TheWonderer92 skrev:

antonius skrev:Naturligtvis, är man ideligen påhoppad av NT:personligheter, ofta ensam utan att någon rusar till ens försvar, så är det givet man ibland har taggarna utåt, samt är på sin vakt...

Samtidigt är det sorgligt att det ska behöva vara så. Vad är det värsta som kan hända om man slappnar av istället? Kan man slappna av och samtidigt inte ta illa vid sig när andra missförstår en? Jag tror det går hand i hand. Om man däremot konstant är på helspänn med taggarna utåt och nära till aggressivitet ser man fiender överallt för att man fokuserar på det. Att slappna av är inte att blunda inför människors fördomsfulla pikar och förutfattade meningar, utan istället lugnt förhålla sig till dem utan att ta det personligt. Lägga fokus på de människor som förstår en och sålunda inte förutsätter en massa saker om ens person. Då tror jag ilskna känslor lättar.

Fast ska man ha en så avslappnad attityd måste man vara väldigt högfungerande. Typ att man uppfyllde diagnoskriterierna som barn, men är socialt välfungerande och har ett vanligt jobb som vuxen. Då är det ingen konst att "utmana fördomar" om Asperger.

Men är man lågfungerande och dessutom har andra diagnoser så kan man inte undgå att bekräfta diverse fördomar som sanna.

Jag tycker genomgående att personer på detta forum har en betydligt mer negativ inställning till lågfungerande autister än vad välfungerande personer IRL har till aspergare. Kanske handlar det om att ju högre man står i den sociala hierarkin, desto mer "råd" har man att vara fördomsfri?

Jo Sensorisk overload känner jag igen... Glad att jag inte längre slår mig själv eller slår sönder väggar längre.
Brukade känna mig väldigt aggressiv när jag kännde för mycket stress, sen när jag fick diagnos och kände att jag hade en trygg grund att stå på så kom jag ifrån den värsta aggressionen,.

Abstract The prevalence of and risk factors for aggression were examined in 1,380 children and adolescents with autism spectrum disorders (ASD). Prevalence was high, with parents reporting that 68% had demonstrated aggression to a caregiver and 49% to non-caregivers. Overall, aggression was not associated with clinician observed severity of ASD symptoms, intellectual functioning, gender, marital status, parental educational level, or aspects of communication. Individuals who are younger, come from a higher income family, have more parent reported social/communication problems, or engage in repetitive behaviors were more likely to demonstrate aggression. Given the significant impact of aggression on individual and family outcomes, it is hoped that this knowledge will inform more targeted intervention efforts.

https://www.researchgate.net/publicatio ... sk_Factors

Det verkar faktiskt som att autister som grupp är mera aggressiva än normalt utvecklade. Därmed inte sagt att alla med autism är aggressiva, eller har varit det under barndomen.

Man skulle ju kunna tro att mera lågfungerande autister (låg IQ) är aggressivare, men så verkar ju inte vara fallet. Och jag har läst förut att gruppen utvecklingsstörda barn utan autism är aggressiva i 7-11% av fallen (dvs mycket lägre förekomst än hos autism).

Vildsvin skrev:

TheWonderer92 skrev:

antonius skrev:Naturligtvis, är man ideligen påhoppad av NT:personligheter, ofta ensam utan att någon rusar till ens försvar, så är det givet man ibland har taggarna utåt, samt är på sin vakt...

Samtidigt är det sorgligt att det ska behöva vara så. Vad är det värsta som kan hända om man slappnar av istället? Kan man slappna av och samtidigt inte ta illa vid sig när andra missförstår en? Jag tror det går hand i hand. Om man däremot konstant är på helspänn med taggarna utåt och nära till aggressivitet ser man fiender överallt för att man fokuserar på det. Att slappna av är inte att blunda inför människors fördomsfulla pikar och förutfattade meningar, utan istället lugnt förhålla sig till dem utan att ta det personligt. Lägga fokus på de människor som förstår en och sålunda inte förutsätter en massa saker om ens person. Då tror jag ilskna känslor lättar.

Fast ska man ha en så avslappnad attityd måste man vara väldigt högfungerande. Typ att man uppfyllde diagnoskriterierna som barn, men är socialt välfungerande och har ett vanligt jobb som vuxen. Då är det ingen konst att "utmana fördomar" om Asperger.

Men är man lågfungerande och dessutom har andra diagnoser så kan man inte undgå att bekräfta diverse fördomar som sanna.

Jag tycker genomgående att personer på detta forum har en betydligt mer negativ inställning till lågfungerande autister än vad välfungerande personer IRL har till aspergare. Kanske handlar det om att ju högre man står i den sociala hierarkin, desto mer "råd" har man att vara fördomsfri?

En person med mer autism än andra blir förstådd av de utan diagnos för att man snarare uppfyller förväntningarna av hur en person med autism ska vara, uppvisar man inte dessa typiska tecken så blir man bara en människa som inte kan placeras i någon box och det tar fler försök för att andra ska förstå.
Har man haft tydliga tecken som barn men sedan pga sättet man är på går som en normalfungerande så har man ju tvättat bort mycket av sin stämpel, men man är livrädd att flyttas från sin trygga plats och därför tycker att de som fungerar sämre är bra att distansera sig från för att inte hamna i "fel fack".
Man känner sig hotad vilket inte de utan diagnos gör.

Det är som det brukar med folk oavsett diagnoser eller ej.

Jag tycker inte alls att det är konstigt att personer blir aggressiva med autism, man blir ofta missförstådd, behandlad respektlöst, kan ej försvara sig med samma språk, ses som mindre vetande mm.
Tycker inte det är så svårt att förstå, efter flera försök går man bara rakt på sak för man inte orkar käbbla med folk.

Men är det verkligen bara omgivningens fel? Mycket små barn med autism verkar ju också påvisa detta mönster, och då har man ju inte hunnit "bli märkt av livet" sas. Tror inte majoriteten mobbar och trakasserar sina spädbarn för att dom är autistiska.

Och dom i särskola (utan autism), som också har svårt att göra sin röst hörd, har inte samma förekomst av aggressionsutbrott.

Många växter ju upp med annorlunda perception utan att de själva eller någon annan förstår riktigt vad det handlar om. Går man med grav stress konstant pga perceptionsöverkänsligheten så är det ju inte konstigt om man blir galen, sunt galen. Uttrycken kan bli just utåtagerande eller inåtriktat beteende; ilska, fysiskt våld, självskador i olika former, ätstörningar osv.

Små barn som senare i livet får en autismdiagnos måste ju också kunna ha känslig perception och reagera på olika sätt t ex bli stökiga, spralliga, arga eller så sluter de sig och blir lugna utanpå.

Ibland påminner vissa aspergare jag stött på om läkare på vårdcentralen med invandrarbakgrund i sina sätt att uttrycka sig. Inget illa menat. Bara fakta utifrån vissa erfarenheter jag gjort. Läkarna kan låta riktigt irriterade, prata med hög röst, nästa skrika åt en när de förhör en om ens symtom eller förklarar hur läkemedel ska tas.. Kanske är de lite mimikfattiga också och kanske har de lite annorlunda kroppsspråk. Jag ser bakom detta hursomhelst och vet att de flesta inte har någon avsikt att verka otrevliga, "störiga" etc De gör så gott de kan i en ny kultur och använder ett nytt språk. De flesta verkar kunniga på sina områden.

Jag tror galenskapen kommer av att man redan från start ska passa in i något man inte är skapt för, spädbarn ska gå på babyrytmik, babysim och massa annat trams som egentligen bara är en sammankomst för sociala föräldrar.
Man ska se folk i ögonen och inte titta bort för det är oartigt, tom står det i min journal som liten att jag inte såg läkaren i ögonen.
Man ska en massa saker som kanske inte passar alla, jag hatade roligatimmen i skolan och satt hellre och skrev om ordspråk eller så.
Så ja man blir smått galen, jag är ofta skitgrinig när jag kommer hem och måste släcka ljuset och lägga mig i nåt mörkt rum, bruset från tågstationen stannar nästan kvar i öronen.
Är man trött så orkar man inte vara hövlig mot utomstående om de ska provocera en eller vara allmänt störiga.
Vara människor liksom.

Kan tänka mig att personer med långvarig smärta också får kortare stubin av samma anledningar, det ligger liksom en retning i systemet.

Flinta skrev:Många växter ju upp med annorlunda perception utan att de själva eller någon annan förstår riktigt vad det handlar om. Går man med grav stress konstant pga perceptionsöverkänsligheten så är det ju inte konstigt om man blir galen, sunt galen. Uttrycken kan bli just utåtagerande eller inåtriktat beteende; ilska, fysiskt våld, självskador i olika former, ätstörningar osv.

Små barn som senare i livet får en autismdiagnos måste ju också kunna ha känslig perception och reagera på olika sätt t ex bli stökiga, spralliga, arga eller så sluter de sig och blir lugna utanpå.

Har aldrig tänkt så, men det låter väldigt troligt.

Jag var nog det förr, dock inte fysiskt, när jag inte orkade längre och ingen förstod mig.
Men nu har jag blivit kuvad och ödmjuk och vill inte bråka, orkar inte.
Jag bara accepterar mitt öde.
Det gör livet lättare.

Jag skulle säga att jag har blivit aggressiv pga miljön. Jag har haft dåliga erfarenheter inom det sociala, fick lite ett slag i magen när de va några elever i gymnasiet som påstod jag hade en diagnos. Själv hade jag ingen jäkla aning. Jag brydde mig inte så mycket heller men när jag sedan fick diagnosen så blev jag ju lite tvungen att förstå min diagnos och hela diagnos världen så att säga.


Det är ju inte bara att få en diagnos och sen är man proffs utan man måste låta det ta tid, man ska kunna bearbeta det hela för det är ju en process att dels få diagnosen och sedan att man måste få andra i sin omgivning att förstå att man har en diagnos. Jag tror också det var när jag kände att folk och även jag själv stämplade mig som personen med diagnos då jag var tvungen att få bort den där stämpeln. Jag är ju jag , inte min diagnos.

Men tyvärr så är det många som ser diagnosen. Många har ju tagit avstånd från mig av sk kompisar bara för att de tyckte jag var annorlunda. Jag tyckte snarare att de var de som var konstiga som utgick från min diagnos. De lärde ju aldrig riktigt känna mig som person så dem om något dömde mig.

Jag säger bara att det finns olika grader på diagnoser. Jag skulle säga att jag har en lätt diagnos och jämför ju då med personer som har haft betydligt mer svårigheter och mer psykiska problem. Det är ju inget illa menat utan mer bara så som det har varit för mig. Anledningen varför jag blev felplacerad på ett DV där de var blandade diagnoser men de som hade som min diagnos var ju aldrig där, de var ju ute och praktiserade.

Ja då har jag väl en grövre diagnos enligt Jossie94 , men jag befinner mig inte på ett sådant ställe i livet att jag tänker på det i vilket fall.
De som får psykiska problem brukar dock kunna reflektera kring sin situation eller iaf känna att något är fel eller att något inte är på ett sätt som fungerar för en.
Jag tror också att man fungerar olika som personer när det gäller att hantera sin diagnos, jag avskydde det då jag hade hoppats på att en behandling skulle hjälpa, jag ville såklart slippa må dåligt och gå vidare från en massa negativa erfarenheter.
Det är självklart att man inte vill att andra i första hand ska tänka på en diagnos, allt annat vore ju förnekelse.
Jag tyckte att det var ganska skönt att få höra av kunniga personer att de flesta med autism upplever livet som jobbigare än andra gör, så man är absolut inte ensam fast det ibland kan tyckas vara så.

Jag tappade dock inte kontakterna jag hade på grund av att jag fick mina diagnoser utan på grund av andra omständigheter.
Jag tänker då på vänner, andra tjejer.
Det var dessutom personer som det gick bra för vilket var toppen.

Hur hamnade du på DV Jossie? Trivdes du?
Låter inget vidare om du inte trivdes med dina arbetskamrater, tyvärr finns det väl inte så många DV:n att välja på.

Alyana skrev:Jag var nog det förr, dock inte fysiskt, när jag inte orkade längre och ingen förstod mig.
Men nu har jag blivit kuvad och ödmjuk och vill inte bråka, orkar inte.
Jag bara accepterar mitt öde.
Det gör livet lättare.

Japp acceptera skiten, så är det.
Vägens ände.

Jag har inte läst hela tråden, men om aspies är aggressiva beror det väl på all mobbning, diskriminering osv man utsätts för!

Jag tror nog att det oftast beror på det också


Jag trodde att DV skulle hjälpa mig att dels få en praktik men också så var jag där för att bara träffa folk. Vi hade yoga, lite kurser, vi käkade lunch då några gillade att laga mat , man kunde spela spel, vi hade slänga skräp dagar. det var för mig som en fritidsgård.

De som var där mest var ju de som inte hade målet att få en praktikplats, utan deras mål var att känns sig delaktiga i gemenskapen och komma ut i samhället. De kunde ju också vara hemma men här får de ju den sociala biten. Jag tror det finns olika DV, några där de är mer inriktat på jobb och så andra verksamheter som är mer som en samlingsplats för de med diagnoser där man kan träffas.

Alla som var där hade olika saker för sig, en del jobbade med olika grejer, tror någon satt och skrev någonting på en dator, några hade yoga, man kunde också bara hänga där, vissa sydde kläder, man kunde åka på kollo om man ville, vi åkte och simmade. Några var där på dagarna och några var där på kvällarna och då kunde man på kvällarna gå på bio och så hade några typ spel dagar. Tror det körde något spel som hette Magic eller så var det schack.

Så det finns DV med olika funktioner. Detta skulle jag säga var som MISA men sen finns det ju andra som är mer som MIA projektet.. men vad jag vet så är MIA projektet ännu större ansvar än tex där jag var, och sist så är det arbetsförmedlingen. Så om man går via arbetsförmedlingen så ska man kunna jobba 5 dagar i veckan och vars lite redo för ett riktigt jobb. De andra ställena kräver mindre ansvar. Man jobbar i sin egen takt där. Kanske tar längre tid att få jobb men man kommer ju inte gå all in och sen märks att det inte funka för att man inte klara av kraven och då är det ju risk att man blir av med sin aktivitetsersättning osv om man då går in för tidigt så att säga i jobb när man kanske inte är helt där en.

Det är därför det är väldigt bra att det finns sådana här olika verksamheter för de med diagnoser som inte kan jobba standard tider som NT klarar av utan svårigheter. De kanske kan jobba från 8-17 sen hem städa laga mat ta HSBs om barn och sådana saker som är lätt som en plätt för dem men de som inte inte pallar allt det där eller klarar av de kraven hamnar då på de ställena jag nämnde innan med mindre krav. Och för att kortfatta allt så kan det kännas som att bestiga ett berg för en med en diagnos medan för en NT så kanske de inte var så jobbigt.

Lightworker skrev:Jag har inte läst hela tråden, men om aspies är aggressiva beror det väl på all mobbning, diskriminering osv man utsätts för!

Människor med både autism och samtidig ADHD är fyra ggr så benägna att mobba som normalt utvecklade.

Children with both autism and attention deficit or attention deficit hyperactivity disorders are four times more likely to bully than children in the general population, according to a study released today in the journal, Ambulatory Pediatrics. However, the researchers caution against labeling these children simply as bullies.

The study pulled data from the 2003 National Survey of Children's Health conducted by the National Center for Health Statistics. The sample included 53,219 children ages 6 to 17. The researchers were interested in finding out whether children with autism were more likely to bully other children. They hypothesized that that children with autism may bully more often because they are more often male (who are more likely to bully); they are more likely to be bullied (and victims are more likely to bully); and many children with autism require treatment for aggression (which potentially includes bullying).

https://www.sciencedaily.com/releases/2 ... 100417.htm

Vi med autism har också genvariationer som genererar aggressivitet (krigargenen), psykopater har också denna "defekt". Möss som har samma genvariant som autister, sliter sönder andra möss (ofta helt oprovocerat).

En psykiater jag mailade om detta sade att högfungerande autister skulle kunna vara bra legosoldater (som utför de råaste och värsta handlingar man kan tänka sig), eftersom vi har dessa förmågor/oförmågor.

Det är inte enbart en nackdel att "vara aggressiv". Ambition drivs i mångt och mycket utav aggressivitet, och en hel del företag är faktiskt villiga att anställa kreativa psykopater (förutsatt att dom håller denne under uppsikt). Men visst, det är också associerat med många negativa utfall. Rätt kanaliserat kan aggressivitet vara en tillgång, men det är förmodligen sällan det när det kommer till neurologiskt/förståndsmässigt nedsatta autister.

En mycket bra bok av prof. Michael Fitzgerald. Han vill återinföra autistisk psykopati för dömda aspergare genom benämningen "Criminal Autistic Psychopathy", eftersom kriminella autister är förväxlande lika med regelrätt psykopati.

While murder is a matter of serious concern to the community, serial killing is a matter of even greater concern. Serial killers have baffled the public and professionals for hundreds of years. This book attempts to increase our understanding of serial killers. Fitzgerald suggests that Autistic Psychopathy may underlie some of these serial killers. He suggests a new diagnostic Criminal Autistic Psychopathy, which he identifies as a subcategory of Asperger's syndrome. This has had a far greater explanatory power than previously realised. Persons with callous, unemotional traits -- often called empathy deficits -- are very much associated with Autistic Psychopathy. This book offers insight of the dynamics associated with this pathological personality and how the individual's criminality affects our society and its victims.

https://www.bokus.com/bok/9781608769520 ... 1W9HHlW8XE

En viktig sak att ha i åtanke är att psykopatikriterierna utformades efter interner. Naturligtvis beter sig (är) de fria psykopaterna annorlunda. Fitzgerald menar på att man bör benämna kriminella autister som "Criminal Autistic Psychopath", eftersom dom är förväxlande lika med psykopater. Om både kriminella psykopater och kriminella autister är lika varandra borde rimligtvis laglydiga psykopater och laglydiga aspergare vara lika. Allt annat går inte ihop.

Nu vet jag att psykopater saknar affektiv empati och att vi saknar kognitiv, men i fråga om hur vi skadar/gör illa andra människor ser jag ingen större skillnad gällande de båda tillstånden. Dessutom skär diagnoserna varandra ganska mycket. Psykopater har ofta liknande kognitiva svårigheter som autister exempelvis dålig tidsuppfattning, sämre planeringsförmåga, svårt att se helheten och andra exekutiva nedsättningar. Aspergare ältar ofta oförrätter liksom psykopater gör, eftersom vi och psykopaterna inte får ett oxytocinpåslag när vi utsätts för stress/trauman/blir förorättade.

Men i slutändan är det handlingarna som avgör, och vi är gravt överrepresenterade i fängelser gällande vålds- och sexualbrottslighet, vi är egocentriska och kan inte ta den andres perspektiv, vi är prestigehungriga och inte sällan mobbar vi ut meningsdissidenter. Kort sagt måste vi alltid ha rätt, vi är kompromisslösa, narcissistiska, självcentrerade och kan inte ta ett skämt.

Quagmire skrev:En mycket bra bok av prof. Michael Fitzgerald. Han vill återinföra autistisk psykopati för dömda aspergare genom benämningen "Criminal Autistic Psychopathy", eftersom kriminella autister är förväxlande lika med regelrätt psykopati.

While murder is a matter of serious concern to the community, serial killing is a matter of even greater concern. Serial killers have baffled the public and professionals for hundreds of years. This book attempts to increase our understanding of serial killers. Fitzgerald suggests that Autistic Psychopathy may underlie some of these serial killers. He suggests a new diagnostic Criminal Autistic Psychopathy, which he identifies as a subcategory of Asperger's syndrome. This has had a far greater explanatory power than previously realised. Persons with callous, unemotional traits -- often called empathy deficits -- are very much associated with Autistic Psychopathy. This book offers insight of the dynamics associated with this pathological personality and how the individual's criminality affects our society and its victims.

https://www.bokus.com/bok/9781608769520 ... 1W9HHlW8XE

En viktig sak att ha i åtanke är att psykopatikriterierna utformades efter interner. Naturligtvis beter sig (är) de fria psykopaterna annorlunda. Fitzgerald menar på att man bör benämna kriminella autister som "Criminal Autistic Psychopath", eftersom dom är förväxlande lika med psykopater. Om både kriminella psykopater och kriminella autister är lika varandra borde rimligtvis laglydiga psykopater och laglydiga aspergare vara lika. Allt annat går inte ihop.

Nu vet jag att psykopater saknar affektiv empati och att vi saknar kognitiv, men i fråga om hur vi skadar/gör illa andra människor ser jag ingen större skillnad gällande de båda tillstånden. Dessutom skär diagnoserna varandra ganska mycket. Psykopater har ofta liknande kognitiva svårigheter som autister exempelvis dålig tidsuppfattning, sämre planeringsförmåga, svårt att se helheten och andra exekutiva nedsättningar. Aspergare ältar ofta oförrätter liksom psykopater gör, eftersom vi och psykopaterna inte får ett oxytocinpåslag när vi utsätts för stress/trauman/blir förorättade.

Men i slutändan är det handlingarna som avgör, och vi är gravt överrepresenterade i fängelser gällande vålds- och sexualbrottslighet, vi är egocentriska och kan inte ta den andres perspektiv, vi är prestigehungriga och inte sällan mobbar vi ut meningsdissidenter. Kort sagt måste vi alltid ha rätt, vi är kompromisslösa, narcissistiska, självcentrerade och kan inte ta ett skämt.

Jag känner då inte igen mig i den beskrivningen.
Då har jag fått fel diagnoser isåfall.

Die autistischen psychopathen!

#Sponsrat av Hans Asperger

Upp tills 30 ofte hade meltdowns. å pappa eller personalen fick hålla fast mig.
ifall inte skada själv mig eller andra..eller förstöra nått

Efter 30 blivit sällan. Nu e 41 å e typ 5 år eller nått senn pappa fått vara fysisk. Som ja minns.

Men ja e snabb til bli arg
Å kan få gråt attacken

Alyana skrev:

Quagmire skrev:En mycket bra bok av prof. Michael Fitzgerald. Han vill återinföra autistisk psykopati för dömda aspergare genom benämningen "Criminal Autistic Psychopathy", eftersom kriminella autister är förväxlande lika med regelrätt psykopati.

While murder is a matter of serious concern to the community, serial killing is a matter of even greater concern. Serial killers have baffled the public and professionals for hundreds of years. This book attempts to increase our understanding of serial killers. Fitzgerald suggests that Autistic Psychopathy may underlie some of these serial killers. He suggests a new diagnostic Criminal Autistic Psychopathy, which he identifies as a subcategory of Asperger's syndrome. This has had a far greater explanatory power than previously realised. Persons with callous, unemotional traits -- often called empathy deficits -- are very much associated with Autistic Psychopathy. This book offers insight of the dynamics associated with this pathological personality and how the individual's criminality affects our society and its victims.

https://www.bokus.com/bok/9781608769520 ... 1W9HHlW8XE

En viktig sak att ha i åtanke är att psykopatikriterierna utformades efter interner. Naturligtvis beter sig (är) de fria psykopaterna annorlunda. Fitzgerald menar på att man bör benämna kriminella autister som "Criminal Autistic Psychopath", eftersom dom är förväxlande lika med psykopater. Om både kriminella psykopater och kriminella autister är lika varandra borde rimligtvis laglydiga psykopater och laglydiga aspergare vara lika. Allt annat går inte ihop.

Nu vet jag att psykopater saknar affektiv empati och att vi saknar kognitiv, men i fråga om hur vi skadar/gör illa andra människor ser jag ingen större skillnad gällande de båda tillstånden. Dessutom skär diagnoserna varandra ganska mycket. Psykopater har ofta liknande kognitiva svårigheter som autister exempelvis dålig tidsuppfattning, sämre planeringsförmåga, svårt att se helheten och andra exekutiva nedsättningar. Aspergare ältar ofta oförrätter liksom psykopater gör, eftersom vi och psykopaterna inte får ett oxytocinpåslag när vi utsätts för stress/trauman/blir förorättade.

Men i slutändan är det handlingarna som avgör, och vi är gravt överrepresenterade i fängelser gällande vålds- och sexualbrottslighet, vi är egocentriska och kan inte ta den andres perspektiv, vi är prestigehungriga och inte sällan mobbar vi ut meningsdissidenter. Kort sagt måste vi alltid ha rätt, vi är kompromisslösa, narcissistiska, självcentrerade och kan inte ta ett skämt.

Jag känner då inte igen mig i den beskrivningen.
Då har jag fått fel diagnoser isåfall.

Det är inte så konstigt i och med att du inte är kriminell kan jag tänka mig.

Quagmire skrev:Det är inte enbart en nackdel att "vara aggressiv". Ambition drivs i mångt och mycket utav aggressivitet, och en hel del företag är faktiskt villiga att anställa kreativa psykopater (förutsatt att dom håller denne under uppsikt). Men visst, det är också associerat med många negativa utfall. Rätt kanaliserat kan aggressivitet vara en tillgång, men det är förmodligen sällan det när det kommer till neurologiskt/förståndsmässigt nedsatta autister.

Hur är det för dig, är din aggressivitet en tillgång?

atoms skrev:

Quagmire skrev:Det är inte enbart en nackdel att "vara aggressiv". Ambition drivs i mångt och mycket utav aggressivitet, och en hel del företag är faktiskt villiga att anställa kreativa psykopater (förutsatt att dom håller denne under uppsikt). Men visst, det är också associerat med många negativa utfall. Rätt kanaliserat kan aggressivitet vara en tillgång, men det är förmodligen sällan det när det kommer till neurologiskt/förståndsmässigt nedsatta autister.

Hur är det för dig, är din aggressivitet en tillgång?

Nä, är dessutom inte särskilt aggressiv. Har aldrig blivit åtalad, suttit i fängelse etc.