Uppdelningar skapar ibland problem men när jag inte vill leva är det sjukan som gäller.
Det ända läkaren inom psykiatrin kan göra är att skriva ut mediciner.
På en avdelning kan man iaf oftast få prata med empatiska personer som träffar svårt sjuka varje dag.

slackern skrev:

Flinta skrev:Psykiatrin leker med autisters liv när de inte anser sig ha råd att utgå ifrån autisters individuella behov och bevilja rätt behandling

Vi autister ska väl få det via Habliteringen? Psykiatrin sköter ju endast om medicineringen vid psykiskohälsa så ligger ju inte inom deras område. Eller det ligger inom deras område om vi har samsjuklighet men inte att behandla autismen för där finns det ju ingen medicin som "botar" eller lindrar, det vore ju underbart om det gjorde det.

I vissa regioner erbjuder Habiliteringen endast hjälp och stöd till de autister som:
a) Har en intellektuell funktionsnedsättning
och/eller
b) Har motoriska svårigheter

En s.k. "Högfungerande" autist med annan problematik bemödar man sig inte med. Ingen hjälp att få varken där eller från Psykiatrin. Inte ens en hänvisning till vart jag kan vända mig för hjälp och stöd. Nedslående som tusan.

Efter egen efterforskning upptäckte jag att LSS inte bara har med LSS-boenden att göra. Utan där kunde jag få den hjälp jag sökte. Efter att ha hittat och tagit kontakten helt själv, beviljades jag tillslut en stödinsats genom LSS.

Psykiatrin och SOL-handläggare har varit otroligt ohjälpsamma och/eller okunniga.

verbatim skrev:

slackern skrev:

Flinta skrev:Psykiatrin leker med autisters liv när de inte anser sig ha råd att utgå ifrån autisters individuella behov och bevilja rätt behandling

Vi autister ska väl få det via Habliteringen? Psykiatrin sköter ju endast om medicineringen vid psykiskohälsa så ligger ju inte inom deras område. Eller det ligger inom deras område om vi har samsjuklighet men inte att behandla autismen för där finns det ju ingen medicin som "botar" eller lindrar, det vore ju underbart om det gjorde det.

I vissa regioner erbjuder Habiliteringen endast hjälp och stöd till de autister som:
a) Har en intellektuell funktionsnedsättning
och/eller
b) Har motoriska svårigheter

En s.k. "Högfungerande" autist med annan problematik bemödar man sig inte med. Ingen hjälp att få varken där eller från Psykiatrin. Inte ens en hänvisning till vart jag kan vända mig för hjälp och stöd. Nedslående som tusan.

Efter egen efterforskning upptäckte jag att LSS inte bara har med LSS-boenden att göra. Utan där kunde jag få den hjälp jag sökte. Efter att ha hittat och tagit kontakten helt själv, beviljades jag tillslut en stödinsats genom LSS.

Spoiler: visa

Psykoedukation

Psykiatrin och SOL-handläggare har varit otroligt ohjälpsamma och/eller okunniga.

Jo jag utryckte mig klantigt men vad jag tror så bor både jag och Flinta i Stockholms landsting, så jag pratade om min region. Hur det ser ut i övriga regioner har jag inte den blekaste om.

Oj kan det skilja så mycket från region till region, verbatim? Trodde att det alltid fanns hab där vi var välkomna i åtminstone någon kommun i regionen man bor i? Hittar man en hab i regionen man bor i där de erbjuder något som lockar och som inte finns i den egna kommunen så var det iaf så tidigare att man kunde ansöka dit. Åtminstone i min region. Hur ofta det fungerar i praktiken vet jag inte dock. Om det är högt söktryck från kommunens egna autister så kanske chansen inte är så stor?

Flinta skrev:Oj kan det skilja så mycket från region till region, verbatim? Trodde att det alltid fanns hab där vi var välkomna i åtminstone någon kommun i regionen man bor i? Hittar man en hab i regionen man bor i där de erbjuder något som lockar och som inte finns i den egna kommunen så var det iaf så tidigare att man kunde ansöka dit. Åtminstone i min region. Hur ofta det fungerar i praktiken vet jag inte dock. Om det är högt söktryck från kommunens egna autister så kanske chansen inte är så stor?

Nu ser jag att jag uttryckte mig lite fel. Det var som du säger.

Habiliteringen i min egen kommun erbjuder inget till "högfungerande". Varken SOL-handläggare, samtalsterapeut eller överläkare kunde bemöda sig med att ens hänvisa mig till "huvudstads"-kommunen i regionen, trots flertalet fysiska möten där jag uttryckte mina behov och att kommunen verkade sakna detta stöd.

Efter deras axelryckningar och likgiltighet fick jag istället fixa allt själv. Annars hade jag blivit utan (likt alla år innan).

Jag är i en liknande situation. Har bipolär + asperger och ett par år sedan hade jag ett par personliga händelser som gjorde mig deprimerad. Aldrig egentligen varit särskilt deprimerad innan. Men det verkar inte direkt som att någon lyssnar på vad som faktiskt hände och vill bearbeta det. Får nån KBT antar jag på psykiatrin men eftersom jag inte riktigt fattar vad de gör och varför så kan jag inte riktigt lita på dem.

Ja, som du säger så söker man för händelser oberoende av diagnos och det är det som jag efterfrågar inom öppenpsykiatrin. Det tycks dock som att det antingen ges enbart stödsamtal av mindre kvalificerad personal eller korttids-KBT där det inte finns tid till så mycket annat än symptomreduktion och "tips och råd".

Det innebär inte att man automatiskt är hänvisad till habiliteringen som många tolkat inlägget utan snarare att kompetens och resurser saknas.

Har fler upplevt, inom öppenpsykiatrin, EJ habiliteringen, att samtalen blir ytliga och utan bearbetning? Att man som patient inte blir förstådd på ett känslomässigt plan? Har ni då talat om detta för er samtalskontakt?

antor skrev:Jag är i en liknande situation. Har bipolär + asperger och ett par år sedan hade jag ett par personliga händelser som gjorde mig deprimerad. Aldrig egentligen varit särskilt deprimerad innan. Men det verkar inte direkt som att någon lyssnar på vad som faktiskt hände och vill bearbeta det. Får nån KBT antar jag på psykiatrin men eftersom jag inte riktigt fattar vad de gör och varför så kan jag inte riktigt lita på dem.

Sarah1 skrev:Ja, som du säger så söker man för händelser oberoende av diagnos och det är det som jag efterfrågar inom öppenpsykiatrin. Det tycks dock som att det antingen ges enbart stödsamtal av mindre kvalificerad personal eller korttids-KBT där det inte finns tid till så mycket annat än symptomreduktion och "tips och råd".

Det innebär inte att man automatiskt är hänvisad till habiliteringen som många tolkat inlägget utan snarare att kompetens och resurser saknas.

Har fler upplevt, inom öppenpsykiatrin, EJ habiliteringen, att samtalen blir ytliga och utan bearbetning? Att man som patient inte blir förstådd på ett känslomässigt plan? Har ni då talat om detta för er samtalskontakt?

Jag upplever att min samtalsterapeut har en förmåga att "pladdra" på. Hela mötestimmen går mest åt till dennes invecklade långdragna svar på mina praktiska frågeställningar. Hinner inte prata om sånt jag vill prata om. Ska säga ifrån på nästa möte. Svårt, men är motiverad.

Andra irriterande saker är när hen försöker se det positiva i en jobbig händelse som jag vill gnälla av mig i. Något i stil med att det är bra att utsättas för jobbiga situationer, för då får man träning i att hantera dessa. Känns dock mer som att hen ursäktar andras illa behandling mot mig...

Jag tolkade inte inlägget så men det är vad som händer när psykiatrin automatiskt skickar en till HAB. En patient mindre liksom...

Min tidigare kuratorkontakt på psykiatrin blev väldigt ytlig i slutet innan utredningen. Som att hon slutade ställa frågor fastän hon visste att det var svårt för mig att prata på utan. Våra tider blev kortare och kortare.

KBT är populärt för man kan bedriva KBT genom att läsa på ett papper. Dvs man behöver ingen utbildning. Vi har nämligen i vården tagit bort äkta terapi, de blir för dyrt. Så nu har vi någon tramsmetod som ska hjälpa alla problem och dessutom utan terapeut. De råder ju en t o m att göra KBT på nätet så man inte behöver träffa mer än ett dataprogram.

Av ren självbevarelsedrift ansåg jag mig tvungen att tacka nej till stödsamtalen inom psykiatrin, eftersom jag upplevde att de lade ytterligare "sten på bördan", i form av oförstående och okänsliga påståenden om mig och min situation. Eventuell samsjuklighet med t.ex. depression och/eller ångesttillstånd, upplever jag att man inte utreder pga. autismdiagnosen, inom psykiatrin.

Vid habiliteringen erbjöds jag "samtal" i form av upplevda monologer med en socionom, utan vidarutbildning med t.ex. steg ett kompetens i psykoterapi. Jag hade hoppats på samtal i dialogform med ett "givande och tagande".

Jag tycker att kvaliteten inom psykiatrin sjunkigt till en oacceptabelt låg nivå... Samt att en patient med autismdiagnos, utan intellektuell funktionsnedsättning, inte bör hänvisas till habiliteringens insatser, därför att jag anser att insatserna där ligger på en alltför låg nivå.

Den enda "hjälpen" jag anser att jag haft av autismdiagnosen, är att jag kunnat vara sjukskriven tack vare den. I övrigt tycker jag diagnosen stjälpt mer än den hjälpt pga. att jag upplever att jag bemöts sämre och mer stigmatiserat pga. diagnosen. Jag anser precis som flera andra i denna tråd, att jag egentligen skulle behöva kvalificerad terapi. Men har också tvingats att ge upp detta...

Hab borde ha psykiater och vc-doktor. Det kanske inte bli perfekt men de vet att de med asperger har allvarliga sjukdomar än vanliga läkare tror. För att man ens ska få en vettig undersökning måste läkaren veta vad aspergers är.

Men vill man döda aspergare låt dem gå till en doktor som ser all aspergers som man vill bråka, inte för att man blev rädd efter att ha skev puls hela natten och angina.

Min önskan är att Hab ska kunna förstå och behandla om det är fysiskt eller mentalt. Men då måste man mena allvar.

Folk ska inte kalla sig experter om de bara får samma grunder man får på gymnasiet. Är vi inte värda riktig vård?

Men palliativa sprutan kommer snart. I Storbritannien använde man samma dödsspruta på autister på gruppboende trots att dessa hade god chans att överleva om de slapp att böi dödade.

Just i en värld som bestämt de som är acceptabla fel att kräva mer rätt. Vi borde hjälpa våra brödrer och systrar att inte bli dödade.

verbatim skrev:Andra irriterande saker är när hen försöker se det positiva i en jobbig händelse som jag vill gnälla av mig i. Något i stil med att det är bra att utsättas för jobbiga situationer, för då får man träning i att hantera dessa. Känns dock mer som att hen ursäktar andras illa behandling mot mig...

Personen missar målet med hela samtalet, man är inte där i huvudsak för att få uppmuntran utan för att bearbeta jobbiga händelser, en snäll granne skulle kunna slänga ur sig samma sak.
I så fall kan man lämna en mer hoppfull kommentar i slutet på samtalsbehandlingen för att göra ett avslut på samtalet men inte för hurtigt.
Det gäller ju att samtalspartnern inte bara sysslar med bekräftelse förutom vid väl valda ställen, det ska finnas en mening och ett mål med samtalen.

Men anses man "högfungerande" så faller man nog lätt ur radarn och får balansera mellan de berömda stolarna för att inte hamna emellan.
Det är en evig kamp som man bara kör slut på sig av, jag kan mycket väl tänka mig att Habiliteringens insatser främst riktas till personer som har behov av mer hjälp och har intelektuella svårigheter, men man får försöka förklara att jag behöver denna hjälp och det är Habiliteringen jag blir hänvisad till.
Självklart ska de kunna hjälpa om man behöver lösa en situation eller få svar på frågor för insatserna gäller alla som ingår i personkretsarna.
De är medvetna om att autism nivå 1 eller vad det heter innebär problem för de flesta och att det finns fog för att erbjuda dessa behandling
Sedan är det en annan sak hur resurserna fördelas inom verksamheten baserat på personaltäthet och ekonomi.

Kidzi skrev:Hab borde ha psykiater och vc-doktor. Det kanske inte bli perfekt men de vet att de med asperger har allvarliga sjukdomar än vanliga läkare tror. För att man ens ska få en vettig undersökning måste läkaren veta vad aspergers är.

Så var det här i Stockholm fram tills för 5-10 år sedan, att dom som gick hos habliteringen fick all vård där att dom knöt ihop säcken men numera så ska allt skötas separat. Så det du efterfrågar fungerade det innan dom omorganiserade eller hur det såg ut i andra regioner har jag inte den blekaste om.

slackern skrev:Så var det här i Stockholm fram tills för 5-10 år sedan, att dom som gick hos habliteringen fick all vård där att dom knöt ihop säcken men numera så ska allt skötas separat. Så det du efterfrågar fungerade det innan dom omorganiserade eller hur det såg ut i andra regioner har jag inte den blekaste om.

De sökte om att få en psykiater på Hab här, men det skulle tydligen bli för dyrt. Och alla hade ju läkare på annat håll sas det, även om de läkarna inte förstod dem eller visste vad aspergers var och det var olika läkare varje gång.

Är det förresten det vanliga att VC-läkare inte vet vad aspergers är eller att de tror att det betyder att man inte kan tänka och tala eller att det är ett förståndshandikapp som gör att man måste gå på särskola? Har nog träffat en som vet vad det är på nästan 20 år.

Kidzi skrev:Är det förresten det vanliga att VC-läkare inte vet vad aspergers är eller att de tror att det betyder att man inte kan tänka och tala eller att det är ett förståndshandikapp som gör att man måste gå på särskola? Har nog träffat en som vet vad det är på nästan 20 år.

Det finns nog alla sorter. Jag tycker att jag numera kommunicerar mycket bättre med den läkare som skrev remissen till utredning (Stockholm godtar inte egenremiss). Förut var det som att - jag vet inte hur han uppfattade det men jag tyckte att han som en liten smula talade ner till mig. Nu kommunicerar vi sakligt.

Men jag misstänker att det i de flesta fall är bättre att VC inget vet. Har inte för avsikt att kommunicera saken till resten av folket där.

Marjatta skrev:Det finns nog alla sorter. Jag tycker att jag numera kommunicerar mycket bättre med den läkare som skrev remissen till utredning (Stockholm godtar inte egenremiss). Förut var det som att - jag vet inte hur han uppfattade det men jag tyckte att han som en liten smula talade ner till mig. Nu kommunicerar vi sakligt.

Ja, min läkare som remitterade mig visste ju vad aspergers var. Men varför har du samma läkare fortfarande? Är det vanligt där du bor? När jag var inom regionens psykiatri hade jag såklart olika varje gång eftersom de inte har fasta doktorer. Jag har haft min VC-läkare ett halvår och det är superovanligt.

Kidzi skrev:

Marjatta skrev:Det finns nog alla sorter. Jag tycker att jag numera kommunicerar mycket bättre med den läkare som skrev remissen till utredning (Stockholm godtar inte egenremiss). Förut var det som att - jag vet inte hur han uppfattade det men jag tyckte att han som en liten smula talade ner till mig. Nu kommunicerar vi sakligt.

Ja, min läkare som remitterade mig visste ju vad aspergers var. Men varför har du samma läkare fortfarande? Är det vanligt där du bor? När jag var inom regionens psykiatri hade jag såklart olika varje gång eftersom de inte har fasta doktorer. Jag har haft min VC-läkare ett halvår och det är superovanligt.

Oj min förra läkare på VC hade jag under 15 år men han slutade för att skriva deckare på heltid, den nya jag har har jag träffat 2 gånger och vederbörande fick jag i september. På psyk har jag träffat samma läkare dom senaste 3 åren tror jag, tackade nej till att träffa tillfälliga läkare så nu har jag haft samma.

slackern skrev:

Lightworker skrev:

slackern skrev:
Men det ingår fortfarande inte i psykiatrins ansvarsområde att behandla autism i Stockholms landsting hur mycket du än önskar att det ska det.

Ingår det inte att behandla depression då?

Vad tror du själv?

Men lättare depression ska behandlas utav vårdcentralen och din husläkare, svårbehandlad depression ska behandlas utav psykiatrin. Jag förstår ju att det kan suga som patient att vården är väldigt byråkratisk och jobbigt med dom olika ansvarsområden och att det inte finns ett helhetsperspektiv, men ju snabbare man förstår det och accepterar det som patient ju mindre är risken att man lessnar och blir bitter över något man inte kan påverka förutom vid nästa landstingsval kanske eller något i den stilen.

Alltså, jag tror att är man en Aspie med kroniska depressioner, ångest etc etc så behöver man få hjälp med sin depression/ångest/etc av någon som har kunskap om AS- diagnosen. Att enbart få behandling för AS-problematiken hjälper inte mot depression etc! Därför är det viktigt med ett helhetsperspektiv där alla områden behandlas samtidigt.

Sarah1 skrev:Ja, som du säger så söker man för händelser oberoende av diagnos och det är det som jag efterfrågar inom öppenpsykiatrin. Det tycks dock som att det antingen ges enbart stödsamtal av mindre kvalificerad personal eller korttids-KBT där det inte finns tid till så mycket annat än symptomreduktion och "tips och råd".

Det innebär inte att man automatiskt är hänvisad till habiliteringen som många tolkat inlägget utan snarare att kompetens och resurser saknas.

Har fler upplevt, inom öppenpsykiatrin, EJ habiliteringen, att samtalen blir ytliga och utan bearbetning? Att man som patient inte blir förstådd på ett känslomässigt plan? Har ni då talat om detta för er samtalskontakt?

antor skrev:Jag är i en liknande situation. Har bipolär + asperger och ett par år sedan hade jag ett par personliga händelser som gjorde mig deprimerad. Aldrig egentligen varit särskilt deprimerad innan. Men det verkar inte direkt som att någon lyssnar på vad som faktiskt hände och vill bearbeta det. Får nån KBT antar jag på psykiatrin men eftersom jag inte riktigt fattar vad de gör och varför så kan jag inte riktigt lita på dem.

Oj ja, stödsamtal klarar jag mig utan! Skulle behöva en riktig behandling med träning på att ändra tankemönster, att bearbeta allt skit som jag går och bär på sen förr, att få ta vara på mina färdigheter & styrkor, att bli sedd och bekräftad och att någon tror på mig, stärka mitt självförtroende, träna på att hantera starka känslor och att bemöta & hantera elakheter från andra på ett konstruktivt sätt, lära mig struktur, planering och självdisciplin och få träning och hjälp att komma fram till vad jag vill med livet, och hitta sätt att få det på.

De s.k. stödsamtalen känns meningslösa och som bortkastad tid. Verkar finnas NOLL kompetens och intresse av behandlare att hjälpa enskilda individer till förändring och det liv man vill uppnå!

När KBT var nytt fick jag gå i det några gånger. Jag var glad att ingen skulle fara illa längre av psykodynamisk terapi. Men jag fattade inte på vilken nivå KBT var. Man hade tagit ur alla effektiva, behandlande delar som finns i riktigt KBT och gått till den terapimetoden som heter CT och som skrotades för att den sög. KBT kan hjälpa, bara att på hela jorden har man döpt om CT till KBT och man får inte det man tror man får. Man blir tillsagd att sluta tänka på ett vis och tänka på ett annat vis. Jaha, och hur då? Nej just det, metoden fanns bara i KBT. I CT går man direkt till att tänka fel till rätt och sedan blir man jätteglad. The end.

Kidzi skrev:När KBT var nytt fick jag gå i det några gånger. Jag var glad att ingen skulle fara illa längre av psykodynamisk terapi. Men jag fattade inte på vilken nivå KBT var. Man hade tagit ur alla effektiva, behandlande delar som finns i riktigt KBT och gått till den terapimetoden som heter CT och som skrotades för att den sög. KBT kan hjälpa, bara att på hela jorden har man döpt om CT till KBT och man får inte det man tror man får. Man blir tillsagd att sluta tänka på ett vis och tänka på ett annat vis. Jaha, och hur då? Nej just det, metoden fanns bara i KBT. I CT går man direkt till att tänka fel till rätt och sedan blir man jätteglad. The end.

Haha, jag känner igen det! De säger till en: "Tänk inte så, tänk såhär istället...". Åh men tack liksom, säger du det, jamen då ändrar jag bara hela min personlighetsstruktur genom att vifta på mitt trollspö, och vips så tänker jag bara positiva tankar! Lätt som en plätt! Tack experten, nu är jag botad, nu är hela mitt liv bra!!