Kidzi skrev:Jag kan också tycka att man ska köra sitt eget rejs. Inget fel att vara lite rebellisk. Att det ska vara så förbjudet att vara den man är.

Klart att man måste lära sig vissa regler så man inte skadar eller skrämmer andra. Men annars skitsamma.

Men klart motsägelsefullt att vara rebell på det sättet att man vill bli en NT. De flesta vill odla sin egen personlighet.

Citering här suger eftersom man inte kan hoppa från det citerade till inlägget, så citera kan man väl göra om man tycker det är bäst. Annars skitsamma. Man kan likagärna vända sig till den man talar med.

Jag är lite kluven till ordet rebell, man kan använda det på lite olika sätt beroende på vad man vill få fram för budskap.
Det kan verkligen få en negativ klang om man kallar tex feminister och antirasister för rebeller, då har man ju redan förutsatt att något ska vara som det alltid varit.
Och det låter lite gammalmodigt i dagens samtalsanda kanske tom lite nedlåtande, precis samma taktik som man använder sig av inom politiken.
V vet ju alla är kommunister och SD nazister?
Tror inte det var så du menade kidzi men det finns verkligen folk till allt där ute.

Jag är feminist tex och ser mig inte som rebell alls och är dessutom inte ensam om att vara det.

Tycker absolut man ska få tycka och få prata om det men man får välja sina strider lite, de bästa lösningarna bygger ändå på kompromisser.
Tror att om man vill hitta sin plats så är det bra att däremot inte vara för defensiv utan om man vill smälta in till det yttre tex så är det inte fel att se vad som är mode om man tycker det är kul.
Sedan sätta på kläderna och göra det till sin egen grej och stå för sig själv, det finns snarare rebeller på annan front isf som vill hindra andra från att vara sig själva och smälta in, helt utan anledning.
Jag tycker alla har rätt till ett självbestämmande och man ska inte låta nedlåtande personer bestämma över ens liv.

Transor gör det, homosexuella gör det och för många funkar det utmärkt att vara unik och våga sticka ut,
för en person som har handikapp kan mode bli nog så kontroversiellt.
Man har liksom inte kvalat in innan man har självförtroendet att göra det.

Går just nu en reedigt bra dokumentär på SVT om hur västliga samhället ser på oortodoxa personer och grupper. "HEJA SATAN" haha

Förlåt Jossie om jag kidnappar din tråd
..

sussi83 skrev:Tror inte det var så du menade kidzi men det finns verkligen folk till allt där ute.

Du vet nog vad jag menade. Att göra det som är rätt. Att vara den man är. Att inte ta skit.

hej_på_dej_11 skrev:NT som ni formulerar det här (gissar på att det står för Normala Typer....?.

Neurotyper är standardordet för de som inte har någon typ av neuropsykiatriskt funktionshinder.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Neurotypisk

På tal om just sociala svårigheter, jag har svårt med skämt ironi osv, men har blivit bättre på det genom åren, hade mer svårigheter med det som yngre. Men om personer driver/ skämtar/ ironi (Finns det ens någon skillnad?) så kan det vara svårt att tyda det hela om personen har ett väldigt seriöst tonläge. Man kan iaf inte jag höra tonläget eftersom det låter seriöst och inte som att personen skulle skoja. För vi säger som i exemplet jag syftar på i detta fallet, så var det svårt pga att jag hörde ett seriöst tonläge på att personen faktiskt skulle kunna köpa det där plagget, men nu skulle jag förstå att personen bara drev.

Visserligen var ju detta kanske 1-2 gången jag var med dessa tjejkompisar som egentligen inte var några riktiga kompisar. Dels för jag inte kände de så bra och att jag har ingen aning om varför vi ens umgicks, kanske bara för att det var lättare i gymnasiet att bara haka på folk om de skulle till någonstans och det var inge konstigheter för oftast så kände man alltid någon/visste vem någon var.

Så pga den infon så kunde jag omöjligt ha förstått att hon skulle driva om det där plagget. Hon lät väldigt seriös om det hela plus att det finns en sk regel att man kan inte bara skoja med vem som helst när som helst, för vi kände ju inte varandra så bra. Detta lär man sig i typ 2-3an i grundskolan.


Jag har fått höra att man kan se om någon skojar om man man kan utgå från vad personen har i vanliga fall eller för klädstil, men tänk om personen bara får en flipp och vill utforska lite? Testa olika stilar.

Så det är ju väldigt otydligt att veta eftersom det inte finns en standard. Personen som skojade skulle lika gärna kunnat vilja ha den där tröjan. Jag menar, hon kollade på den och sa att hon tänkte köpa den och lät väldigt seriös, vem skulle då bara ha fattat om hon drev? Fattar om hennes andra kompisar förstod det eller låtsades fatta det, men jag som inte kände de så bra, hur skulle jag förstå det?

Detta är ju ett väldigt skevt exempel så vad jag förstått det som så är det ibland lite otydligt och att man kan tolka det på olika sätt. Men enligt den där mallen så är detta ett skämt och det ska man förstå.

Har TS sambo någon diagnos eller tillhör din partner normal populationen? Om din partner nu skulle tillhöra normal populationen skulle det inte vara bättre att fråga vederbörande för att reda ut vad som menas istället för att älta det med ett gäng autister som har nollkoll?

Har ingen aning men han verkar inte ha någon diagnos men däremot så har han själv sagt att han oftast har gått sin egna väg. Vi har pratat om detta men tror inte han tänker så mycket på just diagnoser. Han älskar mig som jag är.

slackern skrev:Har TS sambo någon diagnos eller tillhör din partner normal populationen? Om din partner nu skulle tillhöra normal populationen skulle det inte vara bättre att fråga vederbörande för att reda ut vad som menas istället för att älta det med ett gäng autister som har nollkoll?

Fast tycker nog en del har koll. Man kan ha insikt om att man är dålig på något, det behöver inte innebära bot.

Men att se någon IRL är naturligtvis att föredra. Genom text kan man inte förmedla vad man utstrålar. Ibland har jag iofs träffat folk från nätet som haft de beteendena jag trott de skulle ha, men har haft fel ibland med.

Jag kanske har varit osäker på om folk har fattat detta för det ingår i min diagnos att man är osäker om folk fattar, man är missförstådd. Men ibland känner jag att det spårar ur lite då jag BARA har förklarat de olika skillnaderna på att HA en diagnos och att INTE HA en diagnos. Och det är nog en väldigt förenklad förklaring/sammanfattning men det är min förklaring på hur jag tycker att det är. Jag har inte sagt att ni andra inte får tycka så eller om ni nu håller med mig om detta. Men då tror jag folk blev väldigt triggade av detta och menade att nej det är inte så osv.

För mig var det enbart en enkel förklaring, visste inte hur jag skulle förklara det på ett lättare bättre sätt. Sedan fattar jag ju självklart hur ni menar och att det är väldigt varierande gällande diagnoser. Som sagt så säger jag ju att det beror på vilken diagnos man har, vilken grad på diagnosen, behov, förutsättningar osv. Jag struntade i det där runtomkring sakerna när jag pratade om skillnaden på att ha och inte ha en diagnos. Jag syftade bara på att detta är min uppfattning om hur det är och det är också definitionen av tex ADHD Aspergers mm.

Så det var helt enkelt bara så jag menade. Nu tycker jag att jag är väldigt tydlig med hur jag faktiskt menade och sen kan jag mycket väl förstå om ni missförstod för jag kan ha uttryckt mig lite oklart men jag tyckte det var onödigt att det spårade ur lite.

Min avsikt var bara att förklara såhär är det utifrån fakta/definitionen och det är även så min bild är. Se det lite som att jag enbart berättar att alla vet vad mobiltelefoner för något. Absolut så fattar inte en nyfödd bebis det , men nu menar jag när man är så pass stor att man har förmågan att förstå det. Och det finns säkert andra som inte heller vet om detta men eftersom det är så vanligt så kan man inte missa det såvida man inte har levt i en grotta och vill göra det. Finns ju de där personerna som har valt att leva lite uddare än normen.

Och helt ärligt trodde jag faktiskt inte på att det hela skulle bli en sådan stor grej. Jag kunde lika gärna ha sagt att man ritar en sol gul och inte en grön eller blå sol. Det är så vi är vana att se en sol. Men egentligen om man nu är insatt i ämnet så är nog solen vit. Har ingen aning om varför den är gul, det får man nog fråga en expert om eller googla

Jossie94 skrev:Jag tycker bara det är konstigt att folk märkte att jag hade en diagnos medan jag själv aldrig ens tänkt tanken. Men då är ju alla NT säger jag annorlunda för det är så jag tycker och de jag har tyckt varit normala har ju inte varit normala för fem öre. Då ska jag vara den som är normal vilket jag också är om man jämför med de som har ännu grövre diagnoser, då är ju jag NT jämfört med dem. Visst har jag svårigheter men det är skillnad på mina svårigheter än på deras för de jag har träffat klarar inte av vardagliga grejer Utan de är fast på DV vilket är rätt tragiskt, det är ju synd om de människorna. Det finns de som inte ens får pengar eller assistanser och de sitter kanske i rullstol kan inte gå på toaletten osv så det är skillnad på min grad av diagnos och deras. Jag behöver som sagt inte hjälp med sådana saker.

Kan svårt veta va man behov i hjälp då.. Typ min DV varit nån i rull stol inte behov hjälp toaletten. Å så e nån inte rull stol behov hjälp det endå. Så inte vet.

Jossie94 skrev:2. Hur märker man diagnosen på mig?

inte vet?

Fast i mitt fall.. va ja tror.. Ja pratar konstigt. Ja går lite konstigt. Ja dreglar. Ja ofta fingrar eller nått i munnen. Ja måste hjälp till vuxna inte ska.. typ om ska äta. Kan synas ja bär blöja just i fall.. men inte alltid synas kanske.. beror på va kläder mamma tagit mig på. Inte fått hjälp morgonen kan va inte borstat hår. Å kläder tagit på fel kanske. Men det tror mest e NT bara märker man e annorlunda. Dom bara vet på nått sätt. Tror min autism gör inte kommer förstå hur dom förstå. Eller nått.

Gällande sociala koder ironi och sådant så menade jag såhär. Hur man lär sig veta saker vad som är rätt i situationer som man inte varit med om innan. Tex hur jag vet att det är rätt att jag gör något på rätt sätt och andra gör på fel sätt. Då utgår nog folk från sig själva. Vet inte om detta är tillräckligt tydligt förklarat men hoppas ni förstår vad jag vill ha svar på. För vissa vet typ bara när saker är rätt och säger då till någon annan att den gör fel även om båda parterna gör likadana saker. Absolut är det flera faktorer som spelar in som gör att vissa har makten och inte och då syftar jag på vem som är poppis eller inte osv.

Måste man ha den där förmågan att man bara vet när saker är rätt eller hur lär man sig att veta när det är rätt osv?

Jossie94 skrev:Gällande sociala koder ironi och sådant så menade jag såhär. Hur man lär sig veta saker vad som är rätt i situationer som man inte varit med om innan.

Man generaliserar från tidigare situationer. Med viss typ av autism kan man inte det utan man ser varje ny situation som helt unik och tror man måste lära sig om varje liten situation som kan uppkomma. Man kan naturligtvis göra fel om man generaliserar men det är ändå så som folk gör.

Jossie94 skrev:Gällande sociala koder ironi och sådant så menade jag såhär. Hur man lär sig veta saker vad som är rätt i situationer som man inte varit med om innan.

Det är talet man bör lyssna på, t ex överklasen svär bara uppåt, inte neråt. De säger typ: "jävlar vad fin seglats vi var på i helgen", medan om det är ngt negativt, ex en hantverkare som misslyckats: "det var förskräckligt vad det sprutade vatten överallt, när rörmokaren var här...". Samma sak gäller för ironi och sarkasm, de använder bara det inom familjen osv, när de uttalar sig generellt så undviker de ironi om det gäller något av vikt eller ngn som gjort ett misstag. Antagligen något de lär sig på internatskolornas retorikkurser ..

Som jag fick reda på idag så gör väldigt många sociala fel men vi med diagnoser hannar lite i underläge gällande detta eftersom vi har svårt med det. Mitt problem ligger mer i att jag inte vågar säga saker även om det är okej just för att när jag har gjort det så har folk påpekat det. Jag påpekar ju inte om någon går konstigt eller försöker hitta fel såvida det är typ en jacka eller fel färg. Man kan säga att detta är som mobbning bara det att denna typ av mobbingen är accepterande för det är inget fel att folk har åsikter men jag skulle inte påpeka hur någon annan fick eller om jackan var ful eller likande men jo det finns folk som beter sig såhär. Men då kommer de ju inte någon som säger åt dessa personer utan livet går vidare bara. Jag skulle absolut kunna säga att någon gör på fel sätt jag kan skriva en hel bok om just det, men jag vill inte vara en sån person. Rättaresagt jag vågar inte bete mig på det sättet för då kanske det blir fel just bara för att jag har en diagnos och då kommer ju folk märka det och utnyttja det. Vilket är det som har hänt tidigare.

Jag kunde tex säga jag ska till gröna Lund eller något liknande men då fick man inte en normal reaktion om man säger så istället var det men ska du till grönan, vem åker dit? Då skulle man ju förstå att det är tex donken eller något alla ska vara på.. det finns ju inte en regelbok som säger att donken är det stället som är häftigast att hänga vid/på och grönan är helt ute.. utan man ska bara fatta detta utan att ens ha hört eller pratat om det överhuvudtaget. Det blir ju svårt att veta något som man inte vet om... haha sjukt komplicerat

Förhoppningsvis växer de människor du umgås med ur sitt tonårsstadium. Rätt och fel finns inte, bara vad som är vanligast att göra. Ibland är det mer rätt för en själv att göra något annat.

Nu umgås jag ju inte med sådana personer utan det var mer förut i gymnasiet. Men det är klart att det sitter lite i bakhuvudet att om man träffar någon ny kompis, att man hoppas att något inte händer igen. Så för mig har jag varit ensam gällande kompisar så jag blivit van, sedan träffade jag av en slump en gammal klasskompis och då började vi hänga igen. Idag är hon min bästavän. Och så har jag min sambo. Han är också min bästavän. Men jag är nöjd med det. Visst hade det varit roligt med flera men kompisar är rätt överskattat faktiskt.

Jossie94 skrev:Idag är hon min bästavän. Och så har jag min sambo. Han är också min bästavän. Men jag är nöjd med det. Visst hade det varit roligt med flera men kompisar är rätt överskattat faktiskt.

Bra du tänker så. För det är viktigare att man känner sina nära och kära än att man vet hur folk i allmänhet funkar. Jag har en kompis sedan 25 år men lär mig fortfarande hur hon funkar. Det är ju viktigare att jag vet detta än hur folk i allmänhet funkar. Att man vet vad man har för socialt kontrakt med dem man känner mest.

Det är ju dem som betyder något, inte folk man knappt känner.

Om du vill att det ska synas kan du ju gå runt med ett hårband/hatt som har sådana där alienbollar då lär det ju synas.

Jag har inte det behovet att skylta med min diagnos men bra tips ändå om man vill att det ska synas!