Tips för tonårsson som inte vill acceptera sin diagnos?
47 inlägg
• Sida 2 av 2 • 1, 2
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Kidzi skrev:Tror 17-18 är värsta åldern att bli diagnostiserad. Men nu är det inte föräldrarna som diagnostiserar sitt barn. Experter gör det. Mitt syskon är aspigt med men har ett annat driv och högre intelligens så hen skulle aldrig bli diagnostiserad. Hen har övertrumfat aspergern. Lever ett bra liv.
När man är 18 ska man fundera på vem man är, inifrån. Att få en diagnos kan lätt bli hur andra människor ser på en. Och att man ska lära sig det. Tycker då inte det skadar om man väntar ett tag.
Och istället kanske han inser att autism är en cool grej vilket det är när hög intelligens och saker man är bra på finns med. När man är yngre har autism en väldigt dålig klang. T ex gå kolla vilka hat-ord man mest använder, det är lågbegåvad och autist.
Jag tappade mig själv vid diagnos men fick tillbaka mig för jag hade mognat i den vag var, var över 30. Men hade jag diagnostiserats vid 18 hade jag nog aldrig blivit mig själv igen. Jag hade trott att jag var autist och inget mer, personlighetslös, en robot.
Då fattar ni väl varför jag tyckte det var jobbigt att få min diagnos när jag var 17-18 år.. Det är samma sak som med din son, han kanske tycker att han är som alla andra, så jag kan förstå varför han reagerar som han gör utifrån det du har skrivit. Jag reagerade väl som många gör, att man blir chockad, men mest chockad var jag ju över hur andra reagerade på att jag hade en diagnos.
För dem var det nästan lika stort som att de hade sett ett spöke, men samtidigt hade andra adhd och dem var de inga konstigheter med alls, ingen reagerade så mycket på deras diagnoser vad jag vet. Bara att de kanske var högljudda och jobbiga och ingen vågade/orkade inte säga emot, de orkade väl inte med allt tjafs. Sedan fick man ju höra att om man hymlar (fattade inte ens vad de var först) med sin diagnos så kan det vara jobbigt/svårt för andra, men jag visste inte ens om min diagnos då så jag bara Va?? Det är ju rätt känsligt också att andra tror att man har en diagnos när man inte vet om det själv.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Jossie94 skrev:Då fattar ni väl varför jag tyckte det var jobbigt att få min diagnos när jag var 17-18 år.. Det är samma sak som med din son, han kanske tycker att han är som alla andra, så jag kan förstå varför han reagerar som han gör utifrån det du har skrivit. Jag reagerade väl som många gör, att man blir chockad, men mest chockad var jag ju över hur andra reagerade på att jag hade en diagnos.
Hade du andra förklaringsmodeller? Jag var uppenbart konstig i den åldern men hade bestämt mig för att det finns två grupper av människor, en grupp var smarta eller kreativa, och den andra var dumma i huvudet.
Hade du någon förklaring till varför du var annorlunda innan diagnosen kom?
Jag kunde inte tro att det var aspergers eller autism för autism användes sparsamt till de som inte pratade och aspergers till de som pratade men bara läste tågtidtabeller och saknade ToM. Så det fanns inget för mig att gissa på för inget var uppfunnet.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Jag trodde mest på att folk var taskiga, jag hade inte någon aning om att det berodde på en diagnos. Däremot var jag hos en person som jag gjorde tester hos för de skulle se om jag hade en diagnos och då fick jag börja i en klass som de var elever från 6an till 9an. Vi var ca 10 personer. Jag gick även i en vanlig klass också. Så jag gick i två klasser.
Sedan när jag reflekterade på alla mina dåliga erfarenheter med kompisar och så och det som ledde till att jag ville göra en utredning var ju att jag dels var mobbad, osäker, folk hoppade på mig om att jag hade en diagnos, folk drev med mig och sådana saker. Då ville jag inte vara ett frågetecken något mer. jag ville veta ifall de dessa personerna sa som dessutom hade adhd, var sant.
Det finns en bok där en tjej blir utsatt för mobbning och hon fattar inte vad hon har gjort för fel och man kan säga att det var lite på det sättet. jag kunde säga tex jag ska till grönan i helgen och då var det fel eller att folk reagerade neagtivt. Nu sa jag ju inte just det men jag hade lika gärna kunnat säga vad som helst.
Jag hade sett en person tidigare som hade downs och man såg att personen var annorlunda och folk retade personen för det, däremot fattade nog inte personen det för att personen var så okontrollerad på det den gjorde. Gick runt och kramade och pussade på folk bland annat. Men mer än så visste jag inte om diagnoser, vi som gick i den där special klassen hade dyslexi och jag hade svårighetsinlärning. De va framförallt de jag visste om.
Sedan när jag kom till gymnasiet så pratade vi om diagnoser på en lektion, tror det var hälsopedagogik eller något sådant ämne. Och då kollade vi på i rymden finns det inga känslor och då sa en lärare att de med downs är goa och glada personer som vill alla väl och är ärliga, men att de har ett tänk som ett barns.
Det var en person som blev retad och alla tyckte väl den personen var konstig. Jag som själv inte hade några kompisar, men jag var inte retad på samma sätt, blev ju ett hot för den här personen. Personen fattade ju att eftersom jag var ensam och inte hade så mycket kompisar, ställde in sig på de coola tjejerna och killarna och kunde vara taskig mot mig. Däremot hade jag ingen aning om min diagnos vid detta laget.
Så jag var omedvetandes om min diagnos tills 17-18 årsåldern, men däremot kunde man misstänka något men man visste ju inte vad. Man kanske inte kan se en diagnos vid födseln såvida det inte är så tydligt.
Sedan när jag reflekterade på alla mina dåliga erfarenheter med kompisar och så och det som ledde till att jag ville göra en utredning var ju att jag dels var mobbad, osäker, folk hoppade på mig om att jag hade en diagnos, folk drev med mig och sådana saker. Då ville jag inte vara ett frågetecken något mer. jag ville veta ifall de dessa personerna sa som dessutom hade adhd, var sant.
Det finns en bok där en tjej blir utsatt för mobbning och hon fattar inte vad hon har gjort för fel och man kan säga att det var lite på det sättet. jag kunde säga tex jag ska till grönan i helgen och då var det fel eller att folk reagerade neagtivt. Nu sa jag ju inte just det men jag hade lika gärna kunnat säga vad som helst.
Jag hade sett en person tidigare som hade downs och man såg att personen var annorlunda och folk retade personen för det, däremot fattade nog inte personen det för att personen var så okontrollerad på det den gjorde. Gick runt och kramade och pussade på folk bland annat. Men mer än så visste jag inte om diagnoser, vi som gick i den där special klassen hade dyslexi och jag hade svårighetsinlärning. De va framförallt de jag visste om.
Sedan när jag kom till gymnasiet så pratade vi om diagnoser på en lektion, tror det var hälsopedagogik eller något sådant ämne. Och då kollade vi på i rymden finns det inga känslor och då sa en lärare att de med downs är goa och glada personer som vill alla väl och är ärliga, men att de har ett tänk som ett barns.
Det var en person som blev retad och alla tyckte väl den personen var konstig. Jag som själv inte hade några kompisar, men jag var inte retad på samma sätt, blev ju ett hot för den här personen. Personen fattade ju att eftersom jag var ensam och inte hade så mycket kompisar, ställde in sig på de coola tjejerna och killarna och kunde vara taskig mot mig. Däremot hade jag ingen aning om min diagnos vid detta laget.
Så jag var omedvetandes om min diagnos tills 17-18 årsåldern, men däremot kunde man misstänka något men man visste ju inte vad. Man kanske inte kan se en diagnos vid födseln såvida det inte är så tydligt.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Jossie94 skrev:Så jag var omedvetandes om min diagnos tills 17-18 årsåldern, men däremot kunde man misstänka något men man visste ju inte vad.
Så ditt sätt att se att du var annorlunda var hur andra reagerade på dig. Men du bestämde dig för att de var elaka.
Fast de var ju det. Men autister blir ju ofta mobbade, inte för att det är rätt.
En annan sak som jag hade problem med och fortfarande har, är att min sopiga hjärna tror att jag fick aspergers när jag fick diagnosen. Så funkar det inte. Men ungefär som den innan diagnosen inte hade NPF.
Min kompis vill inte ha diagnos, hon vill att hennes typiska autistiska grejer ska kallas för vad det är och att man inte använder diagnosnamn. Jag använder hellre diagnosnamn för då vet alla vad man pratar om. Hon vill bli sedd bara som en person. Jag tycker många aspergare rockar så jagär gärna en aspergare även om de flesta är coolare än jag.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Jag tänkte att när jag fick min diagnos att det var då jag blev annorlunda. Jag började bete mig annorlunda för att jag trodde att det var så det skulle vara.
Jag ville visa att jag var annorlunda. Men innan så såg jag ut som vilken vanlig tjej som helst. Alltså jag såg ut som alla andra. Men nu har jag kommit till en punkt där jag känner att jag inte måste visa att jag är annorlunda. Jag behöver inte skylta med det. Så jag har blivit mer neutral. Kan tänka mig att när jag bearbetade min diagnos och blev mig själv på den vägen, att jag var väldigt "Måste gå emot strömmen" det var så jag tänkte, kanske heter något finare. Men nu är det mer jag är som jag är, jag behöver inte se ut som stereotypen diagnosperson. För jag identifierar mig inte som personen med en diagnos. Jag är ju jag.
Jag ville visa att jag var annorlunda. Men innan så såg jag ut som vilken vanlig tjej som helst. Alltså jag såg ut som alla andra. Men nu har jag kommit till en punkt där jag känner att jag inte måste visa att jag är annorlunda. Jag behöver inte skylta med det. Så jag har blivit mer neutral. Kan tänka mig att när jag bearbetade min diagnos och blev mig själv på den vägen, att jag var väldigt "Måste gå emot strömmen" det var så jag tänkte, kanske heter något finare. Men nu är det mer jag är som jag är, jag behöver inte se ut som stereotypen diagnosperson. För jag identifierar mig inte som personen med en diagnos. Jag är ju jag.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Jossie94 skrev:Jag tänkte att när jag fick min diagnos att det var då jag blev annorlunda. Jag började bete mig annorlunda för att jag trodde att det var så det skulle vara.
Jag ville visa att jag var annorlunda. Men innan så såg jag ut som vilken vanlig tjej som helst. Alltså jag såg ut som alla andra. Men nu har jag kommit till en punkt där jag känner att jag inte måste visa att jag är annorlunda. Jag behöver inte skylta med det. Så jag har blivit mer neutral. Kan tänka mig att när jag bearbetade min diagnos och blev mig själv på den vägen, att jag var väldigt "Måste gå emot strömmen" det var så jag tänkte, kanske heter något finare. Men nu är det mer jag är som jag är, jag behöver inte se ut som stereotypen diagnosperson. För jag identifierar mig inte som personen med en diagnos. Jag är ju jag.
Det är vanligt att man gör sig autistiskare en tid efter diagnosen. Vet inte varför. Man kan ske känner igen en sak som man gör mycket och en sak som man känner igen bara lite grand. Så tänker man att det som man vara känner igen lite grand, det är nog också en sådan sak man gör men man inte tänkt på.
Andra får gärna svara med för jag är jättenyfiken.
Min grej som ny med diagnos var att jag blev detaljseende på allt. I vanliga fall är jag också detaljseende men detta står inte för sig, det sitter ihop i system i mitt huvud. Som en slags karta. Det är så jag kan förstå världen.
Men alla sa att man inte har bra systemtänk som aspergare, vilket jag tyckte var konstigt för man kunde bli hackare då måste man ha systemtänk. Små saker som påverkar allt.
Så jag började t o m förneka min personlighet i Myers-Briggs och i den tiden hade jag ISFJ. Jag var aldrig nära mitten mellan S och N, alltid närmare N. Men under denna period så lurade jag mig ssjälv att jag var jätteaspig och jag hade fått för mig att S var typiskt autistiskt.
När man ställer diagnos får man ju inte lura i folk att de är annorlunda eller att de kan mindre än ett par dagar sedan.
Hab gör inte alltid rätt. Som det fanns då en nyöppnad lågstadieskola precis vid mitt hus och jag sa att det var svårt att sova när barnen skrek på förmiddagsrasterna. Det gick inte ha fönster öppna för de sprang precis under och ropade så högt som man kan. Alla skulle störas av att dagligen ha rutor skallrade av 8-åringar som skriker könsord åt varandra tre meter från där man ska sova.
Min pedagog sa att ingen NT skulle störas för det är bara vi med AS som förstorar upp ljud. Så det var tydligen bara aspergers som gjorde att jag hade problem med att bo på skolgården. Och jag är dessutom inte ljudkänslig. Men jag blev bara sur, trodde inte på henne. Vrför ska de lura en med att man har alla delar av autism, ingen har det?
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Man ger väl upp och accepterar hur man är och slutar kämpa emot sina naturliga drifter.Kidzi skrev:Det är vanligt att man gör sig autistiskare en tid efter diagnosen. Vet inte varför. Man kan ske känner igen en sak som man gör mycket och en sak som man känner igen bara lite grand. Så tänker man att det som man vara känner igen lite grand, det är nog också en sådan sak man gör men man inte tänkt på.
Andra får gärna svara med för jag är jättenyfiken.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
triggerhappyD skrev:Fråga honom om och vad han behöver hjälp med.
Att han inte vill acceptera sin diagnos kan jag förstå.
Diagnosen är både stigmatiserande och även ganska dåligt sammansatt.
Ett så pass brett spektrum är svårt att sammanfatta under diverse symptom som långt ifrån stämmer in på alla inom spektrumet.
Sen tycker jag inte man ska glömma att diagnosen i sig är ett påfund.
Och då menar jag inte själva fenomenet "Autism" utan diagnosen.
Kunde inte sagt det bättre själv!
- Lightworker
- Inlägg: 83
- Anslöt: 2020-03-05
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Till mamman som har en son som vägrar att acceptera diagnosen: Tyvärr är det nog omöjligt att tvinga honom till att acceptera den och ta emot hjälp. Det går inte att tvinga någon till att ändra sina tankar och känslor! Det är bara att se tiden an. Kanske är det just att sitta och älta att diagnosen är felaktig som ÄR hans terapi, om du förstår hur jag menar? Det är väl det han behöver just nu antagligen!
Gud vad jag är tacksam över att jag slapp få en sån diagnos vid 17 års ålder!! Huvvaligen, det kunde ha slutat illa för mig..men då ska tilläggas att NPF-diagnoser då var nästan helt okända för den stora massan! Jag var 22-23 och jag var inte mogen för att få ett sånt besked tidigare!
Gud vad jag är tacksam över att jag slapp få en sån diagnos vid 17 års ålder!! Huvvaligen, det kunde ha slutat illa för mig..men då ska tilläggas att NPF-diagnoser då var nästan helt okända för den stora massan! Jag var 22-23 och jag var inte mogen för att få ett sånt besked tidigare!
- Lightworker
- Inlägg: 83
- Anslöt: 2020-03-05
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Huggorm skrev:Man ger väl upp och accepterar hur man är och slutar kämpa emot sina naturliga drifter.Kidzi skrev:Det är vanligt att man gör sig autistiskare en tid efter diagnosen. Vet inte varför. Man kan ske känner igen en sak som man gör mycket och en sak som man känner igen bara lite grand. Så tänker man att det som man vara känner igen lite grand, det är nog också en sådan sak man gör men man inte tänkt på.
Andra får gärna svara med för jag är jättenyfiken.
Förstår inte.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Jag förstår också honom. Själv blev jag tvingad att gå till BUP fast jag inte ville som 17-åring, och jag ville inte vara ''sjuk i huvudet'', eller ''psykstörd''. Jag är fortfarande rosenrasande över att jag blev tvingad att gå till BUP, och sedan som 18,5-åring tvingad att utredas på CEREB för mina föräldrar.
Nej, jag blev inte fysiskt tvingad, men om jag skulle vägra skulle min pappa bli våldsam, och det skulle ta hus i helvete.
Vad hjälper en pappersbit? Blir man lyckligare av en diagnos? Får man per automatik som ren magi fler vänner? Jag har inte blivit hjälpt ett dugg av en Aspergerdiagnos, tvärtom, jag har blivit sämre bemött av vården och anhöriga.
Nej, jag blev inte fysiskt tvingad, men om jag skulle vägra skulle min pappa bli våldsam, och det skulle ta hus i helvete.
Vad hjälper en pappersbit? Blir man lyckligare av en diagnos? Får man per automatik som ren magi fler vänner? Jag har inte blivit hjälpt ett dugg av en Aspergerdiagnos, tvärtom, jag har blivit sämre bemött av vården och anhöriga.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Huggorm skrev:Man ger väl upp och accepterar hur man är och slutar kämpa emot sina naturliga drifter.Kidzi skrev:Det är vanligt att man gör sig autistiskare en tid efter diagnosen. Vet inte varför. Man kan ske känner igen en sak som man gör mycket och en sak som man känner igen bara lite grand. Så tänker man att det som man vara känner igen lite grand, det är nog också en sådan sak man gör men man inte tänkt på.
Andra får gärna svara med för jag är jättenyfiken.
Till viss del, man försöker väl utforska sig själv och kalibrera vem man är med olika resultat. Har man levt nästan ett halvt liv i en lögn att man är fullt "normal" så blir det om inte annat en identitetsförskjutning att få ordning på.
Vem är man då?
Hur kan jag förena diagnosen med andra sidor av mig själv?
Kanske upptäcka massa saker som varit jobbiga och man inte förstått, helt plötsligt blir det såklart viktigt att ta hand om den sida som inte fått finnas.
Kidzi skrev:Jag kunde inte tro att det var aspergers eller autism för autism användes sparsamt till de som inte pratade och aspergers till de som pratade men bara läste tågtidtabeller och saknade ToM. Så det fanns inget för mig att gissa på för inget var uppfunnet.
Så var det för mig med och det är en stor bidragande orsak till att min resa har varit så kantad med missförstånd. Det hölls ju vid liv långt upp i åldrarna för mig då min omgivning fortfarande trodde på den föråldrade bilden av autism och ADHD.
Till och med har jag stött på professionella med en föråldrad bild så jag trodde som vanligt att det berodde på något jag själv kunde rå för, antingen har läkare trott på att jag inte haft diagnos då de kanske inte varit i kontakt med så många med handikapp.
Sedan tycker jag väl att samtalskontakter har varit sparsamma med sina tolkningar av hur man fungerar, annat än de positiva som inte gett så mycket eftertanke alls.
Så hela vägen har ingen gett tillfälle att ifrågasätta och förstå utan allt har bara varit bra, så har jag själv uppfattat det som iaf.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
bobbelibobban skrev:sussi83 skrev:Vad är problemet?
De flesta tonåringar går igenom en fas när de inte känner sig tillräckliga och vännernas åsikter är viktigare än något annat.
Det är dock inte alla som har dessa talanger som du beskriver hur han än hamnar i livet så kommer dessa saker vara mer än många hoppas på.
Men man ska alltid vara uppmärksam på psykisk ohälsa så det inte leder helt åt skogen fel.
Han har problem med kompisrelationer. Får inte till det helt enkelt. Vill vara som alla andra, men vet inte riktigt hur man gör. Det är just det där med den psykiska hälsan som känns bekymmersam. Han har ätit antidepressiva läkemedel sedan årskurs 9 och det känns uppriktigt sagt inget vidare Jag hoppas så på att samtalen på habiliteringen ska göra susen, men om han bara sitter och ältar sin "felaktiga diagnos" så är det väl osäkert om han tar till sig den hjälp som finns att få...
Jag tillhör ändå de som tror på tidig diagnos och i tonåren kan en person iaf uttrycka sig bättre än ett mindre barn kan.
Det är väntat att en tonåring känner att det blir extra jobbigt men på samma gång så börjar personen att bearbeta allt ganska tidigt och det kan ge bättre ingångar till förbättring senare.
När man blir vuxen så spelar inte "tonårsgrejer" lika stor roll som det gjorde då, det kanske förbättrar möjligheterna att kunna hantera ett jobb till exempel.
Det har ju redan dykt upp frågor kring umgänge vad jag förstår och fast det inte är kul på något sätt så kan det vara något man själv kan "skylla på" när man mår dåligt iaf.
De flesta känner nog att spiralen att fundera och fundera utan att kunna hitta ut är värre, personen har redan börjat med mediciner och är så ung, tror inte alls det gett en bättre effekt att hålla saker hemligt.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
sussi83 skrev:Huggorm skrev:Man ger väl upp och accepterar hur man är och slutar kämpa emot sina naturliga drifter.Kidzi skrev:Det är vanligt att man gör sig autistiskare en tid efter diagnosen. Vet inte varför. Man kan ske känner igen en sak som man gör mycket och en sak som man känner igen bara lite grand. Så tänker man att det som man vara känner igen lite grand, det är nog också en sådan sak man gör men man inte tänkt på.
Andra får gärna svara med för jag är jättenyfiken.
Till viss del, man försöker väl utforska sig själv och kalibrera vem man är med olika resultat. Har man levt nästan ett halvt liv i en lögn att man är fullt "normal" så blir det om inte annat en identitetsförskjutning att få ordning på.
Vem är man då?
Hur kan jag förena diagnosen med andra sidor av mig själv?
Kanske upptäcka massa saker som varit jobbiga och man inte förstått, helt plötsligt blir det såklart viktigt att ta hand om den sida som inte fått finnas.Kidzi skrev:Jag kunde inte tro att det var aspergers eller autism för autism användes sparsamt till de som inte pratade och aspergers till de som pratade men bara läste tågtidtabeller och saknade ToM. Så det fanns inget för mig att gissa på för inget var uppfunnet.
Så var det för mig med och det är en stor bidragande orsak till att min resa har varit så kantad med missförstånd. Det hölls ju vid liv långt upp i åldrarna för mig då min omgivning fortfarande trodde på den föråldrade bilden av autism och ADHD.
Till och med har jag stött på professionella med en föråldrad bild så jag trodde som vanligt att det berodde på något jag själv kunde rå för, antingen har läkare trott på att jag inte haft diagnos då de kanske inte varit i kontakt med så många med handikapp.
Sedan tycker jag väl att samtalskontakter har varit sparsamma med sina tolkningar av hur man fungerar, annat än de positiva som inte gett så mycket eftertanke alls.
Så hela vägen har ingen gett tillfälle att ifrågasätta och förstå utan allt har bara varit bra, så har jag själv uppfattat det som iaf.
Det är ju detta jag går igenom nu, visst har jag haft min diagnos ett tag men det finns också via mobbingen och lite annat som gör att det inte bara går att släppa. Allting hör ihop på något sätt och där har vi ytterligare problem som blir eftersom en del saker är olösta.
Men jag har ju levt som normal så länge och så kommer det där slaget i magen/ansiktet att man har en diagnos och det värsta var nog att få hörs det av elever. Sen vart det bara kaos. Jag minne en händelse för till och med en lärare vi hade atm som reagera på att en person visste om en händelse jag var med om och nu fattar jag ju att personen bara drev eftersom de makes no sense om hur personen kunde veta något överhuvudtaget om händelsen. Detta var ju också något jag bara berättade om. Jag kunde på riktigt säga vad fasiken som helst men då drev folk eller så reagerade de väldigt mammigt. Diagnosen är på gott och ont.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Gunshoot skrev:Jag förstår också honom. Själv blev jag tvingad att gå till BUP fast jag inte ville som 17-åring, och jag ville inte vara ''sjuk i huvudet'', eller ''psykstörd''. Jag är fortfarande rosenrasande över att jag blev tvingad att gå till BUP, och sedan som 18,5-åring tvingad att utredas på CEREB för mina föräldrar.
Trist om Bup bara gav ett papper. De ska ju ge riktig vård. Men vad var det för något dina föräldrar ville hjälpa dig med? Man skickar ju inte barn dit för att det är kul. Och klarar man sig inte själv är det bra att gruppboende finns fast de ibland anställer idioter.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Jossie94 skrev:Men jag har ju levt som normal så länge och så kommer det där slaget i magen/ansiktet att man har en diagnos och det värsta var nog att få hörs det av elever. Sen vart det bara kaos. Jag minne en händelse för till och med en lärare vi hade atm som reagera på att en person visste om en händelse jag var med om och nu fattar jag ju att personen bara drev eftersom de makes no sense om hur personen kunde veta något överhuvudtaget om händelsen. Detta var ju också något jag bara berättade om. Jag kunde på riktigt säga vad fasiken som helst men då drev folk eller så reagerade de väldigt mammigt. Diagnosen är på gott och ont.
Okej, jag kan dock inte påstå att jag känt att jag levt som normal, för jag har alltid funderat och varit en tänkare, jag har tvärt om mått dåligt för jag inte vetat exakt vad det handlat om som gör vissa saker svårare för mig än för andra.
Däremot så har jag nog fått en felaktig bild av min omgivning som gjort att autism inte var ett av alternativen att överväga, så har haft svårt att förstå att det jag upplever och det jag gör inte är avsiktligt utan beror på ett handikapp och har också gjort att man fått förneka många saker så länge som känts fel.
Man tror också mycket på vad andra säger så man känner sig ledsen och arg ganska mycket, så man ställer in sig på att man behöver förändras för att allt detta ska upphöra. Det leder ingen vart men när folk samtidigt är uppmuntrande på fel sätt så leds man ju in i att tro på detta.
Egentligen behöver man hjälp att landa och sedan utgå ifrån vad man kan och inte kan förändra och få en egen uppfattning av hur saker är.
Att ge diagnoser senare för att man vill visa någon bakvänd hänsyn blir i de flesta fall fel! Och det är bevisat i all forskning jag läst att en tidig diagnos och stödjande insatser ger de bästa resultaten i psykisk hälsa, prognos för framtiden, och känslan av att lyckas med saker man tar sig för.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Zia1985 skrev:Jag tappade hakan när psykologen gav mig diagnosen. Jag blev chockad.
Hade aldrig tänkt tanken innan.
Visste absolut inget om vad en autismspektrumdiagnos innebar, den enda jag visste var att en kille jag gick i samma klass som från 1:an till 6:an hade asperger och han var extremt jävla aspig. Han hade läkarintyg på att han bara kunde äta vissa saker och han kunde bara äta ett enda sorts smör från en enda tillverkare, så han hade sin egen bytta.
Han var som ett ufo och det psykologen sa (eller det jag hörde) var att jag va som killen i klassen i lågstadiet, och det kunde jag inte acceptera.
När känslostormen lagt sig och jag lärde mig mer om vad det faktiskt innebär att ha en autismspektrumdiagnos så var inte diagnosen lika provocerande.
Vet fortfarande inte om jag håller med om diagnosen helt och hållet, men det känns inte som om den spelar någon roll längre, det är som det är.
När ja fick diagnos ADD kände ja bara en som hade ADHD och ja fick berätta om henne. Psykologen sa att det finns de med ADD som inte slår i dörrar och skapar bråk hela tiden. Och att sitta och vara misslyckad och dricka sprit.
Det var bra att hon förklarade att ja inte behöver mycket samma med hennes konstant provocerande beteende oh hennes hatutbrott.
Psykologen sa låt oss koncentrera på dina problem. Och minns att du är inte hon. Du kan ha ADD fast du är snäll, lugn och hjälpsam.
I alla diagnoser borde de göra som hon. Kolla om jag trodde alla med ADHD var samma och sedan berätta att man inte kan vara exakt som någon annan. Jag fick info redan medan vi utredde så att jag skulle fatta ADHD.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Kidzi skrev:Zia1985 skrev:Jag tappade hakan när psykologen gav mig diagnosen. Jag blev chockad.
Hade aldrig tänkt tanken innan.
Visste absolut inget om vad en autismspektrumdiagnos innebar, den enda jag visste var att en kille jag gick i samma klass som från 1:an till 6:an hade asperger och han var extremt jävla aspig. Han hade läkarintyg på att han bara kunde äta vissa saker och han kunde bara äta ett enda sorts smör från en enda tillverkare, så han hade sin egen bytta.
Han var som ett ufo och det psykologen sa (eller det jag hörde) var att jag va som killen i klassen i lågstadiet, och det kunde jag inte acceptera.
När känslostormen lagt sig och jag lärde mig mer om vad det faktiskt innebär att ha en autismspektrumdiagnos så var inte diagnosen lika provocerande.
Vet fortfarande inte om jag håller med om diagnosen helt och hållet, men det känns inte som om den spelar någon roll längre, det är som det är.
När ja fick diagnos ADD kände ja bara en som hade ADHD och ja fick berätta om henne. Psykologen sa att det finns de med ADD som inte slår i dörrar och skapar bråk hela tiden. Och att sitta och vara misslyckad och dricka sprit.
Det var bra att hon förklarade att ja inte behöver mycket samma med hennes konstant provocerande beteende oh hennes hatutbrott.
Psykologen sa låt oss koncentrera på dina problem. Och minns att du är inte hon. Du kan ha ADD fast du är snäll, lugn och hjälpsam.
I alla diagnoser borde de göra som hon. Kolla om jag trodde alla med ADHD var samma och sedan berätta att man inte kan vara exakt som någon annan. Jag fick info redan medan vi utredde så att jag skulle fatta ADHD.
Det är ju detta jag syftar på att man kan ha olika diagnoser och olika grader av diagnosen.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Jossie94 skrev:Kidzi skrev:Zia1985 skrev:Jag tappade hakan när psykologen gav mig diagnosen. Jag blev chockad.
Hade aldrig tänkt tanken innan.
Visste absolut inget om vad en autismspektrumdiagnos innebar, den enda jag visste var att en kille jag gick i samma klass som från 1:an till 6:an hade asperger och han var extremt jävla aspig. Han hade läkarintyg på att han bara kunde äta vissa saker och han kunde bara äta ett enda sorts smör från en enda tillverkare, så han hade sin egen bytta.
Han var som ett ufo och det psykologen sa (eller det jag hörde) var att jag va som killen i klassen i lågstadiet, och det kunde jag inte acceptera.
När känslostormen lagt sig och jag lärde mig mer om vad det faktiskt innebär att ha en autismspektrumdiagnos så var inte diagnosen lika provocerande.
Vet fortfarande inte om jag håller med om diagnosen helt och hållet, men det känns inte som om den spelar någon roll längre, det är som det är.
När ja fick diagnos ADD kände ja bara en som hade ADHD och ja fick berätta om henne. Psykologen sa att det finns de med ADD som inte slår i dörrar och skapar bråk hela tiden. Och att sitta och vara misslyckad och dricka sprit.
Det var bra att hon förklarade att ja inte behöver mycket samma med hennes konstant provocerande beteende oh hennes hatutbrott.
Psykologen sa låt oss koncentrera på dina problem. Och minns att du är inte hon. Du kan ha ADD fast du är snäll, lugn och hjälpsam.
I alla diagnoser borde de göra som hon. Kolla om jag trodde alla med ADHD var samma och sedan berätta att man inte kan vara exakt som någon annan. Jag fick info redan medan vi utredde så att jag skulle fatta ADHD.
Det är ju detta jag syftar på att man kan ha olika diagnoser och olika grader av diagnosen.
Ja, och det har jag fångat upp men psykologen blev lite provocerad, ej den jag utreddes av för tyvärr fick jag inga uppföljande samtal, när jag frågade om vi kunde diskutera vilken betydelse diagnosen hade för mig. Jag var inte ute efter någon ansökan om sjukersättning utan jag ville bara veta, men allt görs ju så byråkratiskt och politiserat ibland istället för att svara på en fråga. Suck.
Det är ofta information som man utelämnas ifrån och som hamnar i psykologernas arbetsanteckningar som vi inte har tillgång till via journalen, det är bedömningar vi inte får förklarade för oss.
Så någon sådan diskussion har jag fortfarande inte fått fullt ut.
Sedan gör det ju inte saken bättre att folk runt om en inte förstår detta heller, jag har ADHD också, utan man kan inte ha ADHD om man inte är uppe i varv konstant och snackar med allt och alla.
Tycker inte jag är märkligt alls för man är som sagt olika men så blir allt jobbet man gjort för att förstå sig själv ifrågasatt på nytt för att folk tror att det har försvunnit.
Det har det inte men man blir äldre och mer självmedveten och i vissa omständigheter blir det tydligare. i andra mindre tydligt.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Haha jag vet, ibland känns det som att folk tror jag ska vakna upp och bara "Hej nu är min diagnos försvunnen" Typ som att jag skulle vara botad eller något. Därför har jag känt att folk inte fattar att jag har svårigheter för de har trott väldigt högt om mig och haft väldigt höga krav, så det blir ju fel sen när de märker att jag inte klarar något, då blir de förvånade istället. Tex så kan jag inte göra saker samtidigt ibland och då sa en jag känner att jag gör såhär, men utgick då från sig själv men det betyder ju inte att jag eller någon annan kan göra samma sal.
Jag och min sambo har börjat spela discgolf som verkar jätte poppis nu, men tekniken är ju svårare än man tror. Jag tänkte lite, det är bara att kasta en freesbe, jag kan säga att jag kan kasta en tennisboll eller spela fotboll lättare då.
Jag och min sambo har börjat spela discgolf som verkar jätte poppis nu, men tekniken är ju svårare än man tror. Jag tänkte lite, det är bara att kasta en freesbe, jag kan säga att jag kan kasta en tennisboll eller spela fotboll lättare då.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
Jossie94 skrev:Haha jag vet, ibland känns det som att folk tror jag ska vakna upp och bara "Hej nu är min diagnos försvunnen" Typ som att jag skulle vara botad eller något. Därför har jag känt att folk inte fattar att jag har svårigheter för de har trott väldigt högt om mig och haft väldigt höga krav, så det blir ju fel sen när de märker att jag inte klarar något, då blir de förvånade istället.
Det tar ett tag innan det sjunker in hos andra vilka problem man har, man får tydligen vara envis på sådant, folk glömmer.
Men det är ju lite samma som personer med värk får leva med också, folk tröttnar på att ta hänsyn tillslut helt enkelt.
Testa på saker är väl aldrig fel för sin egen skull tänker jag, så det tycker jag man ska fortsätta med.
Tips och råd för son som inte vill acceptera sin diagnos!
bobbelibobban skrev:Hej!
Jag skriver för att jag behöver initierade tips och råd när det gäller min son och hans diagnos!
Jag har två barn, en tjej på 8 år och en kille på 17 år. Min lilla tjej fick diagnosen högfunktionerande autism när hon var 3 år gammal. Under tiden vi intensivjobbade med henne på Habiliteringen så blev det väldigt tydligt för oss föräldrar att vår son också befann sig inom spektrat. Eftersom han alltid varit så oerhört smart och verbal så hade tanken inte slagit oss innan, men när väl "glasögonen" var på så var det givet, han har många fler typiska drag än dottern.
Hur som helst, efter att fått en del problem i högstadiet kopplat till sociala situationer så fick vi möjlighet att testa för diagnos. Det visade sig förstås att han fanns inom autismspektrat. Highscore på intelligenstestet, men knökigt med föreställningsförmåga, motorik och en del annat.
Nu till problemet. Han hatar sin diagnos och ägnar massor av tid till att försöka motbevisa att den är fel. Han anklagar oss föräldrar, framförallt mig, för att ligga bakom att han har fått en diagnos. Han går till sina samtal på Habiliteringen, men jag tror att den största delen av tiden går åt till att prata om den felaktiga diagnosen. Han säger att han verkligen vill ha hjälp med att lära sig det sociala spelet med sina kompisar, men är så oerhört rädd att bli stämplad som annorlunda. Jag vill också tillägga att vi har oerhört goda erfarenheter av Habiliteringen här där jag bor, vi har fått sagolik hjälp med vår dotter som nu fungerar hur fint som helst i skola och med kompisar!
Vad är din erfarenhet av att få en diagnos? Och har du några tips på hur jag ska få min son att acceptera sin diagnos och ta emot den hjälp som erbjuds?
Först och främst:
Lyssna på honom, bara!
Lämna din egen agenda, försök nollställa dig och fråga vad han vill prata om.
Låt honom höra sina egna tankar, uttrycka sig på många sätt inför någon som inte dömer honom (om du kan). Det tror jag hjälper honom att förstå sig själv lite bättre.
Tonårsson som inte vill acceptera sin diagnos!
Moderator:
TS har inte skrivit här sedan december 2020. Det är alltså ingen idé att svara på hennes specifika frågor. Däremot kan man diskutera rent generellt och senare svar har därför avdelats till en egen tråd: att-fa-diagnos-som-tonaring-t59235.html
Denna tråd låses.
TS har inte skrivit här sedan december 2020. Det är alltså ingen idé att svara på hennes specifika frågor. Däremot kan man diskutera rent generellt och senare svar har därför avdelats till en egen tråd: att-fa-diagnos-som-tonaring-t59235.html
Denna tråd låses.
Återgå till Barn och föräldraskap