till en diagnos, men väljer att inte söka för det eller har missat att man kan söka för det, och hanterar problemen på annat sätt
• kan ha blivit utredd och befunnits inte uppfylla diagnoskriterierna

Det finns kanske några varianter till.

Huvudpoängen är att en diagnos alltid innebär att man blivit utredd.

nallen skrev:

Jossie94 skrev:[...] hur skulle ni då förklara skillnaden på en person med en diagnos och på en person utan diagnos[?]

Den viktigaste skillnaden är att personen med diagnos har undersökts av läkare, psykolog etc. och att den undersökningen visat att personen uppfyller de kriterier som finns för den aktuella diagnosen.

En person utan diagnos:

• kanske inte har blivit utredd eftersom denne inte upplever några problem värda att söka för
• kan ha stora problem som skulle "räcka" till en diagnos, men väljer att inte söka för det eller har missat att man kan söka för det, och hanterar problemen på annat sätt
• kan ha blivit utredd och befunnits inte uppfylla diagnoskriterierna

Det finns kanske några varianter till.

Huvudpoängen är att en diagnos alltid innebär att man blivit utredd.

Aha , jag uppfattade det som TS menade vad är skillnaden mellan någon med diagnos och en person utan diagnos och utan diagnos betydde NT . Det är alltså skillnaden mellan autister med diagnos och autister utan diagnos som efterfrågas ?

Det vet man inte. Jag har känslan att TS inte alltid skiljer på den formella diagnosen och de beteenden och åkommor som den grundar sig i, och jag tycker att den distinktionen är viktig.

nallen skrev:Huvudpoängen är att en diagnos alltid innebär att man blivit utredd.

Man hör ju titt som tätt "Asså vad konstig han är, han måste ha en diagnos".

Då menar de snarare att han har NPF tror de, men att han inte är utredd.

Sedan måste man även tillägga att bara för att man har ett konstigt eller udda beteende så betyder inte det man är NPF eller har diagnos utan det finns jättemånga NT som har konstiga beteende som inte faller in på spektrumet

Rent ytligt, det vill säga om man bara ser en person utan att prata med hen så kan det vara svårt att avgöra.
Men om man tänker runt tonåren så kanske personen inte följer de trender som de jämngamla gör när det gäller kläder.
Hen kanske stimmar ganska uppenbart och håller sig mest för sig själv och ägnar sig åt något specialintresse som inte är helt vanligt i den åldern.

Om man pratar med någon kan det märkas av att de just pratar väldigt mycket om sitt specialintresse, kanske vill visa en massa grejer om det (nog lite skyldig till det själv, hehe).
De har kanske lite svårt att snappa upp ifall personen faktiskt lyssnar vidare för att de faktiskt vill eller bara gör det för att de inte vill såra. Är man lite mogen kanske man kommer på sig själv och säger något i stil med "Hoppsan, vad jag pratar på! Det kan lätt bli så när jag brinner för något, vill du höra mer eller ska vi byta ämne lite?" för att kolla av.

Ibland tycker jag att man kan höra lite på sättet vissa pratar på, har inget vetenskapligt belägg för det utan bara två väldigt tydliga exempel i verkliga livet som jag vet är diagnostiserade med AST. De är liksom väldigt spända i allmänhet och det sitter även i käken vilket gör att de pratar på ett visst sätt.
Sen kan vissa tyckas vara väldigt omedvetna om sin omgivning... Till exempel ifall man är hemma hos någon som har bebis och denne ska sova middag, då försöker man ju gärna prata lite tystare men det verkar personen med diagnos inte ha en susning om och bräker på lika högt som vanligt, vilket för denne kanske är ytterligare lite högre än vanlig samtalsnivå.

Något jag blev uppmärksammad på själv under min utredning var att jag kan utelämna väldigt många detaljer och ändå anta att den jag pratar med ska hänga med på allt jag säger, så får jobba på det, men bleh, att prata är jobbigt, skriva är skönare.

Kidzi skrev:Man hör ju titt som tätt "Asså vad konstig han är, han måste ha en diagnos".

Då menar de snarare att han har NPF tror de, men att han inte är utredd.

Precis min poäng.

Det är ju det jag menar. Att jag kan se att personerna är konstiga eller udda och tänker då att den måste ha någon form av diagnos. Jag säger inte att det är så, bara att jag kan misstänka en diagnos på grund av dessa typiska ytliga egenskaper såsom att personen har en egen stil och sådant. Väldigt utstickande stil. De va tex en kille på en buss någon gång som skrek en massa saker och folk hade inte sagt till personen vad jag vet och såg men antagligen så förstod de att personen hade någon sjukdom eller så. Tror personen hade Tourettes. Pga vad han skrek osv. Jag såg ju inte personens ansikte men man hörde ju att personen skrek. Eller rättaresagt pratade väldigt högt med sig själv.

Men på andra personer som följer strömmen kan också ha diagnoser men de kan vara mer på insidan så man märker inte det direkt. Man kanske förstår efter ett tag om personen måste gå iväg ofta och ta pauser eller om den går på toa ofta så kan de handla om ibs. Men det är ju inte direkt utstickande om man är som alla andra utan då syftar jag på någon som har rosa hår och udda stil och så. Kolla tex filmen Tusen gånger starkare och då är ju Saga den som är annorlunda för hon vill va kompis med alla och till en början är ju hon lite poppis för hon är ny i klassen. Men sedan så märker de populäraste tjejerna att hon inte är som de för alla fattar att de är grupperingar och de gör ju inte Saga så ena tjejen vill ju tillrättavisa Saga och säga att man kan ju inte vara kompis med alla utan man måste välja gäng. Då ifrågasätter ju Saga och bara varför skulle man inte kunna vara det?

Det kan vara en sådan sak eller att personen har tex downs som också är väldigt tydligt. Men jag skulle ju inte märka direkt på karaktären saga att hon hade en diagnos men jag skulle ju börja misstänka det pga att hon på något sätt blir den utsatta.

Sedan vet ju alla att det är fel att mobba men man kanske inte ens förstår ibland att man gör det. Jag vill ju tro att de som var taskiga mot mig inte visste bättre men jag tror nog att de visste mycket väl att de gjorde fel. Vissa verkar ju inte ha den där moralen att se att om jag säger såhär så blir personen sårad. Före och efter konsekvenser tänk. Handling ger konsekvenser brukar man väl säga.

De som har diagnoser/sjukdomar är ju väldigt kreativa och smarta. Kolla bara på filmen A beautiful mind med Russell Crowe. Han är ju smart i den rollen och har schizofreni tror jag eller paranoia. Däremot så skulle jag inte klara av det för att när de gäller diagnoserna då är vi för olika och krockar med personligheterna och graden av diagnosen. Jag själv är ju väldigt social och så medan de kan finnas personer som är så inåt och tänkande att de inte märker av det som pågår runt omkring dem. Då menar jag väldigt introverta personer som inte gillar att hitta på saker eller så och då tänker ju inte jag att personen är rolig att umgås med.. alla är ju inte roliga att umgås med. Oavsett diagnos eller inte.

Ibland lurar man sig, om någon uppträder professionellt, som har lärt sig mallen för hur man är i det yrket (vilket är lättare än att vara allmänt socialt normal). Då kan aspergare verka helt normala, för alla ska följa den professionella normen. Den har rätt snäva regler, så enkelt att lära sig och det är enkelt att verka som alla andra. Händer ju t o m att folk med social fobi klarar ett jobb där man gör samma saker hela tiden i kundkontakter och de är trygga med det, men de blir otrygga när de ska improvisera.

Sådana har jag svårt att se på att de har aspergers.

Men på vissa kan jag slänga ett getöga och vips bara vet jag. Personen kanske bara går över gatan. Det är helheten, något med kläderna, hållningen, åt vilket håll hen tittar. T o m vikten. Många aspergerkillar är lite överviktiga men inte tjocka. Självklart svart tisha, kanske med text på, och knälånga shorts om det är sommar. Och så kan jag råka på den personen i ett aspergersammanhang och få det bekräftat.

Ibland tycker jag det är sååå skönt att bara se att där går en av oss.

Men för få vågar vara som de är. Nu menar jag inte att man ska sluta utvecklas som människa eller lära sig mer om människor, NPF som NT. Men bara att få släppa loss och vara sig själva.

Det är helt underbart att vara ute och gå med sådana människor. Kommer det en stenkulle i vägen går de inte runt utan går upp och är det en kant på gatan så balanserar de på den. Det är något sorglöst över människor som är så.

Vad menar du nallen?

Och vad är skillnaden på NT och NPF?

Haha ibland hänger jag inte med i svängarna när de är så mycket nytt man ska fatta. Jag spelar ju cod och jag håller på och lära mig en massa saker där (kanske för jag inte är en kille och intresserad av skjutspel på det sättet att jag kan det) eller det om olika saker i spelet.

Jag bara spelar och nu när jag har velat lära mig dessa saker som är bra att kunna osv så vill inte alls förklara vad saker är utan kan vara rätt omogna då. Man kan inte fråga någon om något för då blir man stämplad att man inte kan någonting men man ska ändå lära sig och förstå saker. Rätt skevt egentligen. Jag skulle häromdagen lära mig om ett spel som heter Among us och det har blivit väldigt populärt.

Men jag känner ändå att jag inte förstår grejen med det. Jag fattar ju nu vad de innebär men innan så var jag som ett frågetecken och vissa saker fattar jag ju på direkten men det är ju sådana där grejer man ska veta instinktivt som jag har svårt för. Att bara fatta saker bara sådär. Utan att någon har sagt något om det överhuvudtaget. Man ska ju lära sig saker själv och vissa saker lär man ju sig inte i skolan på en lektion.

Jossie94 skrev:Vad menar du nallen?

Och vad är skillnaden på NT och NPF?

Haha ibland hänger jag inte med i svängarna när de är så mycket nytt man ska fatta. Jag spelar ju cod och jag håller på och lära mig en massa saker där (kanske för jag inte är en kille och intresserad av skjutspel på det sättet att jag kan det eller det om olika saker i spelet.

Jag bara spelar och nu när jag har velat lära mig dessa saker som är bra att kunna osv så vill inte alls förklara vad saker är utan kan vara rätt omogna då. Man kan inte fråga någon om något för då blir man stämplad att man inte kan någonting men man ska ändå lära sig och förstå saker. Rätt skevt egentligen. Jag skulle häromdagen lära mig om ett spel som heter Among us och det har blivit väldigt populärt.

Men jag känner ändå att jag inte förstår grejen med det. Jag fattar ju nu vad de innebär men innan så var jag som ett frågetecken och vissa saker fattar jag ju på direkten men det är ju sådana där grejer man ska veta instinktivt som jag har svårt för. Att bara fatta saker bara sådär. Utan att någon har sagt något om det överhuvudtaget. Man ska ju lära sig saker själv och vissa saker lär man ju sig inte i skolan på en lektion.

Men du om du vill lära dig om spelen så finns det ju en massa Wiki sidor om dom där allt förklaras ingående, vill du sätta dig in i spelen är det extremt lätt om du orkar Googla.

Jag gör ju det plus jag kollar på youtube

Men tex så är de väldigt enligt mig lite otydligt med hur man ser hur någon är host. Någon sa att man behövde något program till det och andra har nämnt det i olika youtube klipp men det verkar ändå vara som att många har svårt med det eftersom många frågar vem som är host.

Detta är förstås ganska Off topic.

Jossie94 skrev:Kolla tex filmen Tusen gånger starkare och då är ju Saga den som är annorlunda för hon vill va kompis med alla och till en början är ju hon lite poppis för hon är ny i klassen. Men sedan så märker de populäraste tjejerna att hon inte är som de för alla fattar att de är grupperingar och de gör ju inte Saga så ena tjejen vill ju säga till tillrättavisa saga och säga att man kan ju inte vara kompis med alla utan man måste välja gäng. Då ifrågasätter ju Saga och bara varför skulle man inte kunna vara det?

Ja, varför skulle man inte kunna det? Tänk att du arbetar någonstans, varför måste du utvälja vissa av arbetskamraterna till dina vänner, varför kan du inte vara vänskaplig mot alla? Men en skillnad är att man kanske inte samarbetar med 25-30 arbetskamrater och inte heller umgås med alla (el ens någon) på fritiden.

Problemet var att Sanna dels inte hann med alla vänner, dels att hon blev falsk. I varje grupp försökte hon vara precis som dem, och det betydde att hon kunde säga en sak till vissa personer och en annan sak till andra. T ex hånglade hon med en kille (Sanna sa aldrig nej vare sig till att hänga med några tjejer på stan el till några killar). Men när tjejerna i en annan grupp snackade skit om den killen så höll Sanna bara med. Sanna ville till varje pris vara populär, eftersom hon aldrig varit det förut. Man väntar bara på katastrofen. Slutsats: Man ska vara sig själv och säga vad man tycker och inte ljuga, även om det betyder att man inte kan vara god vän med alla. Den boken heter Ett nytt liv på köpet och är skriven av Emma Granholm.

Men Tusen gånger starkare handlar om något helt annat. Jag har läst boken även om jag inte sett filmen. Saga var annorlunda för att hon bott utomlands och aldrig gått i en svensk skola. I den svenska skolan regerar killarna (+ en "drottning" bland tjejerna). När de hade teckning så stack bara killarna efteråt, och tjejerna (utom "drottningen") fick ensamma städa upp. Killarna pratar fritt och avbryter både lärare och tjejer. På idrotten spelas mest bollsporter för det gillar killarna bäst. Saga ifrågasätter "könsmaktsordningen" i klassen. Hon och de andra tjejerna börjar bete sig precis som killarna. Det blir mycket jobbigare för lärarna, så de gillar det inte. Hur ska de orka om inte tjejerna är deras lydiga och skötsamma hjälpredor utan lika stökiga som killarna? Killarna gillar det förstås inte heller.



Mycket bra böcker båda två. Jag förstår att du läst bägge böckerna (el sett filmen i ena fallet). Men varken Sanna el Saga hade någon NPF-diagnos. Sanna var annorlunda för att hon mobbats hela sitt liv och därför förtvivlat ville ha vänner till varje pris. Saga var annorlunda för att hon bott utomlands i flera olika länder och gått i skola där. Hon kom utifrån och kunde därför ifrågasätta det som var självklart för de svenska eleverna.

Jossie94 skrev:Vad menar du nallen?

Bara att det är skillnad på en diagnos och symptomen som motiverar diagnosen.
Och att en diagnos är ett formellt utlåtande från någon vårdinstans.

Två personer skulle kunna tänkas ha precis samma problem-bild i samma omfattning. Om den ene blir utredd och får en diagnos så innebär det inte att även den andre har eller får en diagnos.

Men det är ju just för att Saga är annorlunda jag tänker att hon kanske kan ha en diagnos. De som har diagnoser är ju oftast utstickande eller lite gå emot strömmen tänk. Väldigt egen. Jag kopplar ju om någon är konstig antingen udda stil eller något annat ytligt som anses vara icke norm till att personen kan ha en diagnos. Alltså att det finns en baktanke/bakgrund till personens beteende. Dessutom så ser karaktären ut som antingen en hippie / lite som att den har någon form av diagnos tex asperger. Inte för att vara elak men vissa personer har ett sk diagnos atmosfär eller diagnos utseende så att man bara ser personen som annorlunda. Kan nämna några personer som man bara ser att de har diagnoser eller misstänker en diagnos men sen är det väl en annan sak om man är väldigt öppen med diagnoserna men man kan ändå förstå att personen har en diagnos även om den inte har sagt något.

Jag kan till en viss del förstå om folk som själva hade diagnoser kunde se på mig att jag hade en diagnos även om jag själv inte visste om det. Men vem som helst hade ju reagerat som mig för hur skulle du veta det om du själv är omedveten om det hela? Klart då att du blir förvånad om någon bara kommer med att du har en diagnos mitt i allt. Du själv har ju knappt tänkt i dem banorna. Du har ju trott mer på att folk är taskiga men inte pga att du möjligtvis har en diagnos och är annorlunda. Du har själv levt och trott att du är precis som alla andra eller du har trott att ingen bryr sig om sånt.

Men du en alldeles för snäv definition av "normal". Man kan vara annorlunda även om man inte har något funktionshinder. Det kan räcka med att man kommer hit från ett annat land. Hemma var man normal (vanlig), här blev man onormal (ovanlig).

Saga var ju inte född "egen" utan det berodde just på att hon kom utifrån och kunde ifrågasätta normerna. Det är ju sådana människor som gör att utvecklingen går framåt. Om hon klädde sig annorlunda kommer jag inte ihåg, men det berodde förstås också på att hon inte följde den trånga normen "vad som är inne just nu". Alltså självständighet är något bra. Saga var heller inte mobbad utan snarare beundrad, åtminstone i början.

Förresten är det inte alltid någon som är annorlunda som driver handlingen i alla böcker och filmer? Antingen för att den är speciellt ond el speciellt stark/smart/rebellisk?

Däremot kan det förstås vara så att man klär sig annorlunda etc för att man inte förstår bättre (alltså inget aktivt val), och då kan det bero på ett funktionshinder.

Varför vill du veta hur man kan se utanpå vem som är NT resp NPF? För att du letar dina likar? För att du tvärtom vill ses som helt normal, dvs dölja din AS?

Man kan vara aspig utan att uppfylla alla kriterier, dvs varken få diagnosen AS el atypisk autism.

Jo det förstår jag. Anledningen varför detta är viktigt för mig är ju för att jag tror det va ett misstag att utreda mig själv. Då trodde jag att det var rätt val men nu känner jag att mycket har varit negativt och jag har börjat inse att jag klarar mer än vad jag trodde. Alltså man är ju inte sin diagnos men folk tror ju på riktigt att man är dum i huvudet eller något och har tagit avstånd för konstiga eller oklara anledningar. Absolut är det väl skrämmande att man är annorlunda enligt dem. Men vem har egentligen bestämt att jag är annorlunda? Är jag verkligen det? Jag menar om jag nu gör en massa saker som majoriteten gör räknas jag då inte som normal då? Dvs jag spelar disc golf och det är så poppis just ni tydligen, ska man då förstå att det är typiskt diagnos aktigt att spela det? Eller det kan vara fotboll eller något annat som är normalt. Tex om jag går och handlar mat,hur många gör inte det idag? Skulle man då bara bestämma att hon Stina där hon handlar mat på fem sätt? Hon eller någon annan gör ju som alla andra eftersom ALLA handlar mat.

Sedan struntar jag ju i om hon tar mjölken med vänster eller höger hand eller hur fasiken någon när mjölken eller plastpåsen osv. Det enda felet som man man göra när man handlar som många vet om är ju att man INTE ska snatta. Det är ju liksom en oskriven regel. Varför folk gör det? Bra fråga, desperata eller bara gör dåliga val pga grupptryck fel umgänge osv.

Jag menar att folk testar olika saker snusa röka osv och det är ju så det börjar. Men till det med mjölken så ska folk slits fan i hur man bär den eller håller den eller hur man dricker den osv. Det är ju så det börjar när folk försöker hitta en massa fel på andra och då är det ju mer den som hittar felen som är konstiga och inte de som faktiskt är normala och accepterar hur folk är osv. Det är inte normalt att hitta fel på folk för att man inte vågar skaffa vänner och vara lite öppen och social och trevlig. Det är ju mer konstigt så om folk är oj shit en människa, det är skrämmande. Vadå så du som är människa själv är rädd för din egen sort.?

Jag har inte en snäv bild jag har en sund bild och jag tycker min bild är normal. Rättaresagt den är normal för jag för precis som alla andra och då försöker folk hitta fel att jag skulle göra på fel sätt. Det finns inget jäkla fel eller rätt sätt för att de är bara såsom folk jag hittat på.


Jag kan hitta på massa fel folk gör eller säga saker som de gör fel. Men jag är inte så dum. Jag har inte det behöver av att trycka ner folk för huruvida de cyklar eller köper mjölk eller bär mjölken eller vad fasiken som helst. Skit i andra och sköt dig själv sa en matte lärare till mig och det är så jäkla sant.

Det finns ju olika grader av autism så som mild eller svår autism och dom flesta som har mild autism är ju väldigt högfungerande och klarar av många saker som NT klarar av så som att sköta ett hem , handla , betala räkningar , spela det sociala spelet och ha relationer med folk så att man klarar av att gå till affären och handla eller gå till banken eller af själv är inget tecken på att man inte skulle ha autism .

Sedan så ter sig autism också olika mellan könen och åldersgrupper och behandlad och obehandlad autism.

Kvinnliga autisterr brukar vara mycket bättre på det sociala spelet än manliga autister och äldre autister förstår sociala koder och tabun bättre än yngre autister då dom ofta har haft en betydligt längre inlärningsprocess i att förstå och tolka sociala koder.

En autist som får sin diagnos tidigt i livet och får KBT och social träning och andra behandlingar insatta tidigt klarar sig betydligt bättre än en person som får sin diagnos sent i livet och har gått obehandlad i flera år och kört fast i sina aspiga beteenden.

Jag fick min diagnos sent. Sen är de ju värre om man fått den ännu senare i kanske 30-40 årsåldern. Man har jublet så länge då utan att vara medveten om det. Jag tyckte de var sent att få min diagnos när jag va 17-18. Och jag har det där du skrev först, att jag klarar av de mesta så som en NT gör. Men det innebär ju inte att jag inte har svårigheter. Men mina svårigheter är ju liknande de som även NT kan ha svårt med. För man kan egenskaper som liknar en diagnos utan att få just själva diagnosen. Men eftersom man ser de där typiska adhd dragen tex så är det ju lätt att tro att personen har adhd men man vet ju inte i vilken grad. Den kan bara ha drag av diagnosen så den inte får diagnosen 100 procent. Jag har ju så, jag har inte autism eller Aspergers, jag har bara drag utav dem diagnoserna så att det blir en egen diagnos som är en halv diagnos. Den ligger liksom i mitten till att bli en hel diagnos så jag kanske är på 50 procent till att vara både NT och ha en hel diagnos. Så det är lite 50/50 där.

Ja det är sant . Jag har NT kompisar som har en del beteende för sig som jag skulle klassa som typiskt autistiska men dom har ingen diagnos . Troligtvis så kan det vara så att dom uppfyller ett eller två eller kanske till och med tre och fyra drag på autistskalan men inte tillräckligt många för att klassas som autister .

En kompis till mig fick en liknande diagnos som det du beskriver att du har , dom sa till hen att hen hade för lite drag för att få en fullständig autistspektrum och adhd diagnos men samtidigt hade hen för många drag för att klassas som NT . Dom sa till hen att hen står med ena benet i autism och adhd och andra benet i NT så hen fick en 50/50 diagnos . Jag tror dom kallade det något i stil med autistspektrum och adhd liknade drag .

Jag har atypisk autism det är det som de sa till mig. Sen vet jag inte ett dugg om det har förändrats eller så. Man kan också säga fler begrepp på atypisk autism som är ännu längre ord. Typ genomgripande störning någonting sånt. Lättare att säga atypisk autism då. Precis, jag står med ena foten i diagnos världen och andra i NT världen så det blir ju väldigt lätt för mig att båda världarna blandas ihop. Kanske är därför jag känner ibland att jag inte hör hemma med varken de med grava diagnoser eller med de som är NT. För jag tror jag ser de där typiska diagnos egenskaperna eller typiska NT egenskaperna/beteendet och utgår från det helt enkelt.


Tex om en person pillar med håret, biter i läppen, kanske pillar med någonting eller håller på med en fidge spinner så skulle jag sägs att personen mycket väl kan ha adhd.

Eller tvärtom att en NT person visar typiska egenskaper på just NT och då skulle jag säga att om personen har kompisar jobb stabilt liv klarar av de mesta kanske festar pluggar osv. Då skulle jag tro att personen inte har en diagnos utan är normal eller NT.

Likaså om någon har downs så ser man ibland på ansiktet att den har just downs och sedan finns det ju även olika grader där med. På vissa syns de jätte mycket på och på vissa så syns det kanske väldigt lite på.


Men skillnaden är ju att det blir svårt att veta om personen som inte har några tecken på en diagnos faktiskt skulle ha en diagnos. Att diagnosen är väldigt osynlig. För mig var den ju osynlig och ingen sa något till mig antagligen för de inte visste eller för att de inte brydde sig. Men så tyckte några tjejer som bland annat hade adhd som de var väldigt öppna med, att jag skulle ha en diagnos. Vad jag vet så tyckte ju Ingen att dem var konstiga på något sätt. Inte som de andra visade eller pratade om vad jag minns. Sen kan de mycket väl ha tänkt fy fan vad jobbig hon eller han är om dem. De var ju väldigt högljudda och hade mycket åsikter osv. Tjafsade med lärarna osv. De brukar ju vara så att de som anses som bråkiga elever oftast har någon form av diagnos oftast adhd. Men man vet ju inte om kunskapen om adhd så då kanske man bara säger att eleven är stökig bråkig osv.

Det finns ju många som har skrivit böcker om olika trauman från sin barndom som har tytt på att de haft diagnoser men inte blivit tagna på allvar för att folk runt omkring har för dålig kunskap om det. Även idag finns det folk som kanske skyller på tex sociala medier och så om man är lite annorlunda och blir mobbad. Då tar ju inte skolan ansvar på den fronten och då ska man ju ändå känna sig trygg i skolan. Vad gör man om man inte känner den tryggheten i skolan när det väl blir jobbigt? När man är utsatt för mobbning osv.

Många vill ju kanske bevara sitt rykte och vill inte göra mer åt saken när någon blir utsatt för mobbning osv och hjälper kanske inte med det som du vill ha hjälp med. De kanske säger att de inte minns någonting eller liknande så att du har blivit utsatt för mobbning var antingen ingenting viktigt och glömdes bort eller att de bara sök hjälp hos en psykolog eller något sådant. Det är så synd att många skolor inte tar sitt ansvar och så ska skolan va en trygg plats...