Marjatta skrev:

sussi83 skrev:Exempel.
Det kan låta i vissa öron att man har problem att hitta praktik för man har svårt att klara av många saker, men det kan ju faktiskt vara så att det är svårt att hitta av andra anledningar med.
Du får argumentera för varför det är på det ena eller andra sättet enligt din erfarenhet, vi andra känner inte dig utan utgår från vad du delar.

Samtidigt kan man inte begära att folk ska berätta hur mycket om sig själva som helst på nätet. Ju fler detaljer man av ger av sitt liv, desto mer blottar man och desto mer sårbar blir man. Dessutom: desto fler detaljer får andra att analysera sönder och angripa. (Been there, done that. Fast inte på just detta forum.)

Det var ett exempel som inte behöver tolkas bokstavligt.
Men när folk inte förstår så får man göra ett sådant val om man verkligen vill få andra att hänga med.

sussi83 skrev:

Marjatta skrev:

sussi83 skrev:Exempel.
Det kan låta i vissa öron att man har problem att hitta praktik för man har svårt att klara av många saker, men det kan ju faktiskt vara så att det är svårt att hitta av andra anledningar med.
Du får argumentera för varför det är på det ena eller andra sättet enligt din erfarenhet, vi andra känner inte dig utan utgår från vad du delar.

Samtidigt kan man inte begära att folk ska berätta hur mycket om sig själva som helst på nätet. Ju fler detaljer man av ger av sitt liv, desto mer blottar man och desto mer sårbar blir man. Dessutom: desto fler detaljer får andra att analysera sönder och angripa. (Been there, done that. Fast inte på just detta forum.)

Det var ett exempel som inte behöver tolkas bokstavligt.
Men när folk inte förstår så får man göra ett sådant val om man verkligen vill få andra att hänga med.

Det är ett val man isåf får göra. Om det är vad man vill. Ja.
Det är därför jag frågar Jossie vad hon ser som vitsen med tråden.

Håller med om att det kan vara oklart Marjatta, av den informationen vi fått kan jag bara tolka det som en rundgång i tankarna hos Jossie94, personen hittar inte ur ur allt trassel som blivit i tankarna.
Kanske svårigheter att se hur saker och ting hänger ihop och därför ifrågasätter andras bemötande IRL, vi har fått flera sådana scenarier beskrivna för oss.
Den stora frågan är kanske varför man inte blir lika omtyckt som andra och blir inbjuden i gemenskapen av andra när man till synes inte skiljer sig i tillräckligt stora drag? Och kanske för att man framförallt anstränger sig för att så ska ske och inte får gensvar, kanske rent av blir avvisad.
Som en olycklig kärlek. En vit val.

I början bara för att förstå hur grava eller lätta diagnoser folk hade här eftersom helt plötsligt var jag den som hade jättegrav diagnos. Jag har tyckt jag har förklarat väldigt bra och tydligt hur det ligger till. Nej det är inte för att folk ska ta illa upp. Jag ville bara att ni skulle acceptera att min diagnos dvs symtomen/svårigheterna med den är inte så många och därför anses den som en lätt diagnos.

Tog då bara ännu grövre diagnoser som en jämförelse. Då upplevde jag att de som bland annat trodde på spöken och hade dålig verklighetsuppfattning, att de personerna tillhörde kategorin grövre diagnoser. Det var bara mitt sätt att förklara på, ingenting annat. Jag hade lika gärna kunnat säga att man är på olika nivåer men då syftar jag inte på att man är dålig eller bättre än andra. Jag menar bara att nivåerna gällande diagnoserna är olika och då kan den ena ha mer svårigheter än den andra.

Jag pratar inte om er eller så, menade bara rätt allmänt utifrån egna erfarenheter jag har. Gällande min diagnos så har jag inte så många positiva erfarenhet förutom att jag har sett att man kan ha olika svårigheter med olika diagnoser och att man kan ha samma diagnos och även om de är gemensamt för alla med Aspergers eller någon annan diagnos, så har man lätt eller svårt för olika saker. Jag kan ha problem med detta (kan vara vad som helst) och någon annan kan ha problem med något annat. Inte svårare än så. Alla kanske inte kan bli Zlatan eller Beyonce, men alla kan lära sig sjunga. Lite så.

sussi83 skrev:Den stora frågan är kanske varför man inte blir lika omtyckt som andra och blir inbjuden i gemenskapen av andra när man till synes inte skiljer sig i tillräckligt stora drag? Och kanske för att man framförallt anstränger sig för att så ska ske och inte får gensvar, kanske rent av blir avvisad.

Den beskrivningen känner jag ju litegrann igen mig i.

Jag hoppas att habiliteringen kan hjälpa mig, lära mig vad det är hos mig som så stöter bort andra människor. Jag börjar vara väldigt less på det. En sak som jag nu fått veta är att jag tydligen tar ögonkontakt på lite avvikande sätt. Inte så att jag inte ser folk i ögonen, men vid andra tillfällen än när andra gör det. Nå, men hur gör andra människor då? Det kan ju vara bra att veta ... jag kan inte "spela" hela livet men det finns ju situationer när det vore mer lönt än annars att anstränga sig för att andra inte ska tycka att man är lite konstig, och inte vilja ha med en att göra.

Men det är bara en detalj. Det finns säkert fler, och jag kan knappast beskriva dessa situationer för exv. er här så att ni kan berätta för mig varför andra reagerar negativt. Eftersom jag inte vet vad det är de reagerar på, kommer jag ju bara välja ut helt irrelevanta detaljer när jag beskriver skeendet! Exv. om jag berättar vad jag sade spelar det kanske ingen roll, om det som störde var något annat i mitt beteende. Men psykologer eller beteendevetare borde kunna hjälpa mig reda ut vad det är jag gör som folk tycker är konstigt. Sen finns väl en viss risk att de tycker jag är för "välfungerande", som jag fick veta innan utredningen ens på allvar inletts ... inte helt få har sagt att det är svårt att få rätt hjälp av habiliteringen. Jag tycker iaf det är lönt att försöka.

Marjatta skrev:

sussi83 skrev:Den stora frågan är kanske varför man inte blir lika omtyckt som andra och blir inbjuden i gemenskapen av andra när man till synes inte skiljer sig i tillräckligt stora drag? Och kanske för att man framförallt anstränger sig för att så ska ske och inte får gensvar, kanske rent av blir avvisad.

Den beskrivningen känner jag ju litegrann igen mig i.

Jag hoppas att habiliteringen kan hjälpa mig, lära mig vad det är hos mig som så stöter bort andra människor. Jag börjar vara väldigt less på det. En sak som jag nu fått veta är att jag tydligen tar ögonkontakt på lite avvikande sätt. Inte så att jag inte ser folk i ögonen, men vid andra tillfällen än när andra gör det. Nå, men hur gör andra människor då? Det kan ju vara bra att veta ... jag kan inte "spela" hela livet men det finns ju situationer när det vore mer lönt än annars att anstränga sig för att andra inte ska tycka att man är lite konstig, och inte vilja ha med en att göra.

Men det är bara en detalj. Det finns säkert fler, och jag kan knappast beskriva dessa situationer för exv. er här så att ni kan berätta för mig varför andra reagerar negativt. Eftersom jag inte vet vad det är de reagerar på, kommer jag ju bara välja ut helt irrelevanta detaljer när jag beskriver skeendet! Exv. om jag berättar vad jag sade spelar det kanske ingen roll, om det som störde var något annat i mitt beteende. Men psykologer eller beteendevetare borde kunna hjälpa mig reda ut vad det är jag gör som folk tycker är konstigt. Sen finns väl en viss risk att de tycker jag är för "välfungerande", som jag fick veta innan utredningen ens på allvar inletts ... inte helt få har sagt att det är svårt att få rätt hjälp av habiliteringen. Jag tycker iaf det är lönt att försöka.

Ja det har nog funnits i tankarna hos de flesta som ser en mening med socialt umgänge.
Jag vet inte om en psykolog kan säga exakt vad som gör det ena eller det andra, men det finns något udda man utstrålar iaf. Det är i vilket fall en god ide att snacka med en psykolog, några tips kan göra skillnad för en och man kan gå djupare in på olika situationer.
Det största jobbet är väl att komma till någon trivsel med sig själv och när man gör det så funderar man inte lika mycket kring dessa saker, då kan man på riktigt tänka take it or leave it och kanske kan det någon gång leda till att fler av livets områden blir lite lättare? Jag tror man får räkna den punkten som livets riktiga födelse om man känner sig annorlunda på något sätt.
Jag får för mig att ju mer man försöker överkomma sig själv desto mer märks det.
Tänker man i banor att man ska nå en viss punkt så slår man ganska mycket på sig själv, det kommer inte föra en närmre en förbättring.

sussi83 skrev:Det största jobbet är väl att komma till någon trivsel med sig själv och när man gör det så funderar man inte lika mycket kring dessa saker, då kan man på riktigt tänka take it or leave it och kanske kan det någon gång leda till att fler av livets områden blir lite lättare? Jag tror man får räkna den punkten som livets riktiga födelse om man känner sig annorlunda på något sätt.
Jag får för mig att ju mer man försöker överkomma sig själv desto mer märks det.
Tänker man i banor att man ska nå en viss punkt så slår man ganska mycket på sig själv, det kommer inte föra en närmre en förbättring.

Om man som jag hunnit bli 50 innan man inser att det kanske kan gå att läsa sig vissa "knep" så ser man det inte som att man slår på sig själv, alls. Då ser man det som att det nånstans finns redskap som jag skulle kunna använda, och de redskapen vill jag ha! Så ser iaf jag det. Jag förstår att andra då kan tolka det som du gör nu. Men vi har olika bakgrunder.

Jossie94 skrev:I början bara för att förstå hur grava eller lätta diagnoser folk hade här eftersom helt plötsligt var jag den som hade jättegrav diagnos. Jag har tyckt jag har förklarat väldigt bra och tydligt hur det ligger till. Nej det är inte för att folk ska ta illa upp. Jag ville bara att ni skulle acceptera att min diagnos dvs symtomen/svårigheterna med den är inte så många och därför anses den som en lätt diagnos.

Vi är många som gett tips och förslag utifrån vad vi tror oss ha förstått ifrån det du beskrivit. Alltså utifrån annat än det du menat att förmedla, men som vi tyckt ändå framgått. (Vilket alltså är en annan sak än att inte förstå det du ville få oss att förstå.)

Om den andre personen inte vill ha tolkningar tips och förslag är det generellt en dålig idé att ge såna. Ska vi sluta med det?

Jag tycker väl inte du verkar så intresserad av det. Någon gång har det hänt i efterhand att du visat att du märkt nåt man skrivit och sen faktiskt tänkt lite på det (jag tänker då på Hugo och Josefin) men det är rätt sällan. Om man skriver "för döva öron" kan man lika gärna lägga ner ... bättre för alla, isåf?

Vi är ju ett gäng väldigt olika människor här. Ber man om kommentarer kan man få väldigt olika. Framför allt får man inte alltid förslag i exakt den riktning man själv helst ville ha.

Kanske du inte alls tycker att du har bett om våra kommentarer och tolkningar? och det är vi som tränger oss på?

Jag tillhör de som tror att rätt många av oss förstår mer av de sociala spelen än du, och att rätt många av oss ev. kan förklara saker för dig. Men kan man inte göra det på ett sånt sätt att budskapet går fram, är det ju meningslöst att försöka.

Jossie94 skrev:Sedan vet jag ju inte hur grava eller lätta ni har utan jag pratar rent allmänt.

Antar för att du inte bryr dig. Eller kan du verkligen inte läsa av andra på det viset att du inte vet om någon är smart eller svårt utvecklingsstörd?

De flesta här har autism grupp 1 enligt DSM och vi använder den i Sverige men vi skriver diagnosnummer från ICD. Dvs enligt DSM är fd aspergers och atypisk autism på samma nivå. Surt, jag vet, då slutar man att vara duktigare än de där envisa aspergarna.

Finns atypisk autism i ICD 11?

Kidzi skrev:De flesta här har autism grupp 1 enligt DSM och vi använder den i Sverige men vi skriver diagnosnummer från ICD. Dvs enligt DSM är fd aspergers och atypisk autism på samma nivå. Surt, jag vet, då slutar man att vara duktigare än de där envisa aspergarna.
Finns atypisk autism i ICD 11?

Ha ha
Ja det har inte varit en bedrift bara genom att ha vissa diagnoskoder, i det sammanhanget spelar det ju faktiskt ingen roll. I vilket fall är det inte något gemene man vet så mycket om.
Personer som inte har diagnos bryr sig inte så mycket om dessa nyanser, det första de vill veta är hur mycket man kan och om man kan bete sig som folk.

Kidzi skrev:Finns atypisk autism i ICD 11?

Verkar inte så. Inte om snubben här vet vad han talar om.
https://bmcmedicine.biomedcentral.com/t ... 1495-2.pdf (pdf)

Other major changes include the fact that the eight
different pervasive developmental disorders in the ICD-
10, including childhood autism, atypical autism and
Asperger syndrome, have disappeared entirely and are
now grouped together under one category, namely ASD.

(Jag måste VERKLIGEN fråga min utredare vad han menar med att svänga sig med utdaterade termer. Han säger asperger också, troligen eftersom han vet att de flesta av oss tycker det låter lite bättre. och så har det ju en så gott som direkt motsvarighet i "det nya", ASD 1. Men VAD menar han med atypisk autism. Jag ska fråga ...)

Jag har en kompis med atypisk autism. Enligt henne betyder det att man har drag av autism, men inte tillräckligt många för att få diagnos. Själv har jag drag av ADHD, men uppfyller inte alla kriterier (är t.ex. inte hyperaktiv), men atypisk ADHD finns väl inte...?

Fuck normal, förresten. Endast döda fiskar flyter med strömmen.

Marjatta skrev:

Kidzi skrev:Finns atypisk autism i ICD 11?

Verkar inte så. Inte om snubben här vet vad han talar om.
https://bmcmedicine.biomedcentral.com/t ... 1495-2.pdf (pdf)

Other major changes include the fact that the eight
different pervasive developmental disorders in the ICD-
10, including childhood autism, atypical autism and
Asperger syndrome, have disappeared entirely and are
now grouped together under one category, namely ASD.

(Jag måste VERKLIGEN fråga min utredare vad han menar med att svänga sig med utdaterade termer. Han säger asperger också, troligen eftersom han vet att de flesta av oss tycker det låter lite bättre. och så har det ju en så gott som direkt motsvarighet i "det nya", ASD 1. Men VAD menar han med atypisk autism. Jag ska fråga ...)

Jag skulle tro att vi med AS/HFA blir diagnostiserade enligt den här koden.

6A02.0 Autism spectrum disorder without disorder of intellectual development and with mild or no impairment of functional language

https://icd.who.int/browse11/l-m/en#/ht ... f120443468

Här har du diagnoskriterierna för atypisk autism enligt ICD-10.

https://www.autism.se/diagnoskriterier%5E3

Det jag undrar är varför han slänger sig med termer som han väl inte ska diagnosticera efter. Men det får jag ta med honom (utredningen är avslutad men lämnar jag ett brev i receptionen tror jag nog att jag får svar).

Från din länk

inte uppfylla kriterierna på alla de tre områden som karakteriserar autism i barndomen

där har vi att mina uppradade färgkritor "puffade mig över gränsen" bort från atypisk autism. Men det som står där, på autism.se, är lite konstigt. För

Atypisk autism ses oftast vid grav psykisk utvecklingsstörning eller vid svår impressiv språkstörning.

okej det står ofta, inte alltid, men ...

Samtidigt står på andra håll, exv. engelska Wikipedia, att det ofta ses som en mild eller lätt diagnos. Följt av ett påpekande att det inte alltid är så.

Låter verkligen lite som "slaskdiagnos", "gränsfallsdiagnos", när man inte får tillräckligt många "ja"-kryss i formulären.

Marjatta skrev:

sussi83 skrev:Det största jobbet är väl att komma till någon trivsel med sig själv och när man gör det så funderar man inte lika mycket kring dessa saker, då kan man på riktigt tänka take it or leave it och kanske kan det någon gång leda till att fler av livets områden blir lite lättare? Jag tror man får räkna den punkten som livets riktiga födelse om man känner sig annorlunda på något sätt.
Jag får för mig att ju mer man försöker överkomma sig själv desto mer märks det.
Tänker man i banor att man ska nå en viss punkt så slår man ganska mycket på sig själv, det kommer inte föra en närmre en förbättring.

Om man som jag hunnit bli 50 innan man inser att det kanske kan gå att läsa sig vissa "knep" så ser man det inte som att man slår på sig själv, alls. Då ser man det som att det nånstans finns redskap som jag skulle kunna använda, och de redskapen vill jag ha! Så ser iaf jag det. Jag förstår att andra då kan tolka det som du gör nu. Men vi har olika bakgrunder.

Ja absolut finns en ide att göra så gott man kan om man nu vet vad man letar efter, och har man påbörjat ett annat sätt att se på saker är det naturligt att vilja veta så mycket det går.
Alla tar ju dessa saker mycket olika också, vissa köper på en gång att på detta sätt är jag skapt och detta ger svar på många frågor, andra tar längre tid på sig.

Till en början tror jag man känner lättnad och på ett sätt tillhörighet med andra, man vet varför saker har strulat och med tiden vill man få svar på fler och fler frågor.
Men så kanske man upptäcker att det inte är så lätt att nysta i saker som man trott för det förutsätter att omgivningen vill dela med sig.
De flesta man faktiskt möter kommer antingen förneka ens diagnos av artighet eller inte vilja såra några känslor.
Det är ofta stora yviga begrepp man pratar om när det gäller autism, ganska förenklat, men du vill ha konkreta råd för hur Just du ska kunna passa in bättre?
Man övertänker mycket för att man verkligen vill försöka och det kan kosta mer än vad det smakar ibland, speciellt om man utgår ifrån hur personer utan diagnos funkar.

Sedan kan folk falla in i depressioner och må dåligt över sin situation för man upptäcker att dels ens tidigare försök kanske inte fungerat så bra och att man undrar hur ens situation någonsin ska kunna bli bättre. Så kan självkänslan bli ett sjunkande skepp för man hoppats på en större förbättring under kortare tid kanske.
Att myndigheter kanske jagar livet ur folk under tiden brukar inte göra det bättre för man kanske inte är mogen för att kunna ha en saklig diskussion kring detta.

Man kan verkligen hamna i limbo mellan hopp och förtvivlan, vilket inte är konstigt, vem vill inte kunna ha kontroll över sitt liv?

När man har landat i hur man själv fungerar så får man ta det därifrån, acceptera att saker kan ske i sin egen takt men det behöver inte inverka på hur man mår för de flesta har hittat andra värden vid det laget.

Alltså väldigt kortfattat så kan det nog vara på det viset.

Marjatta skrev:
Låter verkligen lite som "slaskdiagnos", "gränsfallsdiagnos", när man inte får tillräckligt många "ja"-kryss i formulären.

Om vi ska snacka om slaskdiagnos tycker jag att den här tar priset.

F84.9 Genomgripande utvecklingsstörning, ospecificerad
Detta är en residualkategori som bör användas för störningar som passar in på
den allmänna beskrivningen av genomgripande utvecklingsstörningar men där
motstridiga fynd eller brist på adekvat information innebär att kriterierna inte
uppfylls för någon av de andra koderna under F84.

https://www.socialstyrelsen.se/globalas ... ar-f84.pdf

Jag kan ju förstå folk som blir diagnostiserad med den mörkar och förskönar den och säger att dom har någon närliggande diagnos som AS eller atypisk autism.

Den socialstyrelsebeskrivningen är då baserad på ICD-10. Undras om nån "slaskdiagnos" finns kvar i ICD-11 och DSM?

Marjatta skrev:Den socialstyrelsebeskrivningen är då baserad på ICD-10. Undras om nån "slaskdiagnos" finns kvar i ICD-11 och DSM?

I DSM tog dom ju bort slaskdiagnoserna dom som avslutades med "ospecificerade". Hur det ser ut i ICD-11 har jag inte den blekaste om inte satt mig in i det, men du har ju alla koderna där och sådär så det kan du ju lätt ta reda på själv i och med att jag redan har länkat till ICD-11.

slackern skrev:

Marjatta skrev:Den socialstyrelsebeskrivningen är då baserad på ICD-10. Undras om nån "slaskdiagnos" finns kvar i ICD-11 och DSM?

I DSM tog dom ju bort slaskdiagnoserna dom som avslutades med "ospecificerade". Hur det ser ut i ICD-11 har jag inte den blekaste om inte satt mig in i det, men du har ju alla koderna där och sådär så det kan du ju lätt ta reda på själv i och med att jag redan har länkat till ICD-11.

Jag brukar vara en sån som sätter mig in i men de här diagnosmanualerna har jag aktivt avstått från. Men okej, jag kan om jag ids. Sant.

Skulle jag ha blivit fel diagnoserad? Eller vad är problemet? Att jag har den diagnosen eller skulle jag ha haft en annan diagnos? Jag tycker det ligger väldigt mycket fokus den diagnosen just nu, jag trodde inte att ni skulle ifrågasätta saker. En normal reaktion tycker jag är att man frågar om saker eller bara accepterar läget så att säga, men nu känns det som att ni vill ha ett förhör där jag ska säga "ja jag har en diagnos och jag klarar inte av ett skit, för att NI tycker jag har en grav diagnos. Vilket jag inte ens har. Absolut kan ni tycka det men det är som att ni maler på om min diagnos, sedan att ni diskuterar det på sättet ni gör det på....Jag känner mig ju inte jätte bekväm att ni sitter och pratar skit om mig, för det är lite så det känns.

Jag kan stå för att det blev lite fel ja och jag kan missuppfatta saker, det kan väl alla? Det kanske har blivit en liten rundgång här och jag trodde att om jag förklarade saker, så skulle folk bara jaha okej, inget mer än så. Jag har känt att jag bara har försökt förtydliga saker men då maler ni på om min diagnos och säger i princip att jag inte är NT, att jag är annorlunda osv. Det spelar ingen roll. Det är inte det som jag ville från början, utan jag ville få en förståelse för saker och så och sedan spårade det ur lite bara.

Jag har faktiskt ingen aning vad jag ska säga längre för vad jag än säger så kommer jag alltid ha en grav diagnos enligt er. Jag trodde inte att vuxna människor skulle manipulera på det sättet, för ni vill ju uppenbarligen att jag ska säga att jag har en grav diagnos.


Om folk säger att de mår dåligt, ska jag då bara nej det kan du inte göra? För det är lite så det är, ni tror inte att jag har atypisk autism, ni tror en massa saker. Fortfarande, ni känner inte mig. Jag känner inte er heller, men jag sitter inte och säger att ni hittar på saker eller ifrågasätter om saker.


Det enda jag har sagt är "Det finns olika typer av diagnoser och man kan ha olika svårigheter som är lätta eller svåra och jag skulle säga att jag har en lätt diagnos. Det är ju ändå min diagnos och inte eran. Så vad är problemet?

Jag tror ingen har ifrågasatt att du skulle vara diagnostiserad med atypisk autism eller så har inte jag uppfattat det.

Sedan om det är så att jag nu har en grav diagnos, så vill jag ju komma fram till det själv, inte få det rätt upp i ansiktet, såsom jag fick när några elever påstod att jag hade en diagnos när de själva hade adhd. So what om folk har diagnoser, man måste inte trycka upp det i ansiktet på folk, för folk kan tycka att det är känsligt och jobbigt.

Framförallt jag tycker det då jag dels måste ständigt förklara mig, för folk tror jag är på ngt sätt dum i huvudet. Jag är ju inte handikappad på det sättet att jag är blind, döv, sitter i rullstol eller liknande. Menar inte att man är dålig om man nu skulle vara det, menar bara att jag har inte dem typen av svårigheter/problem med min diagnos.

Det är egentligen det enda jag har sagt flera gånger, vilket ni inte verkar acceptera. Jag vet inte riktigt hur ni ville att jag skulle reagera om ni säger att jag är annorlunda osv? Jag kan säga att jag VAR annorlunda, tills jag insåg att man inte behöver skylta så mycket med sin diagnos. Alla har inte det behovet. Jag har en diagnos och kommer alltid att ha, men det betyder inte att jag måste identifiera mig som personen med en diagnos, jag är ju jag. Jag är ju inte min diagnos. Jag vill bara att folk ska se mig som mig, inte för min diagnos och basera på vad jag kan eller inte, det är inte relevant.

Jag säger ju inte till folk irl Hej jag har en diagnos det första jag gör. Enda gången jag har sagt att jag har en diagnos var när jag fick min diagnos och bearbetade den och när jag träffade min sambo. Berättade även för de närmsta ofc, men jag trodde ju inte då att folk skulle vara oförstående och ifrågasätta mig om saker. Jag kan ha missuppfattat saker där med men jag har ju ändå tolkat att de baserar saker och sagt saker pga min diagnos, så lite verkar ju stämma ändå. Hade de inte handlat om min diagnos, så skulle man inte fråga om jag visste vad olika saker var eller så, för då är det ju något de vill komma fram till. Och det är ju det jag undrar, vad ni vill komma fram till med om att jag nu skulle ha en grav diagnos enligt er? Vem hjälper det såvida jag har det eller inte? Mår ni bra om ni vet om att jag har en grav diagnos, skulle ni förstå mig bättre då?