Jag har under en längre tid fått sk stödsamtal inom öppenpsykiatrin då det inte går att få psykoterapi och jag undrar nu om fler är i samma situation?

Det är många som inte får några samtal alls men samtidigt så är det tärande och nedslående att ha samtal varje vecka som inte handlar om något vettigt egentligen. Min samtalskontakt är snäll och vänlig men har ingen kompetens inom terapi vilket gör att vi pratar som bekanta om allmänna ämnen. Mottagningen har inga psykoterapeuter och det går inte att bli remitterad då jag tillhör Region Stockholm och det enda som erbjuds är korta terapier med i huvudsak inriktning KBT.

Jag har skrivit en lista över områden jag vill prata om, bland annat relationsproblem, men samtalskontakten vet inte hur hon ska hantera djupare samtalsämnen utan pratar allmänt om psykiatrin, om sin familj etc. Det är trevligt rent socialt sett men dränerande på ett annat eftersom jag söker någon att prata med om mina problem.

Jag kan inte lägga fram klagomål för då är risken stor att ansvariga på mottagningen anser att jag får söka mig någon annanstans och då blir jag även av med min läkarkontakt som jag har för min sjukskrivning.

Är det fler i liknande situation?

Japp, det är typ omöjligt att få psykoterapi från en psykodynamiker.
Bara KBT så långt ögat når och nu verkar det som om dom 10 samtalen man erbjöds innan krympt till 5.
Katastrof!
Såg t o m att det finns nån ny sak (ny för mig) som innebär kort psykoterapi. Säkerligen 5, max 10 samtal.
Katastrof.

Ja, det är verkligen illa. Tillhör du också Region Stockholm? Det handlar säkert också om tur delvis, en person som inte är terapeut kan ibland själv ändå vara van att diskutera djupare frågor och kan då kanske hjälpa sina patienter mer effektivt men det lär väl tillhöra ovanligheterna. Har du också stödsamtal eller inga samtal alls?

Zia1985 skrev:Japp, det är typ omöjligt att få psykoterapi från en psykodynamiker.
Bara KBT så långt ögat når och nu verkar det som om dom 10 samtalen man erbjöds innan krympt till 5.
Katastrof!
Såg t o m att det finns nån ny sak (ny för mig) som innebär kort psykoterapi. Säkerligen 5, max 10 samtal.
Katastrof.

Sarah1 skrev:Ja, det är verkligen illa. Tillhör du också Region Stockholm? Det handlar säkert också om tur delvis, en person som inte är terapeut kan ibland själv ändå vara van att diskutera djupare frågor och kan då kanske hjälpa sina patienter mer effektivt men det lär väl tillhöra ovanligheterna. Har du också stödsamtal eller inga samtal alls?

Zia1985 skrev:Japp, det är typ omöjligt att få psykoterapi från en psykodynamiker.
Bara KBT så långt ögat når och nu verkar det som om dom 10 samtalen man erbjöds innan krympt till 5.
Katastrof!
Såg t o m att det finns nån ny sak (ny för mig) som innebär kort psykoterapi. Säkerligen 5, max 10 samtal.
Katastrof.

Japp, Stockholm.
Man kan ju typ få samtal hos personal i Svenska Kyrkan.
Tror det är utanför Stefanskyrkan jag sett en plansch att man kan få samtalsstöd, oavsett om man är medlem eller inte. Diakonissor och präster brukar va lite bättre än psykiatrins samtalsstöd, tror jag..
Jag går till en psykoterapeut privat.

Jag träffade en diakon när jag behövde akut stöd och Habiliteringen inte hade tider tillräckligt fort, hon var bra men vet inte alls om de skulle förstå fullt ut om jag berättade om mina diagnoser, samtidigt vill inte Habiliteringen befatta sig så mycket med parsamtal vad jag förstår.
Det känns som man hamnar i dilemman vad man än gör.
Vill man ha råd utifrån sin diagnos så är nog Habiliteringen bäst på sin sak, man kanske inte kan gå i par men man har rätt att få samtal var för sig.
Anhöriga har rätt till stöd och självfallet personen eller personerna med diagnos.

Jag kan tänka mig att man inte riktigt vet hur man ska hjälpa mig om jag ska vara ärlig, det finns alltid en större risk för att jag är sämre på vissa saker inom relationen.
Om man får råd så kommer de utgå ifrån vad som blir bäst för alla på något sätt.

Psykiatrin leker med autisters liv när de inte anser sig ha råd att utgå ifrån autisters individuella behov och bevilja rätt behandling

Flinta skrev:Psykiatrin leker med autisters liv när de inte anser sig ha råd att utgå ifrån autisters individuella behov och bevilja rätt behandling

Vi autister ska väl få det via Habliteringen? Psykiatrin sköter ju endast om medicineringen vid psykiskohälsa så ligger ju inte inom deras område. Eller det ligger inom deras område om vi har samsjuklighet men inte att behandla autismen för där finns det ju ingen medicin som "botar" eller lindrar, det vore ju underbart om det gjorde det.

Det som ständigt kommer vara ett återkommande problem kommer nog inte leda till så mycket annat än medicinsk behandling, psykiatrin kommer istället fokusera på symtomen som tex depression och ADHD.
Man får söka om punktinsatser istället hos Habiliteringen.

slackern skrev:

Flinta skrev:Psykiatrin leker med autisters liv när de inte anser sig ha råd att utgå ifrån autisters individuella behov och bevilja rätt behandling

Vi autister ska väl få det via Habliteringen? Psykiatrin sköter ju endast om medicineringen vid psykisk ohälsa så ligger ju inte inom deras område. Eller det ligger inom deras område om vi har samsjuklighet men inte att behandla autismen för där finns det ju ingen medicin som "botar" eller lindrar, det vore ju underbart om det gjorde det.

Med "Behandling" ovan menade jag framförallt rätt form av samtal med en behandlare med rätt kompetens.

Min erfarenhet är att habiliteringen inte tar emot hela människan. Det tar emot en person med autism som kan ha konsekvenser av funktionsnedsättningarna som den behöver råd och stöd i. Punkt. De är också inga specialister på autism även om man kan hitta undantag även på hab. Deras uppdrag innebär ju att erbjuda psykolog, kurator, arbetsterapeut, logoped, sjukgymnast med övergripande kunskaper om olika funktionsnedsättningar över lag. Om man inte har tur att bo nära ngn specialistenhet typ Habiliteringens resurscenter tror jag det heter numera (tidigare Aspergercenter), där de har (?)/hade djupare kunskaper.

Ohälsa och lidande sträcker sig ofta utanför funktionsnedsättningen. Autism gör en inte mindre emottaglig för elände eller andra svåra livsomständigheter och många har andra sjukdomar, fysiska och/eller psykiska, trauman osv. de behöver stöd i och då är det önskvärt/nödvändigt om samtalsterapeuten även är väl insatt i hur autism kan påverka om hen ska kunna stödja "rätt".

Det går inte att få någon form av samtalsterapi på hab vad jag vet. De behandlar ej. De habiliterar genom t ex stödsamtal och undersökande samtal om hur ens nedsättningar påverkar, råd om strategier etc.

slackern skrev:

Flinta skrev:Psykiatrin leker med autisters liv när de inte anser sig ha råd att utgå ifrån autisters individuella behov och bevilja rätt behandling

Vi autister ska väl få det via Habliteringen? Psykiatrin sköter ju endast om medicineringen vid psykiskohälsa så ligger ju inte inom deras område. Eller det ligger inom deras område om vi har samsjuklighet men inte att behandla autismen för där finns det ju ingen medicin som "botar" eller lindrar, det vore ju underbart om det gjorde det.

Jag besökte Habiliteringen en gång, och det kändes som de såg mig som totalt förståndshandikappad tills de snackat med mig ett tag och förstod bättre. Visade sig att de inte hade nåt att erbjuda mig då det enda jag erbjöds från dem var sånt jag klarar själv utan någons hjälp.
Detta var visserligen ett antal år sedan.. Har du lust att ge exempel på vad de kan hjälpa till med?

Gällande psykiatrin så vet de mycket väl om min kroniska depression och andra bekymmer, men det känns som de skiter i det! De vill bara skriva ut mediciner.

@Lightworker: På min hab informerar de på en relativt låg nivå om funktionsnedsättningen och om hur man kan påverkas av den. Har för mig att deras info kändes "stereotyp".

Du kan ta upp frågeställningar om hur du kan göra för att förenkla saker i vardagen, ni kan prata om strategier för att saker ska fungera bättre: kost, sömn, ev skola/jobb, relationer etc.

Hade jag behövt råd om ekonomi, ansöka om insatser mm så hade jag säkert skickats till kuratorn. Deras sjukgymnast hade jag aldrig personlig kontakt med. Logopeden skulle jag kunna tänka mig att använda någon gång för en speciell sak..
Tidigare kunde arbetsterapeuter skriva ut tyngdtäcken. Kan tänka mig att de gör t ex ADL-bedömingar dvs utreder de som behöver utredas i aktivitetsförmåga.

Lightworker skrev:

slackern skrev:

Flinta skrev:Psykiatrin leker med autisters liv när de inte anser sig ha råd att utgå ifrån autisters individuella behov och bevilja rätt behandling

Vi autister ska väl få det via Habliteringen? Psykiatrin sköter ju endast om medicineringen vid psykiskohälsa så ligger ju inte inom deras område. Eller det ligger inom deras område om vi har samsjuklighet men inte att behandla autismen för där finns det ju ingen medicin som "botar" eller lindrar, det vore ju underbart om det gjorde det.

Jag besökte Habiliteringen en gång, och det kändes som de såg mig som totalt förståndshandikappad tills de snackat med mig ett tag och förstod bättre. Visade sig att de inte hade nåt att erbjuda mig då det enda jag erbjöds från dem var sånt jag klarar själv utan någons hjälp.
Detta var visserligen ett antal år sedan.. Har du lust att ge exempel på vad de kan hjälpa till med?

Jag har väl haft diagnossamtal med en psykolog och träffat en arbetsterapute som skrev ut några hjälpmedel, sedan fick jag en remis till aspergercenter för att gå någon AS-grupp men jag bangade ur.

Flinta skrev:

slackern skrev:

Flinta skrev:Psykiatrin leker med autisters liv när de inte anser sig ha råd att utgå ifrån autisters individuella behov och bevilja rätt behandling

Vi autister ska väl få det via Habliteringen? Psykiatrin sköter ju endast om medicineringen vid psykisk ohälsa så ligger ju inte inom deras område. Eller det ligger inom deras område om vi har samsjuklighet men inte att behandla autismen för där finns det ju ingen medicin som "botar" eller lindrar, det vore ju underbart om det gjorde det.

Med "Behandling" ovan menade jag framförallt rätt form av samtal med en behandlare med rätt kompetens.

Men det ingår fortfarande inte i psykiatrins ansvarsområde att behandla autism i Stockholms landsting hur mycket du än önskar att det ska det.

Jag tycker att hjälpen har skiftat mycket beroende på vem jag har gått till, man behöver träffa någon som man klickar med och som förstår en.
Det beror också på frågeställningarna man har, de arbetar ju med saker som har med handikappet att göra, annars kanske det största behovet är bekanta kan vissa tycka.
Jag tycker det är klokt att psykologen börjar försiktigt och sedan gradvis hittar var personen är, jag tar inte illa vid mig utan det är deras jobb att arbeta så.
Ibland tycker de kanske inte att de kan hjälpa en med frågorna, kan bero på olika anledningar, men vanligast är nog att man anses klara sig "tillräckligt bra".
Ibland får man jobba lite för att personal på Habiliteringen ska uppmärksamma en också, det kanske inte går första gången.

slackern skrev:

Flinta skrev:

slackern skrev:
Vi autister ska väl få det via Habliteringen? Psykiatrin sköter ju endast om medicineringen vid psykisk ohälsa så ligger ju inte inom deras område. Eller det ligger inom deras område om vi har samsjuklighet men inte att behandla autismen för där finns det ju ingen medicin som "botar" eller lindrar, det vore ju underbart om det gjorde det.

Med "Behandling" ovan menade jag framförallt rätt form av samtal med en behandlare med rätt kompetens.

Men det ingår fortfarande inte i psykiatrins ansvarsområde att behandla autism i Stockholms landsting hur mycket du än önskar att det ska det.

Ingår det inte att behandla depression då?

Sarah1 skrev:Jag har under en längre tid fått sk stödsamtal inom öppenpsykiatrin då det inte går att få psykoterapi och jag undrar nu om fler är i samma situation?

Det är många som inte får några samtal alls men samtidigt så är det tärande och nedslående att ha samtal varje vecka som inte handlar om något vettigt egentligen. Min samtalskontakt är snäll och vänlig men har ingen kompetens inom terapi vilket gör att vi pratar som bekanta om allmänna ämnen. Mottagningen har inga psykoterapeuter och det går inte att bli remitterad då jag tillhör Region Stockholm och det enda som erbjuds är korta terapier med i huvudsak inriktning KBT.

Jag har skrivit en lista över områden jag vill prata om, bland annat relationsproblem, men samtalskontakten vet inte hur hon ska hantera djupare samtalsämnen utan pratar allmänt om psykiatrin, om sin familj etc. Det är trevligt rent socialt sett men dränerande på ett annat eftersom jag söker någon att prata med om mina problem.

Jag kan inte lägga fram klagomål för då är risken stor att ansvariga på mottagningen anser att jag får söka mig någon annanstans och då blir jag även av med min läkarkontakt som jag har för min sjukskrivning.

Är det fler i liknande situation?

VA- sitter hen och pratar om sin familj?! Ingen jag har gått till har berättat nånting om sig själva. Är det vanligt att samtalskontakter gör det?

slackern skrev:

Flinta skrev:

slackern skrev:
Vi autister ska väl få det via Habliteringen? Psykiatrin sköter ju endast om medicineringen vid psykisk ohälsa så ligger ju inte inom deras område. Eller det ligger inom deras område om vi har samsjuklighet men inte att behandla autismen för där finns det ju ingen medicin som "botar" eller lindrar, det vore ju underbart om det gjorde det.

Med "Behandling" ovan menade jag framförallt rätt form av samtal med en behandlare med rätt kompetens.

Men det ingår fortfarande inte i psykiatrins ansvarsområde att behandla autism i Stockholms landsting hur mycket du än önskar att det ska det.

Tack det har jag förstått
Därför skrev jag bl a följande ovan

Min erfarenhet är att habiliteringen inte tar emot hela människan. Det tar emot en person med autism som kan ha konsekvenser av funktionsnedsättningarna som den behöver råd och stöd i. Punkt.

Ohälsa och lidande sträcker sig ofta utanför funktionsnedsättningen. Autism gör en inte mindre emottaglig för elände eller andra svåra livsomständigheter och många har andra sjukdomar, fysiska och/eller psykiska, trauman osv. de behöver stöd i och då är det önskvärt/nödvändigt om samtalsterapeuten även är väl insatt i hur autism kan påverka om hen ska kunna stödja "rätt".

Lightworker skrev:

slackern skrev:

Flinta skrev:
Med "Behandling" ovan menade jag framförallt rätt form av samtal med en behandlare med rätt kompetens.

Men det ingår fortfarande inte i psykiatrins ansvarsområde att behandla autism i Stockholms landsting hur mycket du än önskar att det ska det.

Ingår det inte att behandla depression då?

Vad tror du själv?

Men lättare depression ska behandlas utav vårdcentralen och din husläkare, svårbehandlad depression ska behandlas utav psykiatrin. Jag förstår ju att det kan suga som patient att vården är väldigt byråkratisk och jobbigt med dom olika ansvarsområden och att det inte finns ett helhetsperspektiv, men ju snabbare man förstår det och accepterar det som patient ju mindre är risken att man lessnar och blir bitter över något man inte kan påverka förutom vid nästa landstingsval kanske eller något i den stilen.

sussi83 skrev:Ibland får man jobba lite för att personal på Habiliteringen ska uppmärksamma en också, det kanske inte går första gången.

Vad menar du med att de ska uppmärksamma en? Att de börjar försöka förstå vem man är och hur man funkar? Eller menar du nåt helt annat?

Marjatta skrev:

sussi83 skrev:Ibland får man jobba lite för att personal på Habiliteringen ska uppmärksamma en också, det kanske inte går första gången.

Vad menar du med att de ska uppmärksamma en? Att de börjar försöka förstå vem man är och hur man funkar? Eller menar du nåt helt annat?

Sådär har jag fått förklarat för mig från psykiatrin att dom vill att man visar framfötterna. Vet inte om Habliteringen har samma filosofi.

Den här länken kan nog vara TS till hjälp, finns steg för steg guide för att hitta och söka den vården hon efterfrågar.

https://www.1177.se/Stockholm/behandlin ... ehandling/

slackern skrev:

Marjatta skrev:

sussi83 skrev:Ibland får man jobba lite för att personal på Habiliteringen ska uppmärksamma en också, det kanske inte går första gången.

Vad menar du med att de ska uppmärksamma en? Att de börjar försöka förstå vem man är och hur man funkar? Eller menar du nåt helt annat?

Sådär har jag fått förklarat för mig från psykiatrin att dom vill att man visar framfötterna. Vet inte om Habliteringen har samma filosofi.

Hurdå visa framfötterna? Jo jag förstår uttrycket, men fattar inte vad som menas i sammanhanget.

Marjatta skrev:

slackern skrev:

Marjatta skrev:
Vad menar du med att de ska uppmärksamma en? Att de börjar försöka förstå vem man är och hur man funkar? Eller menar du nåt helt annat?

Sådär har jag fått förklarat för mig från psykiatrin att dom vill att man visar framfötterna. Vet inte om Habliteringen har samma filosofi.

Hurdå visa framfötterna? Jo jag förstår uttrycket, men fattar inte vad som menas i sammanhanget.

Det var en psykiatrisjuksyster som förklarade det för mig, var väl 10 år sedan. Men om du vill ja vad vet jag säg få den behandlingen TS vill ha så menas det väl att hon ska ta reda på vart den finns och föreslå sin behandlare att här har jag hittat ett ställe skulle du kunna va snäll och se till att jag får träffa den här personen inom en snar framtid. Händer inget så föra fram det vid nästa tillfälle och propsa på det fram tills något händer.

Många blir bollade mellan HAB och psykiatrin för att HAB inte har kunskap i annat än funktionsnedsättningar men psykiatrin tycker att man automatiskt enbart hör hemma hos HAB pga att man har dessa. Jag har noll intresse att diskutera rutiner hos HAB när jag vill dö liksom. Allt är inte med funktionsnedsättningarna även om de givetvis bidragit. Jag behöver terapi men kommer aldrig att få prata med någon, gett upp där.