Ibland vet man vad man bör göra för att bättra sig, fast känslorna stoppar en. Som exempel kan det vara att prata med folk, om man lider av socialångest/fobi. Söka jobb, även fast man inte klarar jobbet(skulle nog vara hälsosamt för personen att försöka åtminstone). Att ta promenader, eller vara utomhus om man är rädd för det. Det kan vara vad som helst.

För mig kan det vara att fråga tjejer på dejt. Att kunna ta mig ut lättare istället för att jag måste planera så mycket innan. Jag har tvångssyndrom där jag håller på med spisknapparna, och ytterdörren. Finns säker mer som jag inte tänker på just nu.

Rädslorna är irrationella såklart, och när det gäller terapi som funkar så handlar det oftast om personlig utveckling, och att gå emot sina smärtor för att härda och bli starkare. Själv finns det situationer där jag har stärkts, men känner mig fortfarande svag.

Låt säga att jag skriver ner saker jag bör göra, och som jag vet kommer att hjälpa mig. Känslorna som hindrar mig känns så oerhörd starkt. Hur ska man egentligen gå emot den?

(om man har socialt ångest)
Kan vara något så simpelt som att anonymt prata på voice i ett spel eller annat ställe. Inget kommer att spåras tillbaks till dig, men fortfarande hindras man från det.

Skriv gärna exempel där ni har varit svaga, och sedan stärkt.

Har ni material som har hjälpt er utvecklas, eller bli av med era rädslor?

Blir bara äldre, och om jag inte tar tag i det nu, så känns det nästan försent. Jobbigt att fortfarande ha dessa problem när jag bara blir äldre. Det är mest "normalt" att vara blyg, konstig och svag som barn. Vill inte tänka mig som 50 åring o vara såhär (även fast sanningen säger att jag kommer det).

Känns bra att skriva av sig lite.

Jag är fostrad/ programmerad att vara rädd att se andra människor som illvilliga ondskefulla att tänka hotbildsanalysatoriskt så fort jag träffar en ny människor och att lyda motparten

Tulson74 skrev:Jag är fostrad/ programmerad att vara rädd att se andra människor som illvilliga ondskefulla att tänka hotbildsanalysatoriskt så fort jag träffar en ny människor och att lyda motparten

Känns rätt logiskt ifall aspergare har denna instinkt. Tänkte ganska nyligt att vi aspisar är bytesdjur, vi har många drag utav det. Många har varit mobbade (har själv inte varit det, visst har någon sagt något dumt till mig men inte systematiskt.) Det är ju inte jättekonstigt ifall många utav oss isolerar sig då dom erfarit mobbning, trakasserier, känsla av utanförskap mm. Ytterst logiskt.

Det är heller inte särskilt förvånande att många med diagnoser själva är mobbare och elaka, då offer ofta blir förövare (+sämre spärrar). Lägg då till att vi saknar introspektion och beteendereglering så förstår man att miljömässiga faktorer spelar stor roll gällande att forma hur vi beter oss.

Psykopater är också väldigt miljömässigt beroende. Om en psykopat får den bästa uppväxten så blir h*n som värst ett rövhål, medans en dålig miljö skapar en seriemördare (inte säkert, men åt det hållet).

Mina rädslor är befogade därför har jag svårt att gå emot dem, skulle man möta en hemlös så tror jag inte heller KBT hjälper.
Efter en utsortering av realistiska tankar och sådant hjärnan fantiserat ihop så fokuserar man på hjärnspökena.
Går man KBT så får man utmana sina egna tankar och en av frågorna är om man har bevis för sitt påstående, KBT är ofta till för botbara tillstånd.
Paniksyndrom, social fobi mm.

Läkaren har tom sagt att det inte finns evidens för att samma typ av behandling fungerar för personer med autism, kanske tänker han på att situationer som blir besvärliga alltid kommer att finnas i personens närvaro.
Det man kan göra är att minska dessa saker eller finna sätt att hitta strategier.
Dvs motsatt synsätt än vad KBT behandling går ut på, kanske behöver man undvika saker eller helt stryka vissa?

sussi83 skrev:Mina rädslor är befogade därför har jag svårt att gå emot dem, skulle man möta en hemlös så tror jag inte heller KBT hjälper.

Har du råkat illa ut utav en hemlös?

slackern skrev:

sussi83 skrev:Mina rädslor är befogade därför har jag svårt att gå emot dem, skulle man möta en hemlös så tror jag inte heller KBT hjälper.

Har du råkat illa ut utav en hemlös?

Ha ha, syftningsfel.
Nä jag tänker på att det är svårt och ganska omöjligt att ifrågasätta sina tankar när man är i en svår situation, står någon och slår mig så är det svårt att omvärdera sina tankar det skulle ju vara förskräckligt om någon försökte få det till att det var ett hjärnspöke.
Sen skulle jag ha så många bevis för att saker gått åt skogen innan så det faller ju också, risken är överhängande att det händer igen och därför är oron befogad.
Det är alltså inget hjärnspöke.

sussi83 skrev:

slackern skrev:

sussi83 skrev:Mina rädslor är befogade därför har jag svårt att gå emot dem, skulle man möta en hemlös så tror jag inte heller KBT hjälper.

Har du råkat illa ut utav en hemlös?

Ha ha, syftningsfel.
Nä jag tänker på att det är svårt och ganska omöjligt att ifrågasätta sina tankar när man är i en svår situation, står någon och slår mig så är det svårt att omvärdera sina tankar det skulle ju vara förskräckligt om någon försökte få det till att det var ett hjärnspöke.
Sen skulle jag ha så många bevis för att saker gått åt skogen innan så det faller ju också, risken är överhängande att det händer igen och därför är oron befogad.
Det är alltså inget hjärnspöke.

OK tack för förklaringen.

Jag kan ju å andra sidan förstå om någon är rädd för hemlösa fast i dom flesta fall brukar ju hemlöshet bero på någonting som T.ex missbruk och psykisohälsa eller det är i varje fall dom jag ser framför mig när jag tänker på en hemlös och inte dom som är det tillfälligt pga skilsmässa och liknande orsaker som sover på någon kompis soffa eller släktings.