Allt jag säger är att jag klarar av de mesta som en NT kan göra. Dvs hemmasysslor, praktik och så. Sedan har jag ju inga barn så jag kan däremot inte säga något om det. Men jag lever ett normalt liv om man säger så och min plan är att praktisera och få ett jobb därifrån. Jag har svårigheter när det kommer till skämt och ironi. Sedan kan vem som helst tycka att matematik är svårt och jobbigt. Man måste inte ha en diagnos om man tycker de är svårt eller om man blir sur för något. Då skulle ju alla ha diagnoser eller faktiskt så tror jag de flesta har drag av någonting men det kanske inte blir till en diagnos om det är en sån liten del.

Man är mindre handikappad när man inte har folk runt sig.
Att klara praktiska sysslor är vanligt bland personer med aspergers.
Du vill nog säga att alla är olika i sina förmågor och hindren man har vid asperger inte är lika svåra som många andra tillstånd.
Man ska istället sänka kraven?

Stämmer till viss del, men vad gör man åt sin inkompetens i social förmåga?
Det är det ena benet diagnosen vilar på och kommer således inte försvinna.
Jag skulle inte kalla det ett lätt hinder, för det ställer till hiskeliga problem!
Därför är det ett funktionshinder och inte bara ett personlighetsdrag.

Har ni svårt att förstå ? Jag har ingen jäkla grav diagnos säger jag ju.

Jossie94 skrev:Har ni svårt att förstå ? Jag har ingen jäkla grav diagnos säger jag ju.

Du påstår du inte har asperger eller missförstod jag dig?

Du måste förstå att personer som känner sig begränsade i sitt liv tycker att det låter fel när någon säger att arbetslösheten de får leva med är på grund av ett lätt hinder.

Att folk har reagerat på hur du är är ett tecken på att du skiljer dig från mängden, du har inte gått vanlig skola, du har varit på DV.
Det behöver inte betyda grav diagnos för alla, men det är nog vanligare att man har det.

Jag gick i en vanlig skola och sen gick jag på en asperger skola. Jag har en diagnos ja men en väldigt lätt variant. Jag har inte Aspergers. Bara drag utav diagnosen.

Kul att alla vet mer om mig själv än vad jag gör....

Jossie94 skrev:Jag gick i en vanlig skola och sen gick jag på en asperger skola. Jag har en diagnos ja men en väldigt lätt variant. Jag har inte Aspergers. Bara drag utav diagnosen.

Vad psykologen ger för formella koder är en sak och en viktig sak, men hur man sedan fungerar IRL är en annan, ingen kommer förstå på det sättet du vill.
Att ha drag av något formellt blir inte förmildrande enligt omgivningen, de struntar i vad som står på ett papper.
De går efter hur man fungerar.

Du jämför i så stora drag att det inte blir meningsfullt för andra individer med samma diagnos.

Det kan ta ett tag att låta allt sjunka in.

Att ni inte ens förstår enkla saker jag har sagt säger ju mer om era diagnoser än om mig.jag är inte otydlig. Jag kan säga hundra gånger att jag inte har en grav diagnos, ni kommer ändå inte att förstå det. Ni hittar bara massa fel. Okej om ni nu har rätt så är det rätt jobbigt och kränkande att ni ifrågasätter mig. för jag har sagt hur saker och ting är för mig. Det betyder inte att det är så för alla. Jag må ha en lätt diagnos men min diagnos är inte heller en dans på rosor. De finns de som har ännu mer svårigheter och som tyvärr fastnar på sina dagliga verksamheter. Jag ville ut på praktik och få ett jobb via den vägen, men det var ju inte för att jag inte ville jobba. Utan för att personalen där inte hittade en praktikplats åt mig som de sa att de skulle hjälpa mig med.

Den verksamheten jag är på nu är jag enbart på för att kunna få en praktikplats så jag är ju aldrig där utan träffar bara min jobb coach som hjälper mig med praktiker. Jag har ett fungerande liv med saker och göra på dagarna , jag har min bästavän, min sambo så jag förstår inte riktigt varför ni inte kan bara acceptera att jag har en väldigt lätt variant gällande min diagnos. Alla ser inte ut som de med downs eller är väldigt utstickande med sin diagnos. Man kan också ha en diagnos och se ut som en hunk. Men ingen kommer ju de på honom då att han har en diagnos för den är osynlig. Ingen ser ju att man har ibs eller någiot sådant och så är det för mig . Man ser inte att jag har en diagnos såvida man inte lärt känns mig vilket folk inte har gjort.

Enda anledningen de som såg den var att de själva hade diagnoser. Ingen annan har ens tänkt på diagnoser vad jag vet.

Jag visste inte ens om min diagnos och hade aldrig nämnt för andra om min diagnos förrän jag själv fick reda på det. Jag hade dock önskat att jag visste om min diagnos tidigare typ när jag var pytteliten för det hade ju underlättat för både mig och andra. Om ni fick era diagnoser sent så var de inte heller lätt för mig att få den när jag levt i 17-18 år utan att ha någon tanke om det hela.

Det är rätt kränkande att jag ska få en bild som inte stämmer överhuvudtaget.

Jossie94 skrev:Jag gick i en vanlig skola och sen gick jag på en asperger skola. Jag har en diagnos ja men en väldigt lätt variant. Jag har inte Aspergers. Bara drag utav diagnosen.

Är inte du diagnostiserad med atypisk autism? Skulle tro att det kanske tolkas precis som AS i dagsläget som autism nivå 1?

Jossie94 skrev:Jag visste inte ens om min diagnos och hade aldrig nämnt för andra om min diagnos förrän jag själv fick reda på det. Jag hade dock önskat att jag visste om min diagnos tidigare typ när jag var pytteliten för det hade ju underlättat för både mig och andra. Om ni fick era diagnoser sent så var de inte heller lätt för mig att få den när jag levt i 17-18 år utan att ha någon tanke om det hela.

Well, jag var över 30 när jag fick mina...
De var på tal i 17-årsåldern, men pga flera suicidförsök så sa de det bara till mina föräldrar utan att skriva in dem i journalen då jag krävde att få se allt som stod där.

Jossie94 skrev:Det är rätt kränkande att jag ska få en bild som inte stämmer överhuvudtaget.

Ber om ursäkt ifall det upplevs kränkande, det har inte alls varit målet.
Har man fått diagnosen vid 17-18 år så kan problembilden ändras med tiden åt båda håll, om inte annat för att kraven förändras.
Vi har såklart ingen aning om ifall du har fler diagnoser också.

Alyana vad oprofessionellt att inte skriva ner allt i journalen, jag tror inte alls på strategin att dölja saker, det bästa är om man får bearbeta och prata om kärnan som påverkar en.
Dessutom så får man inte rätt behandling för att kunna komma vidare, delaktighet är en förutsättning för att kunna avhjälpa problem.
Dessutom ska man enligt lag få mer delaktighet från 16 års ålder om saker som rör en själv.

slackern skrev:

Jossie94 skrev:Jag gick i en vanlig skola och sen gick jag på en asperger skola. Jag har en diagnos ja men en väldigt lätt variant. Jag har inte Aspergers. Bara drag utav diagnosen.

Är inte du diagnostiserad med atypisk autism? Skulle tro att det kanske tolkas som AS i dagsläget som autism nivå 1?

Slackern, diagnosen atypisk autism finns vad jag förstår kvar. Den diagnosen ställs när det saknas något formellt kriterium för att man ska kunna ställa diagnosen ASD. Exv. kanske man inte kan hitta något "repetitivt eller begränsat beteende". Om jag inte som barn ofta ordnat kritor och legobitar i rader och leksakshästar i formationer hade jag ev. fått diagnosen atypisk autism istället för ASD nivå 1.

Så visst. Färre symtom borde man ha om man har atypisk autism, jämfört med genomsnittlig ASD nivå 1. Åtminstone om man jämför grupperna med varandra - det gäller inte nödvändigtvis varje individ. Dessutom säger diagnosen inget om hur svåra/tunga/uttalade de symtom man faktiskt har är. Problem med sociala relationer kan man ju ha var som helst på en väldigt vid skala.

Diskussionen går i cirklar. Varför? Inte för att folk har svårt att förstå vad du Jossie nu upprepat väldigt många gånger. Jag tolkar det som att folk uppfattar det som att de jämställs med människor som "ser spöken", inte kan sköta sin hygien osv. och då tar illa upp. Varje gång tråden väcks till liv kommer nya personer in i diskussionen som inte redan sett tråden. Och så mals alltihop en gång till.

Här på forumet torde finnas människor som är både mer välfungerande i livet än du, och mindre välfungerande. Dessutom förmodligen många som på vissa sätt är mer välfungerande än du, och på andra sätt mindre. Det sätt du uttrycker dig i denna sak verkar leda till samma reaktion hos andra, igen och igen och igen. Det är upp till dig om du vill fortsätta att upprepa samma sak, och då förmodligen få samma typer av svar igen ... eller testa nåt annat.

Till övriga i diskussionen föreslår jag att när Jossie säger att hon har en lätt eller mild diagnos, bara tolka det som "jag har inte så många eller svåra problem i livet som en del andra" och lämna själva diagnoserna utanför det. Ordet diagnos tror jag är ett rent villospår. Ev. beror 90% av missförstånden i denna tråd på att man inte skiljer mellan "problem i livet" och "diagnos".

Marjatta skrev:

slackern skrev:

Jossie94 skrev:Jag gick i en vanlig skola och sen gick jag på en asperger skola. Jag har en diagnos ja men en väldigt lätt variant. Jag har inte Aspergers. Bara drag utav diagnosen.

Är inte du diagnostiserad med atypisk autism? Skulle tro att det kanske tolkas som AS i dagsläget som autism nivå 1?

Slackern, diagnosen atypisk autism finns vad jag förstår kvar. Den diagnosen ställs när det saknas något formellt kriterium för att man ska kunna ställa diagnosen ASD. Exv. kanske man inte kan hitta något "repetitivt eller begränsat beteende". Om jag inte som barn ofta ordnat kritor och legobitar i rader och leksakshästar i formationer hade jag ev. fått diagnosen atypisk autism istället för ASD nivå 1.

Så visst. Färre symtom borde man ha om man har atypisk autism, jämfört med genomsnittlig ASD nivå 1. Åtminstone om man jämför grupperna med varandra - det gäller inte nödvändigtvis varje individ. Dessutom säger diagnosen inget om hur svåra/tunga/uttalade de symtom man faktiskt har är. Problem med sociala relationer kan man ju ha var som helst på en väldigt vid skala.

Diskussionen går i cirklar. Varför? Inte för att folk har svårt att förstå vad du Jossie nu upprepat väldigt många gånger. Jag tolkar det som att folk uppfattar det som att de jämställs med människor som "ser spöken", inte kan sköta sin hygien osv. och då tar illa upp. Varje gång tråden väcks till liv kommer nya personer in i diskussionen som inte redan sett tråden. Och så mals alltihop en gång till.

Här på forumet torde finnas människor som är både mer välfungerande i livet än du, och mindre välfungerande. Dessutom förmodligen många som på vissa sätt är mer välfungerande än du, och på andra sätt mindre. Det sätt du uttrycker dig i denna sak verkar leda till samma reaktion hos andra, igen och igen och igen. Det är upp till dig om du vill fortsätta att upprepa samma sak, och då förmodligen få samma typer av svar igen ... eller testa nåt annat.

Till övriga i diskussionen föreslår jag att när Jossie säger att hon har en lätt eller mild diagnos, bara tolka det som "jag har inte så många eller svåra problem i livet som en del andra" och lämna själva diagnoserna utanför det. Ordet diagnos tror jag är ett rent villospår. Ev. beror 90% av missförstånden i denna tråd på att man inte skiljer mellan "problem i livet" och "diagnos".

Sant att atypisk autism liksom AS finns kvar i ICD-10 men den har precis som AS plockats bort från DSM-5.

slackern skrev:Sant att atypisk autism liksom AS finns kvar i ICD-10 men den har precis som AS plockats bort från DSM-5.

*trött*

Alltså inte på dig, utan på djungeln.

Weird. Superkonstigt. Jag ska fråga ut min testpsykolog om detta.

Marjatta skrev:

slackern skrev:Sant att atypisk autism liksom AS finns kvar i ICD-10 men den har precis som AS plockats bort från DSM-5.

*trött*

Alltså inte på dig, utan på djungeln.

Weird. Superkonstigt. Jag ska fråga ut min testpsykolog om detta.

Kommer väl från olika diagnossystem, där av kan formuleringarna skilja, samt diagnoser.
DSM-5 går efter amerikansk standard, den andra WHO.

Marjatta skrev:

slackern skrev:Sant att atypisk autism liksom AS finns kvar i ICD-10 men den har precis som AS plockats bort från DSM-5.

*trött*

Alltså inte på dig, utan på djungeln.

Weird. Superkonstigt. Jag ska fråga ut min testpsykolog om detta.

Jag förstår precis din förvirrigt har varit i exakt samma situation som du. Första handlar om mig.

När sonen utredes för AS så pratade psykologen helatiden om ASD enligt DSM-5 men diagnostiserade honom med AS enligt DSM-IV TR.

slackern skrev:Jag förstår precis din förvirrigt har varit i exakt samma situation som du. Första handlar om mig.

När sonen utredes för AS så pratade psykologen helatiden om ASD enligt DSM-5 men diagnostiserade honom med AS enligt DSM-IV TR.

Ja bra precis så. Hur valet i mitt fall kunde stå mellan ASD-1 och atypisk autism förstår jag inte, I så fall slänger psykologen sig vilt mellan två olika diagnosmanualer som det passar honom? (men vi är rätt off topic och borde kanske snart runda av det här stickspåret)

Jossie94 skrev:Det är rätt kränkande att jag ska få en bild som inte stämmer överhuvudtaget.

Du har en bild av dig själv, andra har en annan bild. Så är det bara och det gäller alla, inte bara dig. Du kan inte tvinga andra att se på dig som du ser dig själv. Omgivningen vet inte allt om dig själv som du vet. Men du vet inte heller allt som omgivningen ser.

Jossie94 skrev:Att ni inte ens förstår enkla saker jag har sagt säger ju mer om era diagnoser än om mig.jag är inte otydlig. Jag kan säga hundra gånger att jag inte har en grav diagnos, ni kommer ändå inte att förstå det. Ni hittar bara massa fel. Okej om ni nu har rätt så är det rätt jobbigt och kränkande att ni ifrågasätter mig. för jag har sagt hur saker och ting är för mig. Det betyder inte att det är så för alla. Jag må ha en lätt diagnos men min diagnos är inte heller en dans på rosor. De finns de som har ännu mer svårigheter och som tyvärr fastnar på sina dagliga verksamheter. Jag ville ut på praktik och få ett jobb via den vägen, men det var ju inte för att jag inte ville jobba. Utan för att personalen där inte hittade en praktikplats åt mig som de sa att de skulle hjälpa mig med.

Du får nog fylla ut med fler detaljer för att få en ny vändning på diskussionen, om det är något vi inte förstår kan det vara för att det saknas bitar i ditt resonemang.
Jag tror inte någon vill vara otrevlig men baserat på svaren du får så får du justera dina inlägg.
I mina öron låter det som att Din personliga uppfattning är att du har en mild diagnos, och det kanske du har, men när du berättar om dina erfarenheter så är det allt andra har att gå på.
Andra kan också ha andra åsikter om vad som är mycket eller lite, sådant som är bortom din kontroll.

Exempel.
Det kan låta i vissa öron att man har problem att hitta praktik för man har svårt att klara av många saker, men det kan ju faktiskt vara så att det är svårt att hitta av andra anledningar med.
Du får argumentera för varför det är på det ena eller andra sättet enligt din erfarenhet, vi andra känner inte dig utan utgår från vad du delar.

Vad vill du Jossie med den här tråden? Vad är den till för? I början frågade du om vår uppfattning om vad som var normalt. Är vi färdiga med det? Vad anser du att den här tråden nu handlar om eller borde handla om?

sussi83 skrev:Exempel.
Det kan låta i vissa öron att man har problem att hitta praktik för man har svårt att klara av många saker, men det kan ju faktiskt vara så att det är svårt att hitta av andra anledningar med.
Du får argumentera för varför det är på det ena eller andra sättet enligt din erfarenhet, vi andra känner inte dig utan utgår från vad du delar.

Samtidigt kan man inte begära att folk ska berätta hur mycket om sig själva som helst på nätet. Ju fler detaljer man av ger av sitt liv, desto mer blottar man och desto mer sårbar blir man. Dessutom: desto fler detaljer får andra att analysera sönder och angripa. (Been there, done that. Fast inte på just detta forum.)

sussi83 skrev:Alyana vad oprofessionellt att inte skriva ner allt i journalen, jag tror inte alls på strategin att dölja saker, det bästa är om man får bearbeta och prata om kärnan som påverkar en.
Dessutom så får man inte rätt behandling för att kunna komma vidare, delaktighet är en förutsättning för att kunna avhjälpa problem.
Dessutom ska man enligt lag få mer delaktighet från 16 års ålder om saker som rör en själv.

Nja eftersom jag öppet hotade med självmord om de satte diagnosen och hade gjort seriösa försök redan och inte var särskilt samarbetsvillig så stod det bara att de övervägde asperger men ffa var min behandling inriktad mot depression och ångest.
Det var på 90-talet.
Ja jag visste ju det och krävde därför att få granska journalerna.