Jag är 45+, gravid och envis. Jag vill alltid lösa problemen genom information, så jag söker information om saker som är nya eller på något sätt aktuella. Jag har inte en diagnos, men den första psykiatern jag talade med refererade mig vidare efter bara två samtal, så hon verkade vara ganska säker på sin sak.

Så, jag har kommit på att:
a) hälsovårdspersonal på daglig vård etc sällan har tid att läsa om senaste studier eller utbilda sig vidare, och ofta går på vad de lärde sig från någon annan 20 år sedan,
b) det med förlossningen sägs göra ont och folk har fått traumor utav det och hur sjukhuspersonalens betedde sig och
c) jag kommer att ha extraproblem med aspergers, pga jag kan inte lita på att personalen har tid, kunskaper eller vilja att kommunicera med mig effektivt.

Jag har först läst på diverse internetforums om "planering av barnafödandet", om att man kan skriva sina önskemål på papper som ett "plan" som sedan kanske läses (eller inte) av personalen på avdelningen. På dessa, mest amerikanska forums har folk identifierat vissa saker de vill ha med på sina önskelistor, oftast om hantering av smärta och vad man får och inte får göra med bäbisen. De flesta frågorna är ju inte något man behöver bry sig om här (t.ex. omskärelse, överbruk av nappflaskan), men diskussionen om obstetriskt våld under förlossningen har varit lite på tapeten här på sistone. Och ju mer jag läste om olika metoder och vanor, desto mer jag förstod hur lite riktig forskning finns kring förlossningsprocedurer och hur vad som görs åt en kan bero bara på vad personalen råkar tycka om saker och ting. Så, jag har lite ångest om hur jag som patient får försöka hålla koll på mina och mitt barns rättigheter i en mycket stressande situation.

Det här med korona hjälper inte alls, då det innebär att det finns mindre stöd än normalt, och det är omöjligt att gå på avdelningen och tala med personalen där i förhand, kanske lära sig lite om vad de gör och vill göra. Det lokala sjukhusets internetsidor ger inte mycket och jag funderar att byta sjukhus. Jag håller på att göra en lista på saker att tala med sköterskan på moderklinik, kanske hon vet mer. Jag har också hittat en doula som har någon erfarenhet om AS, och kommer att försöka ha henne i som en sorts "tolk".

Vad jag funderar mest på är:
- smärthantering - kan meditation fungera? Har någon bra erfarenheter av det? Jag är en envis besserwisser och jag är orolig att det kan vara svårt för mig att lära mig något som "låter flummigt".
- något annat som kan fungera som smärthantering och någon har bra erfarenheter på? Jag har ingen aning om min smärttolerans är hög eller låg (när det inte gäller tandläkare), men min hjärna tycker om att koncentrera sig på fysiska känslor.
- kommunikation - jag hittade redan de gamla tråden om kommunikationsstöd inom vården och jag försöker mitt bästa att infoga idéer därifrån. Om någon har något mer precist om något förlossningsrelaterat, lyssnar jag på gärna.
- annat jag inte har tänkt på. Jag vill gärna höra om folks erfarenheter om vad man ska och inte ska göra på sjukhuset..

Och om någon annan här råkar vara en informationsnörd och intresserad av hur man bäst slipper största skador under förlossningen, jag har läst en massa och har en lista på källor..

Smärtlindring - lär dig andningstekniker inför förlossning och andra sätt att hantera smärtan. Det går inte att föreställa sig smärtan men det går att vara beredd med tekniker för att kunna andas igenom den, i möjligaste mån. Bestäm dig inte för att vägra smärtlindring eller något sådant, då kommer du bli besviken på dig själv om du sedan behöver smärtlindringen.

Jag har väldigt hög smärttolerans (har blivit sydd i flera lager utan smärtlindring, fått tandvård utan smärtlindring, och blivit allvarligt misshandlad, så jag vet att jag är smärttålig). Smärtan under förlossningen gav mig panikångest och var helt ohanterlig. Jag önskar att jag hade lärt mig just andningstekniker eftersom jag då hade haft något att göra för att försöka hantera situationen.

Om du väljer epidural så kom ihåg att säga till direkt om du börjar få ont igen. Fyller de inte på snabbt nog så får du smärtgenombrott och då måste de öka dosen sen. Detta hände med mig eftersom jag förbränner läkemedel snabbt. I slutändan fick de ge mig adrenalin så jag inte skulle tuppa av pga hög dos epidural.

Personalen kommer inte ha tid att komma ihåg allt eller läsa ditt förlossningsbrev. Håll dig till det absolut viktigaste om du vill skriva ett sådant. Skriv i listform.

Informera MVC om autismen och be om hjälp att förmedla det till förlossningsavdelningen. Har du tur så kan du få eget rum på BB med hänvisning till psykiska problem. Det fick jag och utan det hade jag mått skit. Försök förbereda dig på att det kommer vara massa olika människor som hjälper dig och att vissa kommer ha noll koll på dig.

Gör du inte redan det så börja med knipövningar redan nu. Är du bra på knipövningar så är det mer logiskt vad du ska göra när du väl ska trycka ut bebisen, och det blir lättare att återhämta sig.

Jag födde på KS Solna och tycker de var kompetenta i att hantera autism.

Har du inte träffat någon på BVC?
Säger bara in med alla sprutor som finns men helst snitt.
Det finns ingen som bryr sig så kolla vad de ställer för rutinfrågor, skriv ett brev mer går inte att göra ändå.

Grattis förresten, det är inte många som får barn i den åldern.
Var noga att kolla blodtryck och ta prover för graviditets diabetes plus järnvärden, vätska har jag för mig samlas mer i kroppen när man blir äldre. Dubbel risk för all i jämförelse med en 30-åring, bla havandeskapsförgiftning och avlossning av moderkakan.
Sammandragningarna kan också bli svagare så många blir förlösta med snitt och blir igångsatta.

Sådant skulle jag tänka mer på för sjukvården måste göra förlossningen säker för mor och barn när det är dags för att föda barnet.
Hur det är undviker jag att tänka på.

Det var så länge sedan jag födde barn och då hade jag inte ens fått någon diagnos.

Vi hade planerat att ta med kamera och ett kassettband att lyssna på. Men det glömde vi bort när vi skulle åka till sjukhuset mitt i natten.

När jag kom fram så fick jag laxermedel och fick stanna en stund på toa.

Sen hade jag värkar i timmar och fick lustgas som jag tyckte hjälpte för lite. Jag visste ju inte i förväg att det skulle göra så ont, nu ville jag ha ryggbedövning men det var för sent, sa barnmorskan. Mot slutet fick jag en smärtstillande spruta (Petidin).

När barnet äntligen var ute måste jag sys på fyra ställen.

Vad jag skulle ha gjort i förväg var att lära mig mer om olika slags smärtlindring och vilka möjligheter man hade. Jag kände mig rätt maktlös, den allsmäktiga barnmorskan bestämde.

Sedan fanns det ingen förberedelsekurs om hur man skulle andas etc heller.

En tidigare tråd om förlossningar: npf-barnafodande-t19693.html

sussi83 skrev:Har du inte träffat någon på BVC?

Visst har jag sett på en okej sjuksköterska och en usel läkare på moderklinik/BVC/MVC/vadändenheter, men de verkar inte vara av mycket nytta. Sköterskan försöker visst vara snäll, men hon frågar vaga frågor som "har du känt något onormalt?" och jag svarat att jag inte vet vad som är normalt så jag inte kan säga. Hon sade att om något onormalt jobbigt händer, ska jag ringa genast, och jag försökte fråga vad skulle klassas som sådan - verkade som saker man normalt skulle ringa ambulans för, så vet inte. Annars ler hon snällt och svarar på frågor att "ta det bara lugnt och det går fint." Annars hänvisade hon mig till läkaren för att hon inte kunde svara på mina frågor själv.

Läkaren jag träffade verkade inte ha läst något på senaste tio åren. Jag har haft brist på vitamin D och järn, så jag var speciellt intresserad av att få siffrorna rätt. Läkaren sade att 30 ug D-vitamin under vintergraviditeten "låter ganska mycket" men vägrade definera det vidare, bara att "officiellt är råden 10 ug för alla vuxna". Järn tyckte hon att jag inte ska äta då det kan orsaka magont - jag fattar inte riktigt hur det är ett riktigt problem då man ändå har ont i märkliga ställen. Och hon var väldigt orolig huruvida jag kommer att orka vakna upp då barnet gråter, och hantera ovissheten om vilken dag barnet bestämmer sig att komma ut. Halva tiden stirrade jag ut ur fönstret då jag blev så obekväm, hon bara prattlade om kalenderproblem. Va fan gör det för skillnad vilken dag det blir, 95% chans att jag är på ledighet då ändå, och inte kan hon tänkt att efter alla de hundratusentals kronor vi investerade under åren för det här jag ska säga "oops, tänkte inte på det, bättre göra abort så att jag får sova?" Till sist var hon så upptagen med sin kalenderproblematikföreläsning att hon glömde kolla på mina blod- och urinprovsresultat och skriva ut medicin jag borde ha behövt.

Sjukhuspersonalen kan man inte träffa i förväg nu, pga pandemin. Iaf, pga dessa saker började jag sedan läsa på saker själv..

sussi83 skrev:Grattis förresten, det är inte många som får barn i den åldern.
Var noga att kolla blodtryck och ta prover för graviditets diabetes plus järnvärden,

Tack, fastän man ska tacka våra goda och dyra läkare för denna mirakel! Den kommunala moderklinikpersonalen verkar inte vara så jätteintresserade av högrisksituationer, utan de tycker att saker går fint då de alltid går fint och naturen gör sitt. Och ja, det är frustrerande. Järnvärden vet jag att är ett problem, då jag har haft ferritinbrist bara några år sedan, och numrorna är inte himla bra nu heller. Jag bråkade med läkaren om D-vitamin- och ferritinblodprov och jag tror att hon nästan lovade att göra ett koll senare. Jag har hittat en laboratorie som gör det för ganska billigt om de inte går annars.

Alien skrev: Jag kände mig rätt maktlös, den allsmäktiga barnmorskan bestämde.

Och det vill jag helst undvika. Jag vet att jag kommer nog att ha - om möjligt - mer problem med de allsmäktiga än situationen annars .. speciellt då vi har en väldigt oartig och jobbig äldre gynekologherre på det lokala sjukhuset. Ångst och smärta låter som en väldig otrevlig kombination.

Abbreviation skrev:Gör du inte redan det så börja med knipövningar redan nu. Är du bra på knipövningar så är det mer logiskt vad du ska göra när du väl ska trycka ut bebisen, och det blir lättare att återhämta sig.

Det har jag börjat. Jag även köpte geishakulor från apoteket. Jag måste väl också försöka förstärka mina ben- och andra musklar för att orka.. det där med att ligga på ryggen verkar vara mest ohälsosam position för mig, även om säkert trevligt ergonomiskt för barnmorskan. Tyvärr är vädret inte det bästa för motion (himla halt) och alla gruppgymsaktiviteter är såklart omöjliga pga pandemin.

sussi83 skrev:Säger bara in med alla sprutor som finns men helst snitt.

Abbreviation skrev:Bestäm dig inte för att vägra smärtlindring eller något sådant, då kommer du bli besviken på dig själv om du sedan behöver smärtlindringen.

Jag har tänkt att försöka bli utan epidural, inte pga det blir roligt utan jag har förstått att det finns risken för att saker går långsammare då och i slutändan resulterar med mer skador för bägge, vilket innebär möjligen mer långvariga problem och mer långvarigt ont. Jag är helt medveten att det kommer att göra mer ont än jag kan tänka mig, men ... lotteri är det i varje fall. Väldigt sällan om nånsin har tandläkare lyckats bedöva mina nerver, så jag tror att jag försöker ta skitont för en kortare tid hellre än ganska skitont för jäkla mycket längre tid.

Kejsarsnitt gör de säkert inte här om det inte finns något allvarligt (fysiskt) fel med någonting, så ingen vits att bråka om sådant. Tydligen finns det risk att vissa barnmorskor gillar att göra epistomier "för säkerhets skull" eller utan någon identifierad orsak; jag ska försöka få dem undvika sådant då det enligt studier inte gör något nytta ändå. Bara så jävligt stressigt att kännas att man behöver barnvakta jädrans sjukhuspersonal då man säkert har tillräckligt att göra med egen situation.

Gratulerer med graviditeten!

Vanskelig å svare på dette. Man får anta at du vil vite ting ikke alle vet eller snakker om.

Om du har høy smerteterskel eller lykkes i å sitte eller oppføre deg normalt kan de tro at du ikke er i fødsel. Det kan resultere i at du sendes hjem eller at de ikke stikker fingrene inn og sjekker om du er klar til å begynne aktiv fødsel. Da kan det i så fall for sent med smertestillende.

Du må ligge på sengen med underlivet bart og med beina opp i lufta. Det kan hende det kommer mange inn i rommet for å se på deg og underlivet ditt. Det er ikke sikkert du får reell mulighet til å si nei til det.

Det er ikke sikkert du får muligheten til å ta klyster. Da bæsjer du på deg i fødesengen mens de ser på underlivet ditt.

Det er ikke sikkert de forteller deg hva som skjer eller hva du skal gjøre. Å ikke ha kontroll kan føre til panikkanfall og evt. traumer.

Det kan forventes at man, eller kroppen, vet hva den skal gjøre under fødselen. På samme måte som med sex, er det ikke alle som naturlig kjenner hvordan man skal bruke kroppen.

Det kan hende man får beskjed om man skal presse når man kjenner man må presse, men det er ikke sikkert man kjenner hverken hvordan eller når man skal presse. Det er ikke sikkert de har forståelse for at man ikke kjenner slike drifter. Det er ikke sikkert de forklarer deg hva du skal gjøre og når, selv om du sier at du ikke vet det selv.

De fleste sier de kjenner en ekstrem smerte, men den kan også være f.eks. som et panikkanfall som sitter i magen. Det kan hende de tilbyr slik som akupunktur, som ikke virker, eller lystgass, som ikke er smertelindrene og gir en følelse av tapt kontroll. Hvis du aksepterer dette kan det senere være for sent med skikkelig smertestillende.

Det kan hjelpe å ha med noen som holder deg hardt om du får panikk av sårbarhet og tapt kontroll. Du må vurdere om det gjelder for deg og instruere på forhånd, for det klarer man neppe om det kjennes som man har ekstremt panikk.

Det kan være forskjell på smerten i intensitet ved rier og når underlivet sprekker. Når babyen er på vei ut kjenner man begge typer. De fleste må sys noe etter fødselen og det betyr av underlivet har revnet litt.

Ta med løse bukser, for etter fødselen får man bruke bleie på grunn av langvarig blødning. Det kan vare i uker.

Å gå på do etter fødsel kan kjennes som kniver som skjærer. Det finnes kanner til å vanne underlivet, i alle fall når man tisser.

De sier at man glemmer smerten etterpå, det gjelder ikke for alle. Smerten er ikke nødvendigvis det verste og man kan ende med traumer, angst og depresjon.

Det er ganske vanlig å få fødselsdepresjon etter fødsel og i så fall bør man snakke om det. Det er vanlig å ha vanskelige følelser når man har født.

Ikke alle kjenner seg klare for å få barn. Ikke alle vet hva de skal gjøre når de har fått barn. Det er ikke nødvendigvis sånn at man bare vet hva man skal gjøre med babyen når den har kommet ut, selv om mange tilsynelatende "bare vet".

Problemet med järntillskott är väl att man kan drabbas av förstoppning.

Jag var helt säker på att jag skulle gå över tiden för så brukar det vara för förstföderskor. I stället kom barnet 2 dagar före beräknad förlossningsdag.

Jag fick tidig foglossning så det gjorde ont att vända sig i sängen och att stiga upp från en stol.

Sista veckan hade jag förvärkar som brukade gå över. När de inte gick över, då förstod jag att det var allvar.

Den tiden var man inte tvungen att lämna BB så tidigt. Jag var kvar hela fem dagar. Men varje dag frågade personalen när jag skulle åka hem. "När stygnen har tagits bort", svarade jag. Fördelen med att vara på BB var att man hade någon att fråga. På natten sov jag i samma rum som tre andra nyblivna mödrar. Barnen sov i ett annat rum. Man blev väckt på natten och förd till ett tomt rum för att amma barnet.

Batte skrev:Gratulerer med graviditeten!

Tack! Och tack för dina domedagsord! Jag menar det, verkligen. Varenda jädrans moderskapswebbsajt är full med söta färger, leende barnungar och stora magar, samt en himla massa floskel. Väldigt trevligt att någon säger hur det verkligen är istället för att drömma fram regnbågsenhörningar. Speciellt uppfriskande var din beskrivning av icke-medicinska smärthanteringssaker! Jag tror att det är precis som du säger, vissa saker är trams och sen hinner man inte (eller "hinner inte" dvs. de bryr sig inte) med riktig bedövning. Man har ju erfarenhet av tandläkarna redan..

Jag har lyckligtvis ingen större problem per se med att ligga utan byxor med benen uppe när folk petar mig i underlivet, det har varit ganska varjedagshändelse på flera år pga IVFs och alla sortens kontrollbesök. Kommunal vård med sura överarbetade och underbetalade trötta och okommunicerande folk med envisa åsikter om hur saker "borde vara" och "borde kännas" är däremot ett riktigt problem. Just därför försöker jag ha en doula/proffslig stödsperson med mig om det bara går, karlen får stanna hemma om bara en tilläggsperson godtas. Jag behöver någon som vet vad är vettigt i situationen och vad inte, och som har tid att förklara mig saker personalen kanske inte orkar med eller förstår sig på.

Batte skrev:Det kan hende man får beskjed om man skal presse når man kjenner man må presse, men det er ikke sikkert man kjenner hverken hvordan eller når man skal presse. Det er ikke sikkert de har forståelse for at man ikke kjenner slike drifter. Det er ikke sikkert de forklarer deg hva du skal gjøre og når, selv om du sier at du ikke vet det selv.

Jag har förstått att detta kan vara ett problem speciellt med epidural eller någon annan bedövning som verkligen fungerar och tar bort känslan för tryck. Men det kanske menar du inte, utan att det kan vara problem även utan bedövning, bara pga jag inte förstår vad min kropp känner? Hm. En bra poäng, jag har inte helt tänkt på det.. tänkte att om jag kan bajsa det kanske går också att trycka ut ett barn.. Eller menar du att barnmorskan kan ge onaturliga råd om när och hur man ska trycka? Jag har läst om sådant, att de ibland kan anvisa på ett ohälsosamt sätt som orsakar skador. Jag måste väl försöka prata med barnmorskan då när det blir aktuellt.. hoppas man hinner.

När det gäller tiden efter, jo, jag har förstått att det är hemskt minst första 3 månader, och möjligen efter det också, även om alla damtoaletter här har handdusch och sådant. Jag har kommit att acceptera det hela under dessa år processen har tagit hittills. Lyckligtvis har jag en karl som klarar av det där med barnskötseln, ensam om behövs, så det blir nog bra med det. Jag oroar mig med förlossningen först, och allt annat fixar sig på nåt vis senare.

Till sist igen tack för dina uppfriskande domedagsord. Jag vill ha en hel lärobok skriven i den här stilen.

Gjorde du nån IVF behandling? Eller missförstod jag dig kanske.

Jag tar inte för givet att något kommer funka på sjukhus så den biten är jag inte ens orolig för.
Jag är heller inte orolig för att vi skulle dö av dåligt vård. Inte säkert jag får stöd av utomstående heller vid en förlossning så måste vara stark och självständig.
Men vet inte vad jag annars skulle lägga resten av min livstid på, barn sägs ge en mening iaf om allt går okej.

Kanske får jag någon gång känna mig säker på en relation så jag hinner med det också.

sussi83 skrev:Gjorde du nån IVF behandling? Eller missförstod jag dig kanske.

Typ flera år av sådant. Alla möjliga tester togs, och till sist kom de på att jag hade en överaktiv inre renhållningssystem som rensade bort allt de försökte stoppa i. Sedan tog det ett par varv att komma på en medicinkoktail som lugnande ner det överivriga immunförsvaret tillräckligt. På sista minuten fastnade den sista embryon, just innan jag åkte över den inofficiella åldersgränsen. Om detta fetus beter sig fint och kommer ut snällt, kan de möjligen kanske måhända tänka sig att använda de kvarvarande embryön för syskon, men det är inte alls säkert. Det är inte alls säkert att vi försöker ens, får se nu. Dyrt som fan var det också, med de där pengarna som handpenning skulle vi fått en ganska fin bostad istället.

Alien skrev:Problemet med järntillskott är väl att man kan drabbas av förstoppning.

Visst, men jag åt en tablett först varje och sedan varannan dag ett år sedan då jag hade ferritinbrist, och det gick okej. Jag har återigen börjat ta järntablett, tre veckor sedan hittade jag en sort som borde tas in från tarmen, d.v.s. inte från magen, och jag har inte haft något problem än. Jag tar hellre förstoppning och magont än anemi för bägge mig och blivande ungen. Jag är också typ halvvägs med graviditeten, så jag räknar med att hinna få siffrorna upp tillräckligt innan förlossningen börjar. Jag tog ingen järn under själva IVF-behandlingen, för att den läkare jag hade då visste på riktigt vad hon gjorde och hon sade ifrån, men nu har jag en hälsovårdskvalitetsläkare jag inte litar på så.. :/

Nu vill de sparka ut alla från sjukhuset så snart det går, efter 6 timmar från förlossningen om bara möjligt. Det kan iofs vara bra, om de vill ha mig i ett rum med flera mödrar och deras skrikande ungar, vilket är lite vad jag är rädd för. Jag kanske behöver en dyna att sitta på i bilen, annars kan det bli riktigt jobbigt..

Seralya skrev:

sussi83 skrev:Gjorde du nån IVF behandling? Eller missförstod jag dig kanske.

Typ flera år av sådant. Alla möjliga tester togs, och till sist kom de på att jag hade en överaktiv inre renhållningssystem som rensade bort allt de försökte stoppa i. Sedan tog det ett par varv att komma på en medicinkoktail som lugnande ner det överivriga immunförsvaret tillräckligt. På sista minuten fastnade den sista embryon, just innan jag åkte över den inofficiella åldersgränsen. Om detta fetus beter sig fint och kommer ut snällt, kan de möjligen kanske måhända tänka sig att använda de kvarvarande embryön för syskon, men det är inte alls säkert. Det är inte alls säkert att vi försöker ens, får se nu. Dyrt som fan var det också, med de där pengarna som handpenning skulle vi fått en ganska fin bostad istället.

Förstår sånt är svindyrt och lyckas inte alltid, men för er lyckades det!
Kändisar har pengar och det har inte vanligt folk,de får ungar vid 50 efter karriären.

Tycker de skulle vara extra noga med kontroller då det finns en risk att det inte blir fler. Rent krasst. Jag tycker du ska ligga på och verkligen känna efter om något kan bli bättre.
Järn finns i sprutform som de kan ge direkt i blodet på sjukan tex.
Sedan behöver man veta om det är järndepåerna som är dåliga vilket sakta gör en sjuk eller järnet som är fritt i blodet.

Jag skulle också ev diskutera kejsarsnitt för att vara säker på att värkarbetet inte drar ut på tiden och blir akut.
Vissa föder lite tidigare via snitt för att inte stressa barnet.

sussi83 skrev:Sedan behöver man veta om det är järndepåerna som är dåliga vilket sakta gör en sjuk eller järnet som är fritt i blodet.

För mig är det precis depåerna (ferritin, S-Ferrit) som inte funkar, hemoglobin ser alltid fint ut och därför hade väl ingen kommit på saken förr. Två och halvt år sedan hade jag 11 då referensvärdena var 10-150 µg/l. En läkare då tyckte att det var okej, då de var "inom referensvärden".. pjoo.. den bättre läkaren skickade mig till alla möjliga undersökningar, men aldrig hittades någon orsak. Med järntabletterna fick jag värdena upp till 153 före nästa runda IVFs, och fick ge blod en gång för att få värdet nere lite. Senast, två månader sedan var värdet 50. Det är okej, men då källorna säger att under graviditeten hälften av järnet kommer från maten och andra hälften från järndepåerna, kändes det rätt att försöka fylla på lite, även om läkaren tyckte att det var minst sagt onödigt.

Jag ska till först anomaliultran och sedan till MVC/BVC/mödrakliniken/vadän nästa vecka, och tänker ta upp alla sortens saker. Jag är inte helt säker om min sköterska kan svara, men .. kanske barnmorskan på sjukhuset har tid och ork för en liten diskussion.

När det gäller kejsarsnitt är jag ganska säker att de bara gör det om saker blir kritiska, så jag är inte helt säker vad är vitsen med att diskutera det på förhand. Samma gäller nog planerad igångsättning av förlossningen; läkarna verkar vilja behandla mig som om jag var hälften av min ålder, och generellt igångsättning tas upp för diskussion först 41+5 och görs på 42+2 eller om vattnet har gått och inget annat hänt på 12 timmar. Därpå kommer såklart graviditetsförgiftning, om fetuset inte längre växer, eller andra väldigt specifika situationer. Men visst, kan fråga om det, även om jag inte är sugen på det exakt.

Det är bra att ta upp frågan om snitt, iaf höra efter hur de resonerar, nu har ni lagt en förmögenhet på IVF och lyckats.
Jag tror nog att vården kan sina prover.

Har du barn sedan tidigare?

45 år är en hög ålder fast man pratar om att medelåldern blivit högre för förstföderskor.
Tror 29 år är medelåldern för barn och det har väl med utbildning och andra saker att göra.
Men siffrorna är inte historiska på något sätt, man fick barn sent förr med men färre överlevde, både barn och mor.

Seralya skrev:

Batte skrev:Gratulerer med graviditeten!

Tack! Och tack för dina domedagsord! Jag menar det, verkligen. Varenda jädrans moderskapswebbsajt är full med söta färger, leende barnungar och stora magar, samt en himla massa floskel. Väldigt trevligt att någon säger hur det verkligen är istället för att drömma fram regnbågsenhörningar.

Bare hyggelig. Det er jo sannhet, men det er sannheter det ikke er akseptabelt å dele. Jeg tenker det er greit å få vite som det er, eller kan være.

Seralya skrev:Jag har förstått att detta kan vara ett problem speciellt med epidural eller någon annan bedövning som verkligen fungerar och tar bort känslan för tryck. Men det kanske menar du inte, utan att det kan vara problem även utan bedövning, bara pga jag inte förstår vad min kropp känner?

Ja, jeg mener at det også kan være sånn uten at man er bedøvet. Men det er ikke sikkert de tror på det, om de er vant til at andre kjenner når og hvordan de skal presse.

Selv om de kan se på monitoren når man skal presse, er det ikke sikkert de sier ifra når det er, siden man "skal kjenne det" selv.

Seralya skrev:tänkte att om jag kan bajsa det kanske går också att trycka ut ett barn..

Det kanskje er samme sak, men om man prøver å gå på do når man absolut ikke må, er det veldig vanskelig å presse. På samme måte kan det nok være veldig vanskelig å presse om man ikke kjenner at man må føde.

Har ej någon uppfattning om det "osynliga våldet" inom förlossningsvård?
Är det mer utbrett än inom andra områden?

Försökte googla lite som man såklart inte ska men det handlade mycket om beslut man inte fick vara med på, men frågan är hur mycket nej man kan säga om det riskerar att bli en skada.
Känns som hela vården är överbelastad och stressad, jag har ju själv råkat ut för en mycket obehaglig händelse.
Men under förlossning kan ju saker behöva gå snabbt.

Läst om läkarbedömningar som blivit helt fel och slutat i katastrof men samtidigt hör man inte så mycket om andra vårdformer som går fel känner jag.
Kvinnor brukar väl dock kräva mer vård under olika skeden i livet så de vill väl få en viss rutin på det för att saker ska rulla.
Men hemskt är det jag vet, gynekologiska besvär över lag är ju väldigt integritetsnära så man känner sig utelämnad.
Att ligga och föda barn utan stöd är ju jättetufft, bara när man har smärtor och blir inkopplad i massa sladdar bland främlingar är det jobbigt.

Folk har ingen respekt heller bara för att det är naturligt, men ja egentligen så är väl problem med prostatan det också.

För mig som inte vet så mycket vad brukar kvinnor vanligast kalla våld?

Bedövningar kan slå bra och dåligt så det finns ingen garanti, fick som liten allergichock av ett vanligt antibiotikum.
De mäter väl värkarna så de säger väl när man ska krysta och inte och barnets hjärtljud syns ju också.

Man är ju såklart oroad över att behöva bajsa ner sig om man inte blir lagad bra men de är en annan historia, det ha ju också diskuterats.

Förlossningar kan verkligen vara trauman.

Seralya skrev:

Batte skrev:Gratulerer med graviditeten!

Tack! Och tack för dina domedagsord! Jag menar det, verkligen. Varenda jädrans moderskapswebbsajt är full med söta färger, leende barnungar och stora magar, samt en himla massa floskel. Väldigt trevligt att någon säger hur det verkligen är istället för att drömma fram regnbågsenhörningar. Speciellt uppfriskande var din beskrivning av icke-medicinska smärthanteringssaker! Jag tror att det är precis som du säger, vissa saker är trams och sen hinner man inte (eller "hinner inte" dvs. de bryr sig inte) med riktig bedövning.

Det är bra att du har svar på tal batte, så är det under en förlossning många gånger och det kan verkligen forsa blod. Gjort praktik..
Kvinnor ska vara så starka och inte noja eller "klaga" över sina krämpor, mens, barnafödande etc, klart att man är glad att vara hyfsat okej i hälsan än men det säger inte plupp när ett barn kommer ut och man behöver inte vara "en duktig tjej" när man föder barn.
Jag skulle nog skrika ner byggnaden om jag fick panik och typ kasta mig upp och skrika på hjälp.
Kan man inte få lugnande?

Skulle vilja ser mer "otrevliga saker" från förlossningar så man kan rida på traumat man redan har, eller snarare verkliga saker. Typ inte glada par som går hem med en sån där grej man bär babyn i med söta filtar och mjukdjur, sedan säger de att de redan glömt smärtan efter förlossningen och är förälskade i babyn. Man vill höra berättelser från folk som inte känt sig väl bemötta eller där något blivit fel.
När man är i tjugoårsåldern är man äventyrlig och mindre rädd, och det är väl skapat av naturen för att man ska vara progressiv.
Men nu tar man det försiktigt.

Sedan klämmer folk till att ja men barnet mår bra eller men du fick ju ett fint barn är du inte nöjd med det?
Ungefär som att födande vill känna sig som en kviga man precis dragit ut kalvarna ur och sedan ge lite skuld för man inte ska klaga, eller så har folk berättat om eftervården iaf när det uppstått stora skador.

Vården avvisar många kvinnors problem vad jag hört som psykiska problem och inbillning.

Grattis! Är du förstföderska?

BellaBelle skrev:Grattis! Är du förstföderska?

Tack! Jo! Och därför lite panikslågen, så jag läser (för) mycket.

Batte skrev:Ja, jeg mener at det også kan være sånn uten at man er bedøvet. Men det er ikke sikkert de tror på det, om de er vant til at andre kjenner når og hvordan de skal presse.

Jag tror att det kan vara även krångligare. Enligt studien yngre och mindre erfarna barnmorskor i större finländska universitetssjukhus var mer benägna att använda "trygga" men ålderdomliga metoder som att a) hålla in andan och sedan tryck med allt du har, b) liggande på ryggen med benen uppe och c) enligt barnmorskans tajming. Alla dessa tre saker, enligt studien, kan orsaka större skador i underlivet. Mer erfarna barnmorskor i mindre sjukhus (som alltså inte hade lärt sig från en gammal "guru" dessa sextitalstips) litade mer på sig själva och den födande kvinnan (speciellt om denne hade fött barn redan tidigare) och uppmuntrade oftare tryggare positioner och krystandet på egen takt, vilket sägs vara säkrare för modern. Om man har epiduralbedövning e.d. man kanske inte känner när man ska trycka, men utan det ska man känna sammandragningar och tajma enligt dem. Får se hur det blir med mig.

sussi83 skrev:Har ej någon uppfattning om det "osynliga våldet" inom förlossningsvård?
Är det mer utbrett än inom andra områden?

Det finns säkert mer i kulturer där det är okej att skrika och slå på folk för att "få dem lyssna och bete sig". Det jag har hört om här är mestadels intima undersökningar som görs utan att talas om, epistomier som görs utan att kvinnan informeras om dem eller/och utan bedövning, och möjligen andra ingrepp som görs utan att informera om vad som görs och varför. Sedan kan det finnas oartigt beteende som vissa har upplevt som mobbning. (Vi hade en hemskt oartig och jobbig gubbe som gynekolog i lokalsjukhuset; han brukade kasta papporna ut ur rummet så att han fritt fick bete sig så dåligt att kvinnorna grät efteråt. Skitstöveln är på pension redan, fick jag lyckligtvist höra.) Vanligen räknas det ju som våldtäkt om man stoppar en kroppsdel eller sak i en kvinnas underliv utan att få tillstånd, och misshandel eller grov misshander om man plötsligt skär folk med kniv utan ens att kunna förklara varför. Det finns dock folk som tycker att om det händer under barnafödandet och bägge barnet och modern överlever, ska man inte gnälla utan vara nöjd och glad, som du säger.

Jag är rätt så okej med petandet, men vill helst inte att bli överraskningsvist skuren i genitalier ba sådär.

Seralya skrev:

sussi83 skrev:Har ej någon uppfattning om det "osynliga våldet" inom förlossningsvård?
Är det mer utbrett än inom andra områden?

Det finns säkert mer i kulturer där det är okej att skrika och slå på folk för att "få dem lyssna och bete sig". Det jag har hört om här är mestadels intima undersökningar som görs utan att talas om, epistomier som görs utan att kvinnan informeras om dem eller/och utan bedövning, och möjligen andra ingrepp som görs utan att informera om vad som görs och varför. Sedan kan det finnas oartigt beteende som vissa har upplevt som mobbning. (Vi hade en hemskt oartig och jobbig gubbe som gynekolog i lokalsjukhuset; han brukade kasta papporna ut ur rummet så att han fritt fick bete sig så dåligt att kvinnorna grät efteråt. Skitstöveln är på pension redan, fick jag lyckligtvist höra.) Vanligen räknas det ju som våldtäkt om man stoppar en kroppsdel eller sak i en kvinnas underliv utan att få tillstånd, och misshandel eller grov misshander om man plötsligt skär folk med kniv utan ens att kunna förklara varför. Det finns dock folk som tycker att om det händer under barnafödandet och bägge barnet och modern överlever, ska man inte gnälla utan vara nöjd och glad, som du säger.

Jag är rätt så okej med petandet, men vill helst inte att bli överraskningsvist skuren i genitalier ba sådär.

Nej det är klart man inte vill bli, men det finns säkert situationer när man måste lita på läkaren för utsatt är man redan, han vet ju om det behövs ett klipp eller inte så gott han kan iaf.
I vissa länder, exempelvis i Indien och Danmark ger man alla kvinnor ett klipp för att undvika förlossningsskada grad 4 som är den svåraste skadan att åtgärda sedan, i Sverige går man fortfarande på bedömningar vid varje fall då man anser att klipp inte ska ske i onödan.
Ibland behöver det dessutom gå fort och en person som föder kanske inte ens kan bilda sig en uppfattning om vad som egentligen pågår där nere.
Om ett barn får syrebrist kan det behövas sugklocka fast det tyvärr kan leda till att kvinnan spricker mycket i utdrivningen, men det finns lokalbedövning för sådant.
Vad ska man göra ungen måste ut.

Sedan är det en annan sak om läkaren gör FEL och använder olämplig värkstimulerande dropp och orsakar livshotande blödning, använder sugklocka vårdslöst, sticker ryggmärgsbedövningen helt galet mm mm.
Det är direkt tjänstefel och bör anmälas till IVO.
Bedövning osv tycker jag däremot man ska få bestämma själv för ut kommer ungen i vilket fall om allt går som det ska, det skulle jag informera om direkt och gärna redan på BVC.
Men ja huvudregeln är att läkaren beskriver vad hen kommer att göra för att patienten ska känna sig bekväm, att bara köra upp fingrar i musen på någon anses väl väldigt fel för de flesta.
Att bete sig illa är ju så klart absolut tjänstefel!

Det som jag kan se värre på är isf förlossningsskador som inte åtgärdas det är sådant man kan få leva med hela livet, och att man inte anpassat förlossningsvården efter principer som minskar dessa skador, men det är på väg. Skulle tycka det var värre att inte kunna hålla tätt eller ha smärtor i år efter förlossningen, kanske att bukmuskler delar sig så pass att det blir bråck eller liknande. Sånt som hindrar i vardagen.

Helena Lindgren, barnmorska och docent med inriktning mot reproduktiv hälsa vid Karolinska Institutet berättar:

Mer kontrollerat utdrivningsskede
Hon har utvärderat en metod kallad Midwives´ management during second stage of labor, MIMA. Där är en viktig del ett långsammare och mer kontrollerat utdrivningsskede. I en studie som publicerades i tidskriften Birth 2017, utbildades barnmorskorna på två förlossningsmottagningar i Stockholm i att använda metoden och den jämfördes med traditionellt handhavande. Sammanlagt ingick nästan 600 förstföderskor i studien och med MIMA sjönk andelen grad 2-bristningar med drygt 11 procent.

Metoden innebär att föda på knä, på alla fyra, på sidan eller på en förlossningspall, positioner som tillåter rörlighet i bäckenet. Det som ska undvikas är ryggläge, eftersom den ställningen minskar flexibiliteten i bäckenet. Kvinnan ska heller inte påskyndas att krysta ut barnet på en värk, utan föder istället först fram barnets huvud, och därefter, i nästa värk eller mellan värkarna, resten av kroppen. Då hinner barnet vrida sig spontant och risken för bristningar minskar.

https://ki.se/forskning/fokus-pa-forlos ... om-normalt

Jag har bara erfarenhet utav en förlossning och det var när min son föddes, hans mamma sprack upp rätt rejält och fick sy ihop rätt mycket i underlivet. Det är nog därför dom har så pass hög dödlighet bland barnaföderskor i Afrika och andra uländer där dom har rätt undermålig sjukvård.

slackern skrev:Jag har bara erfarenhet utav en förlossning och det var när min son föddes, hans mamma sprack upp rätt rejält och fick sy ihop rätt mycket i underlivet. Det är nog därför dom har så pass hög dödlighet bland barnaföderskor i Afrika och andra uländer där dom har rätt undermålig sjukvård.

Ja det tror jag nog, de brukar vara betydligt yngre också i tonåren, speciellt runt Sahara där de könsstympar.
Akutsjukvård fungerar nästan alltid i Sverige, alla dagar i veckan och det ska man vara tacksam för, men sedan blir det alltid en tvist med Försäkringskassan när det inte räknas som "riktiga skador" och de sedan hindrar en från att göra vissa arbetsuppgifter.
Ni som bråkat med FK kan nog förstå vilket strul det kan bli, så det bästa är att spara en summa och justera saker privat om det drar ut på tiden.
En kvinna som var med på nyheterna hade ett allvarligt bråck så tarmarna tryckte ut mellan musklerna när hon rörde sig men det ansågs kosmetiskt tills det uppmärksammades i TV och hos privat vård.
Alltså tarmarna hade inget stöd av några muskler.

Jag födde i klassisk gynställning. De barnmorskor jag träffade (jag var över 24 h på förlossningen så jag träffade några) försökte alla övertyga mig om att överväga andra förlossningsställningar, men gynställningen var helt enkelt den enda ställning jag kände mig bekväm i. Så här i efterhand tror jag det berodde mycket på att det var det enda jag sett på tv och kunde föreställa mig mentalt. Efter att ha följt Call the Midwife så många år nu så skulle jag varit väldigt mycket bekvämare i andra ställningar. Jag var ung, 23, när jag födde, och ganska ungdomligt orolig för att göra något fel. Gynställning kändes som att det var mindre krävande för mig. Så jag hade verkligen suboptimala förutsättningar - dålig ställning, mycket smärtstillande - men klarade mig bra ändå.

Det enda jag kände att de inte lyssnade på mig med var lustgasen, den borde de inte erbjudit. I övrigt så kände jag att de var noga med att inhämta mitt samtycke och förklara varför de ville utföra olika saker. Jag bad själv om epiduralen och jag tillfrågades om klippet. Jag är avslappnad med gynundersökningar och sånt så den biten hade jag inget problem med. Min förlossning var psykiskt traumatisk och oerhört smärtsam, men vården jag fick var tillräckligt bra och särskilt barnmorskan som var med i utdrivningsfasen och förlöste barnet var riktigt fenomenal och extremt duktig på att kommunicera tydligt och utan fluff.

sussi83 skrev:Säger bara in med alla sprutor som finns men helst snitt.

Varför?

Seralya skrev:Jag har tänkt att försöka bli utan epidural, inte pga det blir roligt utan jag har förstått att det finns risken för att saker går långsammare då och i slutändan resulterar med mer skador för bägge, vilket innebär möjligen mer långvariga problem och mer långvarigt ont. Jag är helt medveten att det kommer att göra mer ont än jag kan tänka mig, men ... lotteri är det i varje fall. Väldigt sällan om nånsin har tandläkare lyckats bedöva mina nerver, så jag tror att jag försöker ta skitont för en kortare tid hellre än ganska skitont för jäkla mycket längre tid.

Kejsarsnitt gör de säkert inte här om det inte finns något allvarligt (fysiskt) fel med någonting, så ingen vits att bråka om sådant. Tydligen finns det risk att vissa barnmorskor gillar att göra epistomier "för säkerhets skull" eller utan någon identifierad orsak; jag ska försöka få dem undvika sådant då det enligt studier inte gör något nytta ändå. Bara så jävligt stressigt att kännas att man behöver barnvakta jädrans sjukhuspersonal då man säkert har tillräckligt att göra med egen situation.

Jag strävade också efter att avstå från epiduralen och det är så klart jättebra om du klarar det. Jag tycker man ska försöka utan smärtlindring först, om man vågar och vill, eftersom det - som du säger - är större risk för att det drar ut på tiden med epidural, och större risk för skador. För mig stämde en av de sakerna, det drog ut mycket på tiden eftersom värkarna avtog av epiduralen och jag då fick värkstimulerande dropp (vilket gjorde smärtorna starkare, inte så bra i kombination med att jag förbrände epiduralen snabbt). Jag fick inga allvarliga skador utan små bristningar, men jag fick även klipp (jag kände inte det alls och det läkte väldigt fint, så det är jag nöjd med). Över huvud taget läkte jag väldigt bra efteråt, jag hade inte mycket ont utöver att det sved när jag kissade. Senare fick jag höra av amerikanska kvinnor att det är standard där med någon typ av flaska med en lång pip, som man fyller med vatten och använder för att skölja underlivet samtidigt som man kissar, så svider det inte. Det skulle jag testa om jag hade fött igen. Om du får klipp så läggs det åt ena sidan, då fungerade det iaf bra för mig att helt enkelt luta mig mot motsatta sidan när jag kissade, så kom det inte på ärret. Jag var väldigt noga med knipövningarna samt att lufta underlivet så ofta som möjligt för att såren skulle läka bättre, och på återkontrollen efter 6 veckor sa barnmorskan att det märktes tydligt att jag gjort knipövningar och att jag var i bättre snippform än många som inte fött barn.

Kejsarsnitt är en enorm påfrestning för både mor och barn och återhämtningen är brutalt mycket värre än efter de flesta vaginala förlossningar. Tycker det är rentav osmakligt att rekommendera det till någon som inte har medicinsk indikation på det, och inte heller uttryckt någon förlossningsrädsla. Jag tycker TS verkar ytterst förberedd och dessutom inställd på en vaginal förlossning.

Batte skrev:Det kan hende man får beskjed om man skal presse når man kjenner man må presse, men det er ikke sikkert man kjenner hverken hvordan eller når man skal presse. Det er ikke sikkert de har forståelse for at man ikke kjenner slike drifter. Det er ikke sikkert de forklarer deg hva du skal gjøre og når, selv om du sier at du ikke vet det selv.

Det här var jag livrädd för, att inte veta hur man ska göra för att krysta ut barnet. Ingen förklarade det för mig utan alla bara sa att “det vet man automatiskt”. Eftersom jag hade så stark smärtlindring kände jag inga krystvärkar “inuti” kroppen utan jag kände igen dem genom hur musklerna runt magen drog ihop sig på ett särskilt sätt. Att krysta var lätt för det var precis samma grej som att trycka ut vilken annan sak som helst ur snippan, vet du hur du trycker ut en geishakula så är det samma sak att trycka ut ett barn, bara mycket större. Det önskar jag att någon sagt till mig för då hade jag varit mer förberedd på vad som förväntades av mig.

Jättemånga bra saker du tog upp, Batte! Straightforward och ärligt, mycket bra.