Jag tror du har rätt angående det där med att sätta gränser, för jag tror inte jag är bra på det, jag är väl för ärlig. Det är klart att jag kan säga ifrån men det är väl allt för sällan jag gjort det plus att jag är inte den som bara skiter i saker utan jag har nog ett väldigt bra tålamod.

Sedan när vi ändå pratar om ämnet så kan jag säga att jag tror att jag har en teori om varför folk inte förstår mig. Jag tror att eftersom min diagnos inte syns så tydligt förutom om man själv har en diagnos eller har läst på om diagnoser/har kunskap om det, så kan folk i min omgivning kanske tro att jag inte har en diagnos. Då kan de hända att de bara beter sig som vanligt och förväntar sig att jag ska kunna göra det eller det, för att för dem är det ju självklart.

Samtidigt blir det ju fel eftersom jag har svårigheter med min diagnos och då blir det jobbigt att folk bara glömmer bort att diagnosen existerar, för om jag då har svårt med något så kan ju inte dem ge mig hjälp för att de inte ens tänker på diagnosen.

Sedan vet jag inte hur folk kan tro att jag är osäker gällande vissa saker när jag inte ens är det. Okej om jag frågar väldigt många gånger om något, då kanske folk börjar undra, men samtidigt så måste man ju kunna fråga om saker utan att det blir att man anses som osäker. Då borde ju alla vara osäkra som frågar om saker om det ska vara så. Då är det svårt att ens kunna fråga om ngt eftersom man blir stämplad som osäker...


Jag menar, jag var med om att en lärare tyckte jag frågade för mycket på en lektion och sedan när jag fick höra det av en elevassistent på skolan, så pratade jag med den läraren och hon bara men du frågar ju så mycket. Jag bara men det är ju så man lär sig? Hur ska man annars kunna lära sig saker om man inte får fråga? Det är ju endå en lärares jobb att lära ut till eleverna. Man kan säga att hon fick ett Wake up call för nästa dag var hon jätte trevlig och tror hon hade tänkt efter lite..

Jag vet inte hur jag ska förklara det där första men jag har ett bra tålamod skulle jag säga så det är inte så att jag bara ger upp eller så, utan jag försöker ändå få saker att funka.

Jossie94 skrev:Jag tror du har rätt angående det där med att sätta gränser, för jag tror inte jag är bra på det, jag är väl för ärlig. Det är klart att jag kan säga ifrån men det är väl allt för sällan jag gjort det plus att jag är inte den som bara skiter i saker utan jag har nog ett väldigt bra tålamod.

Sedan när vi ändå pratar om ämnet så kan jag säga att jag tror att jag har en teori om varför folk inte förstår mig. Jag tror att eftersom min diagnos inte syns så tydligt förutom om man själv har en diagnos eller har läst på om diagnoser/har kunskap om det, så kan folk i min omgivning kanske tro att jag inte har en diagnos. Då kan de hända att de bara beter sig som vanligt och förväntar sig att jag ska kunna göra det eller det, för att för dem är det ju självklart.

Samtidigt blir det ju fel eftersom jag har svårigheter med min diagnos och då blir det jobbigt att folk bara glömmer bort att diagnosen existerar, för om jag då har svårt med något så kan ju inte dem ge mig hjälp för att de inte ens tänker på diagnosen.

Sedan vet jag inte hur folk kan tro att jag är osäker gällande vissa saker när jag inte ens är det. Okej om jag frågar väldigt många gånger om något, då kanske folk börjar undra, men samtidigt så måste man ju kunna fråga om saker utan att det blir att man anses som osäker. Då borde ju alla vara osäkra som frågar om saker om det ska vara så. Då är det svårt att ens kunna fråga om ngt eftersom man blir stämplad som osäker...


Jag menar, jag var med om att en lärare tyckte jag frågade för mycket på en lektion och sedan när jag fick höra det av en elevassistent på skolan, så pratade jag med den läraren och hon bara men du frågar ju så mycket. Jag bara men det är ju så man lär sig? Hur ska man annars kunna lära sig saker om man inte får fråga? Det är ju endå en lärares jobb att lära ut till eleverna. Man kan säga att hon fick ett Wake up call för nästa dag var hon jätte trevlig och tror hon hade tänkt efter lite..

Jag tror det ofta handlar om att man fokuserar för mycket på vad andra tror och tänker om en, i stället för att lägga energin på att acceptera situationen och inse att man är bra som man är. En diagnos skapar ju en osäkerhet i sig för då är man rädd att göra fel, fast det är fullt normalt att vara mänsklig och inte vara perfekt jämt och ständigt. Att hitta en balans i sig själv, tro på sig själv, vara rak och tydlig mot andra vad man har för svårigheter är en bra början.

Tro mig, vet hur det är, tog mig nästan 20 år att finna en bra balans i livet. It`s a struggle but worth it in the end.

Hallå, vad lider vi utav?

LordNelson skrev:Hallå, vad lider vi utav?

Svältföddhet ?

LordNelson skrev:Hallå, vad lider vi utav?

En spammare?