Hejsan

Ny här på forumet och har relativt nyligen (5 år sen) fått min Aspergers/ADD diagnos.

Innan min diagnos så kände jag av att något var fel, något fungerade inte som det skulle och att jag inte visste nog mycket om mig själv för att börja arbeta med mig själv och hur jag fungerar.

Så när jag fick min diagnos så var det för det mesta en lättnad då jag kunde skaffa information och verktyg till och fungera bättre.

Tänkte hör hur ni här runtom i forumet ser på eran diagnos och hur ni reagerade när ni fick diagnosen i sig?

Ja, likt dig, var det en lättnad. Man förstår nu varför man är som man är.

En nackdel är att man börjar skylla på allt som inte funkar i livet på sin diagnos.

Inget speciellt tror jag.
Ja lite förvånad kanske.
Hade ändå tyckt att jag var ganska normal.
Men nä..

Kungen1 skrev:Ja, likt dig, var det en lättnad. Man förstår nu varför man är som man är.

En nackdel är att man börjar skylla på allt som inte funkar i livet på sin diagnos.

Jo det kan ju vara en fälla tyvärr. Att man underskattar sig själv dessutom och tror man inte kan bara för att man har en diagnos.

Terapi har hjälpt mig mycket iaf så det är något jag kan rekommendera.

Haft diagnosen i ett år nu. Jag gick igenom en sån lång och noggrann utredning (vilket givetvis är bra) att när den till slut var klar så visste jag inte riktigt vad skulle känna. Nästan som en tomhet. Det var helt enkelt ett svar jag gått och väntat på. Frågan var hur jag skulle ta det vidare och jag har först nyligen börjat känna att jag är på väg dit.

Jag fick förklaringar genom diagnosen och det var jätteskönt att veta varför saker inte fungerat trots att jag ansträngt mig till 200%. Hade inte någon energi eller livslust kvar så diagnosen räddade mig.

NaughtySanta skrev:

Kungen1 skrev:Ja, likt dig, var det en lättnad. Man förstår nu varför man är som man är.

En nackdel är att man börjar skylla på allt som inte funkar i livet på sin diagnos.

Jo det kan ju vara en fälla tyvärr. Att man underskattar sig själv dessutom och tror man inte kan bara för att man har en diagnos.

Terapi har hjälpt mig mycket iaf så det är något jag kan rekommendera.

Jag fick energi av att sätta gränser för mig själv för vad jag skulle utsätta mig för. Det missförstods av vissa enstaka i omgivningen som att jag underskattade mig själv. Kanske tyckte de också att jag skyllde på min diagnos? De hade hur som helst ingen insikt i att det inte var hållbart för mig att anstränga mig så pass som jag gjort. Jag behövde sålla bland allt som dränerade mig, minst sagt. De såg inte vad saker tog.

Jag har haft nytta av stödjande samtal och terapi för att komma fram till vad Jag mår bra av och vad jag ska välja och välja bort.

Hej!

Jag hade känt igen mig i berättelser ur böcker som jag lånat från Biblioteket, att...-det där var ju jag.
Fick min Asperger-diagnos sommaren 2008, och det kändes bra. Gick en utredning på Öppenvården, hade en psykolog där som var väldigt bra, och fick göra tester som visade att jag bra på logik.

Jag utreddes för en rad olika diagnoser, o fick till slut bl.a Asperger. Jag reagerade inte särskilt mycket. Men mamma sa att, nu gick det upp ett ljus för henne, att jag varit lite märklig som barn.

Fick diagnosen 2005 (var 25 år då).

Var väl bara en bekräftelse...