sussi83 skrev:

Baba Jaga skrev:Ensam i min kategori som vanligt ... fick Aspergerdiagnos först vid 63.
Jag läser, skriver, målar, går i skogen, lär mig saker på nätet, möblerar om, ser på tv, odlar saker och tänker.
Och mår bättre än jag någonsin gjort, eftersom jag får göra vad jag vill på dagarna numera.
Behöver inte tampas med en yrkesroll längre, hålla föredrag, stötta praktikanter eller gå på firmafester. Och äldre damer kan ju gott få vara lite excentriska ...
Tycker det är nära ett mirakel, att man kan få 20 år på slutet (kanske 30 om jag lever supersunt!) med en garanterad inkomst oavsett vad man gör på dagarna! Och utan ett enda j-a krav!
Hoppas ni orkar hålla i och kämpa, ni som är yngre! Ni kommer också att gilla det här, jag lovar!

Jag har dock aldrig blivit bjuden på firmafest, fått hålla föredrag, eller haft bra ekonomi och allt det andra. Svårigheter jämt hela vägen vad det än varit och jämt utmattad och orkeslös.
Så det ska vara något att kämpa för när man är ung att bli gammal?

Vilket jävla skämt, jag blir så upprörd när jag läser detta att man har lust att köra upp det i någons skithål.
Dessutom kommer min pension vara så usel att man ändå inte kan prata om någon frihet.

Det är klart om man tänker att vi kommer få usla pensioner som inte går att leva på blir det ju tufft. Men många jag känner som antagligen kämpat rejält för att klara yrkeslivet verkar trivas otroligt bra som pensionärer. Några som haft dåliga pensioner har kanske haft besparingar eller andra tillgångar och därför inte behövt oroa sig över ekonomin.

slackern skrev:

sussi83 skrev:
Hjälper föräldrar och sliter arslet av mig mentalt för att få en vettig inkomst.

Vad innebär det att du letar efter ett arbete med ljus och lyckta eller att du tar dom timmarna du kan?

Det betyder att jag gör mitt bästa. Jag är så trött på allt.

letar meningen med att andas

antonius skrev:letar meningen med att andas

Den lusten brukar återkomma efter 30-60 sekunder

Huggorm skrev:

antonius skrev:letar meningen med att andas

Den lusten brukar återkomma efter 30-60 sekunder

Det är bara synd att bli en förorening så man fortsätter andas, måste tänka på miljön...

LordNelson skrev:

sussi83 skrev:

Baba Jaga skrev:Ensam i min kategori som vanligt ... fick Aspergerdiagnos först vid 63.
Jag läser, skriver, målar, går i skogen, lär mig saker på nätet, möblerar om, ser på tv, odlar saker och tänker.
Och mår bättre än jag någonsin gjort, eftersom jag får göra vad jag vill på dagarna numera.
Behöver inte tampas med en yrkesroll längre, hålla föredrag, stötta praktikanter eller gå på firmafester. Och äldre damer kan ju gott få vara lite excentriska ...
Tycker det är nära ett mirakel, att man kan få 20 år på slutet (kanske 30 om jag lever supersunt!) med en garanterad inkomst oavsett vad man gör på dagarna! Och utan ett enda j-a krav!
Hoppas ni orkar hålla i och kämpa, ni som är yngre! Ni kommer också att gilla det här, jag lovar!

Jag har dock aldrig blivit bjuden på firmafest, fått hålla föredrag, eller haft bra ekonomi och allt det andra. Svårigheter jämt hela vägen vad det än varit och jämt utmattad och orkeslös.
Så det ska vara något att kämpa för när man är ung att bli gammal?

Vilket jävla skämt, jag blir så upprörd när jag läser detta att man har lust att köra upp det i någons skithål.
Dessutom kommer min pension vara så usel att man ändå inte kan prata om någon frihet.

Det är klart om man tänker att vi kommer få usla pensioner som inte går att leva på blir det ju tufft. Men många jag känner som antagligen kämpat rejält för att klara yrkeslivet verkar trivas otroligt bra som pensionärer. Några som haft dåliga pensioner har kanske haft besparingar eller andra tillgångar och därför inte behövt oroa sig över ekonomin.

Såhär, de som har olika handikapp kan få kämpa lika hårt för att få ett drägligt liv.
Skillnaden är att det inte räknas för att man kanske inte kommer upp i ett välbetalt jobb och kan dra in lika mycket skatt.
Hade jag fått välja så hade jag velat kunna få bättre förutsättningar.

Jag kan förstå att folk resonerar som de gör för det är väl typiskt att inte förstå dessa saker för de som inte är drabbade. När de själva hamnar där pga sjukdom så låter det annorlunda såklart.

Men jag kan ta väldigt illa vid mig ibland när folk försöker säga att deras kamp är viktigare än andras, jag har gått till min praktik med värk och ingen stark smärtlindring bland helt oförstående personer. Jag har lärt mig att det inte är lönt att prata om det så jag är tyst.

Nu efter två år är jag aktuell för operation tack och lov för ett av problemen.

Att längta till man blir gammal och skröplig och inte kan göra det man velat känns domedag. Ännu mer oförmögen att kunna göra det man vill.
Jag får inte ihop resonemanget. Tyvärr.

Jag vill inte alls uppmana folk att längta efter att bli gamla och skröpliga. Det jag ville beskriva var lättnaden över att samhällets krav äntligen släpper när man blir ålderspensionär! Krav som jag alltid fått kämpa för att leva upp till.
Jag har aldrig känt det som en förmån att "bli bjuden" på firmafest, eller "få hålla" föredrag. Det har bara varit skräckupplevelser, som jag varit tvingad att klara av för att få behålla mitt jobb.
Inte heller ser jag min "kamp" som viktigare än någon annans. Och min pension ligger under EU:s fattigdomsgräns.
När jag var ung fanns inte Asperger. Jag trodde allt var mitt eget fel.

Jag är glad att jag överlevt yrkeslivet. Den glädjen tänker jag aldrig stoppa upp nånstans!

Baba Jaga jag har lärt mig vad folk anser om sjuka, en spännande lärdom om inte annat då jag har haft svårt att förstå detta, så något lär man sig vare sig andra unnar en det eller inte. Livet blir dessutom en egen sorts deckare.
Promenader måste jag ta ibland och vissa saker hjälper jag andra med.
Konstigt nog har jag aldrig varit negativ mot andra hur hårt jag än jobbat, hur skulle det förbättra min situation?
Käńns mest som mobbning när man ska slå på andra för att känna sig bättre.

Du har iaf haft förmånen att ha ett jobb?
Det verkar också som du varit uppskattad?

Tänk att slita så utan ens en anställning eller dräglig lön.
På vissa låter det som att sjuka unnar sig saker som ingen annan kan, vilket är ett knasigt argument, nog kunde jag promenera, måla, och intressera mig för nya saker fast jag haft fullt upp.
Det är avkoppling.

Baba Jaga skrev:Jag vill inte alls uppmana folk att längta efter att bli gamla och skröpliga. Det jag ville beskriva var lättnaden över att samhällets krav äntligen släpper när man blir ålderspensionär! Krav som jag alltid fått kämpa för att leva upp till.
Jag har aldrig känt det som en förmån att "bli bjuden" på firmafest, eller "få hålla" föredrag. Det har bara varit skräckupplevelser, som jag varit tvingad att klara av för att få behålla mitt jobb.
Inte heller ser jag min "kamp" som viktigare än någon annans. Och min pension ligger under EU:s fattigdomsgräns.
När jag var ung fanns inte Asperger. Jag trodde allt var mitt eget fel.

Jag är glad att jag överlevt yrkeslivet. Den glädjen tänker jag aldrig stoppa upp nånstans!

Jag tror din upplevelse är ganska lik de flesta aspergares som föddes innan det blev en erkänd diagnos. Det är nog ett helvete för många att förväntas kunna fungera exakt som andra i samhället, en daglig kamp i motvind. Jag har funderat en del på vad som är värst, att vara aspergare under de omständigheterna eller som de unga idag, men båda är nog lika illa. Kanske lite bättre idag eftersom man kan välja om man skall försöka ta kampen att leva "normalt", eller om man vill ta samhällets motvilliga och svåråtkomliga hjälp.

Pluggar.

@ Huggorm: Jag har också ställt mig frågan om det är bättre numera. Och hittar inget direkt svar.
Den större öppenheten är bra. Men samhällets hjälp är ju, som du säjer, svåråtkomlig. Och den tycks också ha ganska skiftande och, tycker jag, ibland lite förnedrande former. Tyvärr.
Så jag vet faktiskt inte ...
Kanske var det nyttigt att "träna" på saker som jag måste göra. Om jag bara skärpte mig, ansträngde mig lite mer, kämpade på - ja, då skulle jag nog också tycka att grupparbeten är jätteberikande, till exempel!
Det tyckte jag förstås aldrig, , men kanske lärde jag mig något där ändå?
Fast som pangis känns det som om jag äntligen får leva det liv som jag är skapt för.

BellaBelle skrev:

Furienna skrev:

BellaBelle skrev:
”Arbetar du” för att ”bli författare” nu? Skriver och så?

Absolut. Jag skall ju bara bli klar någon gång också...

Toppen!

Vad ”hindrar” dig från att bli klar? Hoppas det är ok fråga.

(Jag läste precis om Jakob Hellman, han har väl iofs ingen AS-d vad jsg vet. Men att han hade jättesvårt bli klar med sin andra skiva, men kunde inte riktigt förklara varför).

Jag har flera kjolar som aldrig blev klarag. Och en klänning. Samt fyra byxdressar.

Jag har faktiskt gått genom de fem första kapitlen i min första roman nu.
Jag får ta itu med kapitel sex imorgon.

Baba Jaga skrev:Ensam i min kategori som vanligt ... fick Aspergerdiagnos först vid 63.
Jag läser, skriver, målar, går i skogen, lär mig saker på nätet, möblerar om, ser på tv, odlar saker och tänker.
Och mår bättre än jag någonsin gjort, eftersom jag får göra vad jag vill på dagarna numera.
Behöver inte tampas med en yrkesroll längre, hålla föredrag, stötta praktikanter eller gå på firmafester. Och äldre damer kan ju gott få vara lite excentriska ...
Tycker det är nära ett mirakel, att man kan få 20 år på slutet (kanske 30 om jag lever supersunt!) med en garanterad inkomst oavsett vad man gör på dagarna! Och utan ett enda j-a krav!
Hoppas ni orkar hålla i och kämpa, ni som är yngre! Ni kommer också att gilla det här, jag lovar!

Det sättet att tänka är rimligt om man har kort tid kvar till pensionen. Inte om man har halva vägen dit kvar.

Jag har testat om jag kan tänka så. Men jag har för lång väg dit. Minst 15 år.

Du verkar ha haft ett s.k. "bra" yrkesliv. Jag har nästan enbart haft typiska kvinnliga lågstatusjobb med låg inkomst och ofta jobbat deltid. Försöker skaffa mig ett yrke där jag kan fortsätta jobba litegrann även efter pensionsstrecket. Min pension lär annars bli rätt usel.

Huggorm skrev:

Baba Jaga skrev:Jag vill inte alls uppmana folk att längta efter att bli gamla och skröpliga. Det jag ville beskriva var lättnaden över att samhällets krav äntligen släpper när man blir ålderspensionär! Krav som jag alltid fått kämpa för att leva upp till.
Jag har aldrig känt det som en förmån att "bli bjuden" på firmafest, eller "få hålla" föredrag. Det har bara varit skräckupplevelser, som jag varit tvingad att klara av för att få behålla mitt jobb.
Inte heller ser jag min "kamp" som viktigare än någon annans. Och min pension ligger under EU:s fattigdomsgräns.
När jag var ung fanns inte Asperger. Jag trodde allt var mitt eget fel.

Jag är glad att jag överlevt yrkeslivet. Den glädjen tänker jag aldrig stoppa upp nånstans!

Jag tror din upplevelse är ganska lik de flesta aspergares som föddes innan det blev en erkänd diagnos. Det är nog ett helvete för många att förväntas kunna fungera exakt som andra i samhället, en daglig kamp i motvind. Jag har funderat en del på vad som är värst, att vara aspergare under de omständigheterna eller som de unga idag, men båda är nog lika illa. Kanske lite bättre idag eftersom man kan välja om man skall försöka ta kampen att leva "normalt", eller om man vill ta samhällets motvilliga och svåråtkomliga hjälp.

Det som beskrivs här är väl upplevelsen hos aspergare födda innan det var en erkänd diagnos, och som klarat sig rimligt bra i samhället - delvis eftersom hela samhällsklimatet inkl. yrkeslivet var mindre tufft och krävande då. Jag har iaf lyckats bli över 50 utan att bli utbränd. Andra har inte kommit in på arbetsmarknaden öht. Jag har klarat båda genom att s.a.s. sikta lågt.

Marjatta skrev:

Huggorm skrev:

Baba Jaga skrev:Jag vill inte alls uppmana folk att längta efter att bli gamla och skröpliga. Det jag ville beskriva var lättnaden över att samhällets krav äntligen släpper när man blir ålderspensionär! Krav som jag alltid fått kämpa för att leva upp till.
Jag har aldrig känt det som en förmån att "bli bjuden" på firmafest, eller "få hålla" föredrag. Det har bara varit skräckupplevelser, som jag varit tvingad att klara av för att få behålla mitt jobb.
Inte heller ser jag min "kamp" som viktigare än någon annans. Och min pension ligger under EU:s fattigdomsgräns.
När jag var ung fanns inte Asperger. Jag trodde allt var mitt eget fel.
Jag är glad att jag överlevt yrkeslivet. Den glädjen tänker jag aldrig stoppa upp nånstans!

Jag tror din upplevelse är ganska lik de flesta aspergares som föddes innan det blev en erkänd diagnos. Det är nog ett helvete för många att förväntas kunna fungera exakt som andra i samhället, en daglig kamp i motvind. Jag har funderat en del på vad som är värst, att vara aspergare under de omständigheterna eller som de unga idag, men båda är nog lika illa. Kanske lite bättre idag eftersom man kan välja om man skall försöka ta kampen att leva "normalt", eller om man vill ta samhällets motvilliga och svåråtkomliga hjälp.

Det som beskrivs här är väl upplevelsen hos aspergare födda innan det var en erkänd diagnos, och som klarat sig rimligt bra i samhället - delvis eftersom hela samhällsklimatet inkl. yrkeslivet var mindre tufft och krävande då. Jag har iaf lyckats bli över 50 utan att bli utbränd. Andra har inte kommit in på arbetsmarknaden öht. Jag har klarat båda genom att s.a.s. sikta lågt.

Har man ändå klarat uppgifterna att hålla föredrag, klarat bjudningar mm så är man ju ganska duktig fast man inte vet sin diagnos, många skulle väl ha fått sparken på en gång.
Nu framgår det inte om Baba haft samma jobb jämt eller några detaljer men har man haft samma jobb till pension och dessutom blivit bjuden på middagar för att arbetskamraterna vill ha en med och fått ett stort förtroende så är iaf inte ALLT skit och pannkaka!

Har blivit utbränd flera gånger.

Ska man be om hjälp blir man knappast friskare heller det räcker inte med de bevis som finns, därför ska man ha diagnos som ung och det missade jag med och resten gick åt helvete.

Jag har hållit föredrag. Inte i jobbet, dock. Ibland gick det bra, ibland dåligt. Jag kan ställa mig på en scen och framföra franska visor för massor av folk. Inget problem. Förstås har jag andra problem. Helt annan sak.

Borde jag - och andra - be om ursäkt för att jag (vi) klarar av de saker jag (vi) klarar av?

Nu har jag ju inte riktigt klarat av det arbetsliv jag mtp övrig begåvning s.a.s. borde. Men om jag hade gjort det. Hade jag då haft rätt att vara här? Borde jag hålla käft och låta de som blivit utbrända eller aldrig tagit sig in på arbetsmarknaden tala ostörda?

Jag tolkar det du skriver så, sussi. Jag tvivlar om det är vad du eg. menar, men det låter så.

Jag jobbar, sliter och lider så att ni goddagspiltar kan stjäla mina skattepengar och ägna dagarna åt förlustelser.

Tvi.

RapeRegs skrev:Jag jobbar, sliter och lider så att ni goddagspiltar kan stjäla mina skattepengar och ägna dagarna åt förlustelser.

Tvi.

Jag har kronisk värk och lever i isolering från Corona. Vad tror du att jag har för "förlustelser"?

Furienna skrev:Vad tror du att jag har för "förlustelser"?

Det vill jag inte spekulera kring. Jag är en oskyldig ung man!

Ser helst att tant sköter sina egna angelägenheter vad sådant anbelangar!

Marjatta skrev:Jag har hållit föredrag. Inte i jobbet, dock. Ibland gick det bra, ibland dåligt. Jag kan ställa mig på en scen och framföra franska visor för massor av folk. Inget problem. Förstås har jag andra problem. Helt annan sak.

Borde jag - och andra - be om ursäkt för att jag (vi) klarar av de saker jag (vi) klarar av?

Nu har jag ju inte riktigt klarat av det arbetsliv jag mtp övrig begåvning s.a.s. borde. Men om jag hade gjort det. Hade jag då haft rätt att vara här? Borde jag hålla käft och låta de som blivit utbrända eller aldrig tagit sig in på arbetsmarknaden tala ostörda?

Jag tolkar det du skriver så, sussi. Jag tvivlar om det är vad du eg. menar, men det låter så.

Jag undviker att gå in för mycket på ämnet, men jag får kämpa med många saker och även långt ifrån haft en rullande skolgång.
Förut tyckte jag det var jobbigt att säga men känner att här spenderar jag min tid, oftast ensam i ett rum med TVn och YouTube, va sjutton spelar det för roll vad den sista procenten tycker?

Jag upplevde det som att diskussionen blev anklagande mot "oss" som upplever det svårt som det är att hävda sig.
Det jag hörde var att den enda pusten man får är pensionen, jag är inte ung men det är en bit kvar dit.
Ska jag sitta i min misär och längta till ålderdomen?

Jag tycker absolut alla ska få höras jag har själv hankat mig fram så det vet jag också hur det känns. Och jag har fått näsbrännor. Och sparken ( ).
Har dock aldrig anklagat andra för situationer jag inte vet något om.
Det har aldrig gjort mig lycklig att tänka så.

Jag vet att det finns smyg-faschism att vi som inte håller måttet ska välja att dö istället för att vara till last.
Det är så jäkla sorgligt, i mitt fall har det varit på gränsen hela tiden från början, kraven har varit för höga.
Man kan känna sig väldigt illa till mods att man sedan inte får ha ett okej liv fram till pensionen.
Jag är pissdålig på att skriva, språk, teckna, och baka.

Promenader och sådant är det mer okej?

sussi83 skrev:
Promenader och sådant är det mer okej?

Helt OK tycker jag, har börjat att knalla runt holmen dagligen runt 9 km i rask takt.

RapeRegs skrev:

Furienna skrev:Vad tror du att jag har för "förlustelser"?

Det vill jag inte spekulera kring. Jag är en oskyldig ung man!

Ser helst att tant sköter sina egna angelägenheter vad sådant anbelangar!

Snälla kalla mig inte för "tant".

Och du förstår nog egentligen att jag menade att jag inte har några förlustelser.

slackern skrev:

sussi83 skrev:
Promenader och sådant är det mer okej?

Helt OK tycker jag, har börjat att knalla runt holmen dagligen runt 9 km i rask takt.

Okej, bra bra.

Marjatta skrev:Jag har hållit föredrag. Inte i jobbet, dock. Ibland gick det bra, ibland dåligt. Jag kan ställa mig på en scen och framföra franska visor för massor av folk. Inget problem. Förstås har jag andra problem. Helt annan sak.

Vilket jobb tillhörde de franska visorna, eller ett intresse typ?
Får man fråga vad du jobbar med?

Tro mig det blir garanterat sk "skitjobb" för mig med och deltid men det ger väl några slantar iaf och det är väl poängen tänker jag.
Jag nöjer mig så.
Det blir väl trots allt pensionen man får "längta" till.