Jossie94 skrev:Jag känner mig kränkt när folk säger att jag har grav diagnos när jag egentligen inte har en grav diagnos.

Ingen har påstått att du har en "grav diagnos". Vad vi säger att det inte behöver vara lätt även om det inte är gravt.

Det skiljs på tre nivåer:
• I behov av stöd
• I behov av omfattande stöd
• I behov av mycket omfattande stöd

Den tredje gruppen bor antagligen på gruppboende. De arbetar inte men kan gå på DV.

Den första gruppen kanske bara behöver hjälp med att få jobb. Men jag skulle ändå inte kalla det för en "lätt diagnos".

Det kan också finnas de som inte får något stöd alls. De har arbete, egen lägenhet och klarar sig själva. Men livet är ändå inte lätt. T ex kan det vara svårt att få vänner och partner. Men det finns inget stöd för detta. Man kan få en kontaktperson men det är inte samma sak som en vän.

Alien skrev:

Jossie94 skrev:Jag känner mig kränkt när folk säger att jag har grav diagnos när jag egentligen inte har en grav diagnos.

Ingen har påstått att du har en "grav diagnos". Vad vi säger att det inte behöver vara lätt även om det inte är gravt.

Det skiljs på tre nivåer:
• I behov av stöd
• I behov av omfattande stöd
• I behov av mycket omfattande stöd



Den första gruppen kanske bara behöver hjälp med att få jobb. Men jag skulle ändå inte kalla det för en "lätt diagnos".

Det låter ju som varenda person inskriven på arbetsförmedligen mer eller mindre, så helt ärligt tror jag du har helt fel i din tolkning.

Men jag har inte problem med rutiner längre, och man kan faktiskt förbättra sig i sina svårigheter vilket jag har gjort och därför har min diagnos blivit lättare eller det har underlättat för mig. Så jag tycker inte rutiner är jobbiga längre utan tycker det bara är skönt. Det enda jag har svårigheter med är just det jag skrev innan, lite mer avancerade sociala koder osv som att man ska förstå när någon är ironisk osv. Sådant fattar inte alla hela tiden. NT blir ju också osäkra på sådant.

Till och med Beyonce eller Zlatan kan bli osäkra på sådant så de är inte bara de med diagnoser som har sådant. Nu har jag ingen aning om de har några diagnoser dock men ni förstår nog min poäng. Så ja mina svårigheter är väldigt lätta om man jämför med folk som mår väldigt dåligt och har större problem. Jag har inga problem med mycket folk, jag älskar att träffa nya människor och jag gillar att vara på tex grönan och liknande. Däremot kanske de finns introverta som hatar sådant och det är väl där min diagnos har krockat lite med sådana personligheter. De var framförallt sådana personer som jag har träffat irl, plus de hade mycket problem med sig själva. Tex att de dels vad väldigt introverta som personer och på vissa märktes det att de hade diagnoser.

På DVn så var ju de med dem mildaste svårigheterna aldrig där typ, på asperger profil skolan så var de både de med grava och lätta. Jag hade en vän och på henne såg man inte alls på att hon hade en diagnos tex men på en annan på DV så såg man det jättetydligt på en annan person. Så diagnoserna kan bara väldigt olika.

Nu hoppas jag att ni fattar att jag bara säger detta för ni ska förstå mina svårigheter och deras svårigheter. Det kan vara så olika. Vissa har jättesvårt med en massa saker både socialt och med sig själva, vissa har betydligt mindre svårigheter.

Jag skulle säga att de jag träffat som behöver väldigt mycket stöd, personal dygnet runt, bor på service boenden och i gruppboenden och har problem med att laga mat och hemmasysslor har större svårigheter än mig som en jämförelse. Det är ju väldigt bra om de hjälper dem, men för mig hjälper det inte för jag har inte dem problemen.

Alien skrev:Det skiljs på tre nivåer:
• I behov av stöd
• I behov av omfattande stöd
• I behov av mycket omfattande stöd

Vet ej

E i alla tre nivån kanske..beroande på va e

Även i nivån inte i behov stöd då å då

Typ
kan köra bil å traktor
E bra på skjut banan
Å på snowboard
Då ja lika bra som nån NT

E rätt bra på sköta djuren på DV..så bra dom anställd mig å inte e riktig DV utan sorts jobb

Åker med assistent til sim hallen
Men då kanske en nivån en eller två
Oftast e där e tror ja

Fast utan mamma..inte klarad enkla saker..få i mig mat..få på kläder..sköta min hygien å så
Inte dom kan resa bort..utan dom skaffa ”barnvakt” se mig efter
Så där
Då e rätt ner på omfattande stöd kategorin

I genom snitt kanske på 1,5 nivån. Fast vet ej.

Heidi79 skrev:Jag var nestan fem år utan språk. Nu kan prata..men har språk störning. Iaf inte kan kommunisera normalt.

Fast ja e rätt bra på dölja..hur stora svårighet har..till komunisera

Går ej dölja talar konstigt.. då. Hörs jag får orden fel. Å fel gramatik. Å säger ljudar fel. Inte säger R. Talrubbning. Talar långsamt. Ekko tala.

Fast

Kan ställa mig bak andra..bak i rummet..se ner..vara knäpp tyst
Ifall gör så .. ofta inte nån talar mig till..å inte måste svara

Å om inte förstår nått..så e inte fråga..å då döljas ja inte förstått

Å typ hålla knäpp tyst viktigt. Så inte säger konstiga saker.. som avslöja ja inte förstår.

Det blivit bra på. Vara typ osynlig i gruppen. Å tyst. Så inte avslöjas ja svårighet förstå og svårighet tala.

Normalt för mig vore väl att skaffa många barn.

sussi83 skrev:Normalt för mig vore väl att skaffa många barn.

Ja..fast mamma å vården tvång mig ha p-stav..även om inte ha sex

Då å då tänkt om skära ur den mig. Å göra till bli gravid.
Fast inte vågar.

Vet pappa kommer arg mig då. Å e stort nej för mig.
Att ska pappa stolt mig av e nog som motivera mest mig
Å att få besviken pappa e det som gör lessen mest mig

Heidi79 skrev:

sussi83 skrev:Normalt för mig vore väl att skaffa många barn.

Ja..fast mamma å vården tvång mig ha p-stav..även om inte ha sex

Då å då tänkt om skära ur den mig. Å göra till bli gravid.
Fast inte vågar.

Vet pappa kommer arg mig då. Å e stort nej för mig.
Att ska pappa stolt mig av e nog som motivera mest mig
Å att få besviken pappa e det som gör lessen mest mig

Låter som ett övergrepp, som inte alls stämmer överens med FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Quagmire skrev:Låter som ett övergrepp, som inte alls stämmer överens med FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Svårt säga nej..när ja beroande på mamma..
å hon säger ja får ha det.
Å läkare på VC säger va kan hända inte jag vill..
å känns som tvång..

Detta blir lite privat kanske men..

Hemma oss jag fortfarande barnet i familjen..
även om 41 så e ja
Aldrig blivit vuxna dottern
Ja e forfarande barnet
Å dom e mina föräldrar
Vi inte e rullen tre lika vuxna
Dom e vuxna å jag e liten
Det e mig å mina föraldrar
Därför dom jätte psykisk makt mig över
När mamma säger ja får ha p-stav så blir det så
E så det fungerar

Köra bigblock amerikanare

snusa ner örngottet när man sover

sitta ockh skrika åt någon i mobilen när man skiter

inte göra ett dyft för att förhindra covid

slicka och suga chefen så fort man kommer åt

antonius skrev:Köra bigblock amerikanare

snusa ner örngottet när man sover

sitta ockh skrika åt någon i mobilen när man skiter

inte göra ett dyft för att förhindra covid

slicka och suga chefen så fort man kommer åt

Konstigt

Heidi79 skrev:Konstigt

Precis, fast jag är ironisk tycker en del det, allt sådant som borde vara omodernt, kommer tyvärr tillbaka...

Jossie94 skrev:Jag skulle säga att de jag träffat som behöver väldigt mycket stöd, personal dygnet runt, bor på service boenden och i gruppboenden och har problem med att laga mat och hemmasysslor har större svårigheter än mig som en jämförelse. Det är ju väldigt bra om de hjälper dem, men för mig hjälper det inte för jag har inte dem problemen.

Jo skulle någon be mig att koka pasta eller sopa upp smulor från golvet så klarar jag det utan problem, i den situationen kan jag vara väldigt kompetent och skulle nog göra ungefär på samma sätt som personer utan diagnos.
Speciellt om jag är hemma.

Men när jag sedan ska träffa nya personer på fika så tar det ofta stopp, jag vet att jag har det svårare än andra. Tom ganska mycket och inte blir det lättare om man inte får till språket.
Så den situationen försöker jag välja bort om jag kan.

Jag vill kunna vara så kompetent det går och behålla energi i vardagen så därför får jag tänka om för att få det att rulla på bättre.
Det är egentligen sådant man får mixtra med så att man räcker till.

Jag gillar också att umgås med nära personer ibland och göra "vanliga" saker, det är väl ekonomin som är sådär.
Men det tar såklart tid att bli nära någon och oftast sätter den dåliga orken och förmågan stopp.
Jag tror väldigt många med AST resonerar ungefär så.

Beroende på vem du frågar så kommer du få olika svar, beror också på svårighetsgraden av utmaningen
Man ska veta att nivåerna är ganska generösa också, att vara nivå 1 betyder inte nödvändigtvis att man är i nivå med personer utan diagnos.
Man fångar in det minsta möjliga för varje nivå.

slackern skrev:

Alien skrev:

Jossie94 skrev:Jag känner mig kränkt när folk säger att jag har grav diagnos när jag egentligen inte har en grav diagnos.

Ingen har påstått att du har en "grav diagnos". Vad vi säger att det inte behöver vara lätt även om det inte är gravt.

Det skiljs på tre nivåer:
• I behov av stöd
• I behov av omfattande stöd
• I behov av mycket omfattande stöd

---

Den första gruppen kanske bara behöver hjälp med att få jobb. Men jag skulle ändå inte kalla det för en "lätt diagnos".

Det låter ju som varenda person inskriven på arbetsförmedligen mer eller mindre, så helt ärligt tror jag du har helt fel i din tolkning.

Nej, jag har inte fel. Det är inte min privata tolkning utan den officiella graderingen av svårigheterna. Se http://dok.slso.sll.se/Autismforum/Om%2 ... autism.pdf

Fattar inte riktigt vart du vill komma, du skriver så otydligt. Jag ser inte någon slutsats. Skulle jag fatta något utav den texten? Jämför du dina problem med mina eller vadå? Varför kan ni inte bara förstå att mina svårigheter inte är lika de som har ännu grövre svårigheter? Det är ju det som gör att man har olika behov och förutsättningar. Och olika diagnoser.

Har man tex Asperger så betyder det inte att alla har exakt likanda svårigheter, har man atypisk autism som jag så är det likadant. Jag vet en person som sa att den hade atypisk autism men personen var mycket mer introvert och behövde bli tillsagd att den skulle göra olika saker som man kanske i vanlig fall hade gjort automatiskt. Jag behöver inte bli tillsagd att tex äta eller sköta min hygien eller liknande. Det gör jag automatiskt.

Så jo det skiljer sig beroende på vilken diagnos och vilken grad diagnosen är i. Jag vet inte riktigt vilken grad jag är i med min diagnos, men oavsett så har jag ju blivit bättre på mina svårigheter och blivit en helt annan person. Jag menar, förut så trodde jag att jag inte kunde flytta hemifrån eller sådana saker. Vem som hindrade mig? Jag själv. Jag hade en dålig inställning. Sedan har jag gjort massa saker som jag kunnat göra ändå trots min diagnos. Jag kommer inte kunna bli helt 100 NT, jag kommer alltid ha min diagnos. Men jag tänker att om man har en positiv inställning till sin diagnos, så kan man faktiskt klara precis allt.

Kolla runt i er omgivning, ser ni en som sitter i rullstol, så kanske ni tänker hur ska den kunna jobba eller göra saker för sitt handikapp? Vad jag vet så är ju inte personen döv, blind eller dum i huvudet för att den sitter i rullstol. Däremot så kanske den inte kan göra saker om det är en väldigt grav diagnos så man inte kan prata osv. Men det var ju en person som satt i rullstol eller ngn typ av rullstol (minns inte va det heter) den personen var faktiskt väldigt smart. Personen kunde inte prata tex. Använde något hjälpmedel. Likaså han som uppfann microsoft som hade asperger.

Eller juste albert einstein hade tydligen asperger också.. SÅ man är ju sin egna livscoach. Man bestämmer ju själv vad man klarar av och inte. Ibland misslyckas man och då måste man testa tills man lyckas. Man lär sig hela livet olika saker, så beviset är att man kan alltid förbättre sig på saker. Kan man inte laga mat så kan man lära sig. Sedan behöver inte allting vara helt perfekt eller helt 100 heller.

Jag strävar inte efter att bli en NT, det kommer jag aldrig att bli. Jag har en diagnos, men den hindrar ju inte mig från att leva ett normalt liv. Jag vill ha barn. Varför skulle jag inte kunna ha barn? Jag har känt personer som har diagnoser som har barn nu. Vad jag vet så klarar dem av det på något sätt. Sedan har man ju de som inte ska ha barn kanske (dåliga föräldrar) men jag tycker man måste få avgöra det själv.

Nu syftar jag ju på föräldrar som är elaka mot sina barn osv. Väldigt brutala saker. Dem ska ju absolut inte ha med barn och göra. Men ingen ska ju egentligen kunna säga att om man har en diagnos att man inte ska kunna få ha barn, känner jag att jag vill ha barn eller är redo för barn osv, så är det ju mitt beslut och ingen annans. Eller behöver inte ens vara gällande barn, det kan vara att jag vill bli bättre på något helt annat.

Jag har ju inte sagt att de med grövre svårigheter inte kan lära sig saker, utan jag har bara påpekat att det finns personer som har grövre diagnoser och att de jag syftade på, hade grövre diagnoser än mig. Och pga att vi hade olika diagnoser och olika svårigheter så krockade vi lite, så jag klickade inte riktigt med dem. De hade andra mål än mig. För dem funkade de att vara på DVn och vara sociala och delaktiga. Jag ville ut och jobba och hade andra mål helt enkelt.

Det är ingen som är normal i nya sammanhang eller grupper. Man lär sig hur allt fungerar allt eftersom genom feedback från andra. Kan man inte släppa sitt ego och ta emot kritik från andra uteblir möjligheterna att lära sig koden och då blir man inte heller en i gänget.

•Förstå ironi
•Ha ett arbete och kunna försörja sig
•Fixa att sköta sin egen hygien
•Klara att sköta städningen hemma
•Kunna umgås med andra. Och utan att må dåligt
•Bara kunna säga något till nån annan, utan att känna sig vilsen
•Inte känna sig lost i samtal i grupp
•Fixa att sköta sköta sin egen ekonomi
•Ha vänner (som inte utnyttjar dig eller umgås bara för att sen kunna sprida ut hur konstig du är)
•Ha en partner, om man nu vill
•Fixa att få sex
•Klara dom svårigheter som dyker upp då och då genom livet
•Inte behöva tänka på och må dåligt veckor i förväg över nya situationer man kommer ställs inför

•Att alla man träffar inte tycker man är konstig

Fixar inte många av punkter helt klockrent.

Det är inte normalt att:

•Skriva A4-långa inlägg på ett internetforum
•Hålla monologer eller stå helt tyst i umgänge med andra
•Veta mer än två decimaler på Pi
•Skratta när andra gör fel eller gör sig illa, om man nu inte vill såra dom
•Inte klä sig rätt för just det tillfället
•Osv...

Även här får jag kämpa...

Vanta skrev:Kan man inte släppa sitt ego och ta emot kritik från andra uteblir möjligheterna att lära sig koden och då blir man inte heller en i gänget.

I den bästa av världar, men i NT universum så funkar det inte så utan man ser upp till alfa hannen som har snabbast skoter i byn, störst kuk i bastun eller bara är rikast helt enkelt, för dom kan dessutom gapa och bete sig som en rövhatt utan att det verkar fel eller udda, utan man säger bara: Ojdå vad han var aggro idag..., sen är det inte mer med det, om en aspie hade fått samma meltdown är det ju som om jorden har rämnat...

Det är det jag menar blir konstigt för båda gör ju likadana fel.

Jag var med om det och jag blev ju den konstiga i den situationen. För dessa personerna blev väldigt mammiga och sen gick de till läraren och en massa skit för att jag hade sagt en grej som var i stil med ”jag ska åka till grönan i helgen” nu handlade de visserligen inte om just det men det spelar ingen roll vad jag hade sagt. Däremot hade de blivit fel om jag hade sagt något till dem om de hade sagt att de skulle göra något kul. För mig är det ju bara en normal reaktion om man tex säger grattis eller åh vad roligt! Men här blev det som att jag hade gjort något dumt. Jag lovar hade de sagt samma sak så hade inte dem fått den där konstiga reaktionen som jag fick.